Plus+plus=plus

Allting är så otroligt mycket just nu. Listan blir längre. Listan innehålller också allt fler punkter där det står att jag ska skriva en annan lista. Det är mest DBT-papper. Och jobbpapper. Och pluggpapper. Och körkortspapper. Och mål-för-dagen-papper. Och ja. Andra papper. Ångesten är brutal, det dåliga samvetet glöms aldrig bort, kraven känns oändliga, bebis mår dåligt, pojkvännen är inte helt hundra och ja. Ni fattar. God natt.

När saker inte riktigt fungerar

Alltför mycket på gång känner jag. Gör lite ont att behöva erkänna för mig själv att jag måste tagga ned lite. Prioritera och andas däremellan. Det går sådär. Eller ja, rätt kasst. Jag har dessutom börjat inse att den här DBT-behandlinglingen kommer kräva otroligt mycket mer än jag förväntat mig. Det vill säga förbannat mycket papprena kommer in i raketfart men jag kämpar. Som med allt annat. Saknar dock att jobba, fått alldeles för få timmar nu i april. Nu är hjärnan slut - så god natt!

Det här med måendet.

Just nu är det rätt ruttet med måendet. Inte alls så där fint och vackert och härligt som så många uttrycker nu när våren kommer. Struntar mest i att ens orka komma ihåg vädret. Kul att det är sol, men väl inne så ja. Ångesten har varit värre än på länge vilket syns på de ben jag skäms så fruktansvärt för. Jag skäms, och skräms, av hur jag hanterar de tankar som kommer upp. Jag gör liksom inget konstruktivt: läser en bok, går en promenad, ser en film, ringer en vän, diskar, ELLER VARFÖR INTE EN DBT-ÖVNING!?!?! Det är ju precis det jag ska göra, men gör jag det? Nej... Idiot man är. Just nu sover pojkvännen och jag kämpar. Det går katastrof. Imorgon, äntligen, är det tid hos individualterapeuten. Och till Anonym. Om du kikar så ser du att jag inte svarat på EN ENDA kommentar på två veckor eftersom jag INTE ORKAT vilket du som patient på en psykiatrisk mottagning borde veta är en situation som uppstår emellanåt. Jag skriver inlägg när jag orkar, men prioriterar bort kommentarer mestadels och så har fallet varit ett väldigt bra tag nu, så det handlar inte om att jag undviker att svara på just dina frågor. Men det lockar att göra det, enbart på grund av dina "empatiska" och "uppmuntrande" kommentarer. (Vilket är mer åt det hållet jag just nu behöver). För övrigt så har jag inte lärt mig alla namn, är osäker på en av gruppterapeuterna, men Marie tror jag inte det finns någon nu.

Ibland får saker helt enkelt kallas botten

Ångesten idag har inte varit alltför härlig. Jag har verkligen försökt hålla ihop dagen. Med distraktion och med ångesthantering och ja, allt vad DBTn kan erbjuda (hittills) så har en del situationer uthärdats men en del har verkligen inte slutat bra. Jag skäms så förbannat över mitt beteende, min ångesthantering och allt kaos. Just nu är det så otroligt mycket jag ska hålla reda på i huvudet. Allt är en enda röra. Det finns glädjeämnen dock: idag träffade jag en kär vän och hade långa härliga, men viktiga samtal som verkligen lyfter en och som ger hjärnan en tankeställare. Precis vad jag behöver. En annan otroligt fin människa (dumma människa som bor typ 60 mil bort) har messat med mig hela dagen, jag hoppas att jag är lika stort stöd för henne som hon innebär för mig. Vi har gett varandra pepp, frågor och tankar om vardagen. Ger så otroligt mycket att ha sådana vänner. Man inser saknaden efter människor som inte längre finns i mitt liv, av olika anledningar. (bråk och meningsskiljaktigheter, att vi glidit ifrån varandra, död genom exempelvis ålder - typ farmor och farfar - och en del så illa som självmord och mord). Men alla människor förlorar någon gång andra man håller kär. Det är jag inte unik med att behöva uppleva. Men fina M., som jag saknar dig. Och fina And, du är alltid med mig. Men jag försöker minnas kärleken och använda den som ett stöd när saker känns svåra. Love conquer!

