Ojojoj

Ber om ursäkt för min senaste tids frånvaro här. Har helt enkelt hamnat med annat. Är svårt ibland att faktiskt sortera rätt i huvudet. Ibland lägger man något som skulle in i ordningen (A-Ö) och läggas bakom Ö hamna under O=heeelt omöjllgt att hitta det där som hamnade fel. Ja, kort sagt: det är lite oreda i huvudet. Jag skriver och tänker, tänker om och så var all tid totalt bortkastad. Egentligen är saker inte så toppen men jag kämpar, varje dag. Det är så man får göra. För att överleva. Jag har ändå tur med allt stöd, som kommer från alla möjliga håll. Idag har jag pratat med min gamla lärare. Fick en kram, massa pepp, och verkligen fina ord. Tack till fina du för det <3 Som sagt, jag har tur på många sätt. Kanske inte att alla sjukdomar är tur, verkligen inte tur, men så mycket annat. Otrolig pojkvän, fantastiska i övriga familjen och vänner som alltid finns där. Och världens bästa bebis, min älskade hund som är det närmaste en bebis jag någonsin kommer. Det räcker gott för mig och min man. Jag har allt, utom måendet. Men ja, man får väl inte ha för höga krav.

Vilken härlig känsla

Det känns otroligt skönt allting, festen är över, alla betyg är snart skickade, anställningsintervjun gick bra (vill dock inte ha jobbet), pojkvännen mår mer än bra och ja. Jag mår bra. Det gick inte som en hiss denna gången, i måendet. Från mani till botten, utan lagom från extremtoppen till normalt, om man nu har något sådant som bipolär. Jag mår helt okej, bortsett från trötthet, men den kommer jag få leva med resten av livet och har redan accepterat det. Roliga saker är på gång dessutom: en helg i Sthlm och en helg i Gbg (!!!), och förhoppningsvis en i Uppsala och en till i Sthlm. (de två sistnämnda är dock inte klara med). Det sista året vet jag inte vad som hänt, normalt i fyra månader, Toscana, fem månader depression och en månad mani. Blir trött bara jag hör det där och när jag tänker efter hur det har varit så inser jag att tröttheten verkligen finns där. Men det känns bra på det viset, jag har klarat allt det där, utan några större missöden. Känns så otroligt bra, eller ja, väldigt bra i alla fall. Vännerna finns där, ALLA finns där nu. (tack älskade M. för att vi tagit upp kontakten igen, nu känns min lilla samling komplett igen). Ja, som ni märker mår jag bra. Hoppas ni känner detsamma.

Mani-fri

Som ni märkte av gårdagens inlägg är jag i princip fri från manin, för den här gången. Så skönt! Är trött, utsliten, utmattad nu och vilan jag hinner med är viktig. Inte för att jag känner mig värd den, men den är ett MÅSTE nu, innan hjärnan förtvinar. Vilket den verkar göra ändå men det är en annan sak. Idag har jag skrivit en del, njutit av hundgos (är hos mamma och pappa och myser med två av deras (pappa har med sig en) plus mil egna. Hon är bäst! Men de andra är helt okej också, när dom sköter sig. Nu ska jag lägga mig i sängen med hunden (min) på armen och läsa en kompis biografi. God natt.

Dumleglass

Det finns många fina saker i livet (mitt bloggliv räknas inte in där - ber om ursäkt för det). I mitt liv har jag haft både fantastiska människor och fantastiskt dåliga människor. Numera försöker jag se till att fokusera på de förstnämnda, även om de sistnämnda lämnat spår efter sig som alltid kommer göra och ha påverkat mig. De jag numera väljer att fokusera på är otroliga människor som förgyller mitt liv på olika sätt. Gamla vänner (haft länge i mitt liv), gamla människor (sett till ålder), familj, hund/ar, psykolog och otroliga människor som bryr sig och som jag älskar med hela mitt hjärta. Jag är så tacksam för att jag överlevt alla självmordsförsök, oavsett av vilken sort, alla bråk och alla tuffa perioder. Och att sätta punkt för dessa betyder så mycket. Därmed tänker jag imorgon gå och köpa ett Dumleglass. För att bevisa att kärlek i de allra flesta fall består. Särskilt i det här fallet. Så till alla som tvivlar - kämpa.

