När det blir lite för mycket...

När det blir lite för mycket...? Ja, då ringer man sin psykolog för att få stöd i ångesten - inte för att få stöd i att klara katastrofen. Nu blev det i alla fall så, och min fantastiska psykolog - vad gör hon? Jo, hon ber mig komma om en timme för att få kramar, pepp, beröm och massa, massa tröst. Vilket var vad jag behövde för att klara helgen. Så nu, efter några timmars kaos ska jag krypa ned i en preliminär säng hos V., som jag hjälpt plugga lite grann. Skojigt, den delen i alla fall. Sen resten går ju att diskutera. God natt.

En dyster dag

Det har regnat och dundrat ett tag nu. Ogillar. I övrigt är det rätt kasst. Måendet är kört i botten, orken obefintlig och depressionen är det ingen som ser. Osäker på om huruvida det är bra eller dåligt. För mig är det kanske inte så bra, egentligen. Men för resten är det nog bra att jag håller masken. Men shit vad jag behöver återhämta mig. Snart. Och mycket. Och förbanna effektiv sömn. Sovguden snälla..?

Hej kom och hjälp mig

Här är det stökigt i livet. Jag mår urkasst och försöker verkligen kämpa för att överleva. Det är så svårt. För emellanåt är allt så tungt. Orken försvinner allt mer och livslusten dör långsamt. Försöker ta mig ur den isolering jag befunnit mig i ett längre tag. Vilket gör saker svårare när jag nu försöker vända.på det hela. Så ja jag kämpar.

Lite lagom sådär.

En sliten dam här. Som känner sig lite less på livet. Mörkret lägger sig tungt över mig. Orken tar slut och hoppet dör långsamt. Eller ja, kanske inte så långsamt. Det bara dör. Nervtrådarna slits sönder uppe i hjärnan. Det är helt enkelt inte så lätt här.

Outlet shopping - ensam

Kan ju inte direkt säga att det gick bra att vara på popup-butik ensam. Jag klarade 20 minuter. Men sen, ja. Gick det som det gick. Hopplöst dåligt alltså. Känner mig så fruktansvärt dålig som är totalt oförmögen att göra något alls. Det är inte mycket som fungerar, så vartefter försöken misslyckas blir det allt mindre jag försöker med. Det underlättar inte när man ska ta sig ur en tämligen stark isolering. Just nu snurrar allt och vad jag ska göra vette fan. Kämpar, sliter, försöker men inget riktigt biter på problemen. Särskilt inte när läkaren verkligen INTE lyssnar. Alls. Så jag vet inte hur vardagen ska rulla på utan större missöden. Det är tufft just nu, allt är kaos och ally är bara värdelöst. Hej hopp livet, om du finns.

Läkarsamtal - överkörd

Just nu är jag lite besviken. På livet, mig själv, men framför allt på hur läkarsamtalet gick. Det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Mår ganska piss efter det här. Jag hade förhoppningar om att få hjälp med att få genomföra två utredningar, men fick till svar att diagnoserna står fast ändå. Besvikelse nr 1. Fortsättningsvis blev resultatet inte bättre. Hjälp med sömnen slutade i att jag än en gång får krångla med andra mediciner. Besvikelse nr 2. Nr 3 blev att sänka antidepp, när jag mår som allra sämst... vet inte hur jag ska lösa det här riktigt. en trasig pannkaka slänger man ju normalt men ja. Skit och fan och allt.

Scared

Hej där! Om en timme åker jag till psyk för att träffa min läkare (bästa läkaren ever). Jag är lite jävla aaasmycket nervös. Listan jag och A (terapeuten) jobbade fram verkar oändlig. Har Ingen aning om vad som är viktigt egentligen. Sömn, hallucinationer, tvångstankar, all jääävla ångest, vill göra en riktig PTSD-utredning + en OCD-utredning. Och fundera ut om jag är i ett depressivt skov eller är deprimerad. Känns inte kul alls allt det här. Känner mig mest förvirrad och tragiskt idiotisk. Vilket nog stämmer. Så wish me luck, det kan behövas.

Ni vet - läkarsamtal

Tjo! Här kommer jag igen! På torsdag är det dags för läkarsamtal. Aningens, mastodont-mycket nervös om jag ska vara ärlig. Kanske för att jag bara har negativt att säga. Mående, ork, humör, kropp, tankar, känslor - allt känns skit. Riktigt ruttet egentligen. Vilka av alla problem ska jag ta upp? Vilka är viktigast? Vilka kan han göra något åt? Vilka kan JAG göra något åt, i nuläget? Inte fan vet jag, blir det enda svaret, för det finns inget annat. Så Hej fejkleende? Eller Hej tårar?

Skepp o hoj

Här fortsätter kampen. Gårdagen gav trötthet, som alltid när jag ska ta mig ur isolering. Men så värt det. Jag hade en underbar dag och det var kanske putten i ryggen jag behövde för att våga. En liten pepp om att folk tycker om mig, att jag är värd att träffa, för jag har människor jag så innerligt älskar och som så mycket förtjänar det. Så den 19e oktober tar fötterna (och tåget) mig till Gbg. Låter rätt nice faktiskt. Annars är jag totalt utsliten. Plus lite feber och halsont på det. Älskling i rummet intill fasar för lunginflammation. Med tanke på vår senaste tur med förkylning så förstår jag honom för han var nära döden och klarade sig tack varje fem dagars inläggning på sjukhuset, samtidigt som jag hade lunginflammation i nästan fem månader med tidvis väldigt hög feber och X antal olika mediciner. Det var ungefär exakt ett år sen jag insjuknade, han blev sjuk i december så om man nojar sig över årsdagar och datum så är det farsans tider nu. Nog sjukbabbel. Nu ska jag ägna mig vidare åt valvakan. Usch så fel det kan gå. Finns inga bra lösningar, om jag ska vara ärlig.

Idag fick jag inspiration!

Huruvida jag är saknad här eller inte är en fråga jag och känner för att diskutera. De senaste månaderna har inneburit kamp. Den eviga kampen. När minsta sak känns tung, när varje samtal jag vill ringa känns som betungande, varje tanke kräver mer energi jag någonsin kan uppbåda. För att ALLT är tungt. Men så idag kom jag fram till att jag måste bryta isoleringen jag någonstans hamnat i. Och det modet jag fattade ledde till en underbar dag! Långpromenad, fika, mat, mysa, prata och diskutera. En sån där dag som gick betydligt bättre än väntat. Tack fina J för idag!

RSS 2.0