Här igen

Nu har jag varit inlagd totalt tre veckor och kom hem i fredags. Det känns faktiskt bra. För en gångs skull fick jag ut något av inläggningen. Hemma är det tryggt och lugnt. Äntligen kan man säga. En hund - min hund och framförallt en man - min man. Som jag älskar honom. Det går inte långa stunder utan att en tanke går dit. Det är ett av bevisen för hur mycket jag känner att vi hör ihop. Vi har klarat så mycket. I och för sig har jag i mig själv oc vunnit många kamper. Förra veckan träffade jag min psykolog tre timmar. Mon först vecka inlagd kom hon ner till avdelningen tre gånger på tre dagar. Det var så skönt att få det stödet. Det behövs. Herregud som jag kämpat för att överleva. Just nu känns det överhängande mycket bra att gå runt runt i kampen. Hur

Selektiv nolltolerans

Just nu rusar min kropp. Tusen tankar samma huvud, samma tusen känslor i själen. Klockan är mycket, jag missade mellot, har självskadat med en kork från en flaska drickyoghurt, middagen blev för mycket så den sprang jag ifrån, sjuksköterskor ränner här och det finns egentligen bara två bra saker att jag är här och det är att jag inte kan dö, och att rumskompisen är fantastisk. Det spelar ingen roll vad jag gör här, jag får ändå skit för det mesta av det. Maktgalen ynkrygg till läkare (alternativet är inkompetent klant, alternatuvt uttråkad latmask - take a pick). Så med värre självmordstankar än på flera år kommer jag bli utkastad härifrån på måndag.

RSS 2.0