På något sätt fungerar vissa saker även vid stress

Det var väldigt många år sedan det senast gick så bra att skriva en skolarbetstext. På två dagar är två hemtentor gjorda. Det vill säga ungefär 20 timmar totalt - vilket betyder att plugga är det enda jag gjort dessa dagar. Om man bortser från att sära på tre 25-kilos-klumpar till hundar som bråkar. Jag har varit så arg, hela kvällen. Mina hundar är inte uppfostrade att bråka. Punkt. Så när jag väl fått undan den ena skulle jag hals över huvud ge mig in i bråket mellan de kvarvarande två. Var så arg så jag tänkte inte så långt som till att jag skulle bli biten. Vilket jag inte heller blev. Men blåmärkena är fina. Och gör ont. Och rivmärkena svider. Så arg. Om det varit en billig teve hade den åkt i golvet. Jag "nöjde" mig med att ge dom alla tre ringande öron efter att jag smällt hundbunken (matskål av metall) i hundburen (också metall). Min hund nöjde sig med att sucka djupt under filten i vardagsrummet. Hon är för lat för att bråka med de som är tre gånger så stora som hon. Arg. Okej nog om det. Det är okej att vara arg. För några år sedan hade den här händelsen lett till några extra Sobril (många) och ett antal sår på någon kroppsdel där det fanns plats. Vilket inte var så många på den tiden. Allt som inte var lugnt och sansat, inte ensamt och inte en matsituation ledde till diverse självskadebeteenden. Många alltså. Fattar inte hur jag kunde missförstå livet så brutalt. Jag hatade livet, jag hatade mig själv och längtade 100 % till att få dö inom en snar framtid. Vilket jag inte gjorde, även om jag både på insidan och på utsidan är märkt för livet av den här tiden. Jag mår inte bra överdrivet långa eller många perioder, men många gånger mår jag faktiskt okej. I åtta år hade jag en bra dag per kvartal. Om det var ett bra år vill säga. Mitt liv idag går inte att jämföra med det jag hade då. Eller okej, jag var vid liv då, men något liv, det hade jag inte. Sen började viktkampen, de där 25 kilona tog en evighet, varje dag var en plåga, men sakta gick det framåt. Minsta motgång blev inte en katastrof som ledde till diverse sjukhusavdelningar eller till sängliggande. Jag träffade J., fick en bra (eller okej: en riktigt jävla urbra) psykolog, gick undan svältläget och insåg att det fanns andra saker i livet än anorexi och självskador. Inte för att ränderna gått ur, jag har fortfarande svältdagar, skär fortfarande och hatar mig själv för det mesta. Skillnaden är att det inte tar över mitt liv. Det är en del av mitt liv men det ÄR inte mitt liv. Jag har annat nu, som är viktigare än allt det. Jag får kärlek från alla möjliga håll, mer än jag förtjänar, jag gör saker jag trivs med (även om saknaden efter Resmilan fortfarande kan vara brutal), och jag har mål med mitt liv. Inte alltid att jag ser eller känner allt det där men jag försöker att påminna mig om det fina och använda styrkan i det för att kämpa för ett hälsosamt liv (frisk blir jag ju aldrig eftersom jag har andra kroniska sjukdomar) där jag och min omgivning passar ihop. Ett viktigt mål i livet.

Kommentarer
Postat av: Sofia

Usch, känner igen mig så i din text. Har också varit fast i anorexi och självskadebeteende och vet hur hemskt det är och hur svårt det kan vara att bli frisk :(

sv: ja det var superkul att åka dit och se hur en tv-inspelning går till :D

Förstår. Jag förväntar mig typ att jag ska "kunna" min sjukdom ut och in när jag väl haft den ett tag men jag tror inte man kan förstå fullt ut riktigt :/ Tror absolut inte att du är trög!

2016-05-27 @ 12:49:11
URL: http://sofiavaha.blogspot.se
Postat av: Hanna

Tack eller vad man nu säger för att du bryr dig=) Det är definitivt anorexi, tror jag halkade över diagnoskriteriegränsen rätt nyligen och både läkare och psykolog benämner det som just anorexia. Jag vet faktiskt inte vad som räknas som snabb viktnedgång men jag har, hoppas det inte är jobbigt att läsa sluta här då, tappat mellan ett halvt och två kilo i veckan senaste två månaderna kanske.. eller drygt.

Du har kommit långt, och kämpat hårt. Och det är ju skönt att se att andra har pissdagar med djuren ibland också;) Den där psykologen, har sagt det förut och säger det gen, han verkar vara.. ungefär lika bra som min och det är bra det.

2016-05-27 @ 14:07:52
URL: http://uppfortsomfan.blogg.se
Postat av: TicTacToe

Vilket inspirerande inlägg! Så kul att få höra om den fantastiska utveckling du har gjort. Vilken styrka och mod det har krävts av dig att vara där du är idag :)

Och du man kan aldrig få mer kärlek än man förtjänar ;)
Heja dig! kram

2016-05-28 @ 09:04:35
URL: http://tictactoe.blogg.se
Postat av: Jasmine

Elin, du ska veta att det gläder mig så att läsa detta inlägg. Tack för att du delar med dig. Jag har trott på dig och jag kommer att fortsätta tro på dig. Du är fantastisk, en riktig kämpe!

Svar: Tack för gratulationen. Åldersnoja har jag haft sedan flera år tillbaka och den tycks bara bli än mer påtaglig. Hur är det för dig?

Du är alltid välkommen hem till mig på fika, det vet du. Påminn mig, så kanske det blir cheesecake nästa gång.

Fint att läsa att din bror klarar sig bra, trots de omständigheter som har kantat ert liv. :)

Ta vara på dig.
Många kramar

2016-05-30 @ 19:32:37
URL: http://rosanatt.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0