Det var då själva fan

Ibland undrar jag om det här med att studera var en så bra ide trots allt. Idag tvivlar jag. Verkligen ifrågasätter mig själv. Det går verkligen inte bra. INTE pepp på salstenta/sluttenta på onsdag (eller om jag fuskar och flyttar fram det till fredag. Inte pluggat nog kan jag verkligen säga. Men det får tas imorgon. Nu sova!

Sådär en gång

Tröttheten lamslog mig när jag kom ned i sängen. Totalt tomt på energin. Men ibland känns det okej. Jag har inte gjort något vettigt alls heller idag. Illa. Så om det blir något pluggat vet jag inte. Ungefär som vanligt. Massa planer =inget gjort. Pepp på det. Skärpning nu Elin! Måendet i övrigt känns rätt lugnt faktiskt. Ätit superlyxig mat, som jag behöll och inga rakblad. Bra kämpat av mig ändå.

Kompisdag och fredagkväll

Det har varit en ganska bra dag. Träffade en kompis på fika - alltid lika underbart att träffa henne. Myssamtal, pepp och lite skratt. Toppen. Behövde det efter den här veckan. Kvällen spenderades på hemmaplan. För en gångs skull hos pojkvännen och mitt. Normalt är jag hos mamma och pappa men blev hundvakt söndag till onsdag och så många dagar klarar jag inte utan pojkvännen så helgen här och mamma och pappas place sen. Fyra hundar - puh. Men de börjar mogna de där två yngsta så blir allt lättare. De två gamla (min och hårbollen, Mistra) lunkar på lugnt så det är bara två odägliga. Nej då, de är söta allihop, på sitt sätt. Nu är det som hur som helst dags för mig att plugga lite och sen sova. Vet, ett antal timmar tidigare än jag normalt lägger mig. Tänkte prova den strategin. De andra brukar ju inte fungera så bra. Men ja, god natt.

Plugg, A, stress, ensamhetsångest och mys

Dagen har varit lite blandad. Dålig, men allt bättre - helt tvärtemot vanlig ordning. Pluggstress deluxe men fick in tentan idag, så bara en hemtenta som inte ska lämnas in kvar. Plus salstentan då, men det är nästa vecka, tack och lov. Fick i alla fall A på den tentan, de är otroligt snabba på att rätta, tack och lov, Ångesten var påtaglig när jag var ensam ett par timmar. Det går sällan bra numera. Svårt att härda. Men pojkvännen hemma så var allt lugnare. Myste, käkade mat (gör numera riktig, som idag blev pasta och köttfärssås - lyckat faktiskt), och hamnade framför Ronja Rövardotter, hittills en underbar film (ja vi blev inte klara, då vi både var lite trötta). Det var ungefär dagen.

Mord och inga visor

Så var kvällen här igen. En tröttsam men inte särskilt dålig dag. Varit sliten hela veckan så inte så oväntat att det sitter i. Fullmåne nämnde någon, vilket jag är känslig mot normalt. Fått från pappa och farmor. Eller så är det bara dålig period vad gäller sömn. Försöker samtidigt få ihop timmar som innehåller både ork och möjligheten till plugg. Det går ärligt talat uruselt... Så trött på plugg just nu. Jag skiter i fallbeskrivningar, etiska processer, analyser av maniskt beteende och hur jag, som vårdgivare, skulle göra i diverse situationer. Blä på plugg. Men snart är Psykiatrikursen äntligen över. Då blir det bättre. Som i teve: allt blir bra till slut. Vilket betyder att mitt liv som det ser ut nu (under den här kursperioden vill säga) kommer innehålla att min avlägsna vän mördar mitt plugg, som jag kommer få hjälp av mina nära vänner att sörja över, för att plugget så småningom blir en färdigbearbetad part i mitt liv. Tack Mord och inga visor för att ni ger mig såna bra idéer! Underbart program för er som är tantiga/gubbiga, uttråkade och har dålig smak!

