Tack alla fina

Det är så roligt att gå in på bloggen och läsa alla kommentarer. De värmer hjärtat. Jag får ett leende på läpparna varje gång jag inser att någon/några lägger tid på mig på det viset. Jag är inte riktigt van vid att folk utanför familjen gör det. Jag ägnade fem år i skolan åt att bli åtsidolagd varenda dag. Enligt dem helst flera gånger varje dag. Det är fint med mig nu. Förutom en gnagande ångest av att vara splittrad. Det spelar ingen större roll vart jag är; är jag hos den ena saknar jag de andra - och tvärtom. Jag älskar dem alla, så att försöka dela upp tiden kan vara lite stressande. Men jag har många som jag älskar och som jag verkligen är glad för att jag har i mitt liv. Som sagt ingår bloggen där. Jag har haft blogg i flera år, en före den här, och människorna man "lär känna" men denna är mycket roligare, och tro det eller ej, mer hoppfull.

Lite sliten

Här är det en sliten tjej. Efter många timmar igång, med hundar, shopping och garderobsrensning(!). Vi började gå igenom bådas nu när resan närmar sig. Så vi har koll på vad vi behöver köpa innan dess. Idag blev det jeans, topp, trosor, jacka (!), och 30-årspresenten till fina E. (Som ni sett bilder på i augusti), som fyller år den 10e då man är bjuden på kalas. Ska bli skoj faktiskt, även om större folksamlingar alltid skapar oro inför det. Men det tänker jag inte fokusera på, den får finnas där, den där oron, men den ska inte få ta all plats. Försöka är första steget!

Bra besked!

Så var allting plötsligt mycket lättare. När cancerbesked eventuellt så är den veckan lång, men nu är väntan över och beskedet var att det inte var cancer, utan en godartad cysta! Ångesten lindrades så fort mamma uttalat den meningen tidigare idag. Nu är det nya tag, vilket egentligen bara betyder plugg och nedräkning - för snart åker jag och mammsen! Det var ungefär vad en urladdad Elin orkar skriva idag. Kram på er.

Även usla dagar ska genomlidas

Vilken rutten dag. Allting har bara varit ett genomlidande. Nu är den äntligen över och jag kan sätta punkt för en dag av värk, bortdomnade kroppsdelar, yrsel, illamående, svullen kropp och en evig känsla av ångest. Eller okej, innan förra veckan var det rätt bra men jag är inte så bra på dåliga besked, så beskedet om mamma har fastnat. Kanske inte så konstigt. Men det gnager hela tiden, tårarna ligger nära och det går nog inte en promenad just nu utan att gråten faller på. Det är skrämmande när saker helt enkelt inte fungerar. Men jag är tacksam för varje dag vi får och det ska bli så himla kul att åka iväg bara hon och jag, igen. Nu ska jag kort sagt sova bort den här dagen.

Samlad familj

Idag är hela familjen utslagna av bakfylla. Eller ja inte mamma fullt ut men hon drack vin till maten. Gott tecken? Vet inte. Nej men hela familjen (har ju en lillebror) har varit samlade i helgen och bara haft det gott. Igår var det 60-årsfest för en för mig (och familjen) nära vän. Hon har funnits i mitt liv sedan jag föddes och de sista åren har hon varit ett av de starkaste stöden utöver familjen. Riktigt trevligt. Vi fick komma ifrån allt men vara tillsammans, så viktigt för familjen nu. Ha de där kvällarna då vi bara sitter. Just nu är vi i starkt behov av det. Provsvarem väntar, det ligger där i bakhuvudet och väntar på att hugga till när försvaret är som sämst och oron slår på en. Men det är skönt att vara hemma i sitt eget space med pojkvännen. Vi mår bra här, tillsammans. Kanske inte just nu. Men någorlunda.

När allt skulle bli så bra men blev så förbannat fel

Igår skrev mamma till mig och undrade om jag kunde jobba några timmar på hennes jobb. Hennes jobb är urkul att vara på och att servera 34 pensionärer är en av de lättaste saker jag kan hitta på, det var min terapi i tre år att göra just det, men med det dubbla antalet. Det skulle bli så kul, jag såg verkligen fram emot det igår kväll, och jag gick upp med en bra känsla. Inga som helst problem att slita av mig täcket. Det förändrades två timmar senare när mamma kom för att hämta mig. Det visade sig att jag behövdes för att hon skulle göra en undersökning på sjukhuset, senaste proverna (hon tar en gång i halvåret) visade cellförändringar. Det vore fjärde gången om det nu visade sig att proverna hade rätt. Jag vet inte hur familjen skulle klara om det vore cancer en gång till. Det skulle gå, men hur bra...? Och hur lång tid..? Och med vilken hjälp? Och på bekostnad av vad..? Nej jag orkar inte ens tänka på det nu. Det får vi ta imorgon. Eller sen. Eller kanske aldrig. Helst det sistnämnda. Men svar inte förrän nästa vecka. Lång väntan.

