Ensammast någonsin

Just nu är allt riktigt tungt. Efter att ha tagit det där körkortet så kändes det mesta väldigt bra. Helt enkelt som att saker på. Så ska man aldrig tänka. Det borde jag veta. För nu sitter jag här, inte själv, men ensam. Ingen att prata med och ingen att riktigt prata med. Alls. De som inte svarar att de inte har tid svarar inte alls. Inte mamma, pappa, vänner (oavsett vad jag har gjort för dom). Att dom inte alltid hinner, orkar eller vill i normala fall. Men när jag sllvarligt funderar på att för första gången på åtta månader köpa rakblad hade stöd varit ganska nice. Men ja. Helt enkelt enkelt så är det svårt nu.

Det är lite mycket nu

Herregud vad jag är trött. Hela tiden, det är alltid något. Hela förra veckan ägnades åt möte efter möte och vänner att träffa och saker att göra. Fattar inte hur jag planerar mitt liv riktigt. Om jag ens gör det. Kanske inte. Är så slut, men en hel del är kul och rogivande för själen. Så ändå tacksam.

Fail

Just nu går saker inte särskilt bra. Alls. Jag mår riktigt ruttet och vet inte vart jag ska ta vägen med all ångest. Och stress. Och negativa tankar om mig själv. Och depressionen. Det börjar märkas att Venlafaxinet är sänkt. Blev inte ett skit bättre. Snarare sämre. Så hopplöst med alla medicinändringar.... Jag är trött på allt faktiskt. Om det är okej..?

RSS 2.0