Illa.

Här syns ingen förbättring i sikte. En kort stund trodde jag att saker runt mig kan göra mig gladare inuti. Jag hade fel. I min värld finns det inget annat än vänner och familj som i stunder kan ändra måendet. Saker runt mig är bara substantiv som förgör. I min värld finns heller inga motgångar jag kan hantera. När fallet redan är i rullning blir fallet bara tyngre med dessa. Så fallet eskalerar. Fort. Och smärtsamt. Och hopplöst. Allt blir bara rörigt. Huvudet snurrar. Ångesten förgör. Just nu är det illa.

Hemkommen

Efter tio dagar på vift är jag nu hemma i min egen säng med min egna pojkvän och egna hund. I dessa dagar är det väldigt välbehövligt. Mår inte särskilt bra, mitt i en depression är det ju inte så konstigt. Midsommar har varit över förväntan. Svårt att misslyckas med det då jag var inställd på katastrof. Vissa stunder kändes det tufft men med en Sobril-buffert så gick det helt okej nästan hela veckan. Nu är jag hemma i mitt där jag inte behöver dölja något, och inga massiva mängder tabletter och inga innestängda tårar. Nu: god natt.

Paus

Det får bli några dagars paus här då jag försvinner ut i svenska öknen där det inte finns täckning på min mobil (snott mammas nu). Jag mår sådär, kämpar men det går sådär. Gör som vanligt när jag är bland folk: håller masken. Ler och låtsas skratta lite grann. Glad midsommar på er alla!

Suddenly it hit me

Det har varit en tung dag, på många sätt. Vaknade halv åtta av att mamma vrålade så hela huset skakar: "dom har ihjäl Mistra! Hjälp! Elin! Min skam över att visa mamms mina såriga lår fanns inte överhuvudtaget. Av ren impuls skrek jag, helt korrekt, till mamma att dra valpen i bakbenen så hon tappade balansen och jag därmed kunde behandla den riktiga valpen (svartvit/Elda) på samma sätt. Om än lite mer bryskt kanske. Mistra (det är för övrigt våra hundar jag pratar om) har varit relativt pigg ändå, lite nedslagen på morgonen men nästan som vanligt nu. De två unga börjar märka att Mistra börjar bli gammal och tackla av. Valpen skulle dock aldrig ge sig på henne själv, vilket alla vet. Jag brukar behandla mina hundar med ömhet och kärlek. Just idag fick Elda veta att jag har andra sidor. Behöver inte gå in närmare på det mer än att hon varit instängd i bur sen dess. Är fortfarande förbannat. Däremot har Mistra fått lite extra kärlek och ömhet istället, ett ganska allvarligt sår som vi tvättat noga ett antal gånger. För att hon skulle slippa ligga med de där två andra nötterna ligger hon för första gånger i sitt nio-åriga liv på övervåningen. Lite spänd i början, hon har inte sett en människsäng många gånger i sitt liv och nu ligger hon en meter ifrån min säng. (Jag förflyttade mig till gästrummet för att hon skulle få ligga vid mig). Det är ungefär dagen: ilska, trötthet, mer ilska. Och en bedrövlig massa ångest. Varför? Snälla någon, förklara varför? Vad gör den i mitt liv? Varför finns den i någons liv överhuvudtaget?

Ibland är det bara så...

Är så otroligt trött på mig själv. Eller kanske mer mitt mående. Det är kört i botten men det verkar finnas något längre ned, för dit är jag på väg. Jag vet inte hur jag ska vända det här. Jag saknar människor, prata gamla minnen, äta gott, gosa. Jag saknar pojkvännen, trots att det bara gått ett dygn. Tänk då: en vecka... Jag saknar mig själv. Mitt skratt, till och med mina tårar - bara för att bevisa att jag inte blivit känslomässigt apatisk och fast på ångeststadiet. Hur i hela friden ska midsommar, 14-16 pers i tre dagar, gå? Jag orkar knappt umgås med mig själv trots att jag borde sluta isolera mig. Sluta säga nej till vänner som frågar om sällskap, fikastund, promenad. Men det går helt enkelt inte. Igår sa psykologen det, att jag försöker men försöker med fel saker. Gråt istället för skratta om du behöver, skrik i kudden istället för att svara "sådär" fastän de närmaste som frågar redan vet svaret. Hopplöst fall? Japp. Ångestdrabbat hopplöst fall? Japp. Hej botten under botten.

A - känns sjukt bra!

"Hej Elin Jag vill bara meddela att jag läst ditt slutprov i hemsjukvård. Stort grattis, föredömligt! Du får med allt, du är utförlig och dessutom för du ett resonemang vilket ger de berömda nyanserna. Ditt slutbetyg blir således ett A." Detta kom i ett mejl fyra timmar efter att jag lämnade in den och jag var prioriterad först. Kunde inte gått bättre, är ganska nöjd med tentan ändå. Tack fina mig själv för att du inte gav upp. Alltså inte dö - ge upp, utan skolpessimism - ge upp. Ibland känner jag iofs för att ge upp på det andra planet men med allt fantastiskt stöd så överleve jag. Jag är bara inte säker på det ibland men ja. Idag har i alla fall varit fint på andra plan: några timmar hos svärföräldrarna. Så mysigt! Allt är inte toppen men det finns guldkorn.

