Första dagarna i Toscana - bilder

De första två dagarna ägnades inte åt mycket mer än bussresa förutom den första kvällen då vi hade utsikt över Öresundsbron i Malmö. Jag lyckades samtidigt bli matförgiftad vilket gjorde första dagarna lite kämpiga, vilket ledde till ett antal kilo ned. (Inte bra med våg på hotellrum - förbannat korkat)
Lördag och söndag var vi mestadels i buss, tidig morgon till väldigt sen kväll. Men en hel del fina småbyar hann vi se under lunch och fikapauserna. Under den tiden hann vi dessutom bekanta oss med de två fantastiska kvinnorna vi höll ihop med under resten av resan. Helt underbara, vi hade så otroligt kul tillsammans under de där nio dagarna.
På vår tredje dag kom så en av resans absoluta höjdpunkter (en av massor): Verona. Vi hann se gamla stadion, Disneybutik med maaaaassa häftiga grejer, men bäst av allt - Julias balkong (Romeo och Julia, u know). Inte mycket om man inte vet vad den gjort för historien. Ända in i idag finns deras berättelse kvar.
Det var de tre första dagarna. De här inläggen blir nog indelade i fyra, då Florens-dagen innehåller en hel drös med fantastiska bilder. För övrigt är det sådär här... Men jag kämpar.

Rätt bra faktiskt.

Så var veckan slut. Det har varit en rätt bra vecka. Trött efter resan (ja man blir faktiskt helt slut efter 11 dagar på vift - särskilt tolv timmar per dag i buss, minst) men det har allt som allt gått bra. Veckan avslutades hos mamma och pappa (med enbart den första hemma) OCH pojkvännen som kom på besök. Väldigt kul faktiskt. Låter inte mycket för världen men ja, för oss är det viktigt. Jag har nu hunnit sortera bland alla foton så det känns väldigt bra. Men satan vad man knäpper?!?!?! Gigantiskt antal bilder jag bläddrat igenom. Men nu är det sorterat och i ordning, så bilderna ska väl börja trilla in här också snart. God natt tills dess.

En sån där dag

Det har varit en rätt fin dag. Inte så att jag hurrar. Mer att jag är tacksam för allt jag har. Pojkvännen är här idag (och igår och imorgon) hos mamma och pappa, och vi har haft det väldigt bra. God mat, många skratt, hundröra och en helkväll ned fotboll där mitt lag förlorade. Pga domaren. Perfekt va?!?! (Som alltid). Skit samma. God natt.

Mys

Det är inte klokt vad saker kan förändras. Pluggtempot sjönk drastiskt idag, så nu är jag varken före eller efter schemat utan ganska precis där. Det gör inte så mycket. Jag har inte mycket kvar om jag väl kommer igång. Men tre dagar borde funka ändå. Men jut nu njuter jag av att ha pojkvännen intill i sängen, hos mamma och pappa!!! Den ni! Så himla kul att få iväg honom hemifrån. Fina dagar att vänta. Så kort sagt mår jag rätt okej.

