Praktikens första dag!

Har haft en väldigt bra dag. Katastroftankarna som jagat mig under natten var helt obefogade. Allting gick toppen, var toppen och kommer nog bli toppen så fyra veckor framöver känns inte som några problem alls. Var roligt att komma tillbaka i "gamet", arbeta med patienten igen, inte bara läsa om dem i långa och tråkiga böcker. En väldigt bra handledare, mysiga lokaler och ordnade former. Är så förhoppningsfull och glad för den här chansen.

Bakistjej

Hade en fin dag igår hos grannarna i byn där en 25-åring och hennes pappa som fyller 70 år skulle firas. En bra kväll med lite folk, och massa skratt. Jag åkte tåget från Sthlmpå morgonen, ut till familjen och hjälpte till med matlagning och dukning. De har hjälpt mig så otroligt mycket under åren. Mamman/frun pratar jag med varje dag. De är alltid de första efter familjen att hälsa på när jag hamnat på någon avdelning. (Många besök alltså). Men dagen efter, är som alltid, en tuff dag. Inte mycket nytta gjord. Är i alla fall inte särskilt nervös inför morgondagen. Första dagen på praktiken! Nervös men samtidigt ska det bli kul. Klockan står på 06.41. Inte lika pepp på det. Men men.

Underbart!

Det är så toppen att jag kämpar som jag gör. Vet att jag i första hand måste göra sakerna för min egen skull och det är därför det är så skönt just, precs, exakt nu. I sängen (ska upp halvsex :P ) hos Jasmine. Vi har haft det underbart de här dagarna. Alla dagar har innehållit för mig mediciner långt viktigare än alla 10-12 jag redan tar). Jasmine är en fantastisk människa så att vara här sprider sån där bubblande glädje, ni vet som man berörs av. I alla fall jag. Det har varit mycket (dagens största underdrift), några Harry Potter-filmer, promenad, äckligt vive-spel (panikattack på gång där). Det var en sådan kul upplevelse, känslan av att nu är paniken nära, ska jag inte ge upp mot den, låta den vinna, eller helt enkelt inte låtsas om den. Det finns bara en väg - och det är att kämpa. Vilket underlättas något fruktansvärt mycket av att man har stöd. Har man däremot ett stöd som förstår så blir det till slut att gå sju meter ensam för att hämta gräddfil. Ut från butiken, andas, ta en sobril och så känner jag inte av ångesten i princip alls. Har så fint stöd här. Det här paret har någon slags harmoni som smittar av sig. Och det, pausen i mit liv befinner jag mig fysisikt på en annan plats, alltså här denna gång. Pauser är bra! så god natt från Huvudstadel.

Övertrött men glad

Det har varit en väldigt fin dag. Lite fullt upp men har nu coolat ned mig i soffan hos Jasmine och R. Så mysigt. Nu ska ni få höra också: jag åt vegeratisk mat!!!!! Hallå jag? Med en familj som jagar och en väldigt köttätande. Men det smakade smaskens och jag är sä glad att vara här. Andra (eller ja, kronologiskt var hon först) saken på listan var att träffa A. Så otroligt stark tjej. Första gången vi sågs, trots att vi läst varandras bloggar länge nu. Nu är det dags för kojs. God natt.

Längtar

Så kom räddningen. En fantastisk sådan! Tre härliga dagar i Sthlm väntar i veckan och en kär vän (bloggvän från början - typ sju år nu). Ska bli så himla toppen! Jag behöver det. Och jag vill det, så himla gärna! Så vi hoppas på det bästa och att vi får det bra! Vilket jag inte tvivlar en sekund på! Min ångest får sig en rejäl känga av boosten, och tankarna som maler får förhoppningsvis paus från den här skiten. Orkar inte riktigt med den, tål inte mig själv och depression tycker det är skitkul att förstöra för mig. Och lyckas.

Utan detta stöd? Nej.

Idag har irritationen släppt (inte tack vare något telefonsamtal dock), mest tack vare ångest, som mest löst sig genom en fantastisk pojkvän och två underbara hundar. Jag vet inte varifrån ångesten kommer, varför den är där och allra mest verkar jag inte veta hur jag ska få bort den. Pojkvännen - hjälper sjukt mycket. Mediciner - det hjälper. Rakblad - det hjälper. Men inget får bort den HELT! Så trött på eländet. Trött på mig själv kan man säga. Det vore skönt med paus. Jag kommer just från en men vill genast tillbaka. Nog för att skola ger rutiner och något vettigt att använda hjärnan till men just nu fungerar den inte (fråga pojkvännen om dagens största mistake). Den är ur funktion på de flesta plan. Jag BEHÖVER komma bort! Någon rädda mig? Jag själv kanske? Strunt samma. Nu ska jag återgå till min tantserie och kasta pojkvännen i sängen.

