Dagen är kommen

Så var äntligen vår resedag här! En vecka ute i ingenstans, bara jag och min älskade. Ska bli så otroligt skönt med vila och lugn och ro. Verkligen behövligt, för oss båda. Så ja, en bloggpaus blir det nu, eftersom det inte fins någon täckning på våra mobiler. Underbart!!

Allt krånglar, och det mesta löser sig

Det har varit en stressig, mentalt stressig, ångestfylld och extra deprimerad Elin idag. Jag hade "turen" att gå och hämta mina nya mediciner på förmiddagen. Det gjorde nog att allt kanske löser sig. Kommer till apoteket där den ena medicinen inte fanns. Och inte i på resterande typ 12-15 apotek i hela Västerås (som jag på egen hand ringde alla och frågade). Vad göra?????? Jag ringde Hofors (ja världens konstigaste bruksort) för att kolla, men de hade bara 28-tablettersförpackningar och eftersom jag bara har 14 tabletter på recept gick det inte att få om inte läkaren ändrade receptet. Eftersom vi åker förbi där imorgon på vägen till stugan tänkte jag i alla fall försöka. Jag ringde sjuksköterskan som då inte svarade, så fick vänta till efter lunch. Hon ringde nu för tio minuter sedan och har ordnat så att läkaren skriver ut ett 28-tablettersrecept. Jag undrar var all denna fantastiska hjälp funnits under mitt decennium inom psykvården...? Jag har numera en otroligt, sanslöst underbar psykolog, som jag inte skulle överlevt utan, en engagerad, sympatisk och mysig sjuksköterska (och en fin ssk som jag har nu tillfälligt över sommaren - det är hon som ordnat allt det här nu) och har fått en bra och kunnig läkare. Det har tagit tio år att komma hit, och jag måste erkänna att innan nuvarande psykolog trodde jag inte på att vården kunde hjälpa mig alls. Ibland älskar jag att ha fel.

Då var en viktig dag över

Det har varit en bra dag. Krävande - men bra! Akuttiden som min icke ordinarie sjuksköterska ordnade åt mig igår tog alltså plats idag. Det gick över förväntan. Det är alltid jobbigt att behöva dra hela sin historia om och om igen för ny vård-personal, men ibland är det värt det. Idag var det verkligen det. Efter 25 minuters historiaberättande så kom hon fram till jag borde fundera på ECT-terapi. Jag vägrade. Hon frågade istället om inläggning - vilket jag vägrade ännu mer. Jag tänker vara åtminstone självmordsbenägen innan jag lägger in mig frivilligt, Hon frågade därmed om hon skulle sätta LPT, vilket jag lyckades undvika genom att säga att vi borde prata med psykologen först. Himla tur det, för han vet att det krävs mer än det här för att jag ska må bättre av ännu en tur inlagd. Nästa sak var att det vore bra om jag fick göra ett skalatest för depression. Tufft. Jag vill inte få svart på vitt att jag inte alls mår så bra som jag vill. Det gick inte alls bra. Långt över gränsen för djup depression. Så det blev lite som jag hoppades, även om testet inte gick lika bra. Det slutade med Venlafaxin, som antidepp då, och sedan ökad dos Oxascand. Jag hoppas verkligen att det här hjälper som det är tänkt. Resten av dagen fortsatte faktiskt riktigt bra. Jag tog tåget till huvudstaden (ja - jag klarade hela resan med lite Sobriltillskott) och träffade underbara, älskade S, min fina förgät, och henne fina flickvän Vi hade några härliga timmar och det var så värt lite drogdimma på vägen hem. Skratt, kramar och underbara minnen (och några mindre härliga). Men hur länge det än går mellan våra möten så känns allting precis lika bra som det brukar göra efter alla våra år. (som jag sa - mer än ett decennium - gamla tanter snart). Men som sagt, jag får ändå vara nöjd med att jag inte är totalt däckad av trötthet, även om jag är ganska slutkörd. Nu taggar vi för sista dagen hemma innan vi tar oss till stugan på fredag.