Sådär att jag blir rädd

Idag varken började eller slutade det bra. Även om dagen däremellan inte varit toppen så har den varit bättre än försovning, tårar och disocciation hos psykologen och en lång promenad hem. Hemma väntade i alla fall en glad hund och några timmars jobb. Lagom pinsamt att öppna för ventilationsgubbar i badrock och hår med balsam kvar. Hade totalt glömt bort det :P de återkom senare med ett leende på läpparna. En trött pojkvän dök senare upp. Allt blir så mycket lättare med honom hemma. Och roligare. Och tryggare. Inte så att jag är på överdos-stadiet, men inte är det lätt. Vi har skrattat, hållit om varandra och tjattrat skit. En sån dag som jag behöver. Det och plugg är ungefär dagarna numera. Därmed inte sagt att plugget går bra men tenta nästa fredag så bara att köra på. Tung kurs dock. Men vad inger mer trygghetskänsla än mina två älskade som snarkar ikapp? Nej precis, ingenting. Ingenting går upp mot det när man ska sova.

Bara en vanlig dag

Eller ja, inte helt vanlig, har varit iväg med mamma på shoppingtur. Eller okej, ICA Maxi räknas inte fullt ut tycker jag. Kul att köpa hushållspapper och grädde liksom :P Men sjukt mycket viktigare än nya jeans. Så jag fortsätter med Maxi (sanslöst vilken skillnad det är på Maxi och småbutikerna - tur att man har en underbar mamma). Och jag fortsätter livet utan jeans. Funkar finfint med svarta byxor eller typ de enda färgade jag äger: vinröda. Skitsamma. För övrigt idag har jag pluggat. Och försökt plugga. Och pluggat. Tiderna då fokuset klaras av att ligga på plugget är få, men tack och lov så är det svåraste att komma igång. Så säger väl de flesta i och för sig. Nej men jag måste verkligen sätta mig under de där två minuterna som fokuset hamnar på annat än... ja, annat. annars är det antagligen ett par timmar kvar tills jag kan sätta mig igen. Ingen hälsosam kurs heller - psykiatri. Är tufft och jobbigt och varje stavelse är en kamp mot mig själv. Men snart är den över!!! Och då (förlåt mig min omedvetna sarkasm) börjar om jag inte minns fel kursen Demens. (Det kan lika gärna vara Hemsjukvård, men det tror jag inte). Det ska hur som helst bli skönt att vara av med kursen, och ska bli skönt med att tiden går. Fortare till Toscana-resan! Och fortare tills skolan är över!

Peppdag, eller inte. Men peppkväll i alla fall

Äntligen klar med en hemtenta. Har fått kämpa på slutet, för det är så krävande att läsa som jag gör. Dels plugga alls, efter sju års sjukskrivning av diverse sort och dels pga. sortens kurs vi läser nu - psykiatri. Sista tiden har verkligen varit tuff för mig. Men är snart i fas. Om jag pluggar konstant i fem dagar då. I övrigt är det också sådär men jag kämpar. Ikväll har jag dock haft en väldig trevlig konversation på fb med en gammal skolkamrat. Vi brukade ha så roligt så alltid skoj att höra hur det går för folket man känt så länge. Man minns svunna tider, även de bra stunderna vi hade.

La mig just och aaaah. Aj som fan.

Det är blandade känslor det här med sänggåendet. Dels kommer alla tankar jag försökt trycka undan, å andra sidan är det så skönt att krypa in i värmen och veta att jag har två älskade bredvid mig. Samtidigt gör det så saaaatans ont, för det är första gången under dagen som ryggen får vila utan anspänning och ansträngning. Det är verkligen, verkligen inte skönt. Men nu ligger jag här och det värsta börjar gå över. Hunden har också hon börjat slappna av och suckar/andas i stötar förnöjt. Ungefär som en katt som spinner när den mår bra. Min hund mår bra för det mesta (utom vid rökpauser och när vi bråkar). Kan inte säga detsamma. Idag har jag sörplar i mig alldeles för mycket alkohol. Trevlig morgondag. Eller inte. Men det ska göras det också. Ännu en morgondag. En ny dag att ta itu med. Hoppas den blir bättre idag för idag har varit tungt. Eller ja, kvällen har varit tung. Men som sagt, nu sover vi bort den.

Feberfri!

Så var jag äntligen feberfri! Så skönt! Man blir genast lite piggare. Med betoning på lite, eftersom kroppen i övrigt är i dåligt skick. Men det vet ni ju så ska inte tjata om det idag. Idag är det istället tankekaos men är hos mamma och pappa, vilket har sina fördelar. Dels får jag och pojkvännen space, vilket också nackdelen, för efter tre timmar saknar jag honom. Lördag natt är värst. Sova en andra natt utan honom är svårt. Tack och lov att man har hunden, men hon snarkar inte lika högt (men ja, hon snarkar, i princip hela natten). Undra hur vardagen skulle gå ihop utan dem två. Inte så bra antar jag. Tänker alltid katastroftankar om att förlora någon av dom. Eller båda. Då skulle jag inte var vid liv länge. Men nu lever dom båda och jag njuter utav det! För många gånger har vi det underbart tillsammans, och det är jag så tacksam för.

