Inte smält det än

Efter nästan två års plugg är jag sedan en dag tillbaka klar med det. Jag har inte riktigt fattat det än. Låg i soffan tidigare idag och började fundera på hur många sidor jag behöver läsa ikväll, innan det slog mig: jag har inga sidor jag behöver läsa. Inte en enda det är bråttom med. Det kändes fantastiskt! Må så vara alla saker man lärt sig, alla frågor man svarat på, alla rader man skrivit, alla analyser man fått jobba fram - de har varit en givande, lärorik process som numera är krav jag inte längre har på mig. Det tar nog någon dag till innan jag inser det. Kanske till helgen när alla mina viktiga, underbara och närmaste vänner (utom en) kommer för att fira mig. Lilla mig. De reser från Sthlm och Uppsala - bara för min skull. Det betyder så otroligt mycket. Tack!

EXAMEN!

Så var en epok i livet över. Mitt liv som heltidsstuderande är ett minne blott. Jag har kämpat, och med ett fantastiskt stöd är jag så otroligt nöjd över mig själv. Så många nära vänner har sagt att de vetat hela tiden, att de är stolta över mig, att jag ska klappa mig själv på axeln och säga att fan, du har fixat det. Min fantastiska pojkvän har alltid funnits vid min sida och älskat mig för den jag är, precis som jag älskar honom. Utan honom hade det varit kört efter första veckan. Men vet ni: JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV! Jag har klarat något många på förhand var säkra på att jag inte skulle fixa. Alla läkare som sagt att jag alltid kommer vara ett offer för mina sjukdomar, jag har visat alla sjuksköterskor att de som lovade att jag aldrig skulle klara något överhuvudtaget och var säkra på att jag är ett hopplöst fall. Men vet NI: JAG HAR KLARAT DET! Jag visade att ni hade så fel ni någonsin kan ha. Ni fick FEL - jag fick RÄTT. Ni kommer aldrig få trycka ner mig igen, ni kommer aldrig få bälta mig mer igen, ni kommer aldrig övermedicinera mig igen, ni kommer för alltid ha ett en del av mig i mitt hjärta, jag vet det, i tio år fick ni lära mig att hata mig själv, ni lärde mig också att det finns guldkorn, som är så otroligt viktiga för sådana som mig. Och alla ni till er som saknar vilja, saknar tro och saknar stöd: NI KAN FIXA DET! Ge ALDRIG UPP!. Kan jag så kan du. Nu har jag bara en sak till att säga: jag är så otroligt tacksam för att jag fick chansen, fick chansen att ha så stort stöd som jag haft (och har) och fick chansen att bevisa att jag också kan.

Tack <3

Många saker i mitt liv fungerar och känns bra. Utbildningen är om tre dagar klar (om jag klarar tentan vill säga). Då har jag klarat en hel utbildning! Jag har klarat det jag aldrig var möjligt. Jag har uppnått mina mål och känner mig så stolt. Men också tacksam, för allt stöd som funnits runt mig under hela den här tiden, och även i många år innan det. Min fantastiska familj har räddat livet på mig. Tack för att ni är ni. Tack C, S, M, E, J. För att ni alltid trott på mig, även de gånger då jag i åtta månader var inlagd på LPT eller svimmade på toaletter, eller ljög om medicinintag och vikt, men mest av allt älskar jag er för att även när det varit som svårast har ni burit mig. Det visade sig att ni bar mig till kärleken och ett liv med mening. Så tack <3 och tack kära pojkvän för att du är bäst i världen. Du har orkat när jag inte orkar själv, du har kramat sönder mig men utan dem hade jag gått under. Jag har försökt glädja och stötta dig. Framgången i det är inte min sak att bedöma. Men något rätt måste jag ha gjort eftersom du vill ha mig kvar. Jag vill ha dig för alltid. Ett liv utan dig är inte värt att leva. Så tack kära liv för att du inte gav upp mig. Ännu mer tack till vännerna för de band vi knutit och fortsatt hålla. Och J, min älskade. Alla dagar då du kämpat mer en dag, alla nätter du vakat över mig, alla kramar du ger, allt fantastiskt vi får uppleva. Tack. Alltid tack.

