Framsteg...?

Just nu är saker lite i oordning. Kanske för att jag inte har koll på saker, för det är så förbannat mycket på alla håll och kanter. I natt sov jag två timmar och är därmed helt slut. Oron för min lilla bebis börjar lugna ned sig då de ringde och sa att om EKG visar bra värden får hon åka hem idag. Så otroligt skönt, även om det gått fyra dagar nu. Hon har varit orolig, trött och nere, så jag hoppas att hon kan få ro när hon kommer hem. Vi bestämde att både hon och jag är hos mamma och pappa någon dag. Är så otroligt nervös för hur hon kommer vara. En sak som ordnar sig, hoppas jag. Sedan är allt annat en enda röra. Mamma är besviken på typ allt jag gör, och är duktig på att tala om det. Lillebror vägrar fortfarande att prata med mig. Oroligt här på hemmaplan, men ja, det är inte upp till mig hur vi ska göra. I måndags gjorde jag mitt första pass på demensboendet där jag gjorde min praktik under utbildningen. Gick bra. Har idag gjort klart mitt examensarbete och fått bra kritik av en lärare jag hade förr som läst för att kolla så att jag kan lämna in det. Nu väntar jag på att en kompis också läser och kommer med kommentarer innan jag lämnar in det. FÖR TIDIGT till och med!! Det känns sådär med allt alltsså: en del bra och en del dåligt. Jag orkar verkligen inte med all sån här tumult. Så kämpa Elin!

Herrejävlar

Just nu är jag osäker på allt. På livet; vardagen, mig själv. Oron växer, självhatet likaså. Jag vet inte om jag orkar det här. Men jag gör som vanligt, går under utan att låtsas om det. Tills jag kraschar. För tillfället ligger min lilla bebis (vovven) på Strömsholm för tredje dagen. Är livrädd varje sekund. Tittar på bädden. Tom. Kliver på en pipleksak. Ingen hund kommer. Det känns så tomt. Utan pojkvännen vettefan. Är så trött hela tiden, mentala hälsan är i fara. Igår började jag mitt jobb nr två. Det kändes okej. På söndag ska examensarbetet in. Jag ligger efter. Skit. Är så svårt att fokusera på vanliga saker. Så känns tufft. Lite så ja.

Beklagar, MEN igen... Så kommer betungande här

Det är inte bra just nu. Jag mår inte bra. Alls.. Jag är helt enkelt trött och less och deprimerad och självskadad och stressad och ångestfylld och värdelös. Ja, ni fattar. Orken är slut men den hoppar till ibland, när man gör roliga saker som lyfter en. Pojkvännens glada humör, när det dyker upp, jobbet som jag jobbar på och det andra jobbet jag kommer jobba på. Är helt slut, men fem pass på en vecka är ju normalt, för en frisk människa i och för sig. Det är inte riktigt jag. Strunt samma. Jag andas och lever, det är en förutsättning. God natt.

Ååååångest

Jävlajävlajävla skitdag. Nu ligger man här vaken och försöker kämpa emot. För tre månader sen hade jag gett upp för länge sen. Men inte nu. Mest på grund av familjen. Min älskade pojkvän lider. Och jag förstår honom; verkligen. Mannen i mitt liv får se mig förstöra både kropp och tära på vår relation. Har inte nämnt det, av rädsla mest men idag fick jag äntligen besked om att en graviditet inte är påbörjad. Min reaktion på kirurgen var tårar. I floder. Men tack gode gud. Som bara verkade vara med mig på det planet. För sju timmar efter att jag klev in genom den där jag smugit och haltat in genom så oändligt många gånger och dessutom varit på psykakuten i två. Idioter. Hela jävla högen. En sjukt dålig läkare och båda sköterskorna var bittra urkärringar. Den ena gnällde över atti jag fått plåster istället för linda nere på akuten. Väl inne för att sys bankar läkaren sönder mina ben med sprutor och sedan missade han ens att lägga bedövning över hela såren. Sedan missade han såren. Så det var många ilskna tankar. Läkaren sa att det var lag på att jag skulle till psykakuten. Bråk. Jag vägrade. Än mer irriterande var att sköterskan och läkaren bara pratade med varandra inte alls som läkaren tidigare. Förutom efteråt när hon la om. Då var det vanliga att jag måste må bra eftersom hon "upplevt värre saker". Vilket kanske hon har, men det invaliderar mina känslor, mitt liv. Jävla skitkärring. Sedan kommer läkaren och säger att en läkare väntar i dörren uppe på psykakuten och att jag inte kommer få vänta alls. Att jag inte lärt mig att självskadare alltid ljugs för. Så 45 minuter senare gick jag därifrån förbannad och besviken. Hem helt slut. Kom inte hem till något positivt. Är helt slut. God natt.

