Läkarsamtal - överkörd

Just nu är jag lite besviken. På livet, mig själv, men framför allt på hur läkarsamtalet gick. Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Mår ganska piss efter det här. Jag hade förhoppningar om att få hjälp med att få genomföra två utredningar, men fick till svar att diagnoserna står fast ändå. Besvikelse nr 1. Fortsättningsvis blev resultatet inte bättre. Hjälp med sömnen slutade i att jag än en gång får krångla med andra mediciner. Besvikelse nr 2. Nr 3 blev att sänka antidepp, när jag mår som allra sämst... vet inte hur jag ska lösa det här riktigt. en trasig pannkaka slänger man ju normalt men ja. Skit och fan och allt.

Scared

Hej där! Om en timme åker jag till psyk för att träffa min läkare (bästa läkaren ever). Jag är lite jävla aaasmycket nervös. Listan jag och A (terapeuten) jobbade fram verkar oändlig. Har Ingen aning om vad som är viktigt egentligen. Sömn, hallucinationer, tvångstankar, all jääävla ångest, vill göra en riktig PTSD-utredning + en OCD-utredning. Och fundera ut om jag är i ett depressivt skov eller är deprimerad. Känns inte kul alls allt det här. Känner mig mest förvirrad och tragiskt idiotisk. Vilket nog stämmer. Så wish me luck, det kan behövas.

Vad är det som händer?

Först och sist vill jag säga att jag tänker på er drabbade och de anhöriga i vår huvudstad efter den hör fruktansvärda dagen. Man tror inte det är sant, nu när det hänt, medan man innan idag inte tänkt "om" utan "när". Och nu står vi här idag, vi svenskar. Ett land som nu är som alltför många andra: drabbade av terror. Men vi klara det, vi kommer vara starka! (Jag kan av någon anledning inte göra enter-slag - så följande text är egentligen ett nytt stycke). Inom mig pågår också ett krig - det mot mig själv. Min sargade själ har tydligen plågat sönder hela mig då jag av min läkare kallas "skör person", "massiv behandling", "man måste begränsa henne" osv. Just biten med det första känns svårt att hantera. Folk har i mer än ett decennium försökt säga att jag är stark. Det känns än mer svårt att tro på just nu. Visst, tröttheten är massiv, kroppen är för alltid skadad, hjärtat är plågat av sjukdomar och minnen, jag kommer alltid vara sjuk, men ja. Skör person känns så... definitivt? Betungande? Smärtsamt? Hopplöst? Jag vet inte vad, allt antagligen. Just nu får tröttheten träda in och rädda mig, så: god natt.

Lyckan är stor! DBT!

Då var jag inskriven hos DBT-teamet och fasen vad det känns bra! Och skrämmande, det ska jag inte hymla med, men det tror jag bara hälsosamt inför en sån här behandling, då den är väldigt tufft. Det är som pappa sa, sista steget nu. PTSDn kommer jag alltid ha ärr efter och bipolär sjukdom är kronisk så faktiskt, det är självskadebeteendet och självhatet som måste bort. Då, då kan jag bli den jag vill vara. Jag kan vara en bra människa, en bra flickvän, en bra dotter, en bra syster. Jag kan duga inför mig själv. Så nu gäller det ATT TA CHANSEN. Jag tänker inte sumpa det här. Aldrig. Min sista chans. Det kommer bli pissjobbigt och kännas för svårt ibland, det vet jag, och det kommer krävas att jag ger allt för det fungerar inte med att köra på sparlåga. Så hej DBT, nu kommer jag!

När saker inte blev som det var tänkt

I måndags var jag på en anställningsintervju, som gick riktigt bra. Var härligt attt känna att det gick bra och det är en arbetsplats jag väldigt gärna skulle vilja vara på, de har ett bra rykte här i Västerås. Sedan har det gått tungt. Ångesten tär, och har inte alls varit roligt. Igår gick det kanske nte som det var tänkt, om vanligt. Men det mest skrämmande är att tiden för mig och psykologen börjar gå mot slutet. Tre samtal kvar... Vi har haft hundratals samtal under de här fem åren. Han har funnits där, alltid. Jag försöker skriva något slags hej då-brev, men vet faktiskt inte vad jag ska säga. Vad som kan förklara allt han gjort för mig, vilka ord som räcker till för att förklara att han räddat mitt liv, hur stor skillnad han gjort, hur otroligt viktigt hans stöd varit för mig den här tiden. Ja, nu ska jag sluta babbla.

