Ber om ursäkt

Är helt slut nu för tiden, så inläggen blir så få. Inte meningen. Just nu är det så otroligt mycket jag måste hantera och ta itu med. Jobb, jobb och massa annat. Har i alla fall betat av en sak: kursen är avslutad! Och godkänd. Så nice. Måendet kunde varit bättre, men jag får ändå vara relativt nöjd med att inte vara på botten, där det är så otroligt mycket värre än här där jag är nu. Så ja, ostabilt men jag klarar av det.

Ojoj

Jädrans vad det saknas inlägg här ser jag. Har varit lite mycket senaste tiden. Helgen var fantastisk!!! Marie, mamma, konsert, sol, god mat (ja, jag åt en hel måltid utan ångest), bubbel på natten. Ja - allt var toppen! Älskar verkligen när jag kan koppla bort saker jag behöver paus ifrån. Tågresa har något magiskt över sig, för mig, jag kommer till något vackert, även de resor som leder hem. Kanske är det just så, att det skimrande åter når mitt näste när jag fått en paus från det. Från kaos, kritiska kamrater, återkommande katastrofer. Och kärlek. Som kanske inte alltid mår bäst av mitt sällskap. På något sätt så kommer alltid våra känslor ikapp. Jag vet att jag älskar honom, att han inte är perfekt - men det är jag långt ifrån själv. Det är lite knivigt allt det här. Med relationer. Oavsett form. I helgen kommer jag stöta på alla jag kan komma på; stora och lilla familj OCH vänner i mängder. 21 personer kommer drabbas samman i femkampen, lekar, luncher och middagar, skratt och tårar. Alltså: vad mer kan man begära av en midsommar i DALARNA!?!

Spännande dagar framför oss

Med oblandade känslor ligger jag nu och känner mig trött och seg. Jag har ångest, men som går att stävja med allt fint jag har i mitt liv. Snart, snart befinner sig jag och mamma nere i Göteborg! Just nu försöker jag somna i Sandra och Simons soffa och laddar inför morgondagen. Den kommer bli lång men härlig!

Nu laddar vi

Om två dygn befinner jag och mamma oss i en lägenhet i Göteborg. Ska bli så härligt! Komma hemifrån, andas och ta några djupa andetag hos en älskad vän. Vi har upplevt vår, sommar, höst, vinter. Vi har upplevt att vara på toppen på Mount Everest så nära himlen att vi kunde känna doften av ro. Vi har sett vad som finns längst ned under helvetet. Vi har känt hopp och förtvivlan, de allra största känslorna av kärlek och tacksamhet. Sett mörker och ljus. Vi har sett livet och döden. Många av hennes ord sitter fastetsade i mitt minne, som en reminder om att det finns de från mitt tidigare liv som stannat, och som jag alltid kommer stanna hos. Nu erbjuder hon mig och mammsen sällskap på konsert. Vi ska se I love musicals!!! Dessutom får vi sova där och ja, njuter av allt! Älskar dig, M. Vi ses snart.

Så sliten

Känslan av seger har tagit ut sin rätt. Men fan vad det var värt det! Att ha klarat en högskolekurs är stort förr mig, som många trodde att jag ens skulle vara vid liv. Här är jag nu. Trasig och skör, men älskad och älskande. Jag har allt. Fantastiska föräldrar, underbar pojkvän, perfekt hund, en godkänd utbildning, en förhoppnings-bringande behandling, två jobb, högskolekurs klarad, och "sorterade" vänner, så energitjuvarna är i stort sett borta. Sen är det tusen saker som är tuffa men det tar vi sen.

Det här med att tänka positivt

Just nu vet jag inte vad jag ska känna. Så jag nöjet mig med att säga att saker är kaos och ångesten är iiiinte kul. Tappar ork.

Framsteg - uttråkad hund

Ja, det är kanske något tråkigt också, men för oss är det bara lycka att se att hon är så uttråkad och försöker få igång oss för att få leka med henne. Vilket är strikt förbjudet, då hon ska hållas så stilla och lugn som möjligt. Medicinerna går bra, inte missat en enda. OCH HÖR OCH HÄPNA - HON ÅT SJÄLV UR SIN SKÅL IKVÄLL! Kanske tiden för matning med en tugga i taget ur handen är över. Hon har samlat på sig den där viktnedgången som kom första dagarna efter hemkomsten. Alltid skönt med något positivt när det stormar på andra plan. Men det är en annan historia som jag idag inte riktigt orkar berätta om. Det ligger för nära inpå än.

Vår lilla tokis - återbesök

För två dagar sedan hämtade jag (och pappa) hem min lilla bebis. Hon mådde inte alls bra då. Tunn, nedbruten, trött och nära på gett upp. Igår piggnade hon till, glad-skällde till och med. Idag var vi på återbesök för att ta blodprover, kolla den arytmi de upptäckte då, men idag kom de fram till att den var tillfällig då både andning och hjärtat stämde. Däremot har hon fortsatt gå ned hemma, så mer föda åt tax-sötisen. Hon grävde sig in i min armhåla när hon såg att det kom en veterinär, så mitt mamma-hjärta bankade hårt. Det var tydligen närmare än vi trodde att vi inte ens skulle fått hem henne vid liv. Pappa var inte helt ärlig om det, men i efterhand så var det nog lite bra. Väl hemma för en timme sen var hon sitt vanliga jag för en stund. (eller ja, är fortfarande, då hon brukar stöka runt för att sedan däcka i soffan/sängen :P . Lekt lite, tuggat lite ben, myst på balkongen. Får dock mata henne med händerna för att hon ska äta. Så ja - hon mår bra, älskling mår bra = jag mår bra. Jobb ikväll, vilket inte känns lika jobbigt som onsdagen, då jag sovit mer i natt än vad jag gjort totalt sedan bebis lades in i söndags. Så lite piggare, mycket mer lättad och otroligt många katastroftankar har försvunnit. bra dag här!

RSS 2.0