Vad att säga om allt det?

Lite sliten börjar man bli efter en vecka som manisk. Ja visst, en hel massa saker blir gjorda, men också en hel del krävs för att man ska överleva det här helvetet. För till slut blir det en förbannelse att vara i det här. Kroppen vill inte mer, och min logiska sida (som är tämligen långt bort för det mesta just nu) vet att det börjar ta slut på allt det som behövs för att jag ska kunna hantera det här. Garderober är sorterade (kläder), andra är städade (hallen med städgrejer, hundsaker, lådor, osv, kläder och mer hundgrejer i en annan, alla lådor i hallen är sorterade, skänken är i princip klar, vitrinskåpen i ordning, golven dammsugna och torkade, och allt dammat, skivor, filmer och böcker och bilder sorterade, nybäddad säng, allt nytt inhandlat, saker nedburna till källaren, källaren någorlunda städade osv osv. Huvudet snurrar, kommer ständigt på nya idéer, kommer ingenvart på det första innan nästa projekt i huvudet verkar bättre så alla saker jag påbörjat behöver tre omgångar innan jag är klara med dem. Så otroligt trött på mig själv. På allt. Så god natt. Nu ska jag för helvete sova ordentligt.

Det här med korsningen av mani och extrem trötthet

Man kan säga att den tävlingen vinns av storseger för manin. Försöker få ut någon av sömnen, de dagarna det går. De värsta dagarna sover man två tre timmar och sen upp oc hoppa nya projekt. Allt känns bra. Som att inget är dåligt. (Bortser från ångesten). Men mani - ett tag fantastiskt.

Manisk

Helt slut. Alldeles utmattad, men huvudet slutar inte springa. För tillfället blir känslor och tankekontroll ifrånsprungna. Totalt. Som om saker är bättre i huvudet än vad de egentligen är och att jag NÅGONSTANS vet det men allt känns så jävla bra. Ler för mig själv. Till och med när jag står själv med en hög med kläder som ska vikas in. Vad är det för tråkigt med det, när man mår så jävla bra? Då är allt toppen, som en frätande hud som får svalkande behandling nu. Frätandet har slutat och jag är hel igen. Hud har ju annars en lång läkningsprocess, men jag känner ingen smärta, bara en healing från allt som varit så tufft. Ja okej, jag både låter som och är manisk. För uppe i varv för att ens hinna läsa vad jag skrivit. Har annat att göra. Mer garderob, då jag gjort allt annat en vända, innan jag kommit på ett till projekt som måste påbörjas innan jag ens hunnit klart med det tidigare projektet. Okej nu räcker det, jag skriver inget vettigt ändå.

Mani

Förlåt för mitt riktigt dåliga uppdaterande här. Har mått lite blandat men just nu är jag så in i helvete manisk så det funkar inte alls med vardagen. Allting känns så för jävla bra så jag inser någonstans längst bak i huvudet att det här är falsk lycka. Men jag ändå inte låta bli att le, ta några danssteg i hallen när jag dammsuger, trycker lite lättsammare på tangenterna, skriver någon rolig rad som bara jag fattar vad som menas, springer ett extra varv med vovven, nynnar för mig själv när jag diskar, gör töntiga miner mot mig själv i spegeln när pojkvännen sover. Å andra sidan känner jag hur lättantändlig jag kommer bli. Minsta felsteg (särskilt av mig själv), en enkel kommentar, en hund som sticker, tevedosa som går sönder, balkongdörr som inte vill stängas. Då kan lite vad som helst hända. Eller njae. Ingen, mer än indirekt då, skadad. Eller ja, utom jag själv då. Jag och ochr rakbladen har inte riktigt sagt farväl än. Böcker kan åka i golvet, ett glas i kylskåpet, en diskborste som slås med pp diskbänken, kudde som kastas om och slås igen i sängen. Ja ni fattar. Vad som helst kan hända. Nu har jag skrivit klart. Inte för att jag vet vad jag skrivit eller om allt är sagt, men nu väntar andra uppgifter. (Dissar frysen ett tag). Däremot har jag några hundra böcker att sortera.

Examensfest del !

