Vissa dagar... är så jävla bra!

Höjden av lycka, oavsett hur ofta eller sällan, är att komma hem från en underbar dag till en pojkvän som gör allt som han står för, allt han är, allt som betyder så mycket. Jag älskar min pojkvän, oavsett vilken sida han är på i stunden. Alla har brister, men hans försvinner så fort han ler, håller en i handen, tackar för det vi båda gör bra, och samtidigt som vi kan erkänna våra brister och känna efter. Dock finns det ingenting i världen som gör mig lyckligare i livet som när han har glädjetårar. Den lyckan, den går inte att beskriva. Som hela den här dagen. Träffat så många människor jag älskar, är så tacksam för att jag har i mitt liv. Den här dagen kommer jag leva på länge!

Det är rätt tröttsamt

Det är ännu en dag när jag uppskattar livet mitt för att det inte gav upp. Att jag fick sond i tid, att respiratorn höll mig vid liv, att hjärtat inte gav upp. Under alla dessa år har kropp och själ fått utstå så mycket. Men jag lever, överlever. Tack vare många saker: en fantastisk, underbar pojkvän jag för alltid kommer älska, en mamma och pappa som gör allt för mig. Trots allt som dom fått utstå på grund av mig. Jag har vänner som för alltid finns i mitt hjärta. Det betyder så mycket. Idag träffade jag världens finaste Malin. Vars familj jag i princip bodde hos under en längre tid. Det var en tung tid. Men allt stöd därifrån, det var en livlina, en räddning och en varm extrafamilj ingen kan ana hur fina de var/är. Så allt som allt: ingenting är lätt, jag är medveten om att jag kommer vara psykiskt sjuk för alltid, men livet kan vara värt så mycket mer. Mitt liv innehåller kärlek, tacksamhet, skratt, glädjetårar, omtänksamhet, lojalitet, och ett varmt hjärta. Det är ju inte fel? Glöm inte det.

Körkort på gång

Just nu är det rätt mycket på gång, samtidigt som det inte händer ett enda dugg. Jag går i behandling, min DBT, som är jobbigare än någonsin kunnat beskriva innan. Men den hjälper, i små steg går det ändå framåt. Inte för att det går i min takt, men ja. Jag vill alltid mer än jag klarar. Jävla prestationsångest. Men i övrigt är det rätt okej. Jag är trött mestadels, men saker kunde vara värre. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva livet. För det är rätt stillastående. Eller alltså. Händelselöst. Egentligen skulle jag vilja bosätta mig i Sahara eller på Grönland. Bara komma helvetes långt hemifrån. Men jag har den bästa, bästa pojkvännen man kan ha, och en underbar hund. Den del av familjen jag pratar med mår faktiskt rätt bra. Dessutom är jag väldigt långt gången med körkortsteorin. Kämpar och kämpar och hoppas på att jag blir klar, väldigt snart, för det är urtråkigt. Så kämpa, Elin.

RSS 2.0