Dagen avklarad

Så var dagen äntligen över. Den har mest innehållit feber och ångest. Inte så nice. Men saker blir bättre, i alla fall lite. Långsamt men ändå. I övrigt har jag bara pluggat och äntligen kämpat mig igenom alla kommentarer här på bloggen. Beklagar att det tagit sån tid, men ja, varken ork eller tid har funnits förrän nu. Nu säger jag och min hund god natt för idag.

Inte alls bra flyt

Nu kommer klagoanden igen. Men det är min blogg trots allt. Jag är övertrött så sömnen är långt borta. Ligger efter med skolarbete. Salstenta väntar om två veckor och jag är inte ens halvvägs med arbetena som ska in. Inte gjort dom som inte ska lämnas in heller. Stressen växer. Min hand växer - fingrarna med såren/blåsorna är enorma. Kroppen strejkar - ryggen blir sämre, lederna tycker inte om kylan, hjärtat slår fel osv. Självskadandet eskalerar. Allt med vännen som lämnat plågar. Samvetet över döda vänner smärtar. Ekonomin är i kaos. Men mitt i allt så finns det dn pojkvän som älskar mig, en familj som stöttar otroligt mycket om än att de inte riktigt förstår min nuvarande situation, tvänner som än så länge stannar, en hund som mår bra och en kropp som kämpar. Det är mer än många andra har. Så trots min klagoande så försöker jag se och ser jag att mitt liv måhända är kaosartat och på gränsen till hysteriskt jobbigt men jag är aldrig ensam, trots allt, jag är aldrig utblottad, trots allt, jag är inte hemlös, trots allt, jag är inte hopplös, trots allt (fick veta idag av psykologen att idag var första gången på fyra år hos honom som jag sagt att jag inte är värdelös), jag är inte nekad hjälp, trots allt, jag ser något värde i mig själv (ibland), trots allt. Så allt är det inte kört, trots allt.

Snurrsnurrsnurr

Tankarna snurrar för evigt, om och om igen, samma, men många. Det tar aldrig slut. Vet inte vad jag ska göra med allt egentligen. Saker borde bli bättre men jag vet inte om de senaste veckorna motsäger att det inte gör det. För det är tungt. Inte som jag vill ha det. Inte nog med det så strejkar kroppen också. Såren på högra handen har blivit infekterade, ryggen är om möjligt värre än resten av lederna. Jag börjar bli sliten tror jag. Bara slutgiltigt trött.

Det där gick över

Vaknade imorse, utsliten och lite bakfull. Nu när man är förbi tonåren så återhämtar man sig inte lika snabbt. Vilket betyder att antalet timmar sömn ökar natten efter stress och alkohol. Vilket var fallet i natt. Igår gick som sagt bra, och alla var tacksamma för att jag trots sagt nej till all sorts inblandning i dagen (och kvällen och natten) ägnade tolv timmar igår åt allt omkring-arbetet. Men det var kul. Mestadels. Kul med allt folk i alla fall. Glädjen gick lite över imorse när man vaknade sliten och värdelöshetskänslorna lamslog mig så småningom under dagen. Men ja, det är ju ungefär som vanligt.

Toppen!

Det har varit en riktigt bra dag! Senast jag hade en hel dag som var så här bra det vette tusan. Länge sen i alla fall. Som tidigare nämnt var det ikväll viltafton i bygdegården i byn och allt har gått över förväntan. Mer arbete för mig än vad som utlovats vilket kropp och huvud får betala för nu när man lagt sig. Men så otroligt roligt att träffa alla man växt upp med. Underbara gamla dagmamman, en av de närmsta vänner jag har, några som också funnits i bakgrunden hela mitt liv och några man bara känt till namnet tidigare som alla varit i köket. Så otroligt roligt att träffa gamla och nya bekantskaper. Jag och pappa har fått peka och hojta och styra men med alldeles för många tabletter gick det fint. Mina händer med fd blåsor är numera händer med sår överallt, ryggen är sned, kramp i fötter och tår, huvudvärk och hjärnapöken så kroppen är inte hundra med men efter att ha släpat några hundra tallrikar, dubbelt så många bestick, det tredubbla antalet glas och ja torkat det mesta av det efter att ha släpat allt in i diskmaskin. Min kropp är skruttig sen tidigare men nu är det skiiiit. Undra hur gå upp ur sängen kommer gå. :/ men allt som allt: glas över framgångarna, stolt över de tio kockarna som slitit hela dagen och imponerad över mig själv! Håller fast vid det!