Lång men bra dag

Det har varit en lång dag. Men jämfört med förra veckan är det lindrigt. Nu vet jag ett uns av hur föräldrar har det. Konstant oro för min lilla tax är en vana, men när man har svårt att tänka på annat för att hon mår riktigt dåligt, då är dagarna långa när hon behöver upp för det mesta. Nu mår min lilla bebis toppen, pigg och glad. Matlust igen, skönt då hon normalt är en dammsugare vad gäller både hundmat och människoföda. Annars är det rätt bra med mig faktiskt. Plugget går framåt (Högsta betyg senaste hemtentan), och är riktigt roligt. Dagen har dessutom varit väldigt produktiv: tvätt x 3, plus lite invikning av tvätt, byta lakan i sängen, plugg fyra timmar, disk x 2, titta på hockey där mitt lag förlorade, hundpromenader x 3 och matlagning. Just det: en timme psykolog. Så himla tacksam för honom. Har många bra människor i mitt liv som gör mitt liv så otroligt mycket lättare. Och roligare. Och mer värt att leva. Ni vet vilka ni är <3 nu god natt. Imorgon ska jag jobba på riktigt några timmar hos mamma nere på Slakteriet. Ska bli skoj även om det är nervöst. Men jobb som servitris ett antal somrar så det sitter nog i det där.

Slarv med inlägg ser jag

Har visst glömt bloggen lite. Varit hundoro, ångest och fullt upp med plugg. Är rätt bra trots allt. Är väldigt trött, till skillnad från min tidigare mycket trötta hund - som nu är pigg igen. Dagen idag har mest ägnats åt bästa vännen och hennes två söta barn. Alltid mysigt att träffas. Så är nöjd med dagen. :)

Motvind eller "motvind"?

Det är en jäkla skillnad på att kämpa i motvind när alla tycker att jag har medvind och när folk tycker det är okej att jag tycker att jag har motvind. Vilket det sista aldrih händer. Mår jag dåligt av att känna sorg efter personer som på ett eller annat sätt lämnat mig - då är jag löjlig för att jag hakar upp mig på årsdagar, är ångesten brutal pga att någon (som inte har någon rätt att lägga sig i - J. du räknas till dem som har rätt till att säga något) har sagt något om min vikt är jag patetisk för att jag lyssnar på andra, gråter jag av rädsla för att min hund kan vara på väg att dö är jag nojig. Osv osv. Vad är problemet? Får jag aldrig bara må som jag mår? Självklart kämpar jag i de flesta stunder för att må bättre och trots motvind eller "motvind" ta mig framåt. Låt mig bara få göra det i min takt, även om den är jävligt långsam.

Intet nytt på fronten

Här är allt detsamma fast lite värre. För första gången på ett dygn dricker bebis vatten. Vi körde med vattenflaskan en gång tidigare, som gick ned men nu drack hon ungefär en dl frivilligt. Fortfarande trött, nere och inte alls sig lik, men vi fick också ned tre bitar skinka med lite ris inbakat. Däremot är avföringen bara lite fastare än vatten, vilket varit fem gånger idag. (också idag osäker på antalet). Det är ungefär vad tankarna gått till de senaste dygnen. Min egen ångest över just 13 april lindrades kraftigt av ovan nämnd oro. Fick förresten en timmes trevlig kaffestund med E. - alltid välkommet. Och ja, förresten, till slut blev den första hemtentan på kursen Vård och omsorg vid demenssjukdomar. Hur kul som helst! Nu kommer kurserna man härdat mer än ett års pluggande för.

Mammanoja

Idag har varit en tuff dag. Som alla kvinnor har jag någonstans en mammakänsla. Jag är klok nog att inse att min får stanna vid hunden, då jag skulle bli en urusel mamma. Men idag har dessa känslor fått stort utrymme då hunden mått urkasst. Trött, seg, sur men framför allt väldigt dålig i magen då hon spytt fyra gånger (tror jag, varit lite mycket som sagt) och bajsat ordentligt en gång och fyra gånger bajsat rinnigt eller bara vatten. Så ingen mat mer än ris, fil och lite skinka för henne som vi efter ett par timmars försök fick i henne. Hon verkar må bättre efter det, hon fick behålla allt också. Trött är hon dock fortfarande. Har ringt pappa hela dagen för att bli lugnad och få tips (antagligen mest det första). Det är underligt hur ens egna ångest helt plötsligt decimerades betydligt och all oro för henne tog överhanden. Vilket betyder att den härliga ångesten kom tillbaka ungefär samma timme som oron över henne lugnade ner sig. Men hellre det så att hon får må bra. Det är lite samma med pojkvännen. Desto sämre han mår desto mindre bryr jag mig om ångesten jag själv bär på. Också värt det, jag hoppas att han en dag får må riktigt bra igen. Drömmen vore om alla tre fick må toppen, men en dag så!