Just nu fungerar det inte

Just idag har jag verkligen tvekat på min mentala styrka, om den ens finns där. Om den ens existerar, och om den nu gör det - VART FAN ÄR DEN?!? Jag orkar inte riktigt med mig själv, ångesten tär, av hundra anledningar. Utan pojkvännen vet jag inte vart jag skulle hamna. Hur allt skulle bli. Jag kämpar, sliter och försöker, men resultaten uteblir. DBTn är en förbannad behandling. Är inne på fjärde veckan och redan osäker på hur i helvete jag ska överleva många månader till. Det är så otroligt viktigt att jag klarar det här, kämpar, sliter och KOMMER ÖVER mina problem, som jag fått världens största chans att överleva nu. Det känns sådär just nu, då ja, jag gjort det jag absolut inte ska. Benen skakar och ångesten är problemet. Mitt eviga, stora, oändliga, destruktiva problem - hur svårt ska det vara? Just nu ser jag på Sveriges modigaste (på teven alltså) och fascineras över att människor med sådana rädslor är så otroligt starka. Själv är man världens fegaste, som är livrädd för ett satans examensarbete på högskolan. IIIInte kul. Har i alla fall kommit igång... Med det i alla fall, men jobbet har inte hört av sig på två veckor snart. Inte sen de fick veta att jag sökt ett jobb till, där de var så nöjda med mig i september när jag gjorde min utbildningspraktik där. Därifrån väntar en provanställning och sedan timmis, förhoppningsvis massa timmar (ekonomin är en enda röra). Körkortet går det seeeeegt med, då jag bara kan köra på helgerna. Vad mer? Orkar inte ens få ordning i huvudet på allt som ska göras. Vad sysslar jag med egentligen? Just det. Jag kanske glömde nämna det? - jag är totalt värdelös.

En sån där dag

Idag är mycket tungt. Vaknade halvfem med världens migrän. Insåg att dagen skulle bli svår. I med någramtabletter. Inte särskilt mycket roligt utan det blir en riktig kämpa-dag. Just nu sitter jag på en överfull buss och mår inte förträffligt. Inte rätt tid för mig att åka buss. Eller åka någonstans alls. Jag vill sova. Det är många gånger jag vill det, utan att lyckas. Nu är jag på väg till familjeläkaren för att ta botet stygn. I eftermiddag är det DBT-gruppen.

Der har varit blandat

De här sista dagarna har innehållit många känslor och humör. Lider lite med min käre pojkvän, som får ta all skit. Jag försöker verkligen, men det är svårt att styra allt som pågår inuti. Kvällen har varit lite bättre, fick veta att jag fått högsta betyg på Moment 3 på högskolekursen (av fem, där jag de två tidigare också fått högsta), att vi blir några fler på påskafton (uppe i 19 nu). Jag har också bokat så jag och mamma ska på I love Musicals på Ullevi med en kär vän nere i Gbg i juni. Härligt! Fick välja mellan, den och Phantom of the Opera på Cirkus. Kanske hinner med den också (eller ja, har råd med den också). Har sett den i London (med Peter Jöback, som nu - det är samma ensemble), men vore kul om mamma fick se den också. I övrigt har det varit lite blandat. Jag vet inte ens vad jag gjort, som är vettigt. Men ja, kanske något. Känt ångest? Massor! Oroat mig för pojkvännen? Ja... Sett alla lag jag hejat på förlora idag? Ja!!!!!!!! Stressat upp mig inför helgen? Ja... Och Anonym: gick du på Humlegården eller Affektiva?

En inte alltför bra dag

Idag har det varit lite segt, det började bra med ett samtal med individualterapeuten. Det gick över förväntan, så jag är glad. Hon är väldigt bra hittills, även om vi bara träffats inom DBTn två gånger. Utanför DBTn har hon varit en riktig guldgruva, då det under sommaren 2016 var mycket strul, så allt löste sig då i alla fall då. Resten av dagen har varit ett enda töcken av ångest och för mycket tankar. Det ledde till min första, om än lilla, tillbakatripp in i medicinvärlden. Jag tänker inte döma mig själv, i det här tillståndet. Det får tillhöra morgondagen.

Det är med blandade känslor

Det är en väldigt trött Elin som inte riktigt har koll på tankarna. Det är väl ungefär som vanligt, bara det att hon samtidigt vet att motivationen för att ta sig ur det hår kanske är större än någonsin. Jag vill, behöver, måste. Ta. Mig. Ur. Det. För det fungerar inte att ha det så här. Utsätta pojkvännen för det här. Utsätta min övriga familj för det här. Utsätta mig själv för det här. Det är inte värt det. Det borde jag för länge sedan haft som ett tillräckligt skäl för att kämpa. Men nu är min stora chans här, DBT-behandling. Och imorgon träffar jag min individualterapeut för andra gången. Nervöst, men samtidigt hoppfullt. Så nu lägger jag mig för natten, god natt på er fina ni.

Vad är det som händer?

