Infektion dag vet inte

Febern tar bort mycket av hjärnfunktionens effektivitet så lite grann av vad alla dagar innehåller försvinner. Orken är näst intill obefintlig och kroppen strejkar. Väldigt dålig tajming att bli så sjuk. Men nekrosen börjar få stryk av antibiotikan, tack och lov, vilket ju är det viktigaste. Att bli av med ett ben pga idioti känns inte alls värdigt någons liv, inte ens mitt. Imorgon väntar dagen jag hoppas på blir bra, men det visar sig. Försöker andas, motarbeta ångesten och ägna mig åt att älska min pojkvän i smyg, låtsas för mig själv att jag orkar. Det går sådär. Inte den första delen MEN nummer två: så jävla kört. Men med några timmars sömn borde kroppen fått lite mer luft under vingarna. Hur som så ser jag fram emot morgondagen, så gott det går. Ska bli roligt att få hit vänner och kunna vara stolt över hur långt jag kommit. För bara något år sedan hade jag flytt undan det här för länge sen. Men som jag och pojkvännen pratade om idag: överdoser och självmordsförsök kommer alltid finnas med mig, men i min historia, men inte mitt nu. Nuet består av så mycket mer kärlek, framtidstro, styrka, och framför allt kämpaglöd. Jag ska och kommer inte falla dit igen. Det är en viktig känsla att ta med sig. Ta med MIG. För jag lever ett annat liv nu. Ett vackrare liv.

Infektionsdag 2

Det är tufft nu. Är riktigt trött. Feber med allt tillhörande. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig mellandagarna, de skulle vara lugna och rogivande. Nu är de istället ett enda kaos av omänsklig trötthet, många timmars sömn, ens för att orka gå upp ur sängen. I och för sig gjorde jag det idag, enbart för att fortsätta sova tre timmar i soffan. I så usel form att jag till och med låg däckad när en kompis till pojkvännen satt i andra änden av soffan. Skäms för det. Mår något bättre nu. Men sova får det bli nu. God natt.

Allt i ett: nekros, operation?, käftsmäll osv.

Lång dag. Har ett infekterat sår som det har bildats nekros i. Jag hade inte kollat själv eftersom de tidigare sagt att inget är infekterat. Alltså har det nu infekterade såret under kompress så inte haft koll förrän imorse, då min ssk jag hämtar medicin hos ville se. Hennes alternativ var akuten eller vc, så till det sistnämnda. Det var i princip en sjö av var under kompressen. "En dag från operation" fick jag höra. Hemma nu med antibiotika. Feber, spytt, frossa, värk och yrsel. Bara mig själv att skylla. Jag försöker just nu se dagen som ett uppvaknande. En varningsklocka som kan ge självskadebetendeet en käftsmäll. Frågetecken kring framgången. Men nu sova.

Självförvållade smärtsamma I-landsproblem.

Just just nu kunde allt varit så bra. Om jag inte var en störd enveten idiot. Sömnen infinner sig inte. Just nu är det inte ångesten utan smärtan som är värst. Ligger jag på höger sida skriker en skadad (vad jag tror är) lunga, ligger jag på vänster går skärsår upp - ett cirka tre cm brett sår som aldrig läker river andan ur en om man kommer åt för hårt. Så ryggen var sista alternativet men självklart började ligga så tog döden ur en. Tillbaka till vänstersida men med en kudde mellan låren så inget kommer åt såret på vaden. Ont som fan - men kanske kan man sova. Snart.

