Vette fan

Just idag har allting inte varit på topp Jag är helt slut, orkar inte med mig själv. Jag tjatar om det, men det skulle inte gå utan de två jag har nära nära mig. Kanske lite därför det fungerar sådär nu, för bebis är för tillfället hos mamma och pappa. Både jag och pojkvännen känner oss lite vilse utan hunden. Det fattas en tredjedel känns det som. Men vi kämpar. Det går sådär för min de. Självskadorna eskalerar, och de olika sätt jag använder är också fler och värre. Men som sagt, en stund i taget.

När allt är tyst utom i hjärnan

Efter ett antal timmar vaken har jag nu vågat mig på sängen. Riskfyllt, särskilt som det redan gått på tok innan idag. Men också en del fint idag: en glad pojkvän, lite ordning på papper, klar med julklapparna, och ja Xanor som fungerar lite bättre. Men en del tufft: utan hund är alltid tufft, stress inför jobb, månaderna efter psykologens tid slut. Men som sagt, jag har aldrig dött av andra orsaker, men har å andra sidan aldrig ställts inför en sådan här. Rädslan är stor. Och påverkar vardagen enormt. Vad gör man?

Trött, skadad tjej

Är helt slut men med lite riktig sömn kanske hjärnan vakna. Det är många tankar som snurrar. För tillfället på alla ställen som blöder, dunkar, varar, bränner, knakar osv. Det mesta självförvållat. Eller ja, allt snarare. Fail.

Rädslor är till för att rädda

Nu ligger jag här. Utan en aning om hur jag ska kunna sova. Är så trött. Bebis sucker åt mig för att jag inte ligger still. Jag suckar åt mig själv. Det är helt enkelt svårt att göra det man tänkt sig. Känner hjärtat slå. Bulta hårt. Och känner samma rädsla jag en gång kände av samma orsak: att bli påkommen. Jag har blivit påkommen med mycket men hittills har inget slagit gångerna då mamma och pappa upptäckte mina sår. Det har varit svårt sedan dess. På torsdag är det nio år sedan jag för första gången jag petade ur ett rakblad ur pappas rakhyvel. Första gången var ett inferno av känslor: besvikelse, självhat, lättnad, tacksamhet men framörallt rädsla. Den dagen skulle som sagt inleda mitt liv som självskadare. Nio fucking år? Varför har jag aldrig slutat? Aldrig insett hur sjukt det, hur farligt det är och framför allt hur det i längden inte hjälper ALLS? All ångest, alla bråk, alla stygn, all skam, alla blodiga handdukar, all ånger, all besvikelse, allt kaos, och kanske störst av allt: all jävla hopplöshet.

Xanor och lite blandat

I förrgår träffade jag läkaren, det gick faktiskt bra! Har ett sånt bra team runt mig. Läkare, sjuksköterska och framför allt psykolog, som nu lämnar mig. Det har varit många, långa och krävande samtal under de här åren. Vi räknade ut att det blir ganska precis fem år sedan vi började min behandling. Jag har testat många behandlingar vid det här läget, men EMDR-terapi har fungerat bättre än alla de tidigare ihop. Är så tacksam för att jag fick chansen, för det har räddat mitt liv. Hade varit död utan hans hjälp. Han och pojkvännen har gett mig hoppet åter. Vilket för bara några år sedan verkade hopplöst. Han hade pratat med min sjuksköterska som pratat med min läkare. Allt gick kanske inte som jag ville, men i stora drag slutade allt bra. Bort med Sobril och in med Xanor och ut med Haldol och in med Abilify. Hoppas verkligen det fungerar för den här ångesten är inte kul. Men kampen fortsätter. Som altlid.

Toppen!

