Första dagen

Idag var så min första dag på nya jobbet! Så himla kul! Många nya intryck, nya människor och nya lokaler (och en helvetisk massa koder). Men det var härligt! Imorgon jobbar jag 12-21. Lååång dag men ja, kul att komma igång även om morgondagen skrämmer lite (av andra orsaker). Snart sängen (klockan ringde 05 imorse ^^)

Det här med konsekvenserna av mani

Ibland inser man sina misstag för sent, trots att man gjort dem hundra gånger tidigare. Det har varit böcker, hundkurser, fotbollstränare+domare+spelare, för mycket engagemang i jobb, lära mig franska ordentligt, sortera dikter, sortera böcker, göra register över minsta småsak, städa mammas garderob (cirka tolv meter hyllor) efter färg, storlek och material, åka hit och dit. Ja och så vidare. Det tar aaaaaaaldrig slut. Just nu pågår mycket i mitt liv. Så mycket roligt. Så mycket viktigt. Så mycket skrämmande. Så mycket hoppingivande. Men varje sak jag precis nämnde finns det minst fyra saker som orsakar den känslan. Fyra saker som känns roligt. (Fem beroende på hur man räknar), fyra saker som känns skrämmande. Men å andra sidan fanns det en tid då det bara fanns en sak, som ägde alla saker, alla tankar och alla känslor: döden. Där är jag INTE idag. Döden är inte med i någon av alla punkter som präglar mitt liv. Och snart, mycket snart hoppas jag att få det bevisat, främst för mig själv, att nu, NU lever jag på riktigt. Sådär riktigt att hon som under tre år såg mig hoppa mellan liv och död för att till slut se mig sista gången när hon torkade mina tårar i hennes bil när hon skjutsade mig till psykakuten. Om hon, efter att vi jobbade - bara hon och jag i ett team - ser, säger, menar att jag inte är där. Då har jag nått ett mål jag faktiskt aldrig skulle bli sanning. Att jag lever. Inte bara existerar. Jag har en underbar pojkvän (som redan då var en del av mitt liv, och har räddat det många gånger sedan dess), en räddande liten tax, familj, vänner, utbildning men framför allt har jag viljan. Inte alltid hopp, men vilja. Nu har jag haft övertalningskampanjen med mig själv, som ni stackare fick läsa om. Nu kan jag kanske somna snart. Kanske läsa lite "Personcentrerad omvårdnad i teori och praktik" först. Högskolekursen är en mani-tok-grej. Om än kul sådan. God natt.

Anställningsavtal

Då har jag skrivit på kontraktet, vilket innebär att jag inom en snar framtid kommer jobba, en del på timme och del på rad, beroende på hur läget ser ut. Ska bli härligt att börja jobba igen! Att träffa äldre, hjälpa dem, lyssna på dem, älska dem. Nya utmaningar, nya människor, nya intryck. Jag kommer vara heeeelt slut i början - men vet ni - det är precis den tröttheten jag vill känna igen. Att jag gjort någon nytta, att jag får rutiner, komma hemifrån, ge mer av mig själv åt fler, för jag har sidor som faktiskt kan glädja andra. Tror jag. Jag försöker intala mig själv det. Hur som helst så ska det bli så otroligt roligt och hälsosamt att möta de människor jag älskar mest (utöver familjen självklart, vill säga) - människor med en historia, en hel livstid att berätta om. Humor, hopp att ge, glädje och en fantastisk kunskap samtidigt som jag kan ge igen med glädje och tacksamhet, för för varje dag med dem lär jag mig något nytt. Kanske kan även andra ha nytta av det jag har att ge. Så ja, just idag har saker känts bra.

Tankar

Det går så många tankar í huvudet just nu. Huller om buller händer det saker. Det mesta positivt så det känns relativt bra allting. Jobb - imorgon skriver jag på kontraktet! Jag har fått kallelse till en DBT-terapeut om några veckor - så skönt. Körkortet kämpar jag med läsandet just då, då handledartillståndet inte kommit /pappa har inte kollat i postlådan om det kommit. Har ett datum jag siktar på, jag är målinriktad (okej tävlingsmänniska också som spelar in) så det borde inte vara några problem. Ska bli skönt med körkort faktiskt. Och det sista då: kursen i demensvård. Som går bra. Just nu är det väldigt tung läsning, svårt språk med många begrepp som man inte riktigt är van vid. Dessa fick jag av mamma och pappa som grattis till jobbet!

