Man måste ju vara lite glad ändå

Sådär då, på min lediga dag har jag jobbat och klarat några timmars webbutbildning, ska lämna in diplomet till chefen sen så får hon det så kan jag börja med min delegering så alla andra slipper kämpa med det ensamma. Är i övrigt sliten, väldigt sliten, men jag lever på helgen som var - den var underbar!!! Annars är det också lite blandat. Igår träffade jag för första gången min DBT-grupp. Otroligt tufft. Ångesten efteråt var inte kul alls, men tack och lov jobbade jag som sagt. En massa tur där kan man lugnt säga. Sedan var passet sådär, men jag behöver jobba. Som det ser ut nu får jag ut ungefär 6500 nästa månad. Väntar med spänning på att Klockarkärleken ska höra av sig. Vore kul att få jobba där också en del. Älskade det stället. Annars är det en del oro för pojkvännen, en del stök med plugget och körkortet. Försöker få ihop det hela, vilket går sämre vissa dagar men fler dagar går just nu bra. Kanske inte idag då, men jag kämpar.

Det finns allt här i världen

Som till exempel nervositet. Det känner jag kraftigt just nu. Den har grott hela kvällen och inte alls varit kul, men det är å andra sidan ett friskhetstecken: att jag är nervös betyder ju att jag bryr mig. Sen måste det erkännas att jag är livrädd, lite hopplöshetskänslor (14-16 månader? Ska det ta sån jävla tid att bli vettig?!?? - orkar jag). Det senare kan förklaras av trötthet. Saker runt mig gör mig orolig: människor, hundar, kroppen, sår, ekonomi osv. Jag är inte riktigt i form känner jag men försöker bortse från det. Jag har för fullt upp för att falla ihop alltför mycket. Imorgon jobbar jag. Himla tur för mig att jag bunkrat upp med lite positiv energi också i och med en fin helg. Tack för det C. Så nu laddar vi får DBT och jobb imorgon. Typ genom att sova. God natt.

I huvudstaden

Än så länge befinner jag mig i Stockholm och har det bra. Det är så skönt att komma till en trygg plats med en trygg människa som jag litar fullständigt på. Hon är fantastisk den här människan så det känns så härligt att hon låter mig vara en liten del i hennes liv. Just nu sover Madame och jag försöker att lite grann klara att inte behöva vika henne. Hittills: sådär. Försöker hitta saker som hjälper. Att hjälpa andra är ett bra sätt. Jag försöker använda den klokhet jag nu har till att hjälpa andra jag bryr mig om. Ett annat sätt: gosa med hundarna. Ett annat sätt: skriva. Ett annat sätt: se på teve. Jag har försökt med alla sätt utan att lyckas med det jag egentligen hade som mål. Men jag har fått lite pluggat i alla fall. Någon tröst. Nu sova. God natt.

Lyckan är stor! DBT!

Då var jag inskriven hos DBT-teamet och fasen vad det känns bra! Och skrämmande, det ska jag inte hymla med, men det tror jag bara hälsosamt inför en sån här behandling, då den är väldigt tufft. Det är som pappa sa, sista steget nu. PTSDn kommer jag alltid ha ärr efter och bipolär sjukdom är kronisk så faktiskt, det är självskadebeteendet och självhatet som måste bort. Då, då kan jag bli den jag vill vara. Jag kan vara en bra människa, en bra flickvän, en bra dotter, en bra syster. Jag kan duga inför mig själv. Så nu gäller det ATT TA CHANSEN. Jag tänker inte sumpa det här. Aldrig. Min sista chans. Det kommer bli pissjobbigt och kännas för svårt ibland, det vet jag, och det kommer krävas att jag ger allt för det fungerar inte med att köra på sparlåga. Så hej DBT, nu kommer jag!

Kämpar vidare

Det går lite hipp som happ här, men det betyder att inte allt är skit och allt är tungt, även om mycket känns krävande. Inte för att livet är lätt, men det har verkligen sina höjdpunkter. Dagens mys med kärleken här hemma kan man inte klaga på, vi får sällan så mycket kvalitativ avkoppling tillsammans utan att vara helt slutkörda. (Ursäkta mig här) Kärringjäveln på Arbetsförmedlingen gjorde inte mycket nytta. Jag kände mig så jävla dum i huvudet så jag vet inte vad. Gick därifrån kokandes av ilska. Tack och lov kom man hem till världens bästa stöd, efter en skiteftermiddag. Nu är dagen över och jag är helt utmattad. Det känns skönt att (än så länge) inte jobba imorgon även om ekonomin skulle behöva några pass. Det betyder ännu en dag med min älskade pojkvän. Lika nyttigt som behöver men på hela andra plan. God natt från Emausgatan!