Jul 2016

Så var ännu en jul över. Idag har på alla (utom ett sätt) varit fantastisk. Man kan väl säga att det ät ungefär det vanliga: allt är perfekt; familj+familj är här, maten är fantastisk, alla mår bra och ja, alla förutsättningar för att vara riktigt bra, men så kommer den där förbannade ångesten in. Alla möjliga tankar snöar in och ältar runt. Oförtjänt av glädje, oduglighetsttankar, rakbladslängtan och oro. Jag börjar någonstans känna att den här känslan av behov, längtan och tankar om rakblad inte bara är det utan ett rent ett rent beroende. Vill inte ens behöva erkänna att även idag har jag fått torka blod, tejpa och klistra men jo så är det. Jag har mått bra. Skrattat mycket och haft otroligt roligt både innan med matlagning och under den mer än tolv timmar långa stunden då grannarna som är mer som en familj numera. Vi har firat allt, och ibland träffats bara för att mysa tillsammans. Vi har delat sorger och vi har gråtit tillsammans. Vi har rökt, rest, roat oss i decennier nu. Och haft det fantastiskt. Jag är tacksam för allt, för tårar, skratt, kramar, minnen, sorger och gemenskap. Och tack fina mamma, pappa och lillebror. Utan er vore inte jag här. Finaste familjen man kan ha. Tack den här julen, trots allt har du gett mer än jag hoppats på.

Fortsatt tungt

Är helt slut. Orken försvinner så fort. Den fylls på, men av fel person. Jag orkar inte ens vara smart nog att använda den sista orken till att förnya den. Vilket gör att pojkvännen får ta allt. Förstår inte hur han orksr. Eller jag. Allt går i ett ekorrhjul, där vi båda springer men ingen tar tag i den andra för att ta oss ur det. Jag kör på, eller. Nej, jag kör i samma tempo som snigeln på baksidan hos mamma och pappa. Det är svårt nu. Var till läkaren för att ta bort stygn idag. Gick inte alls bra så verkligen SÅ pepp på att åka dit igen DAGEN FÖRE. Suck på mig själv. Men jag/vi kämpar på.

Många samtal

Det har varit tufft de sista dagarna, men det finns höjdpunkter Pojkvännens och våra mysiga stunder ihop förstörs emellanåt men det kämpar vi båda med just nu, men på olika sätt. Födelsedagen var toppen, och i förrgår dök grannen hemifrån byn upp på en fika. Inte så tokigt. Väldigt mysigt att siitta ned hela familjen. Det gick ganska bra dessutom, för egen del. Idag är man och helt slut: läkarsamtal med lite jobbiga diskussioner, vidare några korridorer till psykologen där det var tufft men så viktigt! Hann med att träffa sjuksköterskan också. Väldigt stöttande, otrolig. Nu kommer allt förstöras av att psykologen slutar. Det kommer ta hårt på mitt mående, men ja. Ge denna en chans i alla fall.

Min födelsedag dag 1

Igår hade jag och pojkvännen en väldigt fin dag. Inget avancerat, vilket inte var tanken heller. Vi hade det helt enkelt mysigt, med skratt, värma kramar och underbara presenter. Inte för att dom är det viktigaste, men det är själva gesten att jag märks och syns. I vår relation har jag dock väldigt lite att oroa mig för att det inte skulle bli så. Det blev lugn och ro, vilket behov behövdes då vi återigen haft en kompis här över natten till igår. Fick underbara strumpor av pojkvännen, rosor och en julstjärna och av Jockes kompis en Kent-box. Så tacksam!!! Ikväll firas jag av mamma, pappa och lillebror. Alltid lika roligt att träffas och mysa ihop. Då både jag och lillebror bor på olika håll, om än i stan så blir det sällan att vi sitter ner tillsammans. Men ikväll har vi bara tid för varandra!

En ganska tuff dag

Vaknade tidigt, somnade om, och vaknade av att pojkvännen ringde. Turligt nog. När jag väl kom upp gick det värre. En olycka (alltså icke medveten) ínsåg jag att telefonens skärm var i tusen bitar. Inte alls kul. Fortsatte med en tur i trappan, en tur med blod och en tur med andra saker. Allt som allt en värdelös dag. Och ett värdelöst mående.