På något sätt fungerar vissa saker även vid stress

Det var väldigt många år sedan det senast gick så bra att skriva en skolarbetstext. På två dagar är två hemtentor gjorda. Det vill säga ungefär 20 timmar totalt - vilket betyder att plugga är det enda jag gjort dessa dagar. Om man bortser från att sära på tre 25-kilos-klumpar till hundar som bråkar. Jag har varit så arg, hela kvällen. Mina hundar är inte uppfostrade att bråka. Punkt. Så när jag väl fått undan den ena skulle jag hals över huvud ge mig in i bråket mellan de kvarvarande två. Var så arg så jag tänkte inte så långt som till att jag skulle bli biten. Vilket jag inte heller blev. Men blåmärkena är fina. Och gör ont. Och rivmärkena svider. Så arg. Om det varit en billig teve hade den åkt i golvet. Jag "nöjde" mig med att ge dom alla tre ringande öron efter att jag smällt hundbunken (matskål av metall) i hundburen (också metall). Min hund nöjde sig med att sucka djupt under filten i vardagsrummet. Hon är för lat för att bråka med de som är tre gånger så stora som hon. Arg. Okej nog om det. Det är okej att vara arg. För några år sedan hade den här händelsen lett till några extra Sobril (många) och ett antal sår på någon kroppsdel där det fanns plats. Vilket inte var så många på den tiden. Allt som inte var lugnt och sansat, inte ensamt och inte en matsituation ledde till diverse självskadebeteenden. Många alltså. Fattar inte hur jag kunde missförstå livet så brutalt. Jag hatade livet, jag hatade mig själv och längtade 100 % till att få dö inom en snar framtid. Vilket jag inte gjorde, även om jag både på insidan och på utsidan är märkt för livet av den här tiden. Jag mår inte bra överdrivet långa eller många perioder, men många gånger mår jag faktiskt okej. I åtta år hade jag en bra dag per kvartal. Om det var ett bra år vill säga. Mitt liv idag går inte att jämföra med det jag hade då. Eller okej, jag var vid liv då, men något liv, det hade jag inte. Sen började viktkampen, de där 25 kilona tog en evighet, varje dag var en plåga, men sakta gick det framåt. Minsta motgång blev inte en katastrof som ledde till diverse sjukhusavdelningar eller till sängliggande. Jag träffade J., fick en bra (eller okej: en riktigt jävla urbra) psykolog, gick undan svältläget och insåg att det fanns andra saker i livet än anorexi och självskador. Inte för att ränderna gått ur, jag har fortfarande svältdagar, skär fortfarande och hatar mig själv för det mesta. Skillnaden är att det inte tar över mitt liv. Det är en del av mitt liv men det ÄR inte mitt liv. Jag har annat nu, som är viktigare än allt det. Jag får kärlek från alla möjliga håll, mer än jag förtjänar, jag gör saker jag trivs med (även om saknaden efter Resmilan fortfarande kan vara brutal), och jag har mål med mitt liv. Inte alltid att jag ser eller känner allt det där men jag försöker att påminna mig om det fina och använda styrkan i det för att kämpa för ett hälsosamt liv (frisk blir jag ju aldrig eftersom jag har andra kroniska sjukdomar) där jag och min omgivning passar ihop. Ett viktigt mål i livet.

Lite sitter kvar

Innan resan var jsg väl förberedd på att det skulle krävas extra disciplin från min sida när jag kom hem. Jag valde nämligen att lämna ALLT plugg hemma. Inte en bok, inte en text eller rad om plugg följde med. Jag valde att behöva stressa väl hemma igen. Det var nog ett klokt val inser jag nu. Jag behövde paus från plugg. Nu sitter jag däremot här hemma med alla hemtentor och böcker överhopade över mig. Och vet ni?!?: jag har inte den minsta oro över att det kommer bli för mycket. Mycket ja, men inte för mycket. Idag har jag skrivit mer än på länge och ändå har det varit bra saker jag skrivit, ingenting som kommer behöva tad bort för att det är skit. Det känns bra. Det betyder att mitt tajta schema aningen lugnas eftersom planen för den här hemtentan var två dagar, inte en. Så övriga två tentor får en extra dag. Nice! Det mesta känns bra just nu. Som att jag trots tröttheten kommer orka hålla ihop. Jag kommer inte rasa ihop som efter att man sprängt ett hus. Den där bomben någon normalt lagt under mina fötter efter en sån här pärs är antingen inte ens där, eller så har den inte smällt än. Det första låter mer lockande. Men som det är nu är jag nog stark nog för att hantera motgångar. Längre fram är jag säkert lika ostadig som för två veckor sen, men nu, nu står jag upp.

Sliten men nöjd tjej

Är helt slut, behöver semester efter semestern. Det vill säga att jag sovit i princip halva dagen, plus lite till. Är trött och behövde verkligen den här dagen med vila. Lär behöva någon dag till ändå, men resan var helt klart värd allt slit, alla tidiga morgnar, långa resor och sena nätter med mycket vin och/eller drinkar (oftast det första). Det hela har varit riktigt kul, även om jag och mamma nu är klara med bussresor och istället övergår till flygresor. En gnällig mamma i fyra av elva dagar var tufft nog för mig. Hon gnällde mest på restiden, men som sagt, den ska förkortas drastiskt om vi ska överleva varandra fler resor. Eller okej, efter två dagar gör jag som jag lärt mig göra när pojkvännen babblar för mycket - kopplar bort. Det funkade rätt bra. Imorgon dyker lite bilder upp, om jag ligger i fas med plugget.