En dålig krydda..

En helt vanlig kväll, med lite extra krydda. Ingen bra krydda dock (typ som chilipeppar). Jag är trött. Och en del ångest av flera anledningar. En är hur jag ska klara mig utan psykologen framöver. Jag vet att det ligger ett antal månader bort, men det minskar inte varken ångesten eller stressen. Oron finns där. Utan honom? Vad ska reda upp mitt kaos sen? Ska jag fortsätta utan psykolog? Klarar jag det? Ska jag be om en ny och börja om allt från början? Jag känner mig tämligen vilse i mina tankar... En skrämmande värld är på gång och jag vet inte hur bra den verkligen kommer bli.

Dagen efter

Är helt slut. För första gången på fyra veckor kunde jag sova och veta att det inte spelar någon roll hur jag sover för jag har ändå en dag till på mig att sova. Vilket ledde till att jag vaknad halv nio och har sedan dess varit helt slut. Men ja, för tillfället är det inget som är oändligt jobbigt utan jag försöker bortse från ångesten, saknaden och tröttheten. Det är drygt ett dygn sedan jag träffade pojkvännen, och ändå har hela dagen haft med sig en känsla av att något fattas när han inte är vid min sida. När man jobbat har det varit så roligt där så saknaden har inte varit brutal, som den är nu. Det är väl ett sundhetstecken var gäller vår relation men det blir tufft när 33 timmar gör så ont. Jag försöker ändå njuta och efter ett par timmars plugg, lika många timmar matlagning och lika många timmar tvättvikning så är hjärnan mos. Det är helt enkelt inte så lätt men jag är så stolt över mig själv som, med fantastiskt stöd, klarat det jag skulle klara, och dessutom gjort det bra. Så Elin, för fan, var NÖJD! Går sådär i långa stunder. Men imorgon är jag hemma i rätt famn igen.

Så var sista dagen

Nu är det slut. En månad av sorg, glädje, bråk, tårar, samtal, lärdomar, önskningar, hopp och förtvivlan, kärlek, uppskattning, rädsla men framför allt tacksamhet. Jag tror inte att mina förväntningar ens uppfylldes utan jag fick så otroligt mycket mer som jag inte förväntat mig eller ens kunnat hoppats på. Jag kan inte säga att alla dagar varit fyllda av mestadels glädje, då vissa dagar inneburit sorg efter tragiska öden och missöden, men jag kan säga att varje minut, varje samtal, varje uppgift, varje larm fört med sig något jag aldrig fått förut - lärdom, erfarenhet och hopp om att saker faktiskt blir bra. Ibland i korta stunder, ibland hela dagar då en vårdtagare mått bättre än vanligt, fått göra något speciellt och delat med sig av något som gett glädje och en faktor till varför jag för varje dag insett att DET HÄR ÄR DET JAG VILL GÖRA. Jag vet det nu, för första gången i mitt liv känner jag att jag har en mening, ett mål, ett syfte att ens finnas till. Tårarna idag vittnade om att en annan människa uppskattat mitt arbete. Min handledare grät. Jag grät. Jag grät på toan när jag insåg att den här dörren kommer jag inte behöva bråka med igen. Jag grät när jag insåg att jag ännu en gång låst in huvudnyckeln. Jag grät när jag såg min handledare göra saker hon gjort i fyra veckor men som jag insåg att jag kommer sakna något fruktansvärt. Jag kommer sakna henne. Jag kommer sakna mina sex brukare - även när de haft sina värsta dagar har de lärt mig något nytt. Tårarna brände bakom ögonlocken när jag fattade att allt detta är för sista gången på den här platsen. Jag grät när jag insåg att något fantastiskt, en milstolpe, just hänt i mitt liv men som nu skulle avslutas. Att få en kväll i nårgolunda lugn få avsluta allt kändes fantastiskt. Tragiskt, men vackert. Tack fina A. för allt.