Vilken helg - jooooobbbb

Jobbade åtta timmar i lördags och ja, en hel jävla massa timmar igår då jag hade delad tur. Det måste vara det mest inhumana jobbform som finns. Sätt cheferna själva på en sådan få se hur härligt de tycker det är. Det är väldigt plågsamt men ja nu är det så. Tack och lov var jag ledig idag och fick sova. Imorgon ska jag hämta medicin och sedan till arbetsförmedlingen för att träffa en handläggare. Inte för att jag överdrivet mycket saknar jobb (väntar även på svar om att få gå på timme på mitt favvoställle) men för att komma in hos à-kassan och kunna få bidrag om jag förlorar jobbet behöver jag skriva in mig där. Så ja. Lite att göra. På torsdag blir jag inskriven på DBTn. Både glad och hoppfull men också rädd och nervös. Men jag ska klara det!

Delad tur - testa det inna ni kallar era arbetstider dåliga.

Idag har varit riktigt tuff dag. Upp valv sex, jobba sju till ett, hem vila och sedan jobb från tre till halvtio. Heeelt slut. Men det är mestadels kul. På tisdag ska jag till arbetsförmedlingen. Skrämmer lite. Ännu mer skräckslagen blir man inför torsdag: inskrivning på DBTT-behandlingen. Så skönt!

För en tid sen - jobb, snart behandling, högskolekursen och körkort

Idag gjorde jag min första övningskörning på nio år. Då, 2008, var jag bara några dagar från att göra uppkörning för körkort. Det var då mitt helvete började. Jag vägde, efter sex kilos uppgång 42 kg, kände mig sämst i vägen och inledde därmed min andra, men längsta sejour, på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Jag lades i en säng utan möjlighet att gå utanför rummet utan rullstol. Där var jag, utan mitt körkort, utan en firad 18-årsdag (om man inte ser till en halv kanelbulle) och utan tro eller hopp om livet. Nu sitter jag här, jag har gjort min första övningskörning med pappa och var livrädd när vi började. Men som mycket annat just nu fungerar det. Imorgon börjar jag mitt första pass för helgen för att ha delad tur på söndag (7-21 med två timmars rast). Det känns härligt. Saker och ting är inte så nattsvart så som det bara för några månader sen kändes som. Idag har jag anmält mig hit och dit, registrerat mig hos både À-kassan och Arbetsförmedlingen. Dessutom ringt ett till jobb för att kanske få några timmar där också. Ett underbart ställe som jag trivdes otroligt bra att arbeta på. (Gjorde min sista praktik där, i augusti). Men det känns helt klart bra. Just nu är det väldigt skönt stiltje på kursen, är mest läsning nu. Ja vad händer mer? Varit hos mammsen och pappsen några dagar och stökat. Idag har jag kört ett tiotal skräpkärra med löv och släpat ett antal trädgrenar (de närmast stammen så tunga som fan). Trots allt detta så finns det små orosmoment men det får helt enkelt tas efter hand. Nu: sängen

Upp och ned och åt alla andra kanter

Trött. Hur kan man vara så här trött? I perioder just nu orkar jag i vissa stunder på dagen inte ens resa mig från soffan. Det underlättas inte av panikångestattacker, tårar, rakblad och ett enda kaos. Så mycket ska hända samtidigt. Jobb, dessutom fått tag på ett annat ställe där timvikarier är behövliga. Det som känns bra med just det är att det är på gruppbostaden där jag gjorde min sista skolpraktik och fick strålande recensioner från. Så han sa ja i princip direkt. Dessutom alla papper som ska ordnas. Hitta betyg, lämna in hit och dit och det. Sedan körkortet som ska bli ganska kul att ta. Däremot ser jag inte fram emot uppkörningen. Sedan har jag högskolekursen att bli klar med tills vecka 23. Men kanske det viktigaste: dbtn. Som jag fasar. Men tänk om jag får ett liv utan rakblad? Det vore så fint. Och ensamt. Och tröstlöst. Men underbart. Ett fritt liv! Jag lär ha varit manisk så in i helvete när jag började det här året. Men fint som satan ändå. Jag är inte död. Jag har världens finaste människor runt mig. Jag har en fantastisk hund. Jag har lite tro på mig själv. Kanske snart också ett liv.