Hemma

Så var resan till slut över. Elva dagar senare är jag och mamma många erfarenheter, upplevelser och möten rikare. Resan har på många sätt varit toppen. Som tidigare nämnt så har det dock funnits sina missöden. Idag har varit en riktigt tuff dag med elva timmar i buss hem från Malmö till Västerås. Vi är glada och nöjda, har gett lite presenter hit och dit. Nu längtar vi till vardagsrutiner och stilla ro med allt.

Dag Malmö

Så närmar sig resan sitt slut. Sista dagen, imorgon vid den här tiden är jag äntligen med pojkvännen och bebis i vår säng. Efter elva dagar är det verkligen behövligt. Resan har på många sätt varit riktigt bra men har också haft sina low points. Tråkig inledning med en plågsam lördag, matförgiftning som slog ut lördag kväll och symtomen försvann väl egentligen inte förrän på torsdagen. Söndagen var inte mycket lättare med en lång dag, stök och lite sömn på ett riktigt dåligt hotell i Fulda. Måndagen inleddes tidigt, men fortsatte riktigt bra då vår första utflykt tog plats: Verona. Urhäftig stad, som jag i och för sig känner att jag är klar med, men som jag är otroligt glad för att jag fick uppleva. Såg balkongen i Romeo och Julia! Min första Disneybutik! Gamla stadion var också läcker! Dagen fortsatte ner till Rovereto. Fint hotell som dock bjöd på rejäl kyla i rummen. Det var ungefär vad jag orkar skriva inväll. Tänkte lägga upp bilder dag för dag när jag kommer hem. Imorgon väntar tolv timmar i buss - så så skönt att komma hem.

Dag jag vet inte

Dagarna springer ifrån en, även om det ska bli skönt att komma hem så småningom. Mamma snarkar bredvid, jag är helt slut, och påverkad efter ett glas vin. Idag har vi varit i Florens. Fantastisk stad! Känner inget behov av att åka tillbaka men häftigt att ha upplevt atmosfären. Vi såg allt vi vi ville se och åt det vi ville - pizza. Klockren! Ikväll bjöd hotellet på fest, så vi har dansat ordentligt. Har pratat lite med en mysig tjej som är ett år yngre än mig. Underbar människa som det verkar. Allt är alltså lugnt nu, resan vänder hemåt imorgon. Mot Piss och sedan Lugano. Inte tokigt!

Klockren dag - Toscana

Alltså vad mer att säga än klockren dag! Så underbar dag! Allt har varit så fint, så bra och så underbart som det var menat med hela resan. Kvällen har varit underbar, på en vingård utanför stan. Jag och mammsen har hittat finaste gänget, med en styvrmor och styvdotter. Så himla fina. Jag mår bra, mamma mår bra och trots att man saknar alla där hemma (pojkvän och hund främst) så är allt så fint. Rummet är äntligen normaltempererat, sällskapet igång och lite lagom med det mesta. Vinprovningen ikväll med fantastisk mat (italienskt, rustikt och sjuuuukt gott) och supergott vin gjorde det hela toppen. Kvällen avrundades med roligt sällskap, goda drinkar och massa skratt. Hela resan ned var värd allt kan man säga nu! God natt från Toscana!

Dag fyra Toscana

Idag anlände vi till vårt huvudhotell. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Maten var vidrig, rummen kalla, täckena obefintliga MEN sjukt vad fint vårt rum är?!?! Badkar, balkong, tre sängar, salong, guldinrett allting. OMG! Andra har små rum, inget badkar eller balkong osv så äntligen har vi flyt. Magen börjar samarbeta, äntligen där också. Och äntligen har vi hittat ett riktigt roligt sällskap att ha roligt med resterande dagar. Och äntligen en sovmorgon! Imorgon står klockan på halvnio!!!!!! Den ni! Nej men trots regn och åska ska det bli riktigt nice med riktig reskänsla. Jag och mamma har tagit en liten drink och lite vin så nu sover vi gott. Så till folket som ännu hittat hit till bloggen: god natt och förhoppningsvis på återseende.