Jag har inga ord för hur bra den här helgen varit. Min förra helg var rakt igenom underbar. Från början till slut helt fantastisk och underbar. Denna har varit otrolig på många vis men innehöll också utmaningar, rädsla och en aning prestationsångest. Men hallå?!?! Är jag dum eller? Med Cili går saker aldrig fel, hon är sanslös. Men freedagen skrämde lite, att vara ensam. Men en liten vovve väldigt lik pappas ena vovve löste det strålande. Lördagen var dn utmaning... Träffa henne igen. Hon som under lång tid erbjöd mig allt hon kunde, utan att begära något i gengäld. Tur det då jag egentligen är en urusel vän. Vår sista kontakt var lite speciell så att träffa henne så många år senare rörde upp många tankar. Men det kändes så bra! Älskade människa. Vidare till Jasmine, där allt var så betryggande som vanligt. Sånt där lugn man gosar ned sig i, kopplar av i och bara pratar. Så himla fin helg - verkligen allt gick så bra det kunde. Tack alla kära vänner, för att ni finns i mitt liv.

Älskade vänner

Mina sista veckor har på många sätt varit fantastiska. Ja visst, massa ångest, alldeles för många skärsår och otaliga mängder Sobril. MEN ALLTSÅ HERREGUD VAD BRA JAG HAFT DET! Min fantastiska pojkvän planerar jag att få vara flickvän åt resten av våra liv, även om jag inte är god nog åt honom egentligen. Men nu är han min och varför vet jag inte, men vårt liv tillsammans gör mitt liv värdefullt, någon mening med. När vi bråkar känner jag mig värdelös, när jag åker hemifrån känner jag mig som en svikare, när han åker känner jag den där smärtan jag alltid döver med något. Så ett sms till någon, som alltid svarar. Det finns en hel del såna nu i mitt liv. Förra helgen träffade jag tre vänner som på olika sätt varit en väldigt stor del av mitt liv. Marie har bokstavligen räddat mitt liv och jag älskar henne enormt. Ingen annan är som Malin: hon med soffan som till slut blev min lika mycket som jag halvt blev hennes syster då jag bodde där jag vet inte hur länge. Och så Sandra: hon som öppnade hela min värld när jag trodde att slutet nått mig. Otrolig helg! Och denna då - inte ett dugg sämre! Var hos Cili från torsdag till idag, långa förtroliga samtal som vi haft i flera år nu, ingen slår henne där. Vidare till Älvsjö för att träffa en saknad, älskad, kär vän. Kanske hon som sett mina sämsta sidor allra mest, men tagit emot dom, kämpar med mig mot dom och dessutom vågat be om hjälp i gengäld - sanslösa dagar vi haft. Och just nu då? Då ligger jag i en säng någonstans i huvudstaden som jag aldrig kommer ihåg och har myst med Jasmine och hennes söta pojkvän. Det nyaste tillskottet i min vänkrets (4 år typ) så ja, som ni märker håller jag fast vid dom jag har. Men det är två till som står mig nära (ni vet vilka ni är) som jag vill få in där. Men jag är så tacksam för alla fina människor jag haft och har för allt de ger mig och allt de vill ta emot. Jag älskar er alla och jag tänker på er och blåser lite kärleksstoft på❤️

Sån där dag

Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig. Idag är en sån dag. Då det är mycket som går frustrerande dåligt. Eller ja, mer så att saker går emot en. Slagit sönder mer glas (inte medvetet, även om det kanske skulle känts bättre i två sekunder att göra det - men med tanke på antalet vi har kvar så låter jag bli det, mestadels. Och nej, alla är inte sönder med mening). Swedbank har bråkat med mig x antal timmar, och det slutade ändå inte bra, så ja - nu får plånboken betala dubbelt upp. Väldigt frustrerande. Har dessutom krigat med min fina ätstörning, som tack och lov är väldigt liten just nu, om en frukost som hade varit 250 kcal - jag åt inte... Vissa dagar är det inga som helst problem. Jag behöver visserligen alltid ha en dialog med den delen av huvudet, men som sagt jag kan äta utan att tänka på det överhuvudtaget. Andra dagar är de som är som idag. Inte alls lika bra, inte lika lätt att vinna, inte lika njutningsfullt att äta. Däremot gick kebabtallriken ner utan att jag funderade på att spy eller kompensera. Jag undrar vari helvete jag skulle varit utan pojkvännen. Jag har aldrig haft en pojkvän som är som han. Till det positiva. Skulle levt i misär antagligen. Men nu är han min, och jag är hans. Så god natt, jag väntar på morgondagen - som ska ta mig till huvudstaden några dagar.

