Slitsam men inaktiv dag

Mentalt har det varit en okej dag. Det sliter på en att alltid få kämpa för en bra dag redan innan dagen börjat. En ständig kamp. För allt. För att minsta sak ska fungera måste man lägga in mer och mer av del energi som var planerad att användas fyra timmar senare. Då var den dagen förstörd. Överleva den och hoppas på att dagen efter kan bli bättre på något vis. Men så är livet för en psykiskt sjuk.

I byn

Är hemma i uppväxtbyn hos mamma och pappa och har det rätt bra. Ångest och fysisk smärta ja visst, men det får ändå kallas godkänt. Dagarna går och måendet varierar men just nu kanske det kan betygsättas som stabilt. Var ett tag sen sist så jag är nöjd trots allt. Bra kan man inte räkna med, längre, så att kunna skratta, prata, äta känns som framsteg.

Konståkning.

Konståkning är en av mina favoritsporter. Eller kanske den absoluta favoriten. Också något jag vuxit upp med. Mamma har gett mig många goda vanor: musik, sport (konståkning bla.), cynisk humor, sinne för ordning och reda på många plan (mental oreda ingår inte, tyvärr), förtjusning i att resa, förmåga att studera, många filosofiska samtal har jag fått och underbara dagar av att bara göra ingenting. Inte ens tvätta eller städa är tråkigt med henne. Så har det alltid varit. Sen en del saker jag inte velat ha har jag också fått, men det är en annan sak. I alla fall: tio timmar med konståkning - vem klagar?!?!

Sliten men nöjd tjej

Dagen för salstenta/sluttenta i kursen Etik är över. Äntligen. Några veckor av ro igen. Tentan kändes bra och ett B känns inte alltför avlägset. Även om ett A var målet så får jag med tanke på sista hemtentan vara nöjd med B. Inte för att det är så tokigt, men mina höga krav på mig själv har trots snart tio år av sjukdom inte gått över. Jag har inte lyckats så bra med de höga kraven, mer än på anorexifronten då, men det är, har jag insett nu, inget att vara stolt över. det var kanske till och med de där höga kraven som från början tog mig in i en värld jag innan inte visste fanns. Jag visste inte att ångest kunde vara så brutalt smärtsam, inte heller att anorexi var ett sådant helvete, inte heller att självhat kunde vara så starkt. Jag visste inte heller att de där månaderna skulle leda mig in på år av ett liv jag inte ville ha. Eller ja, då visste jag inte. Jag anade inte, förstod inte, tänkte inte, föreställde mig att det kunde vara ett sådant lidande. Att överdoser, psykavdelningar, isolering, rakblad och sjukdomar kunde vara så totalt förstörande för en människa. Jag har kommit en bit på väg, men det är en lång bit kvar. Men den här utbildningen, alla fina människor, en makalös hund och otrolig kämpaglöd (som emellanåt inte finns dock) har tagit mig till att jag kan resa och må bra, må bra av att göra saker, må bra av att skriva igen, må bra av att le ett äkta leende, skratta mitt skratt jag saknat så. Jag har saknat mig själv i alla dessa år. En del är förlorat för alltid, men en hel del kommer tillbaka vartefter stegen framåt faktiskt tas numera. Jag ska kämpa, in i döden, när den nu kommer. Jag har gett upp många gånger, men andra har inte gjort det, och det är det som räddat mig. Nu är det min tur.

Lugnt och stilla

Idag är sista dagen innan tentan och det känns väldigt lugnt. Ovanligt lugnt. Kanske till och med oroväckande stilla i huvudet. Men ja, stresstålighet är inte min starka sida så jag klagar inte direkt. Hoppas bara att tentan går bra. Vill ha A, måste fixa det. Den här kursen har jag varit så pass bra på hittills, även tidigare år då jag läst liknande kurser, så det vore bittert. Kursen är förresten Etik. Kul och skönt med en lättare kurs. Nästa vet jag inte ens vad det är, men det kommer säkert bli bra. Hoppas jag. Nu överger jag datorn och går till sängen. God natt.