Först och sist vill jag säga att jag tänker på er drabbade och de anhöriga i vår huvudstad efter den hör fruktansvärda dagen. Man tror inte det är sant, nu när det hänt, medan man innan idag inte tänkt "om" utan "när". Och nu står vi här idag, vi svenskar. Ett land som nu är som alltför många andra: drabbade av terror. Men vi klara det, vi kommer vara starka! (Jag kan av någon anledning inte göra enter-slag - så följande text är egentligen ett nytt stycke). Inom mig pågår också ett krig - det mot mig själv. Min sargade själ har tydligen plågat sönder hela mig då jag av min läkare kallas "skör person", "massiv behandling", "man måste begränsa henne" osv. Just biten med det första känns svårt att hantera. Folk har i mer än ett decennium försökt säga att jag är stark. Det känns än mer svårt att tro på just nu. Visst, tröttheten är massiv, kroppen är för alltid skadad, hjärtat är plågat av sjukdomar och minnen, jag kommer alltid vara sjuk, men ja. Skör person känns så... definitivt? Betungande? Smärtsamt? Hopplöst? Jag vet inte vad, allt antagligen. Just nu får tröttheten träda in och rädda mig, så: god natt.

Ibland är saker inte riktigt rätt trots att så mycket är rätt

Dagen har varit toppen! Var på anställningsintervju där jag gjorde min sista praktik under utbildningen. Det gick över förväntan så han skulle skicka anställningsavtalet nästa vecka, om alla referenser lät bra. Vilket de gör (vad jag vet) så det känns rätt okej. Vidare till en kompis för firande av roliga saker. Riktigt kul! Det var kanske hemkomsten som gjorde saker lite värre, mest beroende på trötthet. Man blir lite slut efter tre timmars sömn och sju timmar hemifrån. Tack och lov för att man är van att bortse från trötthet. Det har liksom hängt över en i snart femton år. Allt har något gott med sägs det. Sömnbrist är tydligen inte bara negativt...

En förkyld gumma

God morgon Här sitter jag och snörvlar. Inte kul alls. Men har varit feberfri i tre dagar nu - yey!!! Inte kul alls, jag blir helt slut, även om jag som vanligt väljer att låtsas om att jag inte alls mår kasst. Psykiskt åker det upp och ned. Och lite hit och dit. Jag är trött och sover dåligt. Idag är det DBT med gruppen, för andra gången. Har gjort övningen jag valde ut nästa som jag ska. Inte helt nöjd med mig själv. Men försök är ändå okej, nu i början. Dessutom ringde jag arbetsplatsen där jag gjorde min sista praktik och som jag trivdes så otroligt bra på. Han ville att vi ses imorgon :) !!!!!! Så lite framgångar.

Helt slut

Idag har jag tagit mig till mamma och pappa för att hjälpa till lite. De där sablans äppelträden har hängt på mitt samvete ett tag nu. De tar tid, man får blåsor i händerna och rivsår över hela kroppen - så är tur för dom att dom bara behöver klippas en gång om året. Är i övrigt helt slut. Men det får vara så. Har jobbat en del på slutet och har jobbat med alla DBT-papper och en del skolarbete. Ska läsa körkortsboken också denna veckan tänkte jag. På onsdag till lördag borde jag hinna igenom dom. Mår i övrigt sådär. Energin från förra veckan jag fick hos C. lever jag på än. Kanske blev saker på sätt och vis sämre än innan, i och med prestationsångesten som inte alls är kul. På jobbet ska man hinna det, man ska klara det och det (delegeringstester och olika prov osv), papper ska hit och dit, lära sig nya dokumentationssystem och bråka med de där förbannade tvättmaskinerna och ja. Man ska dessutom orka med ett privatliv. DBTn skrämmer - upp till 18 månader av slit med min största kärlek (näst efter pojkvännen) men också min största fiende: rakbladen. Jag förstår inte hur man kan, ja, älska, faktiskt vara beroende av en metallbit som förstör min kropp och min själ. Det är visst något visst med att hata sig själv. Visst visste (ja, nu roar jag mig med ord ^^) jag att det skulle bli svårt att sluta, men jag hade visst fel. Jävligt fel. För nu sitter jag här med vetskapen och vissheten om att jag i tio år sagt att jag kan sluta när jag vill, för att sedan vilja sluta, men inte klarat av det. Det låter som ett äkta beroende. Kanske man ska anse sig vara en missbrukare som vissa sagt genom åren. Men det är lättare att låta bli så jag fortsätter säga: "jag har ett självskadebeteende". Man kan säga att jag förnekar det faktum att jag verkligen sitter i skiten. Så snälla ni som läser och självskadar, sluta i tid. Det är inte värt det. Har jag börjat komma på. Ibland. Nu har jag fanimej skrivit en hel roman här så ta mig på orden så hoppas jag att ni får en god natts sömn.

RSS 2.0