Vad kan man klaga på egenligen?

Nej, faktiskt ingenting. Jag lever lite på helgen. Eller ja, mycket. För den har varit så fantastisk! Jag är så tacksam för att jag har vänner som älskar mig tillräckligt för att vilja bjuda in mig till sådana här saker - som faktiskt betyder något även för dom, för de är otroliga människor. Så är det nog oftare än jag tror, men för tillfället glömmer vi den analysen! Allting har varit så värt stress, värdelöshetskänslor, dåligt samvete (eftersom jag känner att jag tvingar dom att jag får komma) och en massa ångest inför tågresa, träffa nytt folk och ja, det vanliga. Men vet ni?! Förutom en tur med långsam andetags-övning så gick allt över förväntan. Det var riktigt roligt (kanske inte morgonen därpå, men med för mycket alkohol så ja, inte så oväntat. Men faktiskt, det fanns två sekunder av längtan till att skära, annars kände jag mig faktiskt annorlunda glad nog för att låta bli. Det största problemet, som verkar vara det största problemet hemma är när jag inte har älskling bredvid. De flesta klagar på när deras sängkamrat snarkar - själv får jag panik när jag ska sova men inte har honom bredvid. En otrolig smärta som bultar i hjärtat. Men det var som sagt vid sänggående - resten var otroligt härligt! Tack Marie och tack Malin, jag älskar er <3

Otrolig dag

Allt med idag har varit perfekt. En relativt lugn morgon så jag hann ställa in mig på att resa. Och vara utan pojkvännen. Jag vet att jag tjatat om det sista tiden, men det faktiskt bli svårt. Jag känner mig alltid så halv när vi säger hej då. Men idag får man ändå säga att den där annars halva jag blev betydligt mycket mindre halv när jag väl kom iväg (vilket inte brukar vara fallet). Tåget var I TID (!), trots en lite tuff tårgresa gick den bättre än väntat. Och när skärmen på väggen ändrades till "Göteborg" stegrades pulsen, förväntningarna var höga och som dom slog in! Jag nästan hoppade ända till jag såg henne utanför ingången till Centralen. Min fantastiska, underbara, gamla vän från förr stod där. Vackrare än någonsin och med en brinnande glöd i ögonen. Vi ägnade två timmar åt att vara tjejer som pratade om allt, allt det viktiga. I den mån vi nu hann. Jag älskar dig <3 Sedan väntade nästa äventyr. Det ska bli så kul att vara här med denna otroliga människa och fira hennes dag. Hon har gjort så mycket för mig under de här åren. Räddat mig, lugnat mig, gjort mig glad, förbannad, ledsen, tagit bort ångest och panik, hon har älskat mig, förhoppningsvis lika mycket som jag älskar henne. Vi har känt varandra i mer än tio år nu. Tiden går så otroligt fort. Så imorgon brakar festen igång (efter att vi städat, lagat mat, ätit och gjort bål). Ja god natt då härifrån!