En sista natt

Det är med blandade känslor som jag en sista natt ligger inför ett nytt pass på praktiken. Självklart har det tärt att jobba 100% (jag vet att det är lite patetiskt men jag är inte riktigt där än), det har krävts mer än jag egentligen har, tårarna har fallit när patienter dött, hittats med stroke, fått amputera ben, jag har tvekat om och om igen om jag verkligen valt rätt. Det finns sanning bakom de där orden, det gör det, men psykologen idag fick mig ändå att inse att allting kan tolkas på olika sätt. Jag hamnar oftast i att jag tänker negativt. Vilket är uppenbart, också för mig emellanåt. Samtidigt ser jag allt fint som hänt, som jag upplevt, känt och lärt mig. Då inser jag också hur stort de här fyra veckorna varit. Jag har haft turen att få en fantastisk handledare, som jag håller så kär, och många dagar, de flesta faktiskt, har känts otroligt roliga, givande, hjärtevärmande och fyllda av skratt tillsammans med vårdtagare och vi i personalen. Vi i personalen har haft fruktansvärt kul mitt i all smärta som bor där. Vi hjälper, vi värmer, vi pratar, även med de som inte pratar så mycket självs, vi ger våra liv för den kärlek vi känner inför att göra just det vi gör nu. Den här tiden har också inneburit en resa som också fått mina fötter att ta steg. Jag har gått framåt, på flera plan. Lika mycket arbetsplanet som privatlivet. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra mellan mig och pojkvännen. De här fyra veckorna hade jag aldrig klarat om det inte var för honom. Hans hjärta är varmt som lava, där värmen inte gör ont. Den läker mina sår, reder upp tankarna i någon ordning som följer hans väg, den lugnar min stress, den andas åt mig när jag inte gör det själv, men viktigast av allt, hans värme bor i min själ, tar hand om mig, som om jag vore en vacker förmögenhet. Nej, egentligen, så har de har veckorna bara gjort gott, för nu vet jag vad jag vill, jag vet nu vad jag kan. Hör ni det!?! Jag vet vad jag KAN. Så med vemodet i min hand, inser jag att en ny byggnad med personer som ligger mig varmt om hjärtat inuti det huset alltid kommer finnas i mitt hjärta. Särskilt min handledare. Som följt mig noga på min resa. För att pusha när jag inte vågade, för att få mig att skratta även fast jag mest vill gråta. Hon fanns där och berömde mig för mins framsteg, hon var där och visade mig när jag gjorde fel. Hon gjorde den här tiden så bra det någonsin kunde bli. Jag själv har också kämpat; så in i helvete. Så ja, det mesta har legat på mig, och jag har lyckats!

Lite sådär att det gör ont

Det är smärtsamt att älska. Det är ännu mer smärtsamt att sakna. Jag klarar dagarna, eftersom de är fulla av jobb. Kvällarna, när man jobbar dessa, så är det oftast lugnt mellan sju och nio. De timmarna är snudd på outhärdliga. Det bevisar väl hur långt jag kommit i mitt liv. Det fanns en tid när det enda jag ville var att dö. Numera är den känslan avlägsen i stora drag. Och det är ju en vinst, en seger över döden jag aldrig trodde jag skulle klara. En tid, nästan ett decennium av kriser, överdoser, inläggningar, självhat och en ständig jakt på döden. För jag ville inte leva. Jag trodde inte att det här livet jag har nu ens hade en chans att uppstå. Lilla jag. Har besegrat döden. Har besegrat mig själv och många av mina sjukdomar. En del är kroniska, och värdelösa och smärtsamma att ha. Men jag vann. JAG VANN! Fuck you döden! Du är långt borta nu.