En liten lunchdate

Lunchdaten med lillebrors flickvän var inte alls tokig! Snarare kul! Är ofta rädd för att lära känna nya människor. Träffa dom går bra, men lära känna dem är något helt annat. Jag är van att ha mitt space, med mina människor och med mina känslor. I bloggen, där har jag distans, men i verkligheten är jag tämligen tråkig. Just nu extra tråkig då jag emellanåt är isolerad och avtrubbad. Trött på mig själv. Men jag tar en dag i taget och försöker göra det bästa av den...

Mitt i allt

Allt känns inte toppen. För det mesta inte ens bra. Kanske har jag höga krav. Alla har sagt sen jag var liten att jag ställde för stora krav på mig själv. Kan nog stämma. Särskilt numera, när man inte orkar någonting. Men har allt som allt idag haft det okej. Några timmar mys med pojkvännen, några timmar med honom och E. tillsammans och sedan ett par timmar ensam med henne. Hon tog med mig på en fisketur. Inte min grej, men det var faktiskt kul. Jag fick fyra stycken! Alla åkte i sjön igen, men ändå kul! Väl hemma igen dök ett sms upp från en väldigt kär vän från förr. Som hon stöttat mig under åren. Hon och några till har hängt med i över ett decennium nu. (Skit vad gammal man känner sig när man säger så^^). Hur som så dyker hon upp i Sthlm några dagar så hon undrade om jag ville ta en tur över dit. Vilket jag gärna vill! Imorgon väntar dessutom lunchdate med lillebrors flickvän! Så trots depressionen försöker jag aktivera mig. Jag vet att inget blir bättre av isolering. Tur att man har pojkvän också!! Bara ångesten man ska få bort på något vis... Tips?

Allt det där...

Det är en annan dag idag. En dag då jag inte gjort mycket vettigt. Bara varit. Strosat runt i trädgården med mormor och vovven. Vi har nu lämnat dom och rört oss till Skallberget igen. Skönt med rutiner igen. Även om ångesten är påtaglig, depressionen smärtsam och tröttheten obeskrivlig. God natt.

Sista dagen så här

Så var sista dagen för min del med mormor och morfar över för den här gången. Veckan har varit lång och intensiv och jag är helt slutkörd. Idag slog mig härliga migrän in, den där jag behöver ta den extra medicinen för. Den gör mig så in i helvete trött så dagen innehöll också tre sömntimmar. Men överlag har allt varit okej. Vi ses ju max två gånger per år så man härdar lite längre än orken egentligen räcker. Helt klart värt det dock. Imorgom åker jag inåt stan för att ta mig an vardagen. Det är alltid kluvet, jag älskar mitt föräldrahem och jag älskar pojkvännen och det vi har. Saknar alltid det ena när jag är vid det andra och tvärtom. Men som sagt, vardagen är en trygg värld, vilket min hund håller med om. Dela uppmärksamheten med fem andra hundar - inte okej. Varav två riktiga unghundar (morfars ena) och så våran Elda plus vår fejk-unghund som trots sina tre år aldrig verkar växa upp. Men söt är hon. Det tycker jag egentligen om alla, men min är ändå bäst! Utan protest, som man sa som barn!

Så slut

Det har överlag varit en bra dag. Eller okej: jag borde känna att det varit en bra dag. Min ångest håller inte med. Den tycker att jag förtjänar att må piss. Vilket jag till en viss del gör. Försöker känna det, verkligen. Jag har varit med mormor och morfar till hans nya hunds uppfödare. Landslagstävlare båda två och hon grät för att de sålt en så bra hund. Äntligen får morfar flyt med sin hund. Solen har skinit, jag har förälskat mig i en femårig border collie-hanne och egentligen skrattat och ätit gott. Men det når inte igenom barriären av depression. Det suger.

Vill inte. Trött. Förbannat trött.