Spänd förväntan

Om 24 (!!!!) timmar befinner jag mig i Marie och Daniels soffa och njuter av semester. Ska bli så J*VLA kul att se henne. Krama henne, höra hennes röst (som sig inte är sig lik tydligen :P ), se de bekanta ögonen, bara se henne i verkligheten igen. Så otroligt skönt att få känna den tryggheten igen. Marie-trygghet. Det var ett tag sen nu, men det brukar kännas som att tiden aldrig gått, att vi inte kommer komma ifrån varandra. Inte mig emot. Därtill ska jag träffa en fantastisk vän, hon har seriöst räddat mitt liv (vilket Marie bokstavligen gjort hon också). Hon har delat många dagar och nätter med mig. Och gjort dem alla bättre. Vi har inte träffats på ett antal år nu, skrämmande många, men det ska bli så roligt. Vi gick högstadiet ihop, festade under den tiden och ett antal år till, spelade fotboll ihop och det finns få här hemma som ställde upp som hon. Tack för det fina du <3

Sliten

Det har varit två konstiga dagar. Inte dåliga, men inte toppen. Jag försöker att fokusera på de där speciella stunderna och dagar. En extra mysstund vid pojkvännen, skratt, fina samtal, och just nu ser man extra mycket fram emot helgen. 12.43 sätter jag mig nämligen på tåget som tar mig till Göteborg. Ska bli så otroligt kul! Livar upp vardagen. Som är mestadels fin, med alla delar jag behöver och vill ha så jag är tämligen tillfredsställd men de där extra sakerna som väcker en annorlunda känsla. Älskade Marie, snart ses vi!

Ligga i solen och dra

Eller nej. Ingen sol här. Det sköar. Jag var just ut med bebis (vovven) och det snöade igen gatorna rejält. Hm, undra hur fredagens tågresa kommer sluta. Jag kanske får säga hej till ännu ett stopp i Töreboda. Avskydda stad för min del. Jag har åkt måååånga gånger från Västerås till Gbg och alla förseningar (också dom många) har överlägset hamnat i just Töreboda. Som jag sett den där staden utanför tågfönstret. Så ja, mina förväntningar är låga men förhoppningarna höga. Hur som helst så är målet fantastiskt. Inte bara ett återseende av en varm, kär, fantastisk fotbollsvän, klasskamrat, familjevän (hennes familj har ställt upp för mig så otroligt mycket under åren) och så ska en av de roligaste sakerna på länge hända: träffa Marie. Hur underbart blir inte det? Ja, det spelar ingen roll hur jag tänker mig det, för jag vet att det kommer bli oändligt mycket bättre. Hon är en av dom människor som känt mig absolut längst och också bäst. Ett bättre stöd kan man nog inte hitta. Tre härliga dagar nere på västkusten väntar alltså! (Men nej, Töreboda, du får inte vänta på mig).

Jag börjar bli som min hund

Dag efter dag märker jag skillnad på måendet. Patetiskt. En vuxen kvinna klarar inte av en sådan enkel sak. Jag kan helt enkelt säga att jag har fått ensamhetskomplex. Utan pojkvännen hemma krävs åtskilliga tabletter för mycket för att inte gå under. Som det är nu räcker det med tårar, rakblad och panikångestattacker. Det är inte svårare än så - jag backar. Första kvarten pojkvännen är borta går bra, sedan är det bara att härda och hoppas att klockan går fort. Samtidigt finns en glädje i att han åker, för han mår så mycket bättre om han kommer iväg. Så det är dubbelt. Men jag kämpar.

Vissa dagar är värre

Ibland kommer det över en, allt som hänt. Vilket leder till att man funderar på framtiden. Jag söker just nu jobb, vilket är positivt, jag trivs otroligt bra med min pojkvän, jag har min bebis, underbara vovven och jag har mycket att se fram emot: gbg i helgen, sthlm helgen efter, island nästa år och eventuellt venedig. Men en sak hänger över mig: i februari slutar min fantastiska; underbara, kunniga, omtänksamma, räddande psykolog. Efter nästan fem år har jag blivit en annan person. En med mindre sår, som han har varit en del av att göra till mindre plågsamma är. Han har torkat tårar, pushat och pressat, stöttat och hoppats. Dessa år har jag blivit en mindre trasig och mer öppen person. Vi har jobbat stenhårt med min PTSD som lindrats så fruktansvärt mycket, ingen annan tror jag skulle klarat det. Med honom och pojkvännen har jag blivit en bättre människa, inget jag trodde skulle kunna hända. Jag trodde att jag var körd, hopplöst, att det var ute med mig. Så hur blir det nu? Utan en av de viktigaste personerna jag någonsin haft. Han har gjort underverk och kommer alltid finnas med mig, han blir aldrig glömd.

