Om man säger så

En rätt bra dag faktiskt. Mående verkar hålla i sig, åt det positiva hållet. Kroppen gör ont, så klart, men ryggen är betydligt mycket bättre. Resten är uthärdligt och så vanligt att det inte räknas riktigt som det ska när folk frågar mer ingående om måendet. I övrigt är det rätt fint här. Mysig dag med fin vän, ytterligare några fina timmar med mamma och nu några cider och mys med pojkvännen. Man kan inte klaga. Idag vill jag stolt också meddela att det gått en hel månad utan några skärsår på armarna (låren ska vi dock inte nämna, men jag kämpar). En hel mars-månad... Fattar det inte själv riktigt. Är lite stolt över mig själv. Detta innebär nämligen att min tid som självskadare på armarna (jag vet att detta låter helt patetiskt, men för mig är det ett stort steg) är över. Om sex veckor åker jag och mamma till Toscana - då har jag lovat mig själv att kunna gå utan långärmad tröja, vilket betyder att jag i april månad inte får röra armarna. Vilket betyder att jag sedan (kommer hem i slutet på maj) inte kommer skära mer efter det eftersom sommaren kommer, och som de senaste somrarna så SKA jag kunna gå utan långärmat då också. Sedan är det praktik efter sommaren - då det blir inom vården är det kortärmat som gäller - inget skärande då heller. Sedan börjar jag jobba - också inom vården. Så förstår ni?!?!?! Det är slut, mina armar är mina nu! Bara mina.

Hemåt hemma

Så var man tillbaka i stan och det känns rätt bra faktiskt. Det är alltid roligt och skönt att vara hos mamma och pappa, men i stan känns saker betydligt bättre än när jag lämnade. Trött är man, men en timme hos psykologen hjälpte. Fick gjort tvätt, disk och en hemtenta inlämnad så dagen har varit ganska produktiv. Skönt!

Shopping utan shoppande och bio

Det har varit en fin dag. Några timmar hemma hos mamma och pappa, med kaffe och mys med vovvarna. Fyra stycken är lite mycket ibland, men för det mesta är de mest söta och förgyller vardagen. Vidare med en älskad vän, som, stöttat mig i alla år, oavsett mående och plats jag varit på. Hon har alltid varit först att besöka mig vid mina inläggningar, oavsett anledning. idag tog hon mig på en shoppingtur, bara för att få av mig gården. Inte för att jag gjorde av med några pengar, men inte särskilt viktigt. Hon bjöd mig på bio nu ikväll också så har haft en fin dag. The Danish girl var riktigt bra! Stark och gripande, och viss igenkänningsfaktor (inte för att jag är inne på att byta kön, men just känslan av att vara helt helt fel - den känns igen). Däremot kom vi inte fram till hur Wikanders roll bara kallades för biroll för hon var med i handlingen precis lika mycket som Eddie Redmaynes roll. Men hon var väl värd sin Oscar, utan tvekan. Nu väntar sängen, efter en lång dag. Imorgon väntar psykolog och sedan hemåt igen, så himla skönt. Påsken har varit bra, men jag trivs precis lika bra hos pojkvännens och mitt place.

Klockren dag

Med risk för felstav pggq alltför stor alkoholtillförsel skriver jag ändå att min dag varit alltigenom fantastisk. En riktigt bra dag bortsett från ledvärk! Underbar, älskad, fantastisk kväll! Med pojkarna högt skrattandes i rummet intill så kan jag bara konstatera att maten vi gjorde var god, alkoholen vi bjöd på var som tänkt, godiset mamma gjort gjort oss extra runda om magen och skratten vi delat gjort oss lyckligare! Fina grannar och fina fd grannar som varit på besök har verkligen förgyllt vår dag. Som (nästan) alltid så var vi alla fyra i familjen (lillebror inkluderad plus en riktigt härlig kompis till honom) hemma och firade påsk. Jag är nöjd! Om man bortser från morgondagens baksmälla, men jag tänker inte klaga mer på den - den är värd så otroligt mycket om man ser till dagen!

Morgondagen

Med min hund vid magen så känns saker alltid bättre. Med stöd av en mjuk, väldoftande (tolkningsfråga men för mig finns ingen tryggare doft) päls är morgondagen inte lika skrämmande. Det är tolv personer jag känner så otroligt väl och som jag alla älskar. Men ändå känns allt så stort. Mat, stress, höga röster, kaloriräknande, kontrollbehov och instängda hundar. Inget som händer varje helg så retar upp hjärnans alla varningsklockor för eventuellt kaos. Mycket tryggare en mysig kväll med pojkvännen. Och lättare. Men det ska gå. Och antagligen kommer det gå. För just som jag sa: det är så himla speciellt. Och kul. Så med lite sömn är allt under kontroll igen. God natt.

