Skepp o hoj

Här fortsätter kampen. Gårdagen gav trötthet, som alltid när jag ska ta mig ur isolering. Men så värt det. Jag hade en underbar dag och det var kanske putten i ryggen jag behövde för att våga. En liten pepp om att folk tycker om mig, att jag är värd att träffa, för jag har människor jag så innerligt älskar och som så mycket förtjänar det. Så den 19e oktober tar fötterna (och tåget) mig till Gbg. Låter rätt nice faktiskt. Annars är jag totalt utsliten. Plus lite feber och halsont på det. Älskling i rummet intill fasar för lunginflammation. Med tanke på vår senaste tur med förkylning så förstår jag honom för han var nära döden och klarade sig tack varje fem dagars inläggning på sjukhuset, samtidigt som jag hade lunginflammation i nästan fem månader med tidvis väldigt hög feber och X antal olika mediciner. Det var ungefär exakt ett år sen jag insjuknade, han blev sjuk i december så om man nojar sig över årsdagar och datum så är det farsans tider nu. Nog sjukbabbel. Nu ska jag ägna mig vidare åt valvakan. Usch så fel det kan gå. Finns inga bra lösningar, om jag ska vara ärlig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0