Det känns jobbigt

Just nu ligger jag i min säng hos mamma och pappa och har en mindre rolig ångest. Jag vet av någon anledning inte hur jag hantera den, förebygga den eller få bort den. Hur gör man då? Dör långsamt - ungefär som nu? Inget alternativ då jag har alltför många jag älskar som jag skulle vilja träffa varje dag. Igår var ingen höjdare. Det hela slutade med många stygn, tårar och en fantastisk vän som skjutsade hem mig från kirurgen vid tio på kvällen efter att jag ringt i panik tio minuter tidigare (tack älskade du). Idag var lika tuff, varit ensam här i fyra timmar. Gick sådär, men inte samma katastrof som igår. Tack gode Gud. Nu ska jag försöka sova, med alla dessa tankar blir det svårt men måste. God natt!

Allt som allt

Det har varit en bra men fruktansvärt krävande helg. Det är så härligt att se pojkvännenär som han gjort de här dagarna. Otroligt viktigt för oss båda. Han har hittat en vän som faktiskt är vettig och som gör honom gott. För egen del har det varit lite tufft då tankarna om rakblad så in i helvete tränger sig på. Vet inte riktigt vad jag ska göra med de här tankarna. Det är så svårt att fokusera på annat än dom när de hela tiden skriker i huvudet. Men allt som allt så är det godkänt .

Faktiskt en bra dag

Okej, dagen började skit, med ångest och en massa oro inför dagen. Den gick sådär. Ångesten ledde till ett sår som verkligen borde sytts men orkade inte riktigt ta hand om allt med att åka dit. Men istället ägnade jag och pojkvännen att klä granen. Så jädra kul! Så allt som allt fokuserar jag på det bra!

Spänd väntan

Om några minuter borde resultatet av min ansökan om att läsa två demenskurser på högskolan, distans. Lite smårädd, men tydligen var den ena väldigt populär så jag lär väl inte komma in på den, vad jag kan tro. Men jag hoppas, jag börjar bli bättre på att säga det. Antagligen. Det är mycket jag blivit bättre på, men också otroligt mycket att jobba på. Och snart blir det ännu mer, när psykologen går i pension. Hur kommer jag klara mig? Inte bra alls antagligen. Så svårt. Hans stöd har varit bland det viktigaste jag haft de sista fem åren. Utan honom hade jag inte haft en pojkvän, en vardag där jag mestadels får allting att gå runt. Det har varit svårt, rent av omöjligt vissa perioder. Då har han varit den första att stötta, medla, peppa, trösta, vårda på dessa förbannade psykavdelningar. Det finns andra skrämmande moment framöver, men jag tänker inte ge upp, efter all kamp jag redan utkämpat. Så ja, vinster finns alltid att nå, någonstans.

Herrejesus

Hm på allt. Kanske inte så illa. Bara tankar som snurrar. Dåligt samvete och tungt sinne, samtidigt som jag känner mig rätt tacksam för allt jag har. Igår hamnade jag och mamma på lunchdate med lillebror. Som jag älskar lillebror (därmed inte sagt att jag inte älskar mamma). Han har kommit så långt från där han var. Han hade sin tonårsrebell-period, men den hamnade mest i skymundan eftersom jag var en enda rörig självupptagen, självmordsbenägen, ständigt inlagd idiot. Han har fått kämpa i tysthet, men har gjort det bättre än alla andra. Jag vet inte hur många av hans nära och kära som vet om familjens situation, men jag är så glad (men inte förvånad) att han mår som han gör idag. Ingen av oss har väl i vuxna liv varit så stabila som vi är nu. Det är mycket tack vare honom. När ingen annan orkat med mig - då har han gett en kram, bett en kompis komma över, sagt en klok tanke, eller klokast av allt: tagit sig någon annanstans. han räddade sig själv: det är den största bedriften en människa någonsin kan göra. Han gjorde det, har gjort det (hittills), och som jag sa till pappa idag: det finns många faktorer det beror på, men någonstans har ändå viljan att leva överträffat allt annat. Vet inte hur, men på något sätt sitter jag här nu, halvfull men tacksam. Orkar inte ens rabbla alla saker, händelser MEN framförallt människor som gjort mitt liv levbart igen. Tack. <3

RSS 2.0