Jesus vilken härlig dag

Vilken dag. Fullt upp. Började tidigt (utsliten från början efter alltför få timmar sömn - i stressen igår glömde jag så klart medicinpåsen hemma så väl hos mamma och pappa några timmar senare letar jag som en galning. Hittar ingenstans. Så ringer pojkvännen och visst ligger min välfyllda gröna apotekspåse i garderoben där hemma). Så upp imorse och två timmar bil till stugan för rutincheck. Underbart väder uppe i Dalarna. Sol, gnistrande snötäckt sjö utanför stugen så jag och pappa vandrade runt på sjön med fyra vovvar och oss sjlälva, tjattrandes. Bra uppladdning inför påsken som vartefter den närmar sig avtar i nervositet. Spänning ja, men ångest allt mindre. Det känns skönt att inte behöva trycka i sig Sobril halvvägs till däckning. Men som sagt, kul dag + kul med stugan och pappa-dag.

Inte som det var tänkt

Det är inte alltid saker blir som man tänkt sig. Är kanske därför man ska sluta planera så mycket..? Min almenacka är med mig ÖVERALLT. Skulle gå under utan den. Hur fungerar man om man ska planera saker? Hur ska jag komma ihåg när nästa tenta ska in? Eller när det var jag skulle åka till stugan? Eller vilken tid jag skulle träffa bästa vännen? Suck nej. Jag skulle glömma allt. Komma en dag för tidigt till tentan, åka till fel ställe och träffa en fd arbetskamrat, vara en timme för sent hos E. och glömma att boka tågbiljetter. Jag skulle dock inte glömma när jag och mamma ska på semester! 13 maj åker vi!!! Men ungefär allt annat försvinner två minuter efter att jag pratade om det. Idag hamnade jag en dag tidigt hos mamma och pappa, men det är väl ungefär det bästa stället att åka till, om mam tänker på varifrån jag åkte. Påsken är inledd i alla fall. Fasar men längtar. Ungefär som alltid inför storhelger. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur de varit de sista åren.

Lite blandat

Jag mår sådär ikväll, lite blandat över småsaker. Fattar inte varför jag ska förstora upp dom i huvudet och spela värsta scenariot av alla. Hemtentan går segt, om än att det inte är panik. Än... Kroppen mår kasst. Dagarna går allt sämre utan Sobril. Håller mig uppe, mest tack vare andra. Ska bli så jädra nice med semester om några veckor! Oron för pojkvännen är tärande dock. Svårövertalad karl det där. Men en dag vinner jag!

Det här med verkligheten

Lite trött, lite ledsen, lite Sobril-hangover, lite ångest, lite hopp och lite allt. Ni vet när varje småsak blir enorm, när varje litet hårt ord känns som en käftsmäll, när bergets topp inte längre går att se med blotta ögat, när en tår inte går att göra så de faller i mängder, när hundens diss mördar hjärtat. Ja ni vet, när man är skör helt enkelt. Det är då mitt fall börjar. När ljuset alltmer dör ut. Men så har jag världens chans att vända om, just när jag ger upp för denna gång. Mamma skrev fint på fb, fick en varm kram av pojkvännen, ett varmt sms, en fin kommentar på bloggen. Det är där någonstans som dödsstöten för fallet kom. Jag klarade mig denma gång. Tack vare ekot av röster från mitt vanliga liv. Inte mitt liv av misär, eller dödslängtan, eller hopplöshet utan det där livet då allt känns mycket bättre. Då jag ler, älskar med min pojkvän, tar spontanfika med fina vänner, gosar med hunden, äter ripa med min familj, ser en konsert med mamma. De där dagarna då dagen inte känns beklämmande tung utan kan minnas det psykologen sagt och använda det, dom dagar då plugget går i rätt takt, alla runt mig mår bra och jag inte behöver kämpa för att orka gå normala längden på hundpromenaden. De dagar då jag inte tackar döden för att han lät mig vara utan de dagar då jag tackar livet för att hon tog tillbaka mig. Idag är en sån dag.

Äntligen!