Nu eller aldrig

Den filmen tröttnar man aldrig på. Nu eller aldrig. En sån träffande titel. Vem har inte tänkt det? Och dem som inte gjort det - borde dom det? Jag tänker ofta så när jag var manisk. Att imorgon kan jag vara död, och nu "när jag är så pigg" (ja, så bra är självinsikten när man är manisk) och att nu äntligen är det min chans. Vilket leder till att antingen så räddar pojkvännen och/eller hunden mig, eller så bombar jag sönder mig själv med misstag som genererar ångest och senare andra triviala ting. Jag kan inte säga att jag älskar mitt liv, men det är så mycket I DET som skänker mitt liv mening. Min lilla tremanna-familj, med pojkvän och hund, är min vardag, min livlina, mitt hopp och min tro, och jag vet inte om jag ens skulle levt utan dom två. Troligen inte. Jag älskar våra dagar, särskilt de bra. Våra stunder då vi njuter och känner hur livet faktiskt kan pulsera när vi är tillsammans. Det är sällan jag mår så bra i mina bästa stunder som då vi bara är vi - vår trio fylld av kärlek. Varje dag som går vet jag att vi älskar vara lite lite mer, men också att var dag innebär en dag mindre tillsammans. Därför försöker jag, som nu, minnas vad kärleken till andra kan betyda. För mig betydde de här två en chans till ett liv jag inte skulle fått annars. Jag skulle inte haft ett liv överhuvudtaget utan hade säkerligen fortsatt med min maniska jakt efter döden. Nu har jag de här två: en pojkvän bättre än någon annan man kan hitta, och en hund jag inte förstår hur det gick till att hon blev så här och jag älskar det. Jag älskar dom. De göra mina dåliga dagar uthärdliga, och mina bra dagar fulländade. Så nu eller aldrig. Det är nu jag ska njuta av livet och kärleken (jag låter som en amerikansk präst, jag är medveten om det) men också nu jag ska inse att jag aldrig ska glömma att jag har det.

Bästa dagen hittills

Alla dagar är olika, vissa är bara att försöka andas sig igenom. Andra dagar är som dom idag - helt fantastisk. Den har egentligen inte varit spektakulär arbetsmässigt, men det jag lyckas med bevisar att ibland är resultatet minst lika lärorikt som resan dit. Jag har kämpat i snart tre arbetsveckor för att få kontakt med mina sex vårdtagare och har lyckats ganska bra enligt arbetskamraterna. Dagen innehöll kanske min absoluta höjdpunkt inom min vårdkarriär hittills: en kvinna som under flera månader inte sagt mer än "ja" på frågor har pratat i en nästan normal konversation i fem minuter! Med bara MIG! Vi har skrattat och lekt "klappa-i-takt" då jag hade hand om matning med en annan kvinna samtidigt :) (ja inom vården händer det att man måste mata två personer samtidigt). Det var länge sen jag skrattade så och njöt av det till fullo. Ja det här låter som skryt och faktiskt DET ÄR SKRYT! För trots att det var fem minuter så var det ett halvårs slit som till slut betydde något för någon. Och JAG (värdelösa jag) gjorde det!

Alltigenom nöjd och trött

Ännu en dag och jag kan börja räkna ned. Mer än halva tiden har gått och efter halvtidsbedömningen med handledaren inför första utvärderingen med skolan så känns det otroligt bra. Alla punkter ansåg handledaren att jag uppfyllt hittills. Kändes riktigt bra! Både kropp och psyke tärs på, men på många sätt avtar det. Första intrycken som lagt sig? Man har kanske acklimatiserat sig? Eller så är det helt enkelt så att jag trivs så otroligt bra. Ingenting är perfekt, inte heller nu. En oroande ångest börjar just nu rusa upp. Alla tankar på en gång. Snart pekar ångesten åt ett enda håll. Det enda håll som är uteslutet. Men utan min livlina går det mesta fel. J. Du fattas mig. Bli frisk. Jag vill ha dig nära. Nu....!

