Livet bakom diagnosen på pappret

Idag har på sätt och vis varit fin, men också tuff. Jag inser allt mer hur mitt liv ser ut och hur det ser ut att vara. Inte ena de närmaste förstår. Vilket jag kan förstå, för bipolär sjukdom är ingen lätt sjukdom att förstå sig på. Däremot har jag svårt för människor som inte kan acceptera att deras oförståelse faktiskt inte har rätt. Mitt självskadebeteende har accelererat till maximum. Jag skäms och dagen har inte gjort det lättare. Var på vårdcentralen eftersom flera av mina sår blivit infekterade. När jag kom in i väntrummet rynkar ett par på näsan och den ena frågan den andra (högt) om det är jag som luktar ruttet. Vilket mina fina sår gjort att jag faktiskt gör men att andra kände det...? Kände mig så otroligt värdelös. Livet med bipolär sjukdom är ingen förgylld vardag där man alltid känner sig välsignad. Ibland ja - när man är manisk. Första två dagarna är det fantastiskt. Jag känner mig bäst i världen, har fantastiska idéer och projekt som jag påbörjar och jobbar som ett djur med, men jag har energi som räcker till 36 timmar per dag. Dag tre avtar bäst-i-världen-känslan. Dag fyra fortsätter allt likadan. Lättirriterad. Alltifrån glad till vrålförbannad. Jag har ingen kontroll. Pratar konstant. Högljutt. Förvirrat. Alla blir så glada att jag mår bra igen. Varför behöver jag skära, som mår bra nu? Jag har inget bra svar på det så jag fortsätter prata osammanhängande. Sedan blir allt värre. Snart har mitt mående rasat. Orkar ingenting. Vill ingenting. Gör ingenting. Projekten jag påbörjade som manisk är för stora. För hopplösa. För värdelösa. För alldeles tokiga och galna att ens fundera på. Jag bryr mig inte ens. Jag fortsätter sjunka. Om det går. Skär ännu mer. Personerna som innan sa att jag mådde så bra, vad har hänt nu? Varför går det så långsamt fram för dig? Kämpar du verkligen? Om och om igen, samma allt. Många gånger håller jag med. Men bokstäverna som formas till "bipolär sjukdom" är just det det (och en miljoner rader till) handlar om: det finns ingen logik. Inga bra svar. Inga rätta förklaringar. Allt är bara kaos. Och ja, det händer att man inte orkar och ger upp dagen. Men de dagarna väger inte upp mot alla andra dagar man kämpar. Sliter som ett djur. River sitt hår. Men ändå inte lyckas. Det är då man tar fram alla de där jobbiga saker människor sagt tidigare. Man bygger upp sitt usla självförtroende. Självhatet pyr i varenda cell i kroppen. Så är man där igen. Där allt var förut. Samma värdelösa människa. Och samma bipolära sjukdom som härjar. Och förstör, förgör. Fan ta dig, bipolär.

Det här med alltet.

Är lite blandade känslor här: ångest, stress, ont överallt, oro, trötthet men också tacksamhet, glädje, kärlek, och en del hopp. Just nu känns det som att mycket är kul på gång. Först och främst börja jobba, ser fram emot det, så ska dra igång jobbsökandet på gång, men har också (som det ser ut) en DBT-behandling. Den känns otroligt viktig just nu. Allt är så kaos. Sedan min högskolekurs. Inriktning demens. Riktigt rolig, om än krävande. Uppe på det kommer körkortet. Hur ska jag orka? Ja en sak i taget. Kan som sagt alltid dela upp varje sak i delar för att inte blanda ihop. Jag klarar det här. Jag har världens bästa stöd och det gör mig hoppfull. Så himla värdelös är jag kanske inte. Eller...