Så var hemtentan inskickad!! Till slut! Är skönt att vara av med den. Nya tag med nästa. Annars är det rätt bra idag. Ingen bakfylla, nästan god natts sömn, en nöjd pojkvän och en lika nöjd hund. Mina små sötnosar. Är glad att jag har dom. Jag har mycket bra i mitt liv, ändå lyckas jag inte må tillräckligt bra för att det ska vara okej. Men jag kämpar. Med det mesta. Vilket gör att man som varje dag innan en psykologtid stressar upp sig och är tokvaken hela natten, med lite tur bara halva. Men det känns bra. Det är en tuff behandling, men det är värt det. Tycker jag nu. Imorgon kommer hjärnan vara mos och helst vilja dö under täcket hela jag. Fördelen med att vara ensam några timmar direkt efter timmen där. Nackdelen är konsekvenserna som ibland kommer när jag är själv just då. Men det ska bort. Jag har låtit bli armarna nästan hela mars - nöjd. För i mars är det sista månaden i mitt liv jag skär på armarna. Så är det bara! Inga alternativ.

Ingentint gjort

Idag är en sån dag då jag borde gjort hundra saker men har gjort två. Disk (30 min) och tvätt (x antal timmar). Men plugg? Nej... Roa hunden tillräckligt? Nej... Vårda bloggen? Nej... Ringa mamma? Nej... Dricka cider med pojkvännen? Ja... Ja ni fattar. Är trött på mig själv för plugget går just nu sjukt segt. Det gör det mesta men ja. Orka ångest? Neeeeej... Sova? Ja!

Allt som allt

Här är en trött tjej som inte kan koppla av. Den känslan är brutalt hemsk. Pojkvännen snarkar bakom min rygg, hunden snarkar framför min mage. Bara lilla jag vaken. Det är lite som vanligt. Det har annars varit en relativt lugn dag. Massa tvätt, tio dagars köks-oreda att diska och alldeles för få timmars sömn - inte heller en bra kombo. Men allt som allt en bra dag. Om man bortser från plugget som aldrig blir gjort. Suck. Stress pågår. Men det löser sig, plugg brukar göra det.

By any chance?

Äntligen hemma i den dubbelsäng där jag hör hemma. Där jag trivs som bäst, sover som mest. Det har tagit ett tag, men det kanske var värt det. Idag har annars innehållit väldigt lite. Lite tårar, mycker skratt och massa prat. Ungefär som en någorlunda bra dag ska se ut. Förutom det faktum att jag förflyttat en överfylld dataväska, en ännu mer överlastad handväska och en överhyperglad hund tillbaka till mitt och pojkvännens place. Det känns sjukt bra. Fotboll, mys och soffhäng är typ kvällen. Lagom.

Lång dag

Idag har varit en väldigt lång dag. Det känns nu. Eter 2.5 timmes sömn är det verkligen dags för att sova. Haft en bra dag. Ett par timmar på mammas jobb imorse, en sjukt viktig timme hos psykologen (bästa) som hjälpte, som vanligt. Tillbaka till mammas jobb och sen hem för en alldeles lugn kväll. Inte ens orkat plugga, illa nog. Insåg att det inte var någon idé. Godkänt på senaste uppgiftern i alla fall. Och imorgon: hemåt hem igen! Äntligen!

Gammalt pepp

Den sista tiden har jag inte riktigt engagerat mig i vardagen. Mest lallat på utan någon som helst koll på saker. Idag rensade jag lite i almenackan och hittade det här. Lappen har legat i min almenacka i flera år. Min underbara psykolog skrev det i något av mina sämre tillstånd. Kikar på den ibland. Bara för att påminna mig om sakers storhet och litenhet. En liten lapp, som kommer ligga i min almenacka i många år framöver. Eller ramas in kanske. Den betyder mycket. Lite papper och en penna som kladdar. Men kladdet är viktigt för mig. Även i andra fall när det är jag själv som kladdar. Det är hälsosamt att skriva av sig. Det gör jag ofta.

Fyra dagar övertid

Det har gått fyra dagar nu. Fyra dagar mer än det ska. Brukar. Det känns tomt på sätt och vis. Samtidigt har jag fullt upp med att tänka för att jag ska gå under. Vem anade att mina tankar en gång skulle rädda mig? De brukar annars vara mitt fall. Men de rullar förbi så fort så jag hinner inte känna ångesten de normalt ger. Det kommer sen. Antar jag. Om allt är som det brukar. Vilket det brukar. Jag vet inte riktigt var jag befinner mig, sjukdomsmässigt. Stabil? Nej. Deprimerad? Halvt. Manisk? Nej. Så ja. Någonstans där saker går fel men inte för fel. Så jag överlever. God natt.