Alltså den här dagen

Jävla helvetes skitdag. Jag vet inte riktigt vad som gick fel. Fick jobba med jobbets bittraste kärring. Som ALLTID får en att känna sig totalt värdelös. Jippie. Just nu känner jag mig redan så nedtryckt i skorna efter de senaste dagarnas kaos. Känns helt enkelt inte lätt att orka med mer. Allting blir bara värre och värre. Det ena efter det andra. Kom hem till något inte alltför trevligt. Men ibland väntar man sig mer än man borde. Allt känns så förbannat, in i helvete tungt. Vill bort. Vill ge upp. Vill bara inte mer.

Kalenderstress och känslostress

Det är helt enkelt inte så bra här. De senaste dagarna har varit ETT ENDA KAOS. Jag orkar inte riktigt med mig själv emellanåt. Förra veckan gjorde jag någon jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Och nej, jag var inte otrogen. Antagligen något värre. Är rädd bara att minnas det. Vilket gör mig livrädd hela tiden då jag tänker på det HELA tiden. Varje gång det finns plats, även då det inte finns plats, förgör det hela vardagen. Just nu går maten åt helvete, ekonomin lite samma sak, lillebror vill inte prata med mig och ja. Det var ungefär halva listan. Men idag ska jag jobba, på mitt favvoställe! Ska bli riktigt kul! Försöker glädja mig åt det!

För att inte gå under

Just nu sliter livet hårt på mig. Den enda pigga i hushållet är en busig, gammal tax. Att hon är nio, det syns inte - varken på utseende (även om bebis har lite gråa hår runt nosen) eller beteende. När hon var sex trodde man att hon var 10 år, nu är hon nio år och beter sig som en fyra-åring. Den olösliga ekvationen har ett väldigt enkelt svar: min älskade, fantastiska pojkvän, och bebis underbara, kloka husse. När allting stämmer så har vi det fantastiskt bra. Det kräver att jag inte gråter på nätterna, att han inte går under av smärtor i kroppen, att bebis inte är totalt utmattad, att jag inte - utan resultat, försöker stå emot alla impulser och att älskling inte går i biter av att allt är som det är. Helt enkelt svårt för oss nu. Snart ska jag krypa in i hans famn, med bebis snarkandes på andra sidan. Låta den här hemska dagen försvinna in i dimman av alla andra dåliga dagar. Vi är helt enkelt slutkörda här. Så god natt.

"Det är inte lätt när det är svårt"