Man får väl säga att katastrofen så något bra

Den sista tiden har mycket hänt, av blandade slag. Idag har varit en godkänd dag, förutom en del småsaker. Min psykolog frågade det sista han gjorde på samtalet i morse (då jag var lika trött som en drogad) om det var något mer, eftersom jag verkade "ha mycket som tynger eftersom sömnen uteblivit, frånvaron i samtalen och ångesten stor". På ett sätt avskyr jag när han säger så, just för att han så förbannat rätt. Den blicken får mig alltid att erkänna även det jag inte alls ville säga. Vilket idag var att mina hallucinationer börjar dyka upp vid helt fel tillfällen, alltför ofta, allvarligare än vad som gör att jag fungerar. Behöver inte gå in närmare på vad de går ut på, men ja, det hindrar mig i en hel del situationer. Det erkännandet gjorde att psykologen bad mig gå till min sjuksköterska. Som hade jourtelefonen men ringer upp fem minuter senare och frågar vad som hänt (eftersom jag endast ringer när det är kris). Försökte förklara vettigt, men svårt ämne att förklara vettigt. Två timmar senare ringer läkaren och frågar samma sak som de tidigare två. "Något är ju fel, eftersom du pratat med din ssk?". Han sa att det inte fanns något annat val än höja Abilify och sätta in Haldol igen. (pepp på det sista - härliga biverkningar av den, men jag litar fullt på honom, även om målet är att bli av med Haldol inom bara någon månad. Resten av livet är en katastrof. Igår sydde jag x antal sår. Så trött på mig själv. HELA mina ben är plåstrade. Orkar inte med mig själv. Så enkelt kan man förklara det...

Ber om ursäkt och lite annat

Bloggen har varit försummad sista tiden, jag är medveten om det, men livet har varit fullt upp det senaste. Förra veckan började min högskolekurs, 7.5 HP, Vård och omsorg vid demens. Hittills otroligt stressigt, men så är det ju i början. Hur som helst kul, intressant och kommer bli otroligt lärorik. Annars är det väl kanske det största som hänt för mig på länge: min psykolog berättade idag på vårt samtal att de pratat med killen som är ansvarig för DBTn på min avdelning. Tillsammans har alla tre mina vårdkontakter (Kjell, ssk och läkare) tycker att DBT för mig är både rätt och akut. Med lite tur så kommer jag in inom bara några veckor. Det skulle antagligen rädda in vardag, i alla fall inom det tag det tar innan behandlingen tar att "kicka in". Jag hoppas allt för jag är värd (och lite till, eftersom jag inte är värd så mycket) att jag får komma in. Det är allt jag orkar ta itu med här just nu...

Det här med högskoleutbildning

Det har varit en lång dag, och lika lång igår. En riktigt sliten tjej som sitter här nu, efter långa timmar med plugg. Det var lite svettigare än jag tänkt mig, men innan allt kommit i ordning och fått fart lär det bli lättare. Om inte annat är det kul med utmaningar. Det var ett tag sen man sist fick slita hårt en hel kurs. Men det är i så fall en givande utmaning, som jag kommer ha stor nytta av framöver. Så ja. Trött och blodig tjej här. (Japp, jag har lite problem med det för tillfället). Men jag kämpar, som så många andra.

Första delen inskickad

Så var första delen i Moment 1 inskickad. Så skönt. Nu är jag igång. Ska bli kul. Har läst igenom materialet och det verkar vara som gjort för mig. Allt (men på grundnivå - så övergripande) finns med, även om det kommer bli mindre kul att nästan allt är i grupp, utom en examinationstenta man avslutar med. Men en utmaning det också. Nu ligger mycket fokus också på min vårdsituation. Min psykolog slutar om drygt en månad, jag har ingen ny psykolog tilldelad och remissen till psykiatrin gällande DBT är lite snurrigt då Västerås psykiatrienhet inte vet om de får starta upp DBT i år igen. Alternativet är i så fall att åka till Uppsala, men det känns tufft. Två gånger i veckan, samtidigt som man ska jobba - som jag verkligen vill göra. Ja allt är rörigt just nu.