Saknad

Helt plötsligt har rytmen av två dagar iväg rubbats. Huvudet tänkte: jaja. Dagen efter: vad händer, något är fel? Ytterligare en dag, dvs idag, och huvudet: vad fan är det som händer, jag fattar inte. Ärligt talat så gör inte jag det heller. Hela alltet har snurrat till sig, huvudet är en enda röra. Jag kryper nära. Nära. Nära. Min hund. Det är min hund och jag. Just nu.

Jag vill vara jag

Trallar vidare i min lilla bubbla utan att veta om den ens existerar. Den bara känns... Men syns inte. Det är ju sant. Det enda tecknet utifrån är min ärrtäckta kropp. Annars syns ingen bipolär sjukdom, även om det ibland känns som att det sitter en stämpel i pannan på mig där det står diverse icke-utifrån-sedda sjukdomar. Människor tittar snett på mig, även när ärren inte syns. Som om jag vore ett pest-offer. Någon att inte gå nära. Det kanske stämmer. Just nu verkar jag skydd som om mina sjukdomar är smittade. Som om allt mitt värde sitter i alla diagnoser. Det kanske det gör. Det skulle förklara mycket i nuläget. Jag vill helt enkelt inte ligga här och vara tacksam över att jag i alla fall har något sällskap eftersom hunden ligger tätt intill. (Någon som inte tror jag har pest. Eller så är hon självmordsbenägen som jag själv emellanåt). Jag vill inte sitta i soffan hos mamma och pappa en hel vecka och inte komma nåååågonstans med hemtentan. Jag vill inte stå och skrika på hundar som låtsas vara döva för att slippa följa med mig in igen. Jag vill inte springa i trappan och samtidigt försöka övertala mig själv om att 100 vändor i 16 trappsteg inte gör mig ett dugg friskare. Jag vill inte stå och skära grönsake till tacos och skära av mig diverse delar av fingrat för att jag tänker på annat. Jag vill kort sagt bara få hämta andan. Jag vill vara jag. Den fina jag. Utan stämpeln i pannan, utan pesten som smittar, utan ångesten. Jag.

Seeeegt

Det här med plugget. Vissa dagar går det helt enkelt inte som planerat. Som till exempel planen att vara klar med hemtentan idag, för korrekturläsning och inlämning imorgon. Så blir det inte riktigt. Men det är väl inte menat att saker ska gå lätt. Ser man till mitt liv fram till nu så är det väl rätt bevisat att så är fallet. Men om det bara kunde gå lätt någon gång. Bara liiiiite? Det vore snällt, vad som nu styr personers liv. Och ja, för er som just suckade - jag vet att en människa kan styra sitt liv på många sätt också. Men jag valde inte bipolär sjukdom, anorexi, borderline, PTSD (eller okej, jag valde honom, men inte det han gav mig). Det är så klart mycket jag kunnat påverka, men mycket inte. Vilket betyder att jag emellanåt kämpar i motvind, ibland i lite mindre motvind och till och med i ingen motvind alls. Det sistnämnda händer dock sällan, men jag försöker ta tillvara på stunderna som eventuellt dyker upp. Så jag fortsätter kämpa, ibland bara för att jag måste, ibland för att jag vill. idag lite för att jag måste.

Fortsatt likadant samma

Här är inga större förändringar. Jag är hos mamma och pappa, är trött, orolig och oförmögen att känna mig så stressad som jag borde. Helt enkelt inte kopplat att en hemtenta väntar på att bli inlämnad på fredag, och jag har knappt börjat. Skrivit bakgrund och lite smått, men själva arbetet är det dåligt med. Två heldagar på mig. Kanske går... Annars är det också likadant, inga nyheter och inga beslut tagna. Om det ens finns några att ta, det vet jag inte heller. Vet inte mycket alls om jag ska vara ärlig. Men det kanske är som vanligt även om det just nu känns värre än vanligt.

