Om glada nyheter bara var så glada som de en gång skulle varit...

Nyheter kommer till slut alltid fram, ibland på villovägar. Självklart är önskade barn alltid roliga att vänta. Men när jag en gång skulle fått ta del av barnets liv, men inte längre får... Då gör det ont. Jag känner mig övergiven men inser att om jag själv lärde mig hålla käften, vilket aldrig varit min starka sida, skulle jag varit en vän rikare. Livet bär med sig alla möjliga medgångar och motgångar, jag vet, smärta har varit en del av mitt liv i många år nu. Nästan två decennium av dåligt mående, ett av dessa två har mest innehållit ångest, sjukdomar och isolering. Är så glad att i alla fall en del av vännerna stannat, så här långt. Fina, fina människor som finns i mitt liv, på olika sätt. Men smärtan är alltid en del av vardagen. Jag önskar föräldrarna allt gott, även om jag aldrig kommer få veta det, och jag vet att de kommer bli underbara föräldrar. Tack och lov inser jag mina egna begränsningar och vet därmed att jag själv skulle bli en urusel mamma, så inga barn för mig, jag njuter av att träffa andras.

Kommentarer
Postat av: Jessica Högberg

Oj, låter som du gjort en tuff förlust... Hoppas du är ok!

2016-04-10 @ 21:46:07
URL: http://lchftrollet.blogg.se/
Postat av: jessy

Usch, låter tufft och jobbigt.. Kram till dig!

2016-04-11 @ 11:16:52
URL: http://jessygunnarsson.com
Postat av: Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Jag vill ha barn i framtiden men just nu är jag långt ifrån redo. Behöver få ordning på mig själv först och sen hitta en bra karl kan behövas haha :)

2016-04-11 @ 16:33:42
URL: http://evahle.se
Postat av: Sofia

Du är tuff! Även om jag inte känner dig verkar du starkare än många. Kram!

sv: ja, det får gärna variera lite i aktivitet :) Har haft psykiska svårigheter från och till sen jag var 15 ungefär, men bipolära diagnosen fick jag i januari 2015. Förstår! Familj och vänner är sjukt viktiga. <3

2016-04-11 @ 16:49:10
URL: http://sofiavaha.blogspot.se
Postat av: A

Förlorade vänner är verkligen en sorg!! Jag vet! Men då får man försöka tänka att de inte var så mycket till vänner om de inte kunde stanna när man behövde dem som mest. Men ont gör det!
Kram!

2016-04-11 @ 20:47:56
URL: http://annmi.blogg.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0