Gamla minnen

Det rör upp känslor att så otroligt mycket känslor att läsa gamla texter, med mina egna ord jag en skrev. I sorg, i smärta, i glädje, i mani, i depression, i alla väder och på alla ställen. Självklart gör det ont att läsa, för så mycket var desperata meningar uttryckta i panik i hopp om att jag någonstans skulle hitta den där styrkan alla sa att jag hade, bara för att lyckas överleva. Kanske skulle min själ vara lite mindre trasig om jag lyckats med det då. Nu blev det inte så, och här är jag nu. Inte särskilt ensam många gånger, men med en trasighet man inte riktigt kan förklara för någon. Men ändå, jag lever och mår inte ruttet, jag är trasig men så mycket i mitt liv är jag tacksam för och som håller mig vid liv. Ångesten är alltid här, för tillfället ganska mycket men det är som sagt många minnen som virvlar runt. Det får räcka för ikväll. God natt.

När saker inte är som man hoppats

Just nu är det tungt. Hur jag ska förklara vet jag inte. Vad det är som händer. Eller ja, det är egentligen ingenting som händer. Ångesten är skyhög och pojkvännen lider nästan lika mycket som jag av att se mig så här. Orken känns totalt obefintlig. Skulle igår till psykologen. Grät på bussrn. Hoppade i panik av bussen halvvägs för att jag inte klarade av allt folk, väggarna krympte ihop, folk tittade. Tog mig i alla fall dit i tid och fick väldigt mycket stöd. Som alltid. Hur ska jag klara mig utan honom? Nästan lika skrämmande är hur hög påfrestningen blir för pojkvännen när psykologen försvinner. Det blir en prövning. Som allting annat. Nej nu räcker det med skrivande, det hjälper ingen just nu.

Värdelösa, helvetes jävla skitdag

Idag har varit en av de mest värdelösa dagar på länge. Skulle ut och hämta betyg på stadsarkivet som dom inte hade, utan som fanns på VUC. Så jag gick dit, där de sa att jag skulle hämta dom på skolan. Som sa att VUC har dom så jag gick tillbaka dit och samma gubbjävel sa nu att man bara kan hämta ut dom via internet. Fick en lapp med instruktioner. Hem, logga in MEN då kan man BARA skriva ut enstaka kurser, inte ut hela examensbetygen. Han får ingen varm påhälsning imorgon kan jag säga. Inkompetenta, idiotiska gubbjävel. Och nej, jag tänker inte säga det till honom, dåligt bemötande gör inte att han hjälper mig mer än han behöver (han verkar i och för sig inte ha någon hjälp att erbjuda men ja) men fortsätter hjälpen vara på den nivån avslutar jag kanske samtalet i annan nivå. När saker inte går precis som jag tänkt, bara att jag la i den vita tvätten maskin före den färgade, kan få mig att gråta. Små saker, jag vet, men så är det. Tar upp fel mat ur frysen. Köper mat, fel sådan. Att missa bussen, missar vissa klockslag, tappar räkningen på antalet tagna steg i trapphuset. Så dessa petitesser. Ger ångest, som följs av tårar. Särskilt då jag är ensam. Med Honom går allt. Utom idag då. Ångesten har varit brutal många gånger, men jag lär mig aldrig hur den fungerar. Hur jag ska få den att försvinna? Karva fler kroppsdelar? Skära ut mitt bröst? Skratta falskt en gång till? Nej jag vet inte Trööööött!

RSS 2.0