Otacksam

Det finns stunder när jag inser att jag inte uppskattar det jag har. När jag inte ringer den där vännen, när jag bråkar med pojkvännen fastän inte förtjänar det, när jag inte hjälper mamma som jag borde. Osv osv. Och ibland är det precis tvärtom: man känner sig ouppskattad och inte värd vatten. Efter snart tre veckor som hundvakt åt hans hund (som han inte kan lämna eftersom dom bråkar) kan han inte ens ringa tillbaka, eller ens ringa på kvällen när jag pratade med honom på dagen inte hade tid då. Två dagar i rad. Det enda jag vill veta är om jag ska hunden mer eller om jag faktiskt kan göra den där sthlms-resan jag vill. Känner man sig ouppskattad? Njae. Bara jävligt mycket. Och lite smått förbannad. Och trött. Men överlag annars är det bättre och bättre.

Ända in i kaklet

Ögonen faller ihop men väl stängda svischar gamla minnen förbi. Som jag helst inte vill minnas alls. Men de kommer, ovälkomna, och ökar på ångesten rejält. Det händer en del nu och jag är lite sliten efter de senaste månaderna i depression. Suck på det. Men jag kämpar på, mindre än sju veckor kvar på utbildningen! Stort mål att klara, men har jag kämpat som jag nu ändå gjort så: ända in i kaklet! Nu ger vi sömnen ett nytt försök.

Update

Efter en vecka som varit lite bättre än de senaste så känns allt inte så kolsvart över lag. Det finns stunder av ljus nu. Det finns nog flera orsaker till det: en gladare pojkvän, en frisk och pigg hund, och just nu har vi mamma och pappas äldsta vovve också. Lugn som en filbunke så pojkvännen orkar med henne. Jag inbillar mig att Venlafaxinet börjar verka också, är vecka tre nu. Jag hoppas att det fortsätter gå framåt (om det nu ens börjat). Kanske börjar också tanken på att det är bara sex (!) veckor kvar på utbildningen, sen har jag kämpat klart!!!!!

Så trött, men ändå positiva saker

Just idag är saker lite bättre än sista tiden, pojkvänner har jag inte sett så här glad på hela sommaren, så det känns uppmuntrande för tillfället. i övrigt är det lite struligt. Ångesten tycker det är roligt att plåga mig större delen dagen . Kanske livet går lättare så småningom, men just nu känns hjärtat tungt och sinnet tämligen mörkgrått, men tack och lov inte svart. Venlafaxin kanske?

Slutkörd

Helt slut. På alla plan. Hoppas att saker vänder nu.

Inte toppen

Här är det lite blandade känslor. Allt från ångest till tacksamhet. Jag har fantastiska människor runt mig och idag fick jag återigen bevis på att psykvården har sina guldkorn. Läkaren ringde mindre än två timmar efter att jag bad om en tid. Jag fick både tips, hjälp och uppmuntran. Det kom lägligt. Fick ökad dos Venlafaxin :/ Idag har det annars varit en intetsägande dag. Det enda bra i övrigt var att se människor i sin närmaste omgivning vara glada och må bättre. Medicinen börjar verka så det känns aningen bättre.

Vilken värdelös dag

Dagen har mest ägnats åt plugg så nu är äntligen hemtenta ett klar. Relativt nöjd men med tanke på att sju återstår på sex veckor, då dessutom fyra veckor ska in, så kände jag att det får helt enkelt bli så. Ingen lätt kurs. 100% plugg (japp återgått till 100%) och lika mycket plugg så ja. Ren överlevnad nu! Mindre än två månader kvar! Annars har eftermiddagen varit riktigt tung. Ångesten damp ner när jag slappnade av för mycket. Vet faran med det. En extra oxascand så var det uthärdligt tills mamma kom. Tankarna maler, ångest krälar runt och håller ett konstant tryck över bröstet, mörkret känns allt svartare och bara att ta sig till att göra saker är svårt. I perioder går det bättre och sista veckan, går nu normaldos på Venlafaxin, så är det inte lika djup depression. Håll i sig!

Bra saker!

Trots allt som varit och är (depression främst i åtanke) har det utifrån det varit en vääääldigt bra vecka. Vi har haft det så bra vi någonsin kunde och det gör mig så otroligt glad. Vi förtjänade det här. Verkligen varit toppen allt. Främst vår kontakt, som bara blir starkare med tiden (känslor från min sida) men också två hundar som minst sagt älskat livet att kunna strosa runt i egen trädgård, utan två krävande unghundar, med sjöutsikt. Den sjöutsiktem har dessutom gett pojkvännen lugn och ro och en behaglig känsla. Vi har badat, pratat och umgåtts på ett helt annat sätt än hemma. Rejäl panik höll på att välta hela ekan över oss dock, som båda lider av flashbacks av. Ren adrenalin räddade oss båda från en hel eka jag skulle hamnat under i vattnet. En verklig tacksamhet till pojkvännen som antagligen räddade mig från ett trauma och vad hemskt nu än kan komma av det. Annars har vi mest gjort ingenting - precis som planerat! Så allt som allt: toppen!

RSS 2.0