Laddar

Idag har planer satts i verket då förberedelserna inför: *trumvirvel*,'viltafton i bygdegården. Min virriga hjärna har förträngt om jag nämnt det tidigare, det kanske jag har, i så fall får ni läsa det igen. I många år hade jag och min familj viltafton för byborna i byn där jag växte upp. Vi gör tolv-femton kötträtter (vilt - pappa och lillebror jagar ju - på tal om det så pappa med på teve igår :) ) och massa gott till så får betalande bybor äta. Vi slutade med det dels pga att min anorexi kom men också för att det blev så populärt så personer i byn köpte på sig max antal biljetter och tog med sig andra än bybor. Då var det inte kul längre. Men nu gör vi en liten igen, men under andra former så vi är bara ledare för olika grupper vi delat in dom i så får som göra maten. Jag står som alltid som serveringsansvarig. Kul men tufft. Senast de flesta såg mig vägde jag 30 kg mindre och ett vandrande lik. Det sistnämnda är jag väl fortfarande men numera är man fet och ful. Jaja bara drygt 40 pers istället för 140 som det var på den tiden. Ja som sagt, kanske bra att göra något. Plugga går ju sådär. Hjärnan tänker på andra saker. Går verkligen inte att få ordning. Men jag överlever ju, utan stora katstrofer - bättre än väntat.

Det går segt här

Det går segt att existera. Jag är så tacksam för de människor jag fortfarande har runt mig (trots min totala värdelöshet så verkar en del stanna). Det skulle inte gå utan dem. Idag har jag hunnit med att träffa psykologen. EMDR-övning idag. Svårt. Och ansträngande. Jag kämpar verkligen. Så satans mycket. Jag verkar inte riktigt orka med allt, men jag tar dag för dag. Det är ungefär vad som fungerar. Har i alla fall fått in en hemtenta idag - tack och lov. Har kämpat med den där ett bra tag nu, men hjärnan är inte riktigt med på vad jag vill och borde göra utan tänker och fastnar på helt andra saker. Som jag borde släppa nu, för det hjälper mig inte att fortsätta tänka sönder det. Men svårt. Det är oftast de svåra och smärtsamma sakerna som sitter hårdast fast sa en lärare till mig för massa år sen. Hon hade rätt.

Bara så trött

Sova. Sova lite till. Bara sova och några timmars plugg och en del tevetittande är dagens enda bedrifter. Så jävla hopplöst, men har i alla fall fått sova ikapp några timmar. Det behövs, för nätterna går inte särskilt bra. Är trött hela hela tiden. Vilket gör att inget annat blir gjort. Det som är tvunget till, och knappt det. Är helt enkelt slutkörd. jag är inte stark nog att bli lämnad av en de närmaste jag någonsin haft. Det är kort sagt för tufft. För svårt. För tungt. Alldeles alldeles hopplöst just nu. Känslorna är i uppror, det enda jag kan tänka på är hur värdelös och korkad jag är. Vilket ju i och för sig stämmer, men det hjälper inte att tänka det om och om igen. Bara att inse det dock.

Ännu en dag förbi

Mitt i allt får jag ändå vara nöjd över att jag är hemma, inte inlagd, vilket hade varit fallet om det allt det här hade hänt för bara något år sen. Jag hade fallit ihop, snubblat runt och krälat på botten. Kan väl inte påstå att jag står upprätt eller med ork, men jag lever och har inte tagit några överdoser, blivit inlagd eller behövs sy sår. Det är allt något även om det slinker ner någon extra Imovane på natten ibland och jag skär varje dag. Men det får vara så, jag kämpar, så satans hårt. Ibland blir det helt enkelt för svårt. Men för varje dag som går så sägs det bli lättare. Inte för att det känns så, men ja, vissa klyschor stämmer, till slut. idag har varit en fruktansvärt jobbig dag. Ssk-möte, tid hos psykologen, vi gjorde EMDR-övning idag. Det är tufft, tär på psyket, men det är så nyttigt. Tar mig så många steg framåt, i längden. Det är bara så tungt allt nu.