En enda röra

Det går i ett man ändå står allt stilla. Ångesten är ständigt med men emellanåt finns stunder då saker inte känns botten. Det är nog mest tack vare pojkvännen som kämpar. För oss båda just nu, trots att det inte är lätt för någon av oss. Inte minst för att hålla oss flytande men också för att vi ska kunna skratta, prata, umgås, eller ens existera (det sistnämnda mest för min del). Orken tryter då all energi läggs på plugg eller de roliga sakerna, som jag försöker prioritera för det är trots allt samtal, möten, platser, människor som gör mig bättre. Inte att isolera mig med tvätten och i bättre stunder hundpromenad (som återigen räddas av att jag blir räddad av pojkvännen). Men det finns eftermiddagar med mamma, fotbollsmatch med pojkvännen, gos med vovven som känns bra. Jag kan skratta, jag kan andas (knappt) utan att behöva sortera i hjärnan tills jag kommer till andningsprocessen. Imorgon väntar salstenta - inte pepp, inte tillräckligt förberedd och inte riktigt i form för tre timmar av stress. Men det ska göras och även om jag inte skiter i betyget just nu kommer jag definitivt göra det efter att jag skrivit den imorgon. Och Mia, du har rätt, jag är satans dålig på det. :/

Det går sådär

Är väldigt trött och sliten just nu. Sover och vilar, men blir inte piggare. Är inte särskilt social eller duktig på att umgås. Måendet är inte särskilt bra, mycket ångest vilket leder till att idiotiska jag skar på armen. Första gången i juni (1a maj sist) så det känns inte speciellt bra. Vet inte vad det leder till, mer än långärmat ett tag, men det är nya tag. Är helt enkelt inte i form för livet. Jag kämpar med vardagen istället, det räcker.

Psykologen: du är värdelös... MEN!

Min dag idag har varit riktigt botten. Det var ett bra tag sen jag kände mig så in i helvete dålig. Allt har känts hopplöst och tungt. Tårarna på väg till psykologen tog slut lagom tills jag gick ur hissen på rätt våning. Självanklagalser, självförebråelse och självhat. Det var ungefär var min utökade akuttid hos psykologen innehöll. Lagom tills tiden egentligen tog slut så sa han: "ja jag vet faktiskt en sak du är helt värdelös på. Tycka om dig själv.". Han har rätt. Jag är en sån som en gång i tiden tyckte att allt fel var alla andras fel. Idag är jag raka motsatsen. Vad som än händer i mitt liv lyckas jag alltid vända det till att det är mitt fel, jag som är värdelös, jag som inte når upp till förväntningarna som ställts på mig. Jag kan inte sätta ord på hur mycket mitt självhat förstört. Hur sargad jag blivit. Hur många ärr och skador det gett mig. Hur fruktansvärt fel jag blivit. Så att faktiskt få bekräftat att ja, jag är värdelös på vissa (många) saker, och att höra honom säga det gör ont men jag tror att jag verkligen behövde höra det. Han är inte den som hycklar och säger att jag är bra på allt och allt går om jag vill och sluta tänk på såna saker. Han låter mig faktiskt vara jag mitt i allt detta. Det är det ingen inom vården som gjort tidigare. Världens bästa psykolog. Med fler som honom hade vår psykvård varit revolutionär. Men nu är han min. Min fantastiska, underbara psykolog som säger att jag är värdelös.

Första dagarna i Toscana, Chianciano Terme - bilder

Så tänkte jag slänga in lite bilder från resan (bättre sent än aldrig). Det här är delar av det vi upplevde under våra dagar i Chianciano Terme, som var vårt stora mål med resan. Riktigt härlig ort, där vi fick se massor!

Egentligen inte

Ligger här i soffan, trött och med ångest. Lite blandade orsaker, och i vissa fall inga orsaker alls. Det bara är. Ångest är. Där. Nära. Gör. Ont. Är lite trött på mig själv. På alla tankar. På alla känslor. På att jag inte duger i mina egna ögon. Det är kanske inte så konstigt, men icke desto mindre vill jag slippa självhatet. Egentligen är allt inte kaos som det kanske låter. Det är bara en ruskigt dålig kväll. Och dag. Imorgon får nya tag tas. God natt.

Alltför

Det går sådär här. Är trött, sover mest hela tiden. Är ändå någonstans tacksam för att saker är som de är, för de kunde varit så mycket värre. Visst, ångest. Men jag har så mycket. Pojkvän, familj, hund. Och underbara vänner, på alla håll, både i verkligheten och även ni här. Ni stöttar så otroligt mycket. Jag har tur. Och jag borde klarat mig bättre än det här med tanke på allt det. Jag borde verkligen inte må dåligt, vara sjuk, hata mig själv, vilja dö ibland, önska att jag vore bättre än jag är. De runt mig förtjänar verkligen bättre. För sent nu. Alltför många år har gått. Alltför många trasiga minnen. Alltför många tårar. Alltför många lögner och uppmålade bilder. Alltför många dagar av sorg. Alltfö mycket skit... Jag är helt enkelt inte bra nog.