Man ska inte klaga

Just nu är det väldigt många tankar som snurrar runt. Är på tok för mycket på gång, men jag måste lära mig att leva ett normalt liv, där jag inte är totalt är beroende av pojkvännen, som jag är nu. Det ska bli skönt att få göra det jag älskar: hjälpa, och framför allt hjälpa och stötta äldre. Därtill lära känna nya människor, kollegor exempelvis, får ny utmaningar och jag får dessutom rutiner, pojkvännen och jag får lite med tid ifrån varandra och ja, massa bra saker kommer hända! Däremot finns det mycket som skrämmer: stress - hur ska jag hinna med DBT, körkort och högskolekursen? Eller okej, det sistnämnda blir inga problem alls. Men körkort? Hinna köra med pappa och dessutom få till tider på körskolan OCH deras lektioner (som är helt valfria och går flera gånger). OCH OCH OCH DBT? En fruktansvärt tuff behandling, men jag tänker klara det! Jag känner livsglädje många och långa stunder nu. Bara vara, prata med pojkvännen och mysa med bebis, skriva dikter, skriva och läsa det som hör till demenskursen. Så saker kommer förändras i mitt/vårt liv. Till det bättre, det tror jag på!

Framöver

En ny dag, en ny eftermiddag och jag är inte särskilt trött, inte särskilt deppig, snarare lite manisk, och allmänt lugn istället för hyperstressad som det annars varit de sista månaderna. Lite nervositet finns kvar. Jag har inte löst frågan om hur jag ska lägga fram frågan om DBTn på torsdag när jag skriver under anställningsavtalet, eftersom jag just nu inte vet överhuvudtaget hur behandlingen kommer se ut. Jag hoppas på att veta det inom två dagar så jag på förhand kan ringa och diskutera med dom. Ett problem är dock rakbladsfrågan, vilket jag verkligen inte ska berätta om för någon på jobbet. Men jag måste (MÅSTE) sluta. Snälla DBT, gör underverk med min störda hjärna. Kommer bli så oändligt tufft. Tio år och vi ska skiljas åt... skrämmande.

Jobb!!!

Just nu har de senaste dagarna gått riktigt bra! Visst, ångest och rakblad kommer jag inte ihåg men just därför vill jag säga detta: jag mår bra! Igår hörde jobbet jag var på anställningsintervju hos i måndags och frågade om jag vill ha jobbe? Vad tror du: jag vill ha jobbet så in i helvete! Allting verkade så bra allting känns fantastiskt. Ska bli så otroligt roligt! Vill börja NU! Därtill kom beskedet om att jag fått en plats i en ny DBT-grupp som "ska" (lägg märke till min tveksamhet) starta i mitten på mars. Det vore fantastiskt! Rakblad bort - nytt liv. Ett liv med massa positivt och glatt. Allt det jag har nu - men ännu mer. Fantastisk familj, den bäste pojkvännen, underbara vänner, en älskad hund, äventyr och ja. Jag kommer ha kvar en del sjukdomar, men jag kommer lära mig hantera dom. Just idag är jag så otroligt hoppfull, glad och känner mig som om allting ligger framför mig. Men vägen dit är lång, men det är nu det börjar!

När saker inte blev som det var tänkt

I måndags var jag på en anställningsintervju, som gick riktigt bra. Var härligt attt känna att det gick bra och det är en arbetsplats jag väldigt gärna skulle vilja vara på, de har ett bra rykte här i Västerås. Sedan har det gått tungt. Ångesten tär, och har inte alls varit roligt. Igår gick det kanske nte som det var tänkt, om vanligt. Men det mest skrämmande är att tiden för mig och psykologen börjar gå mot slutet. Tre samtal kvar... Vi har haft hundratals samtal under de här fem åren. Han har funnits där, alltid. Jag försöker skriva något slags hej då-brev, men vet faktiskt inte vad jag ska säga. Vad som kan förklara allt han gjort för mig, vilka ord som räcker till för att förklara att han räddat mitt liv, hur stor skillnad han gjort, hur otroligt viktigt hans stöd varit för mig den här tiden. Ja, nu ska jag sluta babbla.

Helt slut

Det är en utmaning att vara i dåligt skick. Må uselt, ha ångest, konstant trött, besviken på sig själv och känns att allt är totalt kört. Har tagit på mig alldeles för mycket men det mesta är kul, så det ska bli kul ändå med en hel del som jag vet att jag får motivation till att klara. Utom just det där värsta. Om två veckor träffar jag min psykolog för sista gången. Det gör så ont. Efter fem år, då han bokstavligt och bildligt talat räddat livet på mig. Han har vänt mig från alla lägen till något annat, när det behövts. Så otroligt härlig människa. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Min fantastiska, underbara, kunniga, medkännande, ibland hårda människa. Min psykolog. Han som i fem år tagit mig från någon slags misär jag var helt säker på att den skulle ta livet av mig. Nu lever jag. Men rädslan för den där misären, som just nu hotar att komma tillbaka. Hur livet utan ett tryggt stöd jag inte drar ned med mitt mående ska kunna fortsätta kallas liv istället där misär. Den rädslan. Den går inte att förklara.

