Ensammast någonsin

Just nu är allt riktigt tungt. Efter att ha tagit det där körkortet så kändes det mesta väldigt bra. Helt enkelt som att saker på. Så ska man aldrig tänka. Det borde jag veta. För nu sitter jag här, inte själv, men ensam. Ingen att prata med och ingen att riktigt prata med. Alls. De som inte svarar att de inte har tid svarar inte alls. Inte mamma, pappa, vänner (oavsett vad jag har gjort för dom). Att dom inte alltid hinner, orkar eller vill i normala fall. Men när jag sllvarligt funderar på att för första gången på åtta månader köpa rakblad hade stöd varit ganska nice. Men ja. Helt enkelt enkelt så är det svårt nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0