Om allt kanske var lite annorlunda. Lite lättare. Lite något annat. Jag har mycket fint, mycket som jag kan relatera till att det kanske är mer än jag förtjänar, men ändå finns det situationer, dagar, när jag önskar att saker inte var riktigt som de är. Jag vill ha inte ha kliande, sydda självskador, jag vill inte sitta ensam, jag vill inte ha den här kroppen, jag vill inte ha konstant ångest i fem månader, jag vill inte ha evig smärta av en trasig kropp efter hundra överdoser, jag vill inte ha dagliga mardrömmar, jag vill inte bråka om småsaker, jag vill inte vara den värsta på allt dåligt och sämst på allt bra, jag vill inte ha kval för varenda sak jag gör. Och jag är så satans trött på fullmåne, människor som säger att dom finns där och aldrig ens svarar på ett sms (vilket leder till att jag slutar vara den som tar första kontakten, oavsett vem personen är). Jag är också förbannat trött på mig själv. Det kanske mest av allt.

Så många tankar. Men så få saker jag kan säga.

Hjärtat bultar hårt. Sådär smärtsamt. Ska jag säga? Ångesten kryper in i varenda cell. Okej jag berättar. Men inte så det låter illa. Andningen blir sämre. Andas ojämnt. Okej. Nu berättar jag på riktigt. Eller mår denna person x av att jag berättar allt. Orkar inte med mig så jag ger efter, för ett tag kapitulerar. För ångesten jag har når ingen medicin till. Om och om igen. Egentligen är ångesten ganska brutal sen sju, samtidigt som det var varit dom finaste timmarna. Familjen samlad, mysstund med brors tjej. Men matångest, viktångest, prestationsångest, ledsamhet, bitterhet, avundsjukamen mitt i förstadiet inser jag att allt som behöver finns där. Jag glömde det ungefär en kvart senare då kraven blivit för höga, ensamheten blivit för smärtsamma och ångesten över resten av all sörja i hjärnan. Viktigt att säga dock: fina dagar hos svärföräldrarna, men utan dom - vi var husvakt.

Trött men relativt nöjd

Dagen har varit lugn. Är hos svärföräldrarna och är husvakt. Vi har det bra. Ångesten är tämligen lugn, även om den alltid finns där. Innan dess har tre dagar bestått av sthlm-besök. Inte så tokigt! Vi hade det också skönt i några dagar. Eftersom jag gjorde sluttenta (har jag nämnt att jag fick högsta betyg i kursen?) två veckor innan kursslut så har jag nu nästan två veckor ledigt. Ett andra sommarlov, så nästan fyra veckor har jag fått sammanlagt. Det har sina fördelar att läsa fortare än själva kursen går. Nu: fotboll!

Fint trots allt

Trots en skrämmande ångest, för många tankar och en brutal känsla av värdelöshet blev de här tre dagarna med C. väldigt fina. Inga tokigheter, utan ett lugnt lunk med mysiga samtal och fina hundstunder. Det enda problemet vi hade var att tre hundar inte skulle ta upp mer än halva sängen, utan så att jag och C. fick plats. Som jag nämnde var det ett problem så vår förhoppning grusades redan första timmen i sängen i förrgår. Men vad gör man inte för sina vovvar? Ännu ett problem som dock är ett fint sådant: jag skulle simma över hav och klättra över berg för att rädda min hund. Min lilla bebis. Vår lilla bebis, vi är ju en trio numera då pojkvännen är nästan lika kär i henne som jag. Nu har jag och han dock hundsemester och är för oss själva i tre dagar. Inte så tokigt det heller. Eller jo lite när man sover själv. Men då blir hon extra glad på måndag :)

Alla dagar suger inte, även om alla innehåller ångest

Folket! En halvtimme efter inlämnad salstenta (avslutning på kursen) och fyrtio minuters samtal med en underbar lärare fick jag mejl om kursen: A! Tre dagars oändliga timmar med plugg (vilket var tiden jag fick på mig att göra i princip hela kursen) ledde visst till bättre resultat många gånger om. Ett fint samtal med läraren efteråt var väldigt givande. Snart kommer C. hit också för några dagars mys.