Det blir inte bättre

Mina satans revben blir inte bättre. Kommit över halvvägs nu men nej: varför fungera när det kan gå emot en. Lite trött på min kropp. Och huvud. Däruppe rör sig bara dumma tankar. Självdestruktiva. Ungefär som vanligt, men lite värre. Dagarna går åt mycket till det - alltså kämpa emot. Är lite less på att inte fungera som jag ska. Men jag har världens bästa stöd: en fantastisk pojkvän. Han får mig att kämpa fastän jag inte ens vill. Han får mig att hata mig själv lite mindre. Utan hans alla insatser skulle jag inte ligga här i samma säng som honom. Det känns fantastiskt att han och jag (och vår egna lilla bebis - barnsliga, underbara vovven) har ett liv tillsammans. Med det sagt så avslutar jag med ett god natt.

Aaaah

Herregud vilken helg. Stressig, tröttsam, rolig och nyttig för oss båda här hemma. Sällskap, särskilt när man känner sig trygg med personen. Men nu är det söndag, och den vanliga söndagsångesten har tryggt lagt sig tillrätta i sitt lilla bo inuti. Jag är trött, otroligt trött, men det får vara okej. Nu ska jag helt enkelt ladda för en ny vecka, för den kommer bli spännande. Imorgon börjar nämligen min kurs på högskolan! Ska bli så jädra kul!

Dag efter dag, men vilken dag är vilken dag?

Dagarna går. Dagens enda bedrift var att ägna några timmar åt att försöka vara något slags stöd åt en vän som hade en jobbig kväll. Det känns bra att kunna vara stöd åt någon som man fått så otroligt mycket stöd, minnen och kärlek av under de här tio åren vi känt varandra. Det är sånt som gör att man känner sig mindre ensam och mer värd. Tur där att pojkvännen behöver stöd emellanåt. (Precis som jag). Om en vecka kommer jag minnas den här kvällen, men komma ihåg att det var på onsdagen? Nej. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde i förrgår. Eller på fredag. Är så trött. Pga sömnbrist, pga brist med stimulans, pga. smärta och pga. alla tabletter. Är helt enkelt slut.

Helt slut

Idag har jag inte lyckats med någonting överhuvudtaget. Minns ingenting. Städat ett tag. Sen då? Försökt peppa en vän att våga. Jag vet själv, ibland vet man att man borde, behöver och måste - men sen ska man ju faktiskt också göra det - det kan skrämma. Det skrämmer mig att påbörja ett nytt liv med arbete och nya rutiner - men jag vet att jag vill, borde och behöver. Så ja: GÖR DET. En sak jag faktiskt gjort men som verkar behöva följas av nya saker. Nya prover på olika delar av kroppen vore ett bra steg. Är mitt uppe i olika behandlingar, men imorgon är planen att jag ska be om att gå en plats i DBT-terapi. Jag måste verkligen ta tag i saker, för allt stöd jag behöver har jag. Okej jag orkar inte diskutera med mig själv mer idag. God natt.

Smärta

Hunden flyttar sig. Hon suckar djupt för att några sekunder krypa runt så hon hamnar mellan mina vader, och drar samtidigt med sig täcket så mitt ena ben blir utan. Försöker snabbt dra det tillrätta. I ett svagt ögonblick insåg jag mitt misstag ungefär i samma sekund jag vrålar av smärta. Denna förbannade smärta. I ryggen av alla ställen. Man kan inte röra på sig, varken liggande, stående eller i rörelse. Böja eller vrida sig - då rinner tårarna. Tack och lov för morfintabletterna, annars hade jag nog legat i en sjukhussäng. De har jag fått nog av. Så nu mer tabletter och sen sova. Sova utan sömn.