Ont

En trött Elin har lagt sin ömmande kropp i soffan för att som alltid titta på Mord och inga visor (tantserie jag vet). Det är tryggt att ha vanor som man kan känna igen sig i och falla tillbaka på när allt annat stormar. Just nu är det kaos överallt. I huvudet, i kroppen, i livet, i allt. Jag kämpar, vissa dagar är sämre, andra bättre. Jag får nog tacka alla mina medmänniskor runt om för att jag ens fungerar. Utan pojkvän, hund, familj och vänner (de som valt att stanna). Det gör fortfarande ont att tänka på allt som hänt. Men det gör väl alla sorgliga händelser. Inte för att det är någon tröst. I nuläget finns inte så mycket tröst. Men dagarna går, det är en vinst.

Hur kan man missa?

För att lätta upp stämningen lite på bloggen (en rad eller så^^) så kan jag berätta att jag begick ett brott idag. Ett mycket hemskt brott. Jag sov genom hela Melodifestivalsprogrammet. Fy på mig. Eller okej, jag såg när de berättade resultatet. Missade jag något viktigt? Jag missar annars mycket viktigt just nu. Som att leva till exempel. Jag känner mig som en zombie med en tät mask. Den ser tack och lov inte lika bedrövlig ut som jag känner mig. Tur är väl det för det är kolsvart på insidan. Det känns hopplöst och tungt. Som en bedrövad lärare en gång sa: det är bara mörkt när tankarna är i oordning. Det har hon rätt i. Jag kan inte för mitt liv komma på hur jag ska ordna upp kaoset. Jag flyter med i livets paradoxala dödlighet. Ler, hoppas att ingen ser mina tankar. Skrattar, hoppas att ingen hör att det är falskt. Går, i hopp om att inte ramla ihop. Jag ägnar mina sömnlösa nätter åt att luka på hunden. Det finns ingen doft i världen som inger en sån trygghet som den lukten. Det enda som är nära är doften av pojkvännen. Ingen annan hund har den doft hon har och ingen annan man har den doft som pojkvännen. Jag hoppas för mitt liv att båda stannar länge. Jag vet inte hur det skulle gå annars. Helt enkelt åt helvete. Men det tänker vi inte på nu. Nu: sova. SOVA Elin! Fattar du?!?!

Nej inte idag

Igår och idag har varit två brutalt jobbiga dagar. Jag säger det ofta men just nu är det illa. Riktigt illa. Sådär illa att psykologen ringer klockan fem för att säga att han ordnat en akuttid till mig dagen därpå. På sexton timmar har han pratat med mig i telefon två gånger, nästan en timme, ordnat en akuttiid hos honom och haft mer än en timmes samtal. Jag har nog världen bästa psykolog. Inte bara försöker han mer än nog, han gör så oändligt mycket mer än nog. För mig har de här åren med honom inneburit mer än allt som en resa tillsammans någonsin skulle kunna gjort om jag försökt göra den med en annan psykolog. Jag har honom (bl.a.) att tacka mitt liv för. Så timmen idag innebar tårar, ångest, sorg, smärta, förvirring och allt som nu rasar inom mig. Det blev lättare att andas efter pepp, förklaringar, medhåll, motsägelser och kramar. Behövde verkligen den här supporten. Som inte blev sämre (om än annorlunda) efter att ha kommit tillbaka till vårt place. Pojkvännen och hunden väntade och stödet därifrån har varit stort, om än att jag inte förtjänar det fullt ut. Några timmar där, sen tog energin slut fort så väl hemma hos mamma och pappa var ångesten ganska hög. Efter uppspydd mat och lite tårar där samtidigt tänkte jag på allt fint jag fått höra sedan det som hände och lyckades väl hålla mig stabil. Tills den jävla teven (På Spåret) visade just den stad jag absolut gjort och gör allra mest för att inte tänka på. I plågsamma minuter satt jag där. Försökte hålla masken, höll emot tårarna tilla det inte längre gick utan jag, utan rakblad - mitt dumma jävla påhitt att lämna dom kvar - och satte mig på toagolvet och storgrät. Saknaden gör så fruktansvärt ont. Lidandet tär på mig. Jag är inte särskilt stark. Jag vet inte om jag är stark nog för det här, men den längtan jag kände och känner till en inläggning är som att längta till slutet på en sudden death i hockey. Man vet att det tar slut, men man skjuter upp det. Visst jag överlever om jag är inlagd men jag kommer aldrig kunna leva om matchen aldrig tar slut. Jag kan inte spela samma jävla match genom livet, och jag kommer inte kunna vinna om jag är inlagd. Jag har redan lagt år på avdelningar, LPT, läkare, läkarbråk, oändliga samtal, tårar, hårda sängar, trasiga medpatienter, isolering, smärtsamma skrik, vrålande larm, tickande klockjävel (den tanken tänkte man en del - i de bättre stunderna), inkompetent personal, nålar och oändligt lidande. Det är inte värt det. Sen vore ju döden oändlig lättande, men det är inte därför man ska dö. Men det är tungt, absolut. Kanske inte sådär hoppa-från-bro-läge utan mer ruttna-under-täcket-läge. Men nej, i alla fall. Jag kämpar. Det är ungefär allt ni behöver veta. Har jag gett upp, (mer än dagen), då är det nog kört sedan länge men nej. Än är jag kvar