Helt slut

Det är en utmaning att vara i dåligt skick. Må uselt, ha ångest, konstant trött, besviken på sig själv och känns att allt är totalt kört. Har tagit på mig alldeles för mycket men det mesta är kul, så det ska bli kul ändå med en hel del som jag vet att jag får motivation till att klara. Utom just det där värsta. Om två veckor träffar jag min psykolog för sista gången. Det gör så ont. Efter fem år, då han bokstavligt och bildligt talat räddat livet på mig. Han har vänt mig från alla lägen till något annat, när det behövts. Så otroligt härlig människa. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Min fantastiska, underbara, kunniga, medkännande, ibland hårda människa. Min psykolog. Han som i fem år tagit mig från någon slags misär jag var helt säker på att den skulle ta livet av mig. Nu lever jag. Men rädslan för den där misären, som just nu hotar att komma tillbaka. Hur livet utan ett tryggt stöd jag inte drar ned med mitt mående ska kunna fortsätta kallas liv istället där misär. Den rädslan. Den går inte att förklara.

När allt faller - tack psykiatrin

Orkar inte riktigt ta upp allt just nu men kan säga att psykiatrin ännu en gång inte håller vad del lovar utan sviker en när man som bäst behöver det. Återigen utan hopp om mig själv och närmaste tiden. Återkommer när mitt liv inte längre är hopplöst.

Man får väl säga att katastrofen så något bra

Den sista tiden har mycket hänt, av blandade slag. Idag har varit en godkänd dag, förutom en del småsaker. Min psykolog frågade det sista han gjorde på samtalet i morse (då jag var lika trött som en drogad) om det var något mer, eftersom jag verkade "ha mycket som tynger eftersom sömnen uteblivit, frånvaron i samtalen och ångesten stor". På ett sätt avskyr jag när han säger så, just för att han så förbannat rätt. Den blicken får mig alltid att erkänna även det jag inte alls ville säga. Vilket idag var att mina hallucinationer börjar dyka upp vid helt fel tillfällen, alltför ofta, allvarligare än vad som gör att jag fungerar. Behöver inte gå in närmare på vad de går ut på, men ja, det hindrar mig i en hel del situationer. Det erkännandet gjorde att psykologen bad mig gå till min sjuksköterska. Som hade jourtelefonen men ringer upp fem minuter senare och frågar vad som hänt (eftersom jag endast ringer när det är kris). Försökte förklara vettigt, men svårt ämne att förklara vettigt. Två timmar senare ringer läkaren och frågar samma sak som de tidigare två. "Något är ju fel, eftersom du pratat med din ssk?". Han sa att det inte fanns något annat val än höja Abilify och sätta in Haldol igen. (pepp på det sista - härliga biverkningar av den, men jag litar fullt på honom, även om målet är att bli av med Haldol inom bara någon månad. Resten av livet är en katastrof. Igår sydde jag x antal sår. Så trött på mig själv. HELA mina ben är plåstrade. Orkar inte med mig själv. Så enkelt kan man förklara det...

Ber om ursäkt och lite annat

Bloggen har varit försummad sista tiden, jag är medveten om det, men livet har varit fullt upp det senaste. Förra veckan började min högskolekurs, 7.5 HP, Vård och omsorg vid demens. Hittills otroligt stressigt, men så är det ju i början. Hur som helst kul, intressant och kommer bli otroligt lärorik. Annars är det väl kanske det största som hänt för mig på länge: min psykolog berättade idag på vårt samtal att de pratat med killen som är ansvarig för DBTn på min avdelning. Tillsammans har alla tre mina vårdkontakter (Kjell, ssk och läkare) tycker att DBT för mig är både rätt och akut. Med lite tur så kommer jag in inom bara några veckor. Det skulle antagligen rädda in vardag, i alla fall inom det tag det tar innan behandlingen tar att "kicka in". Jag hoppas allt för jag är värd (och lite till, eftersom jag inte är värd så mycket) att jag får komma in. Det är allt jag orkar ta itu med här just nu...