Minns det fina

Gårdagen hänger i, än, men en timme hos psykologen gjorde saker lite lättare i alla fall. Är förvirrad och trött, ångestfylld och lite stimulerad efter några timmar på mammas jobb, och en stund hos en gammal klasskamrat vars kille fyller 30 så mamma ska catera maten är det tänkt. Egentligen en ganska intetsägande dag förutom det faktum att psykologen berömmer mina framsteg. Som jag kanske inte ser själv men än dock, de finns där. Vänner pratar om glöden i ögonen, passionen för vissa ämnen, engagemanget i friskhetskampen som fattats i så många år. Jag sa det idag hos psykologen: i så många år var min enda planering att dö snarast möjligt. Och så var det. Det var min enda sanna önskan: att få dö. Slippa undan lidandet, ensamheten, kampen. Han svarade att han inte uppfattat mina enda sanna önskan det sista året som så. Och nej, tack vare allt, kanske främst mig själv, men också så många andra och så mycket annat så är det väldigt sällan numera som jag vill dö. I år två ynka dagar. För mig gick det inte ens en dag i månaden då jag inte ville det för bara något år sen. Jag har många och mycket att tacka för det. Just nu kanske jag inte är så glad i min hund då hon bestämt sig för att ta hela huvudkudden. Men jag älskar henne ändå. Och så många vänner jag älskar också. Familj, pojkvän, C., tack för alla mess du besvarat, alla dagar du tagit mig till ställen jag aldrig skulle åkt till annars, alla underbara hundpromenader. Tack M. för alla, alla år, i alla skolor vi härdat roliga (och mindre roliga) dagar, på krogen vi räddat varandra och de härliga barn du låter mig träffa. Tack fantastiska M, trots alla mil emellan oss har du alltid funnits där, evigt tacksam. Tack S. för de år vi fått, som ju nu börjar bli några stycken, Falun har numera en extra plats i mitt hjärta. Det finns så många jag kanske inte har samma kontakt med (eller ja, ingen alls numera med någon, men det är en annan sorglig historia) men som jag alltid kommer älska, för allt det fina jag fått och som jag aldrig kommer glömma. Det försöker jag påminna mig om. Varje gång jobbiga ge-upp-tankar kommer, alla rakbladssituationer, värdelöshetskänslor osv, då försöker jag minnas härliga minnen. Känna glädjen jag kände när som minnena skapades. Ibland hjälper det faktiskt. De stunderna är vinster.

Vad att säga?

Den här dagen har varit en känslostormarnas dag. Dålig start, bra fortsättning och en allt sämre kväll. Träffade kära E. på en fika. Klockrent! Men därutöver vet jag inte riktigt vad jag ska tro och tycka om. Kanske bäst att låta det vara. Vakna till en annan dag och hoppas på att den blir bättre? Ibland är kanske det bästa att bara glömma. Men glömskan tenderar att bära med sig saker som inte riktigt vill bli glömda. Det gäller givetvis också bra saker, för trots år av svält, sjukdom och sjukhus så har jag många fina minnen jag tänker tillbaka på. Alla resor jag gjort (utom första trippen till Barcelona, den har jag av fem dagar bara minnet av totalt en halvtimme. Den andra resan till Barcelona var hundra gånger bättre, bästa resan med pojkvännen, av dom fyra/fem vi gjort), alla människor man mött, alla människor man älskar, alla konserter och festivaler man varit på, hundarna man haft och har, alla program man mått bättre, alla sjuksköterskor som kramat, alla dagar hos/med farmor och farfar uppe i Dalarna, alla skratt med mamma, alla stunder på diverse sjukhus där fina vänner, fantastisk familj och en underbar pojkvän alltid funnits vid min sida. Dag som natt har jag alltid någon med mig någon. De tre senaste åren har det oftast varit två älskade bredvid. En hund under täcke/(filt som gäller om det är dag) och en pojkvän jag inte vet vem jag skulle vara utan honom. Antagligen utbredd över jorden i minneslunden uppe med farmor och farfar. Det är en fin kyrkogård. Men av en del av de där minnena man hittar i gömmorna kan få en att tro på livet igen. Stugan med farmor och farfar nära finns kvar, många vänner stannar kvar (om än att minnet av det senaste förlusten av vänner var en lifechanger, som fortfarande plågar mig sådär att jag inte blir av med känslan av att det fattas något), hunden mår bra. Pigg för det mesta. Men mestadels lat. Det är i alla fall ett bra liv, eller? Just nu tveksamt, med bara två hjärtan som slår i sängen, och bara en som snarkar (hunden alltså, inte jag). Tredje varelse som "borde" ligga bredvid mig. Nu har jag verkligen pratat klart: god natt.