God natt miss Björk

Just nu känns allt ledsamt och trist. Utom lite aktiviteter med pojkvännen, de lyfte mig lite faktiskt. Han verkade också ha kul så det känns bra. Sen är inte stressen brutal. Igår kväll fick jag mejl från min lärare att jag ska göra provet jag hade tänkt göra om två veckor på onsdag. Jag är inte klar med hemtentorna? Jag har knappt läst allt kursmaterial? jag har inte läst mina anteckningar? Aaaaaaahh. Ångesten tycker att jag är en lagom person att hälsa på hos. Eller okej, han har snarare flyttat in. Perfekt.

From bad to worse

Idag har inte varit min favoritdag. Kvällen blev än värre. Allmänt jävla fittig kväll som kommer leda till ultimata självskada - självhatanatten på länge. Kan man klaga på det? Ja. Men jag klagar mer på att bli kallad idiot, dum i huvudet, feministjävel och okapabel att lyssna på andra människor. Av sin egen pappa. Han la till att jag inte är välkommen mer. Känns perfekt. Det sista kan han ändra sig på. Resten lär förbli sagt men inte velat osagt. Jävla *svordom*, *svordom*, *svordom* perfektdag.

Soft dag

Idag har inte hänt mycket. Lika bra det då orken tryter. Veckan har bara innehållit en aktivitet och ändå är man helt slut. Är svårt att acceptera att man kommit in på någon helt annan väg än den jag en gång tänkte mig. Glad, lycklig, fri, frisk, ambitiös. Det försvann. Jag ser inte ens att jag kan vända tillbaka till det vägskälet där jag gick fel. Tack och lov har jag mycket att vara glad över. Jag har många kvar i mitt liv, om än att många försvunnit på vägen. Har snart min utbildning, jag har en fantastisk psykolog och jag har en stark kropp. För tillfället är sällskapet minimerat till pojkvännen, hunden och mamma och pappas ena hund (urmysig) Vilket underlättar. Det är det bästa och enklaste sällskapet.

Man mår som man mår

Idag har varit en tämligen intetsägande dag. Inte gjort mycket, inte velat göra så mycket till slut. Kände mig ganska positiv imorse, men det gick över när diverse tankar tog vid. Jag mår inte lika kasst som förra veckan, men det märks i huvudet att psykologen varit borta ett tag. Imorgon hoppas vi på bättre dag, kanske vi tar oss ned på Power Meet, vore skoj.

Glädjen där? Njae. Ångesten där? Ja.

Det är tufft just nu. Är inte så lätt att vara en existensiell varelse som behåller vettet uppe. Om jag nu haft något vett. Sunt förnuft - ja, vett - inte alltid. Idag har varit en sådan där dag då jag varit tämligen glad, men i själen ligger en underliggande ångest som har en tendens att alltid ta bort en del av det som smörjer själen med balsam. Kvällen har ägnats åt lugn och ro till fotbollsmatch (vem förvånas när jag säger att mitt lag förlorade? Eller snarare, mitt hatlat vinner). Nu ligger pojkvännen lugn och sover medan jag försöker coola ned. Med ångest är det inte det lättaste i världen). God natt.

Mitt i allt: en bra dag

Jag ska inte säga att jag mår toppen, att måendet vänt eller att allt är hallelujah, men faktiskt: idag har varit en väldigt fin dag. Pojkvännen fyller år idag så vi åkte en tur till Ängsö slott med hans föräldrar. Som sagt en otroligt bra dag. Är trött nu men det var helt klart värt det. Solen har skinit, vi har skrattat och bara att umgås på riktigt är skoj. Och viktigt. Så man kan säga att bland alla dagar med ångest, så har den varit som minst framträdande idag på flera veckor. Glad tjej!