Många samtal

Det har varit tufft de sista dagarna, men det finns höjdpunkter Pojkvännens och våra mysiga stunder ihop förstörs emellanåt men det kämpar vi båda med just nu, men på olika sätt. Födelsedagen var toppen, och i förrgår dök grannen hemifrån byn upp på en fika. Inte så tokigt. Väldigt mysigt att siitta ned hela familjen. Det gick ganska bra dessutom, för egen del. Idag är man och helt slut: läkarsamtal med lite jobbiga diskussioner, vidare några korridorer till psykologen där det var tufft men så viktigt! Hann med att träffa sjuksköterskan också. Väldigt stöttande, otrolig. Nu kommer allt förstöras av att psykologen slutar. Det kommer ta hårt på mitt mående, men ja. Ge denna en chans i alla fall.

Xanor och lite blandat

I förrgår träffade jag läkaren, det gick faktiskt bra! Har ett sånt bra team runt mig. Läkare, sjuksköterska och framför allt psykolog, som nu lämnar mig. Det har varit många, långa och krävande samtal under de här åren. Vi räknade ut att det blir ganska precis fem år sedan vi började min behandling. Jag har testat många behandlingar vid det här läget, men EMDR-terapi har fungerat bättre än alla de tidigare ihop. Är så tacksam för att jag fick chansen, för det har räddat mitt liv. Hade varit död utan hans hjälp. Han och pojkvännen har gett mig hoppet åter. Vilket för bara några år sedan verkade hopplöst. Han hade pratat med min sjuksköterska som pratat med min läkare. Allt gick kanske inte som jag ville, men i stora drag slutade allt bra. Bort med Sobril och in med Xanor och ut med Haldol och in med Abilify. Hoppas verkligen det fungerar för den här ångesten är inte kul. Men kampen fortsätter. Som altlid.

Vissa dagar är värre

Ibland kommer det över en, allt som hänt. Vilket leder till att man funderar på framtiden. Jag söker just nu jobb, vilket är positivt, jag trivs otroligt bra med min pojkvän, jag har min bebis, underbara vovven och jag har mycket att se fram emot: gbg i helgen, sthlm helgen efter, island nästa år och eventuellt venedig. Men en sak hänger över mig: i februari slutar min fantastiska; underbara, kunniga, omtänksamma, räddande psykolog. Efter nästan fem år har jag blivit en annan person. En med mindre sår, som han har varit en del av att göra till mindre plågsamma är. Han har torkat tårar, pushat och pressat, stöttat och hoppats. Dessa år har jag blivit en mindre trasig och mer öppen person. Vi har jobbat stenhårt med min PTSD som lindrats så fruktansvärt mycket, ingen annan tror jag skulle klarat det. Med honom och pojkvännen har jag blivit en bättre människa, inget jag trodde skulle kunna hända. Jag trodde att jag var körd, hopplöst, att det var ute med mig. Så hur blir det nu? Utan en av de viktigaste personerna jag någonsin haft. Han har gjort underverk och kommer alltid finnas med mig, han blir aldrig glömd.

Inte toppen

Här är det lite blandade känslor. Allt från ångest till tacksamhet. Jag har fantastiska människor runt mig och idag fick jag återigen bevis på att psykvården har sina guldkorn. Läkaren ringde mindre än två timmar efter att jag bad om en tid. Jag fick både tips, hjälp och uppmuntran. Det kom lägligt. Fick ökad dos Venlafaxin :/ Idag har det annars varit en intetsägande dag. Det enda bra i övrigt var att se människor i sin närmaste omgivning vara glada och må bättre. Medicinen börjar verka så det känns aningen bättre.