Dag tre över

Hej. Hoppas du mår bra. Har hittills varit en tuff resa, med motgångar och förseningar, men jag börjar bli bättre. men vi båda överlever. Kroppen har varit helt i kaos med trolig matförgiftning som gjort magen till en tvättmaskin som inte tagit upp någon energi öht. Men sista etappen för idag startar nu, tre timmar kvar. Känns okej även om vädret suger (regn). Men vi väntar med spänning på resterande nio dagar. Kram

RESFEBER!

Om några timmar börjar vår första etapp på resan nedåt landet - Malmö, dår resan utgår ifrån på lördag. Ska bli så otroligt skoj. Och skönt. Och fantastiskt peppande. Bara timmar kvar så det vore skönt att kunna sova nu. Så god natt folks!

Klockrent trött

Helt slut efter de sista två dagarna. Igår var det som sagt 30-årsfest som blev lugn och lite ångestfylld. Men med stöd (tack fina du), så kom jag hem helskinnad och relativt nöjd. Den vanliga pluggstressen som alltid infinner sig dagarna innan tentan har varit i princip obefintlig. Igår kände jag inte ens behov av att stressplugga till klockan fyra. Jag gick och la mig nöjd och trött. Dagen idag har varit bra, mycket som hänt. Måendet har varit fint, om än inte lika fint som förra veckan. Tentan gick bra, kommer klara den, men sen vet jag inte. Just nu är det bara viktigt att jag klarade den. Jag bryr mig mest om de två kommande veckorna: Toscana! Så himla skönt att komma bort. Jag har ju mått bra sista två veckorna, i stort sett, så jag tror att de här veckorna kommer gå bra. Långa dagar, men roliga. Största problemet som det känns just nu är oron inför saknaden efter pojkvännen (och hunden - min fina familj) som garanterat kommer infinna sig efter ett par dagar, men med lite bilder, tröst från mamma och fokus på dagarna därnere så kommer det också gå att hantera. Imorgon börjar äventyret med sista packningen hemma hos mamma och pappa (är ju mamma jag åker med) och avsked av hund och pappa. På fredag åker vi taxi till Upplands-väsby för att börja den långa tiden i buss då vi tar oss till Malmö för övernattning och sedan avresa lördag morgon. Så jädra nice!

Life isn't gonna live on it's own, you have to help live it

En obefintlig dag. Imorgon har jag glömt den. Okej, jag och mammsen var och köpte solskyddskräm, men det ar ungefär allt. Kanske är det inte så tokigt att ha resfeber, om den innebär mindre oro bara. Satans kontrollbehov bara. Borde vara van, har haft det så hela livet. Men så är det ju med mycket, man borde vant sig men man har inte. Man måste nog lära sig leva med att man har problem, men inte alltid man behöver vänja sig vid vissa av problemen. Ungefär som med allt. Livet går inte alltid på av sig själv. Ibland är det ju ganska bra om man lever sitt liv själv. Oftast behöver livet aktiv hjälp med att leva. Just nu lever jag livet. Liten oro för (12!) dagar utan pojkvännen. Aldrig gått så lång tid, sen vi blev ihop (våren 2012). Så ja en stor nervositet för det. Men allt ska ändå bli så otroligt härligt!!!! Äntligen är vi här, några dagar före avresa, 06.50 på fredag!

Långa dagar

Det har varit några dagar hemma hos mamma och pappa, och inget fel i det, men det känns precis lika bra och skönt att vara hemma i vårt igen. Mitt och pojkvännens place. Och bebis såklart. Hon har strosat runt i trädgården i fyra dagar och har verkligen njutit av att vara en lat, icke flyktbenägen, solnjutande och glad hund. Sommaren är verkligen hennes höjdpunkt på året. Sen är det ju inte som ensam hund utanför hundgården tråkigt att jävlas lite med pappas vovvar heller, så hon har ägnat ett antal timmar åt att ligga cirka tre meter utanför deras stängsel. Pappas stackars unghundar led i början, tills de vande sig. Älskar att se mina nära och kära må bra. Som idag, fick jag se hur min lillebror ser ut nykär. Sötnosen där. Och flickvännen hans var urmysig! Vi har ätit och druckit gott, skrattat och haft det bra. Som sagt, efter fyra dagar är dock sängen här hemma skön och lagom mjuk och lagom varm för tillfället.