Sömn: var är du?

Klockan tickar iväg, ny dag. Fullspäckad dag: blodprov, ssk-möte, psykologsamtal och lunchdate med en älskad vän. Alltid kul att ses. Och behövligt. Allt är som vanligt här. Sömnen är frånvarande, rakbladen närvarande och ångesten så här på natten brutal. Det är kämpigt det här med depression och bipolaritet. Saker är inte som det är för många andra. Alla har dåliga perioder, känner sig nere. Andra har energi för jämnan och kreativiteten flödar. Tänk dig det men hundra gånger värre. Jämt. Varje dag lever man i kaoset av någondera av ovan nämnda tillstånd. Aldrig paus eller återhämtning. Men vissa dagar är bättre, vissa dagar går utan att kännas plågsamma. Vissa dagar rinner faktiskt förbi i någon slags lunk som känns okej. Kanske inte idag. Men andra dagar. Dem dagarla är dom jag kämpar för. För dom dagarna älskar jag min pojkvän lite extra, jag saknar gamla vänner lite mer, jag gosar lite mer med hunden, jag pratar lite extra med mamma, jag ringer mormor, jag skickar en älskad hälsning till farmor och farfar i himlen. Man kan kalla det en fin dag. Såna dagar vill jag ha oftare. Kanske inte för att jag är värd det, utan för att jag behöver det.

Tant Elin

Idag har det varit en lugn dag. Pluggskolk, men det gör inte så mycket, känner mig trygg med att jag klarar tentan. För ett A borde jag kanske läsa några timmar till, men det hinns med och ett B är inte så tokigt det heller. Mamma och jag har slöat i soffan medan pappa och bror sprungit upp och ned, upp och ned, hela dagen. De skulle på jalt nere i Hjortkvarn eller var det nu var. De skulle iväg i alla fall, vi två damer och fyra vovvar orkade inte engagera sig nämnvärt i deras letande efter det ena och andra. Blir rörigt nog av bara dom två. Mamma och jag istället mest brytt oss om tantprogram på teve och roa hundar (jag var iofs ensam om att utföra den andra aktiviteten). Som ni märker har jag inte så mycket att klaga på. Inte så att saker är toppen, men absolut inte botten som det varit tidigare i veckan. Jag mår helt enkelt okej. Inga tårar, inget blod, inget bedövande tablettintag och ingen spya idag. Det är rätt bra kämpat för att vara mig. Men så är det också: en evig kamp. Aldrig vila, aldrig ta paus, aldrig ta en rast, aldrig stanna på vägen. Bara att fortsätta. Som alltid.

Lördag

Ännu en natt är här. Efter en lång dag med mycket att göra. Är hos mamma och pappa än. Haft det bra även om ångesten har varit med en hela tiden. Det är den i och för sig jämt, men vissa dagar är värre. Inte så att dagen varit dålig. Bara krävande. Men det lättar upp att hela familjen (japp lillebror dök plötsligt upp på trappan) sitter ned och får en stund tillsammans. Inte så ofta då både jag och lillebror har egna place (eller ja, jag och pojkvännen har vårat heter det kanske). Morgondagen blir ganska lik dagen idag, till viss lättnad då orken tryter relativt fort numera. Men som sagt: alla dagar är potentiella toppendagar, så jag försöker glömma dagen som varit om den varit tuff och ta med mig det bra om den varit bra. Går inte alltid toppen, men jag försöker. Så och idag och imorgon. God natt.