Fint

Det här med nya dagar. Idag är ju som alla andra en sån. Just nu har jag en tax-klump på magen som leker med sin husse. De trivs bra ihop och jag trivs med dom båda. Vi har det bra tillsammans, och jag är tacksam för alla jag har i mitt liv. Har mycket bra. Familj, fina vänner, plugg som går bra och nya kursen verkar hur kul som helst! Omvårdnadsprocesser vid demens kort sagt. Det är de kommande fyra kurserna jag härdat allt hittills för. Ska bli riktigt skoj det här!

Om glada nyheter bara var så glada som de en gång skulle varit...

Nyheter kommer till slut alltid fram, ibland på villovägar. Självklart är önskade barn alltid roliga att vänta. Men när jag en gång skulle fått ta del av barnets liv, men inte längre får... Då gör det ont. Jag känner mig övergiven men inser att om jag själv lärde mig hålla käften, vilket aldrig varit min starka sida, skulle jag varit en vän rikare. Livet bär med sig alla möjliga medgångar och motgångar, jag vet, smärta har varit en del av mitt liv i många år nu. Nästan två decennium av dåligt mående, ett av dessa två har mest innehållit ångest, sjukdomar och isolering. Är så glad att i alla fall en del av vännerna stannat, så här långt. Fina, fina människor som finns i mitt liv, på olika sätt. Men smärtan är alltid en del av vardagen. Jag önskar föräldrarna allt gott, även om jag aldrig kommer få veta det, och jag vet att de kommer bli underbara föräldrar. Tack och lov inser jag mina egna begränsningar och vet därmed att jag själv skulle bli en urusel mamma, så inga barn för mig, jag njuter av att träffa andras.

9e april - man glömmer aldrig någon som berört ens hjärta

Idag har varit en väldigt blandad dag. Minnen av alla de slag har poppat upp i huvudet, men har haft en bra dag trots allt. Har fasat för denna dag, som jag alltid gör inför smärtsamma minnesdagar. Idag skulle farmor blivit 86 år. Hennes farväl gör fortfarande ont att minnas, kanske för att det är så pass färskt som det är. Vi har firat hennes födelsedagar i alla år. Jag och lillebror har ägnat många sådana dagar åt smörgåstårta och påskmust i deras lägenhet. Mammas egna, som inte slår något i världen. Vi firade aldrig stort men vi gjorde det med omsorg och kärlek. Så många fina minnen som jag tar fram så här. Promenader, turer i jordgubbslandet i stugan (den ligger tio minuter från där de bodde fast), pannkakslagande, sudokotävlingar, sportminnen osv. Jag är så glad att jag fick växa upp med henne som en stadig stöttepelare i livet. Har inte tagit bort hennes nummer ur kontaktboken än. Kan än idag höra hennes röst, minnas hennes dialekt, känna hennes trygga famn. Det är fint att ha varma minnen att ta med sig. Så inte döden är det enda jag känner. Det kommer den 13e. Men idag är en dag då jag kan tänka tillbaka på vilken tur jag och lillebror haft som hade den farmor och farfar vi hade, för vi lärde oss så otroligt mycket av dem. Nu är de båda borta, men de finns alltid med mig. Allt vackert de gett mig, det tänker jag särskilt på. Miss you <3

Efterdyningar

Ni vet såna där dryga människor som mår dåligt i flera dagar när de gjort något fel, oavsett storlek på felet? Jag är en sån. Det gör fortfarande ont i hjärtat att veta att de där såren på armen läker, men smärtan efter dom gör mer ont i själen. Hur kan man vara så urbota dum? Vet inte vad jag tänkte. Ville bara få mindre ångest. Skit samma. Idag har jag för första gången på ett bra tag inte läst en enda sida eller skrivit en enda rad som handlar om plugg. Älskar dagarna mellan kurser - underbart! Så blandat här alltså.

För mycket för fort

Så kom det där bakslaget. De kommer alltid igen. Egentligen är ju allt bra så den lamslagande ångesten nere på minikonserten var som alltid oväntat väntad. Min arm ser ut inte ut som en krigszon som de annars gör, då jag som jag nämnt inte haft ett rakblad nära armarna i syfte att skada. Men ja. Två sår. Jävla idiot man är. Saker som känts så bra. Allt har ju vänt. Men panikångesten på toan där blev för tung. För massiv. Så nu har jag inte bara förstört en månad utan på armarna utan också förstört den månad då jag skulle sluta. Bra kämpst av idioten Elin. Trött och besviken på mig själv.