En sån där dag

Om man vill kan man kalla det mellan-dag. Den har varit bra men lite allmänt tråkig. Solhäng med mamma och vovve. Plugg. Mer hundar. Mer plugg. Och lite annat någonstans där efter. Dagen har bara gått. Inga missöden eller katastrofer men inga höjdpunkter heller. Vad ska jag säga? Jag går på sparlåga inför resan. Snart bara fem dagar kvar!! Fredag gäller!!!

Ja vad säger man?!?!

Allt är bra. Allt känns bra. Skolan något stressad, salstenta nästa vecka. Men faktiskt!: inget kan stoppa mig nu. Om en vecka ligger jag och mamma i en pool i Malmö och laddar inför nio dagars resande. Så skönt. Så roligt. Så välbehövligt. Så otroligt viktigt för mig och mamma, efter de senaste månaderna som varit. Kanske jag är i störst behov att se annat. Uppleva annat. En annan kultur, andra människor, nya ansikten, nya vägar (eller ja nya Autobahn-vägar är väl främst men allt åkande i Toscana kommer visa en ny värld. Men tänk alla sjöar vi får se, miljöer som växer, städer som visar sin charm. Det ska bli så härligt. Så ja om man vill kan man säga att resfeber n börjar hitta hit. Men det känns bra; oron stör, men den är inte paralyserande eller mörk, den är bara pepptalk inför resan. Det kan jag behöva men mamma behöver det nog mer. Vi får dela hon och jag ^^ sån härlig dag känner jag. Saknar pojkvännen dock, men det är jag rätt van vid. (Inte hans fel). Imorgon är det städ och plugg som gäller. Punkt.

Ja vad säger man n.


Riktigt bra

De senaste två dagarna har varit underbara, på alla sätt. Är så glad, nöjd och mår bara bra. Igår tog jag och pojkvännen oss till mammas jobb (Ampans nere på Slakteriets saluhall) och käkade en riktigt fin hamburgare innan vi åt mammas kolapaj inne hos dem. Klockrent! Mer fantastiskt blev det då pojkvännen var glad för att han kommit iväg. Så himla roligt. Allt har varit toppen. Idag traskade jag över till E. för grillunch - också toppen. Maten lyckad, humöret på topp och ja! Sen hem till mamma och pappa där vi grillade lite till. Måendet höjer sig för varke dag. Lördag KAN (men behöver inte) bli jobbig då dagarna ifrån pojkvännen börjar bli många. Men det löser sig. Saknad kanske gör en gott ibland. Men med det här måendet, som inte är maniskt, utan bara normalt och som det "ska" vara, inte som jag brukar ha det så kommer resan gå strålande. 11 dagar på flykt från jobb och skola. Och utan hundar. Och ICA Maxi. Och tvätt. Men tänk vad vi får! Vi får sol, stränder, Lutande tornet i Pisa, vinprovningar, operakvällar, hela Toscana ska upptäckas! Resfebern lär komma inom kort, och för en gångs skull känns det inte som panik. Imoron är det en vecka kvar. Som ni förstår så är jag just nu så glad i livet att jag glömmer att tänka på de saker jag dagligen behöver skötas. Men allt går så himla bra. Det känns till och med kul att fixa tvätt och klippa äppelträd. Hur löser jag detta? Genom att ringa en vän medan jag hänger tvätt eller så så känns alldeles lagom med livet. Mitt liv kommer aldrig bli bra om man går enligt normen. Nu gör varken jag eller mitt liv så stor vikt vid del. Så vårt normala - riktigt skönt att leva. När jag mår bra vill säga. Vilket jag gör nu. Jag har jag bara en gnagande känsla där bak- som kan kallas resfeber. Vilket är en behaglig oro, eftersom det inte krävs så mycket för att stilla oron. Jag är bara nöjd med allt. Tack alla fina människor som gör min dag <3