Äntiigen ledigt

Efter en arbetsvecka med nästan 60 timmar så är det skönt att ha en dag ledigt. Så behövligt. Har sovit hela kvällen så får se hur det går att somna om :/ men hur som så har jag haft det bra och är nöjd med min insats. Handledaren är nöjd och jag är tacksam för allt hon lär mig. Jag mår överlag bättre än under sommaren så Venlafaxinet har haft sin verkan men ångesten har sista dagarna varit alltför närvarande så lite kämpigt med det. Men jag kämpar och trots tufft schema och slitsamt arbete så känns det okej. Nu säger jag god natt.

Snart halvvägs!

Imorgon avslutar jag min andra av fyra veckor på praktiken. Kommer sakna att jobba med handledaren som varit fantastisk. Ett praktiskt stöd men också gjort stor nytta för mitt psykiska välbefinnande. Jag är konstant trött, har ständiga smärtor och känner redan av stressen som sitter i väggarna inom vården. Men jag har valt rätt, det vet jag. Jag vet att jag har fyrtio år av slit framför mig men det är vad jag vill. Inget jobb i världen kan vara bättre än det här. Så hej på allt vad jobbet kommer innebära och bära med sig.

Senaste nattningen

Är trött och sliten, vilket det helt klart är värd det, men det betyder inte att en äkta nattuggla som jag får några timmar på natten framför teven med en mjuk, snarkandrr hund bredvid sig. Utan pojkvännen bredvid känner jag som alltid halv. På något sätt oklädd. Utsatt. Men framförallt ensam, oavsett hur långt bort han är. Bara att han inte sover näst intill gör mig lite met nervös för natten. Och dagen. Ikväll däckade han framför teven i vardagsrummet. Jag i sovrummet. Men vill inte väcka honom så ja. Hunden får räcka. Nu: god natt.

Helt slut av glädje

Det går framåt och jag trivs med det mesta. Jag har en meningsfull vardag, älskad omgivning och allt m. Så bra här!

Så glad, så sliten

Det har varit en fin dag men otroligt stressig. Äldrevården deluxe. Men nu: god natt.

En enda känsla

Det har varit en fin helg. Bortsett från några faktorer då men de är få men brutalt jobbiga. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det, för jag har trots mina många, både positiva och negativa, upplevelser aldrig behövt känna den här känslan så intensivt. Upplevelsen jag pratar om är saknad. En brinnande, smärtsam, aldrig sinande, tröttsam men kärleksfull och tacksam saknad. Allt på grund av en enda man. Jag har haft många människor i mitt liv, som till och med räddat mitt liv, men ingen når riktigt upp till min älskade pojkväns klass. Ingen kan förmedla känslor som han, eller skratta, gråta eller stötta som han. Inte heller ställa upp, kämpa och slita för mig, honom och oss - på samma gång. Jag skulle inte orkat utan honom. Alla dagar jag inte velat har han kramat, viskat, skrikit att jag är värd någon. Att VI och han är värd så mycket. Alla stunder jag inte orkat med bebis (hunden), alla mornar jag inte velat gå upp, alla makaroner han kokat - allt för MIG och OSS. Det har ingen annan gjort för mig. Så mycket kärlek till dig <3 du får mig att vilja fortsätta.

Tillfredsställande trötthet.

Är helt slut. Så trött jag och bebis ska snart sova. Behöver hämta nya krafter inför en ny vecka. Är så tröt så jag skriver massa fel. Jag mår övrigt ganska bra. Typ over and out nu!

Ekar lite tomt - men av bra anledningar

Jag har det riktigt bra just nu. I princip allt flyter på. Har hamnat på en otroligt bra avdelning med en så fantastisk handledare så jag förstår inte hur det kommit till mig, denna tur. Och energin av att GÖRA saker, saker som andra mår bra av. Inte bara de jag vårdar mår bättre och skrattar med mig, utan pojkvännen gör mer, vill mer och ställer upp som få andra skulle gjort. Han är min vårdare just nu, men första veckan är ju alltid värst. Idag har vi dessutom myst, ätit och haft givande sällskap. Numera är jag en närhetstörstande trött brud som är dryg men försöker. Jag har verkligen flyt med det mesta. Ångesten är där, men kontrolleras, och självskadorna minskar men stör några dagar! Puh

RSS 2.0