Handboll, blod svett och tårar och lite fin mat

Smaskig middag fixade jag och mamma lagom tills pappa kom hem: köttgryta på vildsvin, pressad potatis (till mig och mamma) rotfrukter till pappa med lite specialsås. Värt sin timme faktiskt. Och kul! Så himla kul att laga mat nu för tiden. Verkligen ny hobby det här med matlagning. Ska bli kul med utmaningar. Annars mår jag sådär idag. Blod flöt samtidigt som tårarna sved i såren. Det är helt enkelt alldeles galet här. Nätterna är ett inferno av ångest. Jag har ingen som helst aning om hur man löser det här. The usual way. Då är vi tillbaka till där vi började. Skit på det. Got natt

Kramens dag

Idag är en ganska bra dag. Pojkvännen nöjd vad jag vet, hundarna sover liksom föräldrarna. Ångesten är dämpad, lugnet har nästan övertaget mot kaoset och humöret höjdes då jag och E. just bokat lunch nästa vecka. Pojkvännen fick mat och en puss men ingen kram - fy på mig på kramens dag. Men han får en extra när jag kommer hem. Nu: sova.

En liten notis

Kort inlägg här då. Både bra och dåligt här. Ångesten finns där, gör ont och förstör, men har så otroligt bra stöd i form av pojkvän, föräldrar och hund. De mår alla bra, tack och lov, Jag fick A på senaste hemtentan, har till slut fått gjord den fjärde som jag var sen med. Salstenta nästa vecka, inte särskilt oroad, för en gångs skull. Annars är det som vanligt, som sagt. Jag kämpar och stretar emot. Saknaden efter vännerna som försvann är stor men jag försöker att se på det som är bra, döden kommer ändå alltid finnas där. I mitt liv har han hört hemma där länge. Gjort sig bekväm och lever som en parasit på den lilla energi jag har. Det är ganska precis så döden gör, för de flesta. Men jag kämpar.

Migrän, värk, trötthet, ångest, skolstress

Mår fysiskt sett uruselt. Verkligen skit. Det är alla möjliga problem med leder och migrän, svullnad och ständig hunger (jävla Litium), värk osv osv. Skolan är en stor stressfaktor just nu. Ligger efter. Mycket. Ångest. Sena nätter när jag orkar sitta upp ett längre tag. Inte nu.

Det här med livet och döden

Idag skrev en främling till mig på FB (detta förbannade påhitt, som än dock har sina uppfyllda syften). Hon undrade om en gemensam bekant. Denna bekant, eller ja för mig ganska nära vän, begick självmord i december. Hur allt gick till, av vilken anledning och på vilket sätt går det både rykten och information om. Sen vet jag kanske lite mer än just det, men jag känner inte att jag är rätt person att basunera ut det. De som behöver veta vet redan, känner jag. Så vad säger man? Ja jag saknar henne, hennes sträva röst, höga skratt, kloka ord och ångestdampräddande kramar. Det kommer jag nog göra ett bra tag till, och på något sätt alltid. Döden är alltid med i mitt liv och har så varit i många år. Det har lett både mig och denna vän till ett antal psykavdelningar där vi delat många dagar (och nätter). Det gör ont i mig att hon inte såg en annan väg ut men jag förstår henne, jag har varit där själv alltför många gånger. Hon var stark, modig men alltför trasig. Det är ett öde som drabbat många av mina vänner. Kanske mig själv också i viss mån. Som sagt, döden finns alltid, någonstans framför och någonstans bakom. Någonstans där jag inte vill ha den.

Inte lätt.

Här händer inte mycket. Alldeles för lite egentligen. Pluggandet går segt, tröttheten påtaglig, smärtan markant mycket värre än tidigare och ångesten alltför tärande. Jag orkar inte med den. Orkar inte med någonting egentligen. Minsta lilla gör mig helt slut. Utpumpad och trött. Om och om igen glömmer jag att komma ihåg att saker inte riktigt är dömda att gå åt helvete. Det är helt enkelt inte meningen att allt ska gå toppen, eller ens okej.

Snark, gos och skutt

Det är en lugn dag idag. Har fyra hundar som snarkar just nu. De har mestadels ägnat sig åt det, men lite gos och lite bus har hunnits med hittills. De är söta när de är relativt lugna. Båda valparna har taggat ned lite idag jämfört med gårdagen. Jag själv mår sådär. Inte helt nöjd med mig själv, men det får vara så. Jag är van. Väldigt van. Det gör lite ont att vara trasig. Gör ont att inte vilja. Hjärtat brister varje gång jag inser att jag inte räcker till. Vilket är ofta. Blä.