Dagens klokaste citat. Kom av en av de andra i DBT-gruppen. Just nu stämmer det så förbannat rätt. För just nu känns allt svårt. Oron och ångesten stiger, humöret sänks, samvetet gnager. Det enda som normalt är närvarande som just nu inte är lika allvarligt är ensamhetskänslorna. Däremot känner jag mig rädd. För allt som händer, för allt som hänt och allt som kommer hända. Minnen gör förbannat ont, och jag vet precis hur det kan bli om tankarna fastnar där. En ung kille på 112- på liv och död fick just en sådan panikångestattack att de alla stod maktlösa. Mig, dom gångerna (ja, plural) har de bundit fast, drogat ned, slagit eller låtit mig skära sönder mig själv. Men det finns dem som stannat, som hållit om, som torkat tårar, som stöttat och lyft. Jag glömmer aldrig det. Jag bär mig tacksamhet varje dag för att dem är just det som är en del i att jag lever. Just nu visar de en brand med lågor från taket. Den dagen, den 16e oktober 2009, den vill jag radera från minnet, från allas våra, för det var till slut många familjer som drabbades. Det förde i och för sig det goda med att vi två familjer som blev sambos på gården därhemma numera älskar varandra så fantastiskt mycket, alla åtta känner mer eller mindre att man faktiskt kan ringa när som helst och be om vad som helst. Två pappor, två mammor, fyra barn. Det förde dock med sig traumatiska minnen, främst för mamman i den familjen, min mamma och mig själv. Jag glömmer aldrig ljuden, de där 15-meterslågorna, tårarna, brandmännen. Men jag glömmer aldrig det nya hem de fick, jag glömmer aldrig hjälpen och stöttningen vi fick av de där brandmännen som åt upp allt nybakat bröd, jag glömmer aldrig de starka band vi har inom familjerna (familjen som vi kallar det) som aldrig kommer klippas. Det finns så mycket fint i mitt liv numera. Det finaste jag har, det befinner sig i rummet intill. Min finaste, älskade pojkvän, som alltid finns och som jag försöker finnas för. Jag tror bestämt att jag tar mig dit och däckar för dagen.

Sliten

Det är söndag och jag är helt slut. Veckan har inneburit mycket. Jobb, tårar på jobbet, längtan efter andra jobbet. Långa timmar med läsande av studieläsande. Jag har tagit mig en jädrans lång bit på den punkten faktiskt på de här dagarna. Övningskört - det går framåt fortare än väntat, enligt både mig och pappa, numera är det nästan kul, kanske för att man känner att man kommit igång på riktigt. Vad mer. Jo. Behandlingen är tuffare än väntat - och då hade jag ändå väntat mig krävande samtal, högar med papper, hemläxor i flertal, gruppterapi som emellanåt skapar panikkänslor. Det var ungefär tio gånger värre än det. Mer papper, svårare uppgifter, frågor jag inte ens visste var jobbiga att svara på för min del, men jag börjar komma med insikt om att jag har fler och allvarligare problem än jag visste och väntat mig. Dessutom... Ett besök på kirurgen med alldeles för många stygn. Men mitt i allt inser jag dag för dag det jag trodde jag redan var övertygad om: att jag har en fantastisk pojkvän. Vi känns tryggare än någonsin, jag har aldrig älskat någon så mycket och han verkar trivas. Vi pratar mer, lär känna varandra mer, kryper närmare, njuter mer, stöttar mer. Känns overkligt att jag haft sådan tur. Okej nu ska jag sluta skriva innan jag når romanlängd. Eller förresten - mamma har öppnat sitt ombyggda bageri och fick en beställning som löd: "baka så mycket du kan". Mamma kommer älska sin nya vardag. Älskade, fina, underbara, starka, modiga mamma. Det kommer bli så bra!

Dag två

Idag har varit en hektisk dag, men givande. Och tungt. Och skrämmande. Och hoppfullt. Fick 12 nya pass på det här boendet. Såååå skönt! Blev dessutom lovad att få gå två semesterperioderna om jag vill. Och en lättnad att höra. Även om jag självklart vill gå en på mitt första arbete. Det är hektiskt att jobba långa dagar. Imorgon blir också tuff då jag har terapeuten på psyk 11.00 och sen jobb 15-21. Ja så är livet nu.

Det där med att vara klok - DBT

Just nu är jag inte riktigt i stabilt läge. Utan pojkvännen vet jag faktiskt inte vart jag skulle vara. Vid liv ja, troligtvis, men så mycket mer nej. Ikväll har han verkligen gjort allt han kan för att finnas, stötta, peppa och få mig att inse många saker. Och en del övertalning, som absolut behövdes. Efter dagen idag så är kroppen sliten. Just det, det kanske jag ska nämna: första dagen på jobb nummer två. Inte lika bra och trevligt som det andra jag har. Som jag inte får några timmar på, vilket är tråkigt för jag trivs så otroligt bra där. Men ja, pengarna måste in. Punkt Elin. Lär dig det vanliga livet. Inte bara psykvärlden med psykologer, terapier, avdelningar, behandlingar, isolering, svek, tårar, och brutal ångest. Nu är tid att leva, som någon sjöng (men som jag glömt namnet på, som vanligt). Också jag.

