Hemma

Det är många saker på gång samtidigt här så jag försöker få ihop vardagen under någon slags förhoppning om att det ser lätt ut. Jag antar att jag failar på det sistnämnda. Idag har jag flängt och farit hit och dit. Men det slutade okej ändå. Även om ångesten just nu tycker det är dags att plåga mig rejält. Blandade orsaker. Stress. Utmattning. Depression. Självhat. Minnen. Frågor. Men tankarna går att hålla i styr än så länge. Ligger så nära J. det bara går. Vilket hjälper. Mycket. Det är egentligen ganska optimalt att sova nu: två snarkande varelser bredvid, en väldigt mycket bättre medicinering (lagt till circadin och tagit bort en Nozinan) och en aktiv dag. Men ja. För er.som såg Idol idag kanske ni minns mannen som vuxit upp i misshandel, bott på gatan Osv? Han var tacksam för sin uppväxt för nu påminns han om det bra med livet. Jag undrade genast vad fan som är fel med mig..? Jag är inte ett enda jävla skit tacksam för att jag upplevt vissa saker. En vän påminde mig om att han kanske inte har ptsd pga sin uppväxt som jag har av en del saker jag upplevt (dock inte pga uppväxten). Det fick mig att tänka till lite. Så jag känner mig inte lika värdelös som vid min spontana reaktion. Det sägs att de nära plåstrar om såren man själv inte orkar bry sig om (inom de självdestruktivas värld). Det stämmer!

Ja, jag lever

Hej fina ni! Är så glad för att ni hör av er, även på fb. Jag lever och försöker även LEVA. Det går sådär. Det är mycket som händer. Som många av er (och andra) sa så var det för tidigt för mig att börja jobba igen. Jag har saknat så fruktansvärt att arbeta, ta vara på mig själv, njuta av att kunna något. Men det hela visade sig vara en falsk förhoppning. Så nu är jag här igen. Totalt utmattad, en tur till ICA kräver halva dagen. Det är de där sakerna man ska göra ensam som inte riktigt fungerar. Det är så förbannat tungt att bara skriva det här inlägget, för min hjärna kokar över. Att titta på teve fungerar endast om det är reklam så jag hinner andas. Jag gläds åt att ha en fantastisk familj och underbara vänner. Jag bär på mycket ånger, jag skäms för saker jag INTE BORDE skämmas för, vilket jag vet men kan INTE undvikas. Den författande har också utvecklat ett ännu allvarligare självskadebeteende och har väl egentligen bara tagit steg bakåt. Förutom sömnmässigt. Fick Melatonin (Circadin) och får nu sova så jag inte vaknar hela tiden, utan bara nästan hela tiden. Men jag är glad över framstegen på det planet. Att gå in i väggen var, ska erkännas, inte så lindrigt som människor med psykisk ohälsa beskrivit (och då ser jag tämligen mörkt och negativt inom sådana ämnen). Nej, det var visst en depression likt vilket annan orsak depressionen än har. Det vill säga så är måendet inte riktigt som man kunde önska. Men jag kämpar och kommande vecka tar jag och pojkvännen oss två timmar bort, rakt ut i svenska öknen: skogen. Stugan, sjön, en nybyggd brygga, två gamla tanter till vovvar och ja, lugn. Det får räcka med det här megalånga inlägget.

Just idag känns saker lite ovanligt

Just nu befinner mig hos en kär vän. Är så härligt att vara här. Paus i vardagen. I och för sig kan jag snart hela deras hushåll. Men Ja, lika härligt oavsett. I övrigt kämpar jag. Mat, behandling, sjukskrivning, gå in i väggen och därmed utveckla en allvarlig depression. Utan pojkvännen har jag ingen aning om jag skulle orka. Men varje dag är ju en ny sådan.

Djup depression

Så var depressionen här igen. Så här kraftig har den inte varit på flera år. Jag är helt slutkörd. Orkar inte det jag borde än mindre göra något annat. Igår skar jag för första gången på nästan ett år på handleden. Idiiìiot.... Det var ungefär vad jag orka4 skriva. Återkommer snart.

RSS 2.0