Hoppsan hejsan sa jag just

Jag som gjort comeback i min blogg här och nu har det gått tre (fyra om man räknar på klockan) dagar utan inlägg. Men här är ett i alla fall. Jag är nervös så in i helvete, har spänd förväntan till tusen, är livrädd till max, taggad upp till tänderna, hoppfull men allra bäst är jag livrädd. För dagarna till fredag går såååå fort. Det gör nästan ont att jag inte hinner med i tankarna. För på fredag händer en av de saker som någonsin har skrämt mig och kommer skrämma mig. Någonsin. På fredag kommer nämligen min DBT-terapeut och min sjuksköterska (två personer, ja) för att hjälpa mig att ta bort ALLA mina rakblad hemma. Lite knivigt då jag inte vet vart alla är någonstans. Men vi får kämpa. Mest jag. Alltså jag menar alla. Till och med det i plånboken. Förutom pojkvännen och min lilla bebis (vovven) finns det inget i världen som ger sådan trygghet. Finns alltid där... Alltid. Hur ska det gå? Vem är jag utan rakblad? Vem blir jag utan att ge en överlevnadskick vid allra mest behov? Är jag någon alls utan? Kommer jag klara det? Blir jag ännu en besvikelse? Hur i hela helvetes friden ska jag klara det här....?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0