Lite tufft sådär

Just nu är det väldigt mycket på gång. Imorgon börjar jag på mitt andra jobb. Det gör lite ont att det första ger mig så få timmar, för jag älskar det. Men förhoppningsvis får jag fler så småningom. Just nu har jag en stukad fot, huvudvärk, en smärtande rygg och en förbannad massa prestationsångest. Å andra sidan har jag verkligen fått en chans att bli fri. Fri från rakblad. Från blod. Från kirurg-besök. Från sydda sår. Från infekterade sår, som idag ledde till akuttid på VC. Från allt vad fan självskadebeteende heter. För jag är så innerligt trött på att hata mig själv så förbannat. Så hej DBT, du blir inte av mig. Du, fantastiska behandling, du ska, SKA, rädda mitt liv!

En sån där dag

Så sitter jag här igen. Med ångest, men något slags hopp om att saker kommer bli bättre. Den sista känslan där är något vacklande beroende på ork och humör. Saker är tuffa: jobbiga möten, för få timmar på jobbet, en riktigt tuff DBT-behandling, krävande skolarbete (Högskolekursen - demens) och ja. Men efter ett antal timmar sovandes så nära inpå man kan komma sin pojkvän och med hunden lika nära på andra sidan så känns saker alltid lite bättre. Som idag. Jag har knappast fått så mycket gjort som jag hade tänkt mig, men det får helt enkelt vara så vissa dagar, har hunnit med annat istället. Lite pappersarbete, lite allmänt tråk och ja. Tvätt och disk. Min att-göra-lista är inte kul. Men ja, den väntar ju, så det får tas senare.

Glädjande nyheter

Mitt i allt det tunga så händer ändå en del bra saker. Morgonen började på en arbetsintervju som gick riktigt bra. Hon ville anställa mig direkt, men vi kom överens om att ta några pass för att se hur det går. Är lite osäker på det hela. Det lät otryggt på något vis. Är självklart över att han ett jobb till, så man får ihop timmarna, men på vilken bekostnad om allt är så rörigt och underbemannat som det låter? Hon återkom ofta till att det var så mycket nytt som "kommunen borde gjort innan vi tog över". Så det lär till att vara lite vaksam. Jag styrde sedan kosan mot jobbet. Mitt "riktiga" om man säger så. Det var SÅ härligt att vara tillbaka, i alla fall lite. Sen jobbade man med sin fantastiska chef från förra stället jag var på för några år sedan. Man kan egentligen inte klaga på den här dagen. Bortsett från ångest och blod, men det är ju lite mycket standard.

Ny månad - kanske bättre?

Det är svårt just nu. Min älskade, underbara pojkvän gör mer för mig än någon någonsin kan begära av en annan människa. Tack älskling. En liten vovve mår i alla fall mycket bättre och springer som vanligt, särskilt nu när vi går i skogen (eller okej - jag går och hon springer). Det är ungefär det jag har motivation att göra. Resten gör jag av tvång. Typ plugga, städa badrummet (till och med gjort rent inuti tvättmaskinen - den ni!) Laga mat - hata, köra igång en disk - dödar ryggen, disk - blä, tvätta - rätt avkopplande, förutom två glas som gick sönder (av olika anledningar) varav en bit bestämde sig för att trampas in i min fot, där den sitter än. Så allt som allt en rätt rutten dag. Inte att jämföra med helgen då delar av min omvärld tyckte att jag just då hörde hemma på en avdelning. En väldigt bra poäng kan jag tänka nu i efterhand.

RSS 2.0