Här var det tomt...

Inser då och då att jag saknar bloggen, för att lika fort glömma vad jag tänkt skriva när jag väl sitter vid skärmen. Kanske för att saker går långsamt framåt och jävla fort bakåt. Så framstegen är små, men ibland berättar någon om hur det kunde vara förr och insikten om förändringarna blir helt plötsligt väldigt tydliga. Överdoser? Borta sedan tre år. Stå framför tåg? Fem år sedan. Redo vid bron? Också fem år sedan. Sjukdomar? Det är väl där problemet ligger. De blir inte färre, inte mindre allvarliga, om än inte särskilt mycket värre heller, sett i det stora hela. Men det skrämmer att självbevarelsedriften är tämligen varierande och självhatet konstant närvarande. Men tack gode gud så är pojkvännen den bästa man kan ha, vovven blev 11 år igår och är pigg och sprallig som en valp än, större delen av övriga familjen ställer upp så otroligt mycket och tacksamheten jag försöker visa kommer aldrig räcka till. Och psykiatrin? Jag har, efter mer än tio år äntligen hittat rätt och har till slut funnit både turen och stödet i mitt teamet där. DBTn går framåt, men det är svårtuggat att ta till sig allt. MEN det SKA GÅ, det här är verkligen min chans. Så jag tragglar mig framåt (mestadels som sagt) och letar efter lugnet, tryggheten, känslan av kontroll. Det vore skönt med lite sådant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0