Sådär va?

Just nu är det enda som fungerar mot ångesten är att ligga nära, nära, nära pojkvännen. Där är jag trygg, känner mig älskad, tänker att livet kanske inte är kört. En timme efter att han åkt hemifrån känner jag raka motsatsen på alla punkter. Känner mig osäker, väldigt, väldigt rädd för att ens leva, vilket i sig är en kamp varje dag. En kamp för att orka en hel dag, bara för att fortsätta samma kamp den dagen också. Eller ja, just nu blir kampen svårare för varje dag. Kanske kan saker vara något för mig, tänker jag ibland. Sen kommer jag på att pojkvännen i sinom tid kommer komma på att det finns så mycket bättre för honom, att han vill leva också. Just nu lider vi båda två, men ja, kampen tar aldrig slut - och vad fan vore kampen jag redan tagit mig igenom värt något om jag ger upp nu? Precis, ingenting. The struggle has just begun!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0