Så in i...

Idag har varit en otroligt tuff dag. På väldigt många vis. Inte mycket som går rätt just nu. Verkar som att jag inte får tillräckligt med timmar på jobbet för att klara mig ekonomiskt. Känns otroligt tungt då jag trivs otroligt bra hittills här. Sedan vet jag inte hur fortsättningen blir. Befinner mig hos mamma och pappa och försöker verkligen finna ro men det går ännu sämre än hemma. Hur nu det kan gå till. En bipolär-depp på gång tror jag. Mycket mardrömmar och hallucinationer. Känns inte alls bra. Människor runt mig mår också kasst och jag måste vara det sämsta stödet någonsin. Beklagar, men ni vet jag finns.

Jag beundrar er

Satan vad trött jag är. Helt slut. Alla ni som kämpar, om och om igen, för att orka det ni fick kämpa för igår men som aldrig tar slut. Kampen fortsätter. Dag efter dag. Jag är lite där. Sliter mitt hår, skriker i kudden, skär och önskar att pojkvännen skulle döda mig fort så han slipper mig och min förbannade idioti. Jobbet är riktigt kul, givande och inte minst krävande. Jag fasar för det kommande år då min behandling kommer pågå. Beundrar er som får ihop det. Allt med vardagen där så mycket ska fungera. I med allt som ni kämpar med: var stolta!

Ny värld

Just nu är hela min/pojkvännen vardag fylld av en ny vardag med nya rutiner där vi båda ska passa in; tillsammans. Det är svårt men vi kommer in i det snart. Jag mår relativt bra, men det kommer stunder då jag inte riktigt är stabil. Min fantastiska kommande terapeut känns otroligt bra med. Bara den halvtimmen hon pratade med mig hjälpte (just då i alla fall). Jag hoppas att behandlingen börjar snart. Orkar inte med mina kraschade ben. Det lockar så förbannat att förflytta metallen till magen, men jag TÄNKER klara det! Jobbet krävdes så mycket så motståndskraften inte är på hopp. Men kampen fortsätter!!!

Fortfarande full fart

Numera lever jag livet som en arbetande kvinna! Det känns så bra, arbetsplatsen känns hittills bra även om jag inte klickat med alla ur personalen, men det hade jag inte förväntat mig heller. Båda cheferna är totalt klockrena och jag trivs med båda väldigt bra. I övrigt händer det en hel drös med saker: jag klarade just moment 2 i kursen (demensvård) på högskolan (av fem). Dessutom ringde jag min sjuksköterska för att få lite stöd, men hon är på semester (vilket jag hade kommit ihåg om jag inte haft råångest). Jag fattade mod och pratade istället med min blivande DBT-terapeut och det gick bra. Hon hjälpte mig verkligen den här gången. Hon hjälpte mig mycket i somras när medicinerna krånglade. Det kändes otroligt bra att veta att hon redan nu, terapeuten jag ska ha i minst 14 månader, har hjälpt mig så jag klarade dagen rätt okej. Sedan är det körkortet som jag läser lite körkortsbok men väntar på att vädret ska tillåta att man kör som nybörjare.

Lite lagom trött

Just nu är jag lite sådär alldeles slut. Inte så konstigt efter gårdagen, natten och dagen idag. Idag ägnade jag mig åt jobb, riktigt kul att klara sig själv nu, att jag får förtroendet att kunna ta ansvar och kan det grundläggande som behövs för att ha klarat av intro. Nu är det i alla fall ledigt i två dagar innan man jobbar söndag-onsdag (som det ser ut). Men som sagt, riktigt roligt och jag är riktigt glad att ha fått chansen att jobba här. Är härligt att ta steg framåt i livet, efter tio års misär så är jag äntligen på väg!!!!!

Helgjobb

Så var dag ett av två dagar av helgjobb över. Gör mig inte så mycket. Är kul att jobba, trivs väldigt bra hittills. Även om man är helt slut när man kommer hem. Men värt det. Mår sådär egentligen men det är en annan värld jag lever i nu. Vi lever i. Jag och pojkvännen försöker hitta rutiner då allt är nytt. Min fantastiska pojkvän. Vi kämpar.

RSS 2.0