Sådär va?

Just nu är det enda som fungerar mot ångesten är att ligga nära, nära, nära pojkvännen. Där är jag trygg, känner mig älskad, tänker att livet kanske inte är kört. En timme efter att han åkt hemifrån känner jag raka motsatsen på alla punkter. Känner mig osäker, väldigt, väldigt rädd för att ens leva, vilket i sig är en kamp varje dag. En kamp för att orka en hel dag, bara för att fortsätta samma kamp den dagen också. Eller ja, just nu blir kampen svårare för varje dag. Kanske kan saker vara något för mig, tänker jag ibland. Sen kommer jag på att pojkvännen i sinom tid kommer komma på att det finns så mycket bättre för honom, att han vill leva också. Just nu lider vi båda två, men ja, kampen tar aldrig slut - och vad fan vore kampen jag redan tagit mig igenom värt något om jag ger upp nu? Precis, ingenting. The struggle has just begun!

Mixed state

Idag är en ganska bra dag. Jag befinner mig i mixed state. Det är inte alls kul. Okej, man får mycket gjort, men man får också en drös med ångest och depressionssymtom. Själv vill jag höja Venlafaxin-dosen (anti-depp) men orkar inte riktigt ta tag i det. Dagen har mest spenderats i sovrummet eller köket. Det var lääääängesen det var så fint i sovrummet. OCH TOMT PÅ GOLVEN! Resten av dagen har jag möblerat om i alla köksskåp. Satan vad plats man får när man städar och stuvar om i varenda skåp. Härligt i alla fall att se rena, sorterade skåp som är fyllda med det jag vill ha, på just den platsen. Sen kommer det ta hundra år att lära sig innan man hittar men ja, ett senare problem. Annars är det både toppen och botten, som ovan nämnt. Tog nio Xanor, och det var iiiinte smart alls. Kan jag verkligen konstatera. Men så blir det när man hittar cirka 40 Xanor man helt glömt att man hade. Fick ju utskrivet innan jag fick in medicinen i Apodosen, men när den väl kom in i dosrullen så glömde jag de där burkarna. Så det förde något extra gott med sig att städa i hela medicinskåpet. Rätt nice ändå, även om jag inte lär ta nio till i taget. Men ja, ingen superduperdag men faktiskt en godkänd dag, rent måendemässigt.

Man får vara trött, man får erkänna att man är trött, man får vila bort tröttheten

DBTn har börjat vända två, och det känns skrämmande att jag har samma saker att göra, igen, men nu ska jag klara dem bättre än sist. Prestationsångest...? Ja. Men inuti, där är det slutkört. Vi dricker alldeles, alldeles för mycket. Jag har ångest. Men framför allt så är jag SÅ IN I HELVETE TRÖTT! Men nu är DBTn inne på självvalidering, att man ska uppmuntra sig själv, tillåta sig själv. Och just nu vill jag erkänna att det är OKEJ ATT VILA. Så imorgon tänker jag vila. Punkt. Det behövs. Men samtidigt mår jag rätt okej idag. Allting känns inte som att jag inte duger. För idag har jag gjort mindre än på länge, mina dagar är alltid fulla av vänner, DBT, tvätt, köksstäd, rensa överallt, försöka plugga körkort, men det går sådär. Men så idag vaknade jag, i lagom tid, och kom fram till att idag ska jag göra roliga saker, som kräver att jag kommer i ro för att överleva. Visst det var kul, men det bästa med dagen är när man kommer hem igen. Där finns han, och den lilla tokfian (hunden). Min älskade, han jag vill tillbringa resten av mitt liv tillsammans med. Kärleken är starkare än allt annat!

"Sträck på ryggen!"

Det är lite småkämpigt just nu. Alla tankar. Alla känslor. Det är så mycket att göra men det mesta är Bra, om än tufft ibland. Som idag. Nästan 1.5 h med min oroliga individualterapeut. Värdesätter henne högt. Hon och min gamla psykolog är HEEELT olika. Både bra och dåligt. Den jag har nu är väldigt öppen och frispråkig. Den förre var mycket mer detaljstyrd och ville alltid låta mig ta plats. De gör och gjorde helt olika uppgifter och hade helt olika sorters behandling. Det tog sju år inom psykiatrin innan jag fick den förre och ytterligare fem tills den jag har nu. Jag kommer alltid sakna den gamla, för den han var och för det han gjorde för mig. Men nu är det en annan tid. En tid som innebär kamp, analyser, hemuppgifter, långa samtal och en nära relation med tillförsikt och ingen rädsla för att säga ifrån och låta varandra ha sina känslor. Så det fick vi våra prövningar i idag. Vi kände båda panik vid ett tillfälle. Jag grät tre gånger och visste inte hur jag skulle hantera det. Hon sa att hon är stolt över mig och att.det är framsteg att vi förstår varandra så väl att vi vågar. När jag gick fick jag en lång kram och en viskning: "Sträck på ryggen!". Fick tårar i ögonen en fjärde gång. Idag tänker jag gå med sträckt rygg hela dagen FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! Eller inte, men jag ska bortse från det idag.

RSS 2.0