Är lite snurrigt med bilder åt alla möjliga håll, men tänkte visa en del av presenterna, då det är dom jag bilder har på min dator (pappa har resten). Är så otroligt nöjd med allt. Blommorna tog över hela lägenheter och jesus vad otroligt härligt det är med blommor. Det behöver inte vara någon speciell storlek, bara jag vet kärleken som ligger bakom dom. Vem kan säga nej till rosor? Eller lila arrangemang? Eller liljor? Eller bär? Eller vinröda blommor? Allt täcktes in och jag är så otroligt glad för alla människor kom för att fira lilla mig. Det betyder så fantastiskt mycket och jag är tacksam för alla vackra presenter, det var av blandade sorter så nu har jag täckt in allt som fattade. :) Älskar er allihop. Jag har försökt ringa alla, men det är en bit kvar. Kunde inte haft en bättre dag, (och kväll). Man säger ju inte nej till att alla vänner träffas och kan få ett ansikte på varandra. Jag satt i mitt hörn, tog en minut och tittade ut över vardagsrummet. Det ledde till några diskreta tårar. Hoppas jag. Nu är kvällen över, sen länge, men den kommer stanna i mitt minne för alltid. I hjärtat känns värmen, tacksamheten och all den uppskattning jag känt nu.

När ingenting är bra - utan istället är toppen

Det har varit lite återhämtning-dagar så är det okej att vara slö och lite seg. Det har jag löst med Harry Potter, hundmys, pojkvänsmys, godis och en massa kärlek när jag minns en av de största dagarna i mitt liv. Som jag kommer älska minnena av min senaste lördag. Lite tjatigt här, jag vet, men man kan aldrig få för mycket kärlek. Inte ens på bloggen. Så jag minns, och minns all tacksamhet, all glädje, all stolthet och all kärlek den dagen genomsyrades av. Det bär jag med mig. Länge. Tids nog är det ändå känslor jag kommer känna igen - men inte just det jag kändå ändå. Känns så overkligt, att det bara var MIN dag. Ingen annans, ändå var det fullt hus, hela dagen. En känsla jag oftast känner motsatsen av. Men intte nu. Inte idag.

Lite hög än

Trots en betungande trötthet så känner jag en obeskrivlig tacksamhet, av en massa anledningar just idag. Har kikat igenom lite bilder från festen och herregud vad många människor i mitt liv som jag älskar och är tacksam för att de är en del i mitr liv. Det är inte så ofta jag upplever dom samlade som de var i lördags. Jag lever på det ruset, för i övrigt är jag satans trött. Som vanligt efter en händelse som är krävande. Men tack alla!

En magisk kväll

Kvällen innebar tusentals saker för er, en del för privata för att skriva här, men det finns massa saker jag kan berätta. Som att 22 av de 24 inbjudna kom. Till MIN fest, till MIN pyttelilla värdelösa värld de ansåg att jag var värd tid att lägga på. Inte överhuvudtaget hade jag trott att det skulle gå så bra. Alla trivdes, skrattade, och berömde mig. Och det var kanske då jag insåg att allt tjat, alla kramar, alla pussar, alla middagar, alla promenader, alla otroliga samtal och framför allt: en kämpande, underbar, skör och vacker människa som älskar mig och jag älskar honom, faktiskt var till mer nytta än någonsin, när jag igår fick höra kramar, skålar och tal, bara för pyttelilla mig, så insåg jag att allt kämpande faktiskt var värd något. Vissa människor har fått kämpa extra hårt, med besök och kramar på psykavdelningar, MAVA och PIVA och intensiven, helikopterbemötanden, vissa har insett vem jag är, och låtit mig vara en del av deras liv, vissa har helt enkelt varit mina livlinor. Och den viktigaste av dem alla kom, förgyllde min dag, gav mer stöd än han någonsin gjort (det är dock sällan jag jämför, eftersom jag vet att allt är fantastisk).Som min kväll: Vänner från olika orter, massa från byn där jag växte upp och vänner som korsat min väg och många andra var där, skrattade med mig, åt med mig, och verkade trivas. Jag njöt i fulla drag och mina värdelöshetskänslor var tämligen långt borta just då. Så just nu - är det väldigt mycket som är bra!

RSS 2.0