Allt krånglar, och det mesta löser sig

Det har varit en stressig, mentalt stressig, ångestfylld och extra deprimerad Elin idag. Jag hade "turen" att gå och hämta mina nya mediciner på förmiddagen. Det gjorde nog att allt kanske löser sig. Kommer till apoteket där den ena medicinen inte fanns. Och inte i på resterande typ 12-15 apotek i hela Västerås (som jag på egen hand ringde alla och frågade). Vad göra?????? Jag ringde Hofors (ja världens konstigaste bruksort) för att kolla, men de hade bara 28-tablettersförpackningar och eftersom jag bara har 14 tabletter på recept gick det inte att få om inte läkaren ändrade receptet. Eftersom vi åker förbi där imorgon på vägen till stugan tänkte jag i alla fall försöka. Jag ringde sjuksköterskan som då inte svarade, så fick vänta till efter lunch. Hon ringde nu för tio minuter sedan och har ordnat så att läkaren skriver ut ett 28-tablettersrecept. Jag undrar var all denna fantastiska hjälp funnits under mitt decennium inom psykvården...? Jag har numera en otroligt, sanslöst underbar psykolog, som jag inte skulle överlevt utan, en engagerad, sympatisk och mysig sjuksköterska (och en fin ssk som jag har nu tillfälligt över sommaren - det är hon som ordnat allt det här nu) och har fått en bra och kunnig läkare. Det har tagit tio år att komma hit, och jag måste erkänna att innan nuvarande psykolog trodde jag inte på att vården kunde hjälpa mig alls. Ibland älskar jag att ha fel.

Då var en viktig dag över

Det har varit en bra dag. Krävande - men bra! Akuttiden som min icke ordinarie sjuksköterska ordnade åt mig igår tog alltså plats idag. Det gick över förväntan. Det är alltid jobbigt att behöva dra hela sin historia om och om igen för ny vård-personal, men ibland är det värt det. Idag var det verkligen det. Efter 25 minuters historiaberättande så kom hon fram till jag borde fundera på ECT-terapi. Jag vägrade. Hon frågade istället om inläggning - vilket jag vägrade ännu mer. Jag tänker vara åtminstone självmordsbenägen innan jag lägger in mig frivilligt, Hon frågade därmed om hon skulle sätta LPT, vilket jag lyckades undvika genom att säga att vi borde prata med psykologen först. Himla tur det, för han vet att det krävs mer än det här för att jag ska må bättre av ännu en tur inlagd. Nästa sak var att det vore bra om jag fick göra ett skalatest för depression. Tufft. Jag vill inte få svart på vitt att jag inte alls mår så bra som jag vill. Det gick inte alls bra. Långt över gränsen för djup depression. Så det blev lite som jag hoppades, även om testet inte gick lika bra. Det slutade med Venlafaxin, som antidepp då, och sedan ökad dos Oxascand. Jag hoppas verkligen att det här hjälper som det är tänkt. Resten av dagen fortsatte faktiskt riktigt bra. Jag tog tåget till huvudstaden (ja - jag klarade hela resan med lite Sobriltillskott) och träffade underbara, älskade S, min fina förgät, och henne fina flickvän Vi hade några härliga timmar och det var så värt lite drogdimma på vägen hem. Skratt, kramar och underbara minnen (och några mindre härliga). Men hur länge det än går mellan våra möten så känns allting precis lika bra som det brukar göra efter alla våra år. (som jag sa - mer än ett decennium - gamla tanter snart). Men som sagt, jag får ändå vara nöjd med att jag inte är totalt däckad av trötthet, även om jag är ganska slutkörd. Nu taggar vi för sista dagen hemma innan vi tar oss till stugan på fredag.

Psykologen: du är värdelös... MEN!