Vilken sabla helg

Det har bara gått halva helgen och jag är redan helt slut. Slut och trött pga all glädje, all kärlek och all längtan. Jag är helt slut för att jag varit på elva dagars resa i Toscana. Helt slut för att jag kom hem till en underbar pojkvän. Helt slut för att jag ägnat hela fredagen åt att fira en älskad vän som tagit sin fysioterapeutexamen. Slut för att jag åt förbjuden mat med en fantastisk mamma till denna examenstjej. Helt slut för att jag fick kämpa med ångest i kyrkan. Helt slut för att jag accepterade situationen och med en handtryckning fick lite uppmuntran från denna mamma (sånt bara mammor ser att de behövs). Helt slut för att denna vän och jag så småningom tog med oss en fin vän till henne för en krogrunda. Helt slut för att det var en sån bra dag och jag måste acceptera att det är okej att jag mår bra. Helt slut för att bebis mår bra men jag ändå oroar mig varje dag. Helt slut för att allt går i ett. Men vet ni? Den här slutheten. Den här tröttheten. Den här känslan av att vilja sova en vecka. Den är värd all. Värd allt jag får uppleva. Jag är helt slut för att jag får göra bra saker. Jag är helt slut för att jag kämpar för att må bra. Jag är helt slut för att mitt liv är så mycket mer glädje idag och så mycket mindre ångest de flesta dagar. Så mycket mer skratt. Så mycket mindre tårar. Så mycket mer älskande. Och så mycket mindre lidande. Inte att det är obefintligt, nej, men mindre. Jag lever så mycket mer idag. Så att jag är helt slut - förståeligt - och så otroligt mycket finare slut nu än för bara något år sedan. Allt är värt det.

Mellandag

Dagen idag.. Ja..? Ganska tom om jag ska vara ärlig. Om man inte räknar ångest som utfyllnad. Vilket man kanske gör då den varit väldigt påtaglig idag. Värst när man är ensam. Ingen att prata med, gosa med, bråka med. Bara en själv med alla tankar. Tror min motståndskraft för tillfället är på semestern efter semestern. Ungefär som jag hade velat, men det har varit fullt upp. Idag var första dagen på hela veckan då jag kunnat sitta med plugget. Vilket var skönt för nu är det bara en icke inlämnings-tvingad hemtente kvar på den här kursen. Sen är det bara två kurser kvar!!!! Har inte helt fått klart för mig när jag slutar, det verkar bli tidigare än jag tänkt. Vilket jag ju inte klagar på, för även om plugget har varit kul har det tärt på en. Efter nio år av misär så var studerande i många år helt uteslutet. Jag ville mest dö. Nu vill jag för det mesta må så bra jag kan och kunna leva ett liv där kanske inte normalitet kan ingå men någon slags hälsosam vardag. De sämre dagarna när man inser att man aldrig kommer bli frisk, att jag alltid har det bipolära kvar som fördärvar delar av eller hela livet. Idag var en okej dag så tankarna har helt enkelt fått snurra fritt utan att jag tänkt ägna dem en sekund. Vissa dagar är det helt enkelt så. Imorgon firar jag E. som tar sin fysioterapeut-examen. Så himla roligt! Om firandet blir lika bra för min del vet jag inte, men jag tänker försöka. För hennes skull om inte annat.

Mors dag-firande lite efter alla andra

Vem vill vara som all andra? Vi i vår familj var aldrrig varit så mycket för det. Ingen av oss tillhör den kategorin. Vi har inte riktigt haft tid för riktigt mors dag-firande tillsammans så vi valde att slå på stort och fira på dyraste restaurangen i stan när vi väl firade. Vilket var idag. Så sagt och gjort tog vi oss ned till Folkets och käkade fem-rätters. Så satans gott, allt utom förrätten. Pilgrimsmussla har aldrig varit min grej och var inte heller idag. Dock är inte råbiff min grej heller men jag gav det en chans till idag och jag ångrar det inte en sekund. Höjdpunkten var ändå huvudrätten: rödspätta i skirat smör med potatis- och färskostbakelse med citronmajonnäs, inlagd gurka av något slag och rostad gurka. Det är den godaste fisken jag ätit. Någonsin. Allt bara smälte i munnen. Skulle kunna äta den ofta. Väldigt ofta. Vi skrattade mycket, njöt av att sitta tillsammans och insåg att vi borde göra det här oftare. Mamma fick hur som helst en tur till Wermlands opera för att se Les Miserable. Jag valde att vara medresenär. (Inte alls själviskt - men till mitt försvar ska sägas att mamma trivs i mitt sällskap, och jag i hennes). Imorgon ska vi fira att E. klarade sin utbildning, med en tur till Björnön för att grilla lite. Ska bli najs :) god natt på er kära läsare <3

RSS 2.0