Tårar hjälps bäst åt genom en kram och ett lyssnande öga

Ibland är det lite tungt att erkänna för sig själv att allt inte är klockrent. Saker händer, förstör, förgör och plågar. Efter de tio dagarna med mamma och väntan på hennes besked då rädslan var det enda i min vardag. Nu är det över, det mesta tunga är faktiskt över för nu. Jag mår sådär att jag kan kryssa i rutan "Normalt mående" istället för deprimerad eller ens "Något deprimerad" på måendedagboken jag fått av psykologen. Imorse kändes saker lugnt, under kontroll, men desto längre på promenaden jag kom, på väg till just psykologen, desto skörare kände jag mig. Så jag, mitt pucko tittade upp åt det håll jag nu i ett år blindat för existerar vid just den platsen. Mitt enda riktiga hem vad gäller arbetsplatser. Där tornade 9m-våningshuset upp sig. Blev enormt och var ett enda långt ögonblick en chock. Tårarna rann hela vägen till psyk. Fick tårar och kramar och stöd (och näsdukar) av ssk, älskade människa. Hos kjell gick chocken ur mig, jag blev mest urlakad på energi. Men vet ni, i samma stund jag insåg vad jag hade framför mig idag så blev varje steg en befrielse. Inte som att jag någonsin kommer glömma det där huset jag kände mig så hemma i, för alla minnen därifrån kommer aldrig glömmas. Men steget, ett steg närmare hem. Mitt hem, mitt och bebis hem, mitt och bebis och pojkvännens hem. Där jag hör hemma. På riktigt. Ja visst, jag visste att en tvätt skulle vänta på mig, att matlagning ingick i planen och att hunder behövde omvårdnad. Ja visst, en del mindre roligt, men allt överlevbart. Men jag tänkte snabbt vidare och kom på att jag ska sminka mig fint för pojkvännen, få gosa med pojkvännen bredvid och hunden spridd över oss två förstnämnda. Jag kom hem till ett urmysigt 30 min samtal med min "svärmor", till en tvätt jag redan ordnat men glömt. Jag kom hem till en bäddad säng, hyperglad hund och en rolig måltid jag snickrade ihop. Pojkvän mådde okej, och såg direkt att jag sminkat mig (som beräknat) och blev glad över det. Är han glad blir jag också gladare. Så som ni märker är jag skör, men jag kan för tillfället hantera riskfaktorerna. Vilket kort sagt egentligen bara betyder att jag mår bra. Mycket bra faktiskt.

Tröttisdag

Har varit sliten idag, men det är så vissa dagar. Har klippt mamma och pappas äppelträd (antal timmars jobb - vilket också resulterat i rivmärken över i princip hela kroppen). Och sedan tagit mig in till stan för att mysa med pojkvännen. Skönt att vara hemma. Från hemma till hemma. Som vanligt på helgerna. Är helt enkelt likadant som alltid här. Känns lugnt, med tanke på gårdagen som var riktigt fin, som tidigare nämnt.

En sån kväll! Riktigt toppen!

Man kanske inte ska skriva vid den här tiden. Eller i det här tillståndet. Det skiter jag i. Min blogg - oavsett alkoholhalt! Jag har haft en riktigt bra kväll! Vid två ringde en vän till familjen och bjöd över oss på middag. Vi hade inte räknat med sällskap. Men oj så kul vi hade det. Mamma blev för full, sådär att man undrar hur hon ska klara att cykla hem. Det visade sig att hon kunde cykla men inte jag. Hatar att cykla. Jag cyklar som en femåring. Skit samma. En timme vid majbrasa och några flaskor bubbel klarade jag mig ensam med männen i sällskapet. Hemma hos värdarna igen så fortstte festen med dessert (urgod) och mer vin. Som vi skrattat åt och med varandra. Det visade sig vara precis lika lyckat, för min del, att ta del i ett åtta man stort sällskap som när jag stressar upp mig flera veckor i förväg. Läxa att ta med sig för min del!! Jag är nöjd!

RSS 2.0