Min dag idag har varit riktigt botten. Det var ett bra tag sen jag kände mig så in i helvete dålig. Allt har känts hopplöst och tungt. Tårarna på väg till psykologen tog slut lagom tills jag gick ur hissen på rätt våning. Självanklagalser, självförebråelse och självhat. Det var ungefär var min utökade akuttid hos psykologen innehöll. Lagom tills tiden egentligen tog slut så sa han: "ja jag vet faktiskt en sak du är helt värdelös på. Tycka om dig själv.". Han har rätt. Jag är en sån som en gång i tiden tyckte att allt fel var alla andras fel. Idag är jag raka motsatsen. Vad som än händer i mitt liv lyckas jag alltid vända det till att det är mitt fel, jag som är värdelös, jag som inte når upp till förväntningarna som ställts på mig. Jag kan inte sätta ord på hur mycket mitt självhat förstört. Hur sargad jag blivit. Hur många ärr och skador det gett mig. Hur fruktansvärt fel jag blivit. Så att faktiskt få bekräftat att ja, jag är värdelös på vissa (många) saker, och att höra honom säga det gör ont men jag tror att jag verkligen behövde höra det. Han är inte den som hycklar och säger att jag är bra på allt och allt går om jag vill och sluta tänk på såna saker. Han låter mig faktiskt vara jag mitt i allt detta. Det är det ingen inom vården som gjort tidigare. Världens bästa psykolog. Med fler som honom hade vår psykvård varit revolutionär. Men nu är han min. Min fantastiska, underbara psykolog som säger att jag är värdelös.

Gammalt pepp

Den sista tiden har jag inte riktigt engagerat mig i vardagen. Mest lallat på utan någon som helst koll på saker. Idag rensade jag lite i almenackan och hittade det här. Lappen har legat i min almenacka i flera år. Min underbara psykolog skrev det i något av mina sämre tillstånd. Kikar på den ibland. Bara för att påminna mig om sakers storhet och litenhet. En liten lapp, som kommer ligga i min almenacka i många år framöver. Eller ramas in kanske. Den betyder mycket. Lite papper och en penna som kladdar. Men kladdet är viktigt för mig. Även i andra fall när det är jag själv som kladdar. Det är hälsosamt att skriva av sig. Det gör jag ofta.

Degklump

Det har varit en lång dag så hjärnan är en riktig degklump. Helt slutkörd. Upp tidigt, iväg för att kämpa med pluggandet men sov mest halvsittande i en träsoffa på psyk för att sedan träffa psykologen. Så jädra viktig är han i mitt liv. Har verkligen haft tur som fick honom. Är så tacksam för alla jag har inom vården. Nu vet jag inte hur saker går med läkaren här om två veckor. Vad han har att säga. Något bra hoppas jag. Sänkning av medicin kanske? Äh vet inte. Det är en senare sak att fundera på. Dagen fortsatte med tre timmar föreläsning på skolan. Så trött nu.

Klagoande

Fick höra att gårdagens inlägg var lite väl klagande MEN faktiskt - det var POÄNGEN! Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg till om samma sak - för VL har varit lika jävla idiotiska idag. Okej skitsamma, ni fattar. Annars idag har jag varit hos psykologen och det gick över förväntan. Jobbigt alltså, men så otroligt viktigt för att jag ska klara av vardagen. Så kanske blir det lite lättare nu när han är tillbaka efter sin semester. Fick lite uppgifter att göra så det känns bra. Nu god natt.

Läkarbesök

Idag tog så det inte så omtalade läkarbesöket plats. Det gick över förväntan. Inga klagomål om mina rakblad, mer en beklagan om att jag inte kommit längre. Han önskade mig lycka till och gav mig verkligen lite att tänka på. I övrigt slutade det med att jag fick som jag ville - minska dosen på någon medicin var min önskan och han gick med på att sänka Lyrica, det var typ det enda som var möjligt. Än i alla fall, om det gick bra med detta första. Han var orolig för mig, efter ett antal rapporter från min ansvariga sjuksköterska som jag kommit storgråten till flera veckor i rad. Så nytt möte i slutet av september. Känns bra det i alla fall. Resten av måendet är inte mycket att hurra för. Riktigt jävla uselt egentligen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0