Fasor som blev sanna

Just nu är det tungt. Brutal smärta. Orken tryter. Viljan dör. Hoppet försvinner. Ensamheten växer. Självhatet förtär. Tårarna rinner. Allt förstört. Jag vet inte om jag orkar det här. Om jag vill. Även fastän jag vet att jag borde. Att bli lämnad gör alltid ont, men ibland är det faktiskt lite värre är värst. När kärleken inte betyder något längre men jag aldrig komma kunna släppa den. Det är ungefär då jag vill ge upp. Översatt: just nu.

När får man gråta?

Några timmars distraktion var nog precis vad som gjorde saker mindre katastrof än det kunde känts som. Men än dock är det en katastrof. Som kommer göra så brutalt ont. I lång tid framöver. Men så gör väl alla misstag och alla tuffa tilltag livet ger en. Jag gillar inte livet särskilt mycket just nu. Alls.

Det här med alltet

Det finns mycket här i världen man inte förstår. Eller ja, som jag inte förstår. Jag förstår inte våldtäktsmän. Än mindre de som vill legalisera det. Jag förstår inte människor som inte kan ha en vettig diskussion. Om alla tänkte likadant skulle det för länge sen slutat förekomma krig. Det skulle för länge sen inte existera våld, hat, ensamhet, utsatthet, fattigdom. Sjukdomar skulle vara botade, alla människor skulle betyda något. Jag förstår inte människor som ser ned på andra människor. Jag förstår mig inte ens på mig själv. Men jag förstår mig på mina åsikter. Och jag vet varför jag har dom. Jag vet till exempel att jag inte är så förtjust i Sverigedemokraterna. Och för allt i världen förstår jag inte hur människor som Donald Trump kunde få en enda procent i valet i USA. Men det är ju jag. Och att människor som föredrar Donald Trump får göra det är också självklart. Det är sorgligt, men än dock är de som röstat på honom också människor, varken mer eller mindre än jag. Nu var det ju tur för min åsikt att han inte blev vald. Sen finns det så klart också människor som tycker jag är dum i huvudet eller att jag är osympatisk eller osocial eller vad fan de nu vill. Jag kan helt enkelt inte bry mig om det, för jag har tillräckligt mycket annat att bry mig om för tillfället. Det är tillräckligt med arbete att försöka bli frisk från dom sjukdomar jag har som går att bli ifrån, och lära mig hantera de andra problem som mina kroniska sjukdomar innebär. Det får räcka för nu. Kanske blir jag en dag frisk nog att kunna jobba med andra problem än bara mina egna, på sätt och vis kommer jag ju redan göra det eftersom jag blir färdigutbildad i oktober. Men inte nu. det får räcka med att överleva.

Milstolpe!

Tröttheten sliter på en. Allmänt tynger ner. Men jag ger inte upp. För dagen kanske. Men i övrigt är det nu officiellt: jag har sedan min bipolära sjukdom bröt ut inte varit inlagd i januari. Det är första gången på åtta år som en hel januari-månad gått utan inläggning. Det känns både skrämmande och bra. Och lite stolt faktiskt. En milstolpe! Kanske inte så stor för världen men för mig som nu kämpat i snart nio år är det otroligt. Blev så glad när jag insåg att denna månad är över!!!! Bra kämpat av mig!

RSS 2.0