Hoppsan hejsan sa jag just

Jag som gjort comeback i min blogg här och nu har det gått tre (fyra om man räknar på klockan) dagar utan inlägg. Men här är ett i alla fall. Jag är nervös så in i helvete, har spänd förväntan till tusen, är livrädd till max, taggad upp till tänderna, hoppfull men allra bäst är jag livrädd. För dagarna till fredag går såååå fort. Det gör nästan ont att jag inte hinner med i tankarna. För på fredag händer en av de saker som någonsin har skrämt mig och kommer skrämma mig. Någonsin. På fredag kommer nämligen min DBT-terapeut och min sjuksköterska (två personer, ja) för att hjälpa mig att ta bort ALLA mina rakblad hemma. Lite knivigt då jag inte vet vart alla är någonstans. Men vi får kämpa. Mest jag. Alltså jag menar alla. Till och med det i plånboken. Förutom pojkvännen och min lilla bebis (vovven) finns det inget i världen som ger sådan trygghet. Finns alltid där... Alltid. Hur ska det gå? Vem är jag utan rakblad? Vem blir jag utan att ge en överlevnadskick vid allra mest behov? Är jag någon alls utan? Kommer jag klara det? Blir jag ännu en besvikelse? Hur i hela helvetes friden ska jag klara det här....?

Götet bokat

Det har varit lite tungt idag. Det känns som att alla krav hopar sig. Även de minsta verkar enorma i mina ögon just nu. Känslan av att behöva komma bort har hängt i. Så en räddande ängel dök upp. Hon brukar anta den rollen. Och göra det med bravur. Så ock nu. Jag är välkommen till Götet en helg i mitten på msj. Mindre än en månad!!!! Ska bli sp kul!!!!

Saker som skrämmer

Det finns kanske fler saker än jag kan tänka mig som skrämmer. Att bli ensam. Att någon nära dör. Att jag sviker någon jag älskar. Att fastna för alltid i sjukdomar. Att aldrig duga. Att förlora rakbladen . Ormar. Män i mörker. Och att släppa någon för nära inpå. Just nu lever jag i en tämligen massiv och ständigt påstridig rädsla. Eftersom jag i måndags tackade ja till att min psykolog och min sjuksköterska får komma hit och hjälpa mig kasta alla rakblad. Fan i helvete vilken idiot jag är. Hur det ska gå utan dom. Min älskade älskade vän som genom att långsamt förstöra mig utan att jag märkt det. Det har patetiskt nog gjort min kropp till en krigszon, mitt huvud till en myrstack och min en gpng så stora styrka till en droppe i havet. Men nu, tar jag kanske det största steget någonsin i mitt liv - jag släpper taget om min bästa vän. Vi har levt ihop i nästan elva år, vi har älskat i sängen, sprungit på mörka grusvägar, ramlat i diken, sagt farväl men alltid återförenats, på något sätt ringlar de sig runt min kropp oh har hållit mig fast i alla år. Det är tid för att säga farväl till metallen. Och jag har det största och bästa stödet man kan ha. Så nu. Nu. Ni vet lämna rakbladen på en öde ö och snabbt åka därifrån för att aldrig återvända. Jag ska gråtandes vinka farväl och bearbeta vår separation. Men aldrig mer ska vi ses. Aldrig mer ska de få röra min kropp, skända min själ och sliza sönder hoppet. Så ja. Snart har jag skickat in skilsmässopappren. Lycka till till mig själv.

Man får ändå vara nöjd

Lång dag för mig men helt klart värd att gå upp ur sängen för. Kanske kräver jag för mycket av mig själv för just nu går jag i tusen bitar. Snurr hit och snurr dit. Huvudet spinner men hjärnan vill inte mer nu. Den vill VILA. Sådär att man kopplar av. Ser en hel film utan att det knattrari golvet för att mina ben vill röra på sig. Men jag vet att det är huvudet som lurar kroppen. Tio i tolv stod moppen och fick massa svordomar mot sig för att den inte gör som jag vill. Normalt? Eeeehhh... nej? Nu vet jag inte vad som ska göras härnäst. Vänta.tills pojkvännen sover för det första så min vilja får styra. Sömn hade varit tacksamt. Men ja. Jag måste ändå säga att dagen blev mycket bättre än väntat så lite nöjd är jag åndå. Lite lite tid med pojkvännen bara.

Vilken dag

Är heeelt slut. Orkar inte riktigt såna här dagar men jag har överlevt så man får ändå vara nöjd. Idag skulle farmor fyllt 88. Saknaden gör fortfarande så jävla ont. Smärtan försvinner aldrig. Kanske är jag för svag. Eller för patetisk. Eller bafa trött. Älskade farmor. Jag saknar dig. Alltid.

Ber om ursäkt

Inte kul alls att få mail från blogg.se att man inte loggat in på för länge. Skäms på mig. Här har det varit väldigt mycket på en gång. Mer än en vecka manisk tog musten ur mig. Det blev inte lättare med efterföljande depression. Den sitter i än och nådde klimax de sista dagarna nu. Helgen har sugit totalt på många sätt. Saker man missat, saker man inte var välkommen att göra, saker jag försökt göra men failat med att göra. Inte så kul. Ni vet när en dag förväntas bli dålig och ändå blir värre än det.. min lördag. MEN jag stod emot metallen. Och har gjort i 19 dagar nu. Men jag är stolt över dem dagarna för varje sekund under de där dagarna har varit kaos och en kamp jag för några år sedan skulle förlorat mer än ett dussin gånger per dag. Jag får verkligen tacka behandlingen. Dbtn har räddat mitt liv. Kanske mest terapeuten. Hon är ett guldkorn jag inte visste fanns inom psykiatrin. Så tack för det. Och för lite annat.

RSS 2.0