För vi blev fel, redan innan vi var rätt

Vi älskade, Som ett äkta par Men utan ömhet I kärleken Jag tror att jag älskade dig För att ditt skratt läkte mina sår, Och kanske lite för Att du alltid vårdade min själ Du var allt jag hade, Kanske var du en lögn, Kanske var ditt hopp Inte mitt Men när du dog Höll jag din själ I de händer Som rört vid ditt hjärta Då, just då, Med uppskrapade ärr Glömde jag att ingen Visste vem du var Ett tag trodde jag Att min kärlek var påhittad Precis som alla trodde Att du var En hemlig saga, Som alltför snabbt dog, Bara för att jag inte Visste att det var på riktigt Du kanske var en lögn, Men den höll mig vid liv, När allt annat dog Ifrån mig Det var bara så att du försvann, Dog, Och att jag stannade kvar, Överlevde Nu är du död, Jag är kär i någon annan nu, Men det ser du nog, Där uppifrån Men jag kommer alltid Minnas det fina vi hade, Och hata allt det Som blev helt, helt fel För vi blev fel Redan innan vi var rätt

Ännu en årsdag - bra sådan

Idag, eller ja, söndagen, var en fin dag. Först firades lillebror som fyllde 24 i torsdags, lyckad fika för familjen. Väl hemma igen väntade matlagning. Lövbiff till varmrätt, och äppelpaj till efterrätt - precis som pojkvännen ville ha det. Han firar fem år som nykter idag. Är så himla stolt över honom! Jag får erkänna att det var både roligt och lyckat att laga mat. Förstår inte hur jag kunde tycka det var tråkigt förut. Men som sagt, med två i hushållet som har smak och kan njuta av det är det så otroligt mycket roligare. Så har ni något särskilt recept så får ni gärna dela med er :)

Taskig uppdatering här

Märker att det är lite dåligt med inlägg här just nu. Orken räcker inte riktigt till. Om det inte är det så är det tiden som inte räcker till. Ja, jag är helt enkelt slut. Trött konstant och ont överallt. Mentalt är det lite kaos. Vet inte riktigt vart jag har alla tankar, de snurrar mest runt. Inte så lätt att sortera då. Varje gång ett nystan är ordnat kommer nästa jävla hög som ska trasslas ut och bli rätt. Det är inte min starka sida.

Huvudväääääärk

Sjukt jobbig dag. Fysiskt är det katastrof. Huvudvärk så jag mår illa, är yr, trött och tung i kroppen. Sova....

Om allt vore en dröm

Klockan är tidigt, jag är trött. Hunden surar (vill sova), jag är ledsen. Livet rullar väl inte direkt på, jag orkar inte. Nedstämdheten hotar, jag vill inte. Nyår blev väl inte roligare än jag tänkt mig, men inte heller värre. Kan bero på att jag var less på det redan innan. Det är helt enkelt fel, alltigenom fel. God natt.

Gott nytt år

Så var 2015 till ända. Tack och lov för höjdpunkterna har dessvärre varit färre än down-perioderna. Året har inneburit mycket sjukdomsmässigt, på det personliga planet och livsvalsmässigt. Jag och min underbara pojkvän har uthärdat och älskat varandra i ytterligare ett år, alla tre övriga i familjen lever och kämpar, våra fyra fantastiska hundar mår bättre än någonsin (min sussas sött på min arm just nu), och de riktiga vännerna knyts allt starkare band till. Året har också inneburit att jag påbörjat undersköterska-utbildningen för att äntligen få jobba med äldre, som jag alltid velat. Men det senaste året har inneburit fler dagar inlåst på en psykavdelning, ökade medicindoser, fler ärr på kroppen, ett trasigare hjärta, sjukdomarna gör ont och kaos råder. Men jag har världens bästa psykolog, världens bästa familj och världens bästa hund. Så 2016: here I come! Gott nytt år kära läsare, hoppas ni hänger i ett år till.

RSS 2.0