"Om allt vore som förr"

Finns en poäng i det. På vissa plan vore det bättre om det var som förr. Ni vet godisklubbor, mammas sockerkaka, lätta skoluppgifter och ångestfria dagar. Jag minns inte ens hur det var. Minns mammas sockerkaka - gudomlig! Minns inte godisklubborna eller ångestfria dagar. För tragiskt nog så finns alltid en mer eller mindre framträdande ångest. Med pojkvänskramar, hundgos, Angela Lansbury och en ovanligt stark kämpaglöd så kan dagarna bli riktigt bra, men ångestfri dag finns inte riktigt. Det var mer än tio år sen sist. Inte för att jag saknar 2006, efter åren med And så var min karriär som trasig inledd. Den karriären är inte över, tydligen. Om någonsin. Jag kämpar, och överlever än så så dålig kan min kämpaglöd inte vara. Kanske.

Lugn dag

Så var en lördag till ända. Har för en gångs skull inte varit hos mamma och pappa ikväll. Var där inatt, hundvakt igen. Men dagen till ära så var jag hemma med pojkvännen. Haft en behaglig och lugn dag. Utan godis, men äs är nöjd så ja... På den fronten ser det mörkare ut. Vet inte vad som hänt med huvudet där. Är så trött på att tänka äta mindre, äta mer sällan, kompensation, spy, ta ytterkurva på promenaderna (en kamp äs ännu förlorat), ja ni vet, allt det där. Som jag kämpat i åtta år för att komma ifrån. Och plötsligt slungas jag tillbaka dit. Utan mening och tanke. Jag är väl medveten om att det är upp till mig därifrån, och jag försöker. Försöker äta några gånger per dag, försöker att behålla maten, kämpar för att inte förlorq greppet. Jag vet inte när jag får det åter om det väl tappas. Det kan ta tid. Det går fört att ramla nedåt. Desto värre att klättra uppåt igen. Det är gjort tillräckligt många gånger nu. Bara inte förlora nu. Bara inte ramla nu. Bara inte tappa greppet nu. Bara inte ge upp nu. Bara kämpa. Bara låtsas att den mentala mjölksyran är obefintlig istället för gigantisk. Bara tro på att hoppet inte dör. Inte så svårt. Bara massa bara.

Salstenta över

Vet inte riktigt hur det gick. En hel del missar, men fick med mycket så borde få godkänt i alla fall. Men den är över, det är det viktiga. på måndag börjar nästa kurs: Specialpedagogik. Läst igenom förberedelserna och gjort självskattning osv. Verkar vara en urtråkig kurs. Men den är bara fem veckor. Så snart gjort. Då börjar det riktigt roliga: inriktningsämnena. Alltså äldrevårdsämnena. Ska bli kul. Sett fram emot det, verkligen. Efter dom tre kurserna är det bara praktik kvar!!! Så himla skönt. Försöker se till det positiva, komma ihåg allt det bra. Ibland gåe det bra, ibland går det sämre. Ikväll sämre.

Sliten

Det hänger i allt möjligt känner jag. Kroppen är tung, sliten. Vet inte vad som är felet egentligen. Kanske att psyket är ostabilt. Lite allmänt massa som tynger ned. Gammalt som ligger kvar och tär. Det är svårt att lämna, med att bli lämnad verkar vara svårare. Eller så är jag patetisk och svag. Eller så är jag bara helt värdelös. Någondera. Eller både och.

Py Bäckman

En toppendag idag! Myst med mamma, engagerat mig i att köpa nya jeans. Billigt ska det vara!!!! Rea är bra! Många hundralappar sparade, av ren snålhet. Men är man på csn-lån så kräva det lite sånt. Årets, eller årtiondets största chock är dock viktigare: jag, JAG, JAG, JAG har varit hos hårfrisörskan. För andra gången i mitt liv. Förra gången var jag sju. Nitton år sen snart vill säga. Jag har varit livrädd för det sen barn, sen blev jag sjukavfall. Det drabbade mig och har suttit i i alla år. Men jag blev nöjd med resultatet, likaså mamma (som tvingade iväg mig) och pojkvännen. Sen har det varit lugnt fram till kvällen. Då drog det igång ordentligt. Jag, mamma och hennes chef (hur mysig som helst) tog oss ned till Intiman, där vi fick träffa artister i fråga backstage, lite vin och mys med ägaren och alldeles lagom med allt. Ångest, ja visst, men helt klart en toppenkväll! Artisten i fråga var för övrigt Py Bäckman. En av mina favvisar. :) hemma igen är det lite illamående som just ledde till spya. Hoppas på att det var stress eller något. Inte pepp på magsjuk :/ skitsamma just nu. Nu: bara glad.

RSS 2.0