Dagen efter

Som väntat kom tröttheten så här dagen efter en lång dag. Inte för att det inte var värt det, för det var det, men är helt slut. Inte oväntat kom dessutom bråk och tårar. Jag mår sådär, inte riktigt på topp. Ångest är verkligen inte min grej att hantera. Usel på det kan jag säga. Men det är också bara att acceptera för jag är osäker på om jag någonsin kommer slippa den, om jag någonsin blir fri. Som tidigare nämnt så har jag kroniska sjukdomar men tydligen kan man leva med dom också. Ytterst tveksamt som det känns idag. Men ja, jag är ju "bara" 25.

En dag i Karlstad

Så var jag och mamma äntligen hemma, efter en hel dag och kväll i Karlstad. Mamma fick i mors dag-present att åka dit för att se Les Miserables. Den var fantastisk! Helt klart värt allt! Vi var rädda att filmen, med alla specialeffekter och möjligheter skulle göra den på scen torftig och tråkig men verkligen inte. Inte heller att den sjöngs på svenska gjorde teaterversionen sämre. Faktiskt var allt över förväntan och riktigt härlig. Samma djup och känsla, och samma typ av gripande skådespelare. En notis till er IDIOTER som överväger att gå på opera och ens har en procents chans att prata irriterande ofta under operans gång: STANNA HEMMA!! Ingen vill ha er där, orkar ha er där OCH ni har noll rätt att vara där om ni inte håller käften. Punkt. Särskilt inte om ni är bortskämda brats som tror att ni är bättre än andra. De som utgör anledningen till att jag ens skriver kopplade efterr att mamma hostade lagom odiskret och blängde surt på ovan nämna idioter, efter halva andra akten. Andra akten var för övrigt bäst, kanske mest för att han som spelar konstapel har mest tid där. Han var nog den bästa av dem alla, sångmässigt. Inte för att de andra var dåliga, för som sagt: ensemblen utgjorde ett mycket bättre musiksällskap än jag trodde på förhand. Så för er som tycker att sex timmar i bil är värt bra opera är Karlstad mitt sommartips. Mamma var dessutom väldigt nöjd, vilket var det viktigaste.

Destruktivt leverne

Inte för att jag klagar eller så (om man bortser från faktumet att jag faktiskt klagar), men just nu är det bara buttert. Och bittert. Och tungt. Vad göra åt detta? Blunda och låtsas att huvudet inte snurrar, att tankarna inte mörbultar, att smärtan inte äger, att mörkret inte alls tar över. Jag orkar inte ha det så här. Jag vill inte ha det så här. Vill inte, kan inte, orkar inte. Allt bra känns avlägset trots att jag vet att det finns där, väntandes. På mig. På att jag ska bli klar med att vara förstörd. Men faktiskt, jag tror inte att det går. Jag tror att jag är utom hopp.

Så allting bara blev?

Alltså va? Depressionen går mot slutet av femte veckan. Det var flera år sedan det höll i sig så länge. Visst, jag har varit inlagd efter det, i längre perioder än det, men då har självmordstankarna varit värre än själva depressionen. Sen har de haft en tendens att hålla mig kvar, oavsett vad jag sagt eller inte sagt. Psykläkare måste sakna en gen som skulle göra dom mänskliga. Suck på dom. Vet att jag låter bitter, men man blir lite cynisk efter ett antal år på institutioner. Nu är det snart ett år sedan sist (om någon vecka) och det känns bra, trots att jag under hösten kanske skulle behövt någon vecka inlagd. Men jag är inte den som ber om inläggning. Det har det aldrig varit. Självklart har jag gått med på det, alltså haft några frivilliga. Som jag mest gått med på för att det annats skulle blivit LPT. Som suger så ja. What to do? Det spelar mindre roll nu, även om den sargade delen av mig gör sig extra påmind när jag tänker på det. Tänker på hur trasig jag blivit, hur plågad jag varit under alla dessa år. Och hur plågad jag kommer vara framöver. Det är också ett senare problem. Just nu kämpar jag med annat. Som ångest och tårar. Och rakblad och självhat. Och smärta och stress. Jag kämpar helt enkelt.

RSS 2.0