Nu räcker det

Så får jag väl säga nu. Jag är trött på allt. Trött på allt utom pojkvännen. Som i och för sig gör mig tokig ibland (och jag gör honom tokig oftare, med rätta). Men jobbet verkar kanske lite grann gå åt rätt håll: en lovande anställningsintervju på måndag. Men jag vet inte vad jag gör om inget jobb kommer snart. Till och med i mina depressiva tillstånd längtar jag numera efter att gå något att GÖRA. Ja visst, jag läser en hp-kurskurs, läser körkortet och kämpar, verkligen sliter för en behandling, men jag är rastlös. Det gör ont i varje cell som inte lider av psykisk smärta (som i och för sig är en hel del). Jag klarar inte av en sån här vardag. Verkligen inte. Trots mina perioder av depression (tack bipolär sjukdom för det) så är det här absolut inte okej för att allt ska vara. Pojkvännen behöver paus från mig vilket han får typ åtta timmar i veckan, vilket inte är tillräckligt. Det är så där kris att jag blir irriterad när han öppnar i käften och han blir lika irriterad och säger saker. Så vi är lite trötta på varandra. Jag är emellanåt trött på hunden till och med (!!!!!!). Allt är tröttsamt och tråkigt. Måendet är kört i botten. Den här vardagen fungerar inte. Jag skär 5-8 ggr per dag, gråter halva nätterna, avskyr att vara ensam då ångesten når mig (vilket den i och för sig inte låter bli att göra ändå), stressar upp mig över allt dåligt, vilket är fler saker än ovan nämnt - som att Islands-resan inte blir av - nice, pengarna räcker inte ens till en sthlms-resa liksom. Där de flesta har för fullt upp för att ta sig hit (det är ingen kritik eller anklagande för er som läser bloggen), och jag själv är bara helt jävla slut. Desto mindre jag gör, desto mindre orkar jag. Det betyder att ens åka till ICA känns tufft emellanåt. Okej jag ska sluta skriva, alltså sluta skriva. God natt.

Klockan tickar, men jag hänger fan inte med

Allt är så tröttsamt. Verkligen allt. Det värsta som det känns nu är hur fruktansvärt mycket mitt beteende tär på min och pojkvännens relation. Allt för att jag är patetiskt svag och inte orkar kämpa som jag borde. Det är inte helt lätt att bli övergiven av psykiatrin, när jag som bäst och mest behöver den. Men det är inte så oväntat. Psykiatrin är rätt tuff att hamna i, man blir om och om IGEN sårad, krossad och hamnar på botten. Jag vet inte hur jag ska göra för att det här ska bli bättre. Eller för att inte bli värre på de plan som redan är katastrofala. Allt är helt enkelt så svårt nu. Min mentala ork är helt slut. Totalt uttömd. Amen to that...

När allt faller - tack psykiatrin

Orkar inte riktigt ta upp allt just nu men kan säga att psykiatrin ännu en gång inte håller vad del lovar utan sviker en när man som bäst behöver det. Återigen utan hopp om mig själv och närmaste tiden. Återkommer när mitt liv inte längre är hopplöst.

Nu kör vi - körkort

Idag har jag och pappa varit på handledarkurs. Inte särskilt roligt; men något lärde man sig. (Ni som går olika utbildningar eller möten: lägg ifrån er mobiljäveln!). Nu tänker jag verkligen satsa. Jag försökte för snart tio år sedan men blev inlagd på LPT två veckor innan och fick inte gå ut, hade vak 24/7. Det sög. Men nu: det är min tur! i övrigt är det sådär. Ångest, verklig ångest. Sådär att jag gråtit sedan jag la mig och helst dö under täcket. Stress. Sådär att jag vill kasta almenackan. Det går sådär med just det, det skulle aldrig gå. Det är just nu inte mycket som går. Mina ben ser ut som en "krigszon" och det enda jag egentligen vill mest av allt är att sluta skära. Men paradoxalt nog så är rakbladen det bästa jag har. För tillfället. Eller ja, sedan ett decennium tillbaka. Är helt slut med allt. God natt.

Lite blandat

Det har varit upp och ned här de sista dagarna. Är lite trött och sliten efter allt. Uppmuntran, på olika sätt, har hittat fram i min tröga hjärna (läs sjuka hjärna), av väldigt många betydelsefulla människor i mitt liv. Kroppen mår dåligt, men framför allt så känns det tungt mentalt. Fått höra diverse råd, av olika slag, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med min närmaste framtid. Imorgon är i alla fall handledarkursen så jag och pappa kan börja övningsköra sen. Nervöst, men tänk,när jag har körkortet?!?!?! Jaja det ligger några månader bort, men det är en sak att göra. Av tusen. Men det blir en tuff vår. MEN JAG KAN. Jag kan.

Fråga

Vad fan håller jag på med?

Allt på allt - men jag hoppas

Det är fullt upp i mitt liv. Inte bara med roliga saker, men faktiskt, jag kommer ta mig igenom det. På något sätt. Det kommer vara tufft och jag inser att det inte är kul att ha samlat på sig allt det här. Jobbsökande, jag vet vilket jobb jag vill ha. Sedan hoppas jag på en DBT-behandling - så jävla viktig just nu. Mår urkasst. Ser ut som ett monster just nu. Sedan körkortet. Som jag tänker hyperstressa med för att få det. Räknar med i mitten på maj. Sist men inte minst demenskursen. Som är urkul men inte lätt. Men sllt som allt. Ja...?

RSS 2.0