Kämpar för ett liv

Det är tufft att vara psykiskt sjuk. Fysiskt också, men de flesta med sådana problem får adekvat hjälp. Jag får det numera, men så många år gick utan stöd så det tar tid att komma ikapp. Har jag märkt, nu när jag haft min utmärkta, fantastiska psykolog i fyra år. Samtidigt är det svårt att erkänna det. Att man inte är dålig bara för att man inte hittar en stabil vardag samma dag, vecka eller ens samma år man börjar kämpa. Jag mår för tillfället rätt fint faktiskt. Påsken blev em vändning för mig. Jag som trodde det skulle bli totala motsaten; att allt folk och kaos skulle tära på krafterna. Men nej, allt gick ju bra och sen dess har allt bara blivit bättre. Idag träffade jag en kär vän och hade det bra några timmar. Timmarna hemma gjorde susen och kvällen hos mamma och pappa kan man inte klaga på. Men måendet blir inte alltid bra i samma takt som resten, så en kamp. Men ja, det är april nu, och någonstans börjar jag inse vad det är jag kämpar för. Jag kämpar inte bara för mig själv, (egoist deluxe här), som är det viktigaste att börja med, utan också för min vardag, att den ska innehålla frihet, och glädje. Dessutom ett jobb jag antagligen kommer älska, en rofylld samhörighet med min sambo och ta hand om en älskad hund. Jag kämpar för mitt liv. Eller nej, det har jag gjort i flera år. Jag kämpade för min överlevnad och har hittills vunnit alla. Jag kämpar för mitt hälsosamma, lyckliga liv - det är något helt annat. Jag kämpar, helt enkelt.

I korthet: toppen!

Allt är inte frid och fröjd; kroppen krånglar lite sådär som vanligt, ångesten över kroppsstorleken är brutal, MEN, faktiskt, mina sista dagar har varit så jädra, jävla, in i helvete bra. Bra dagar med pojkvännen, de vi haft, med mys och skratt. Igår var jag och mamma iväg på äventyr i stan, men idag - då ni! Då var jag och mamma och hennes urmysiga chef till Götlunda glass för att provsmaka igenom deras sortiment för att välja ut ett antal till Ampans Choklad och Bakverk (mammas jobb - som varmt rekommenderas att ni besöker om ni har vägarna förbi Västerås). Herrejisses vilken glass de tillverkar. Jag fick vara en tredjedel i omröstningen om vilka smaker som skulle vara med. Smultron och päron var mina favvisar. Apelsinen satt inte helt fel heller. Hemåt för oss och hem för plugg för mig, som egentligen skulle varit vila. Som visade sig inte vara helt nödvändig då jag orkade med en finfin kväll, med samma sällskap. Vi tog oss till Konserthuset för att gratis (bra med kontakter :P ) gå på Gunilla Backmans hyllningskonsert till Barbra Streisand. Bättre än förväntat. Därmed sagt mindre jazz. Om man vill så kan man säga att jag mår rätt fint. Mentalt är det svajigt, men i huvudsak väldigt bra. Kan inte begära mer faktiskt. Eller jo, att salstentan på fredag går bra. Men jag är så himla nöjd med saker i mitt liv. Om drygt fem veckor åker jag och mamma till Toscana, bror byter jobb (äntligen), pappa verkar må bättre och alla hundar är precis så glada och friska som man kan önska. Ja ni hör själva! Bättre än på väldigt länge!

Det får bli ett kort men glatt inlägg

För dagen har varit toppen. Älskade Maria med familj (13 år i år aom vi känt varandra) hade dop för minstingen idag. Så söt, han var jätteduktig under hela gudstjänsten. Jag smet ut lite tidigare, på gott och ont, men som vi båda vet så hamnar jag alltid vid uppdukning, och köktjänst. Mindre folk än vanligt men bara skönt. Idag var folksamlingar extra jobbiga. Dessutom lite räddning med kökstjänstgörning, då folk sällan drar sig dit (ja men faktiskt - att hjälpa till när man borde. Men nej, vissa människor har man känt i tre år nu och får ändå en handryckning. Inte ens en kram kan man kosta på sig. Jag gick som satt ut i köket och påmindes om tiden då jag sprang till köket för jämnan, för att hålla i stekheta glas. Min vanliga överlevadsmetod: självskada. Nog om det. Allt gick bra, dopbarn och dopfamilj nöjda vad vi vet. Så här en