GAD

Det börjar sjunka in. Jag har fått en nya, en fjärde, diagnos. Det gör ont. Hopplösheten blev inte mindre påtaglig. Numera har jag alltså en sjukdom till att hantera. Det lär inte bli någon framgång i det. Det är min grej: att vara värdelös. Det är ju i och för sig en annan sak att vara glad för - det finns bara steg framåt att gå. Jag är tämligen ganska mycket på botten. Ångest, ångest över att jag har ångest, stressad, värdelös och fullkomligt maktlös inför en del problem. Eller ja, snarare ett problem: självskadebeteendet. Idag har jag ägnat ungefär 45-50 min åt att se blod krypa utmed låren, träffa golvet och någonstans låtsas jag att jag hör ett splash när dropparna når golvet. Såren går inte ens att räkna längre. Inte för att det är värt att försöka. Men nu väntar vi på lillebror som kommer kika förbi (är hos mamma och pappa, den sistnämnda är hemma). Det ska bli kul. Känner mig inte alls redo för folk, men vissa människor ingår inte i rädslan. Tragiskt nog så är den rädslan tämligen stor numera. Som om inte allt annat vore nog så är jag rädd också. Men jag återgår till min Dostojevskijs "Idioten" - vilket är en utmaning - ryska från 1800-talet är inte så lätt. Översättningen blir brutal. Men en riktigt rolig utmaning. Har läst 90 sidor idag och jävlar vad trött man är i huvudet.

Yey - tre timmar

Det var vad natten erbjöd i sömnväg. Väldigt pepp. Tre fucking timmar? En blandning av ångest, smärta och för lite mediciner har totalt kvaddat sömnen. Nej men lite så. Min mycket trevligt trasiga rygg ger mig inte mer än det. Ångesten beror mest på. Eh. Jag vet inte? Medicinbristen beror på att jag missade att ta några av medicinerna jag använder mot sömn. Ja. Skit samma. Nu slurkar jag i mig lite Imovane tror jag.

Vissa dagar blir bara.... konstiga?

Det har varit en dag som egentligen inte kan skiljas från gårdagen. Det beror främst på att jag återigen sitter på en sjukhusavdelning och längtar efter att saker bara skulle kunna ORDNA sig. Den senaste tiden har ryggen, som jag haft problem med i herrans massa år, blivit allt sämre. Söndag och måndag har varit outhärdliga. Har inte kunnat ta mig upp ur sängen eller soffan utan tårar, fått stampa fötterna i skorna, fått tårar i ögonen så fort jag rör mig egentligen så igår kväll bestämde vi att jag skulle åka in. Vid typ elva. Efter lungröntgen, undersökningar och tester fick jag åka hem utan några besked, någon hjälp eller något slags hopp. Jag hade tack och lov en tid bokad (för samma problem) hos Familjeläkarna. Där fick jag träffa typ en hundrade läkare, men som faktiskt hade förmågan att lyssna. Storgrät när hon försökte vända mig. Vilket inte gick så bra då jag skrek rakt ut. Det hela slutade med hög (osäker på om jag verkligen ska äta allt..?) Citodon. Efter att ha följt ordination idag känns värken betydligt bättre. Eller ja, mer gömd i alla fall. Kom upp ur soffan utan att gråta, gick i trappan utan paus och faktiskt kände mig mindre hopplös. Inte för att det höll i sig länge då jag åkte raka vägen hem till mamma och pappa där ett brev från läkaren på psyk. Som satt en ny diagnos, utan att berätta det innan han skickade det till Försäkringskassan. Vad händer nu? Gör det att jag hamnar i DBT fortare) eller att jag inte får en plats alls? Betyder det att jag kommer få annan vård eller ingen alls? Är trött, förvirrad, rädd och i smärta. God natt

Positivt inlägg - nyår

Nyår var en härlig dag! Inte så avancerat eller stort - bara mysigt när folk kommer. Mat (kronhjort) och en massa sprit. Vi skrattade, lyssnade på musik, pratade massa strunt och bara allmänt umgicks. Så glad för den här dagen. Pojkarna hade köpt en enorm box med raketer som var riktigt häftiga. Några bilder från den här fantastiska dagen jag och pojkvännen fick uppleva!!

RSS 2.0