Ingen lätt dag

Det har inte varit världens bästa dag. Den har innehållit fina, mysiga, vackra stunder, då kärlek varit fokus. Och som jag känner mig älskad nu, trots alla brister, sjukdomar, tankar och korkade uttalanden. Men ångesten är inte alls kul, så sju extra Xanor har trillat ned. Känner tungheten i huvudet, krypningarna i kroppen. Panikångesten väntar på sin chans, rakbladen likaså. Men just idag tänker jag inte ge upp. Låta dagen inspirera till en någorlunda vettig kväll. Kan gå med tanke på att nattmedicinen ska intas nu. God natt.

En ätstörning som vaknat

Mat har varit mitt problem (ett av många) i mer än tio år. Det kändes som en seger när jag kunde äta en av mina största rädslor: pizza. Det var några år sedan den slank ned nu. Och nu skrämmer den igen. Mer än på väldigt länge. Ångesten är här, varenda gång jag tänker utan att hindra dem innan. "Tjock, värdelös, ät inte, räkna kalorierna, gå omvägen hem, rör dig lite mer, köp en våg". Osv. Ätstörning som vaknat alltså. Jag vet inte vad lösningen på det här är. Finns det någon? Jag lovade min terapeut att äta frukost varje dag. Det går sådär med det. Fail två gånger. Av två dagar. Det här skrämmer mig.

Så trött

Har slitit ont denna helgen. Underlättas inte av matproblem. Som växer. Fort. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera för att stoppa i tid. Om det går... eller så ger jag upp. Och hamnar i skiten igen. Där hör jag hemma tydligen, för jag kommer alltid tillbaka dit. Till fejkad kontroll, ångest över ett glas saft, viktnedgång och En evig trötthet. Ja. Jag vet inte vad som skrämmer mest. Ge upp-vägen eller kämpa-vägen.

Återigen jobb: en dag av elva

Nu är man, som oftast, på väg till jobbet. Trött redan, lite less och väldigt stressad. Lite som vanligt. Ångesten har bosatt sig inuti och oron växer. Men samtidigt känns det rätt okej just nu. Jag trivs mestadels på jobbet, övningskör för fullt, går ner i vikt och har en numera frisk hund. Oron rör andra är påtaglig dock. Just idag är jag inne på dag fyra av tio få jag jobbar. Imorgon är min enda lediga dag av elva. Delad tur fyra av dagarna.. Så fullt arbetande. Vem trodde det för några år sen? Precis.

Fyra dagars semester!

Härliga dagar! Jag och mamma har varit i stugan och gjort allt man kan tänka sig att göra mitt ute i svenska öknen. Dock har vi en sjö. (en svinkall sådan). Vi har suttit i solen för länge, druckit för mycket vin, varit vakna för länge, haft problem med att undvika världskrig mellan min vovve och en ankmamma. Visste inte att fåglar kan ändra ansiktsuttryck och göra miner. En lärdom den här helgen - för jag lovar - den där jädra skränande saken blev mer och mer hatisk ju mer tiden led. Bebis har visat sitt humör tidigare, efter nio år tillsammans, MEN EN SATANS FÅGEL?!?!?! Vi skrattade mest, men det var lite frustrerande att hela tiden höra något fjäderfä skräna när vi var på bryggan. Som för övrigt var jättefin, mamma fick den ju i 60-årspresent. Så glad!

Det här med att jobba som undersköterska

Ibland, eller ja, just nu mest hela tiden, ifrågasätter jag mitt val. Jag trodde att min tid på första arbetsplatsen där jag började som hjälpreda via en filial från ett psykiskt funktionsnedsättningscenter. De gav mig himmel och helvete, månader på psyk men också en indirekt påtvingad resa mot där jag är idag: utbildad undersköterska, med fem års erfarenhet inom äldrevård, två år sedan senaste inläggningen och två jobb. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat, en frisk hund som är underbar och vänner som ställer upp. Men ångesten förgör, tröttheten tär, behandlingen är så otroligt svår. Inte underlättar det att hitta ungefär 15 Xanor som var från förra året, när jag mådde bättre och inte tog alla som jag var ordinerad. Och det blir inte bättre av att pojkvännen inte är på topp, ekonomin svajar och det bipolära är verkligen inte lätt. Men jag kämpar, som jag gjort i hela mitt liv, redan när mobbingen började på lågstadiet, vilket är 20 år sedan nu. (ja, jag börjar bli gammal). Så allt som allt är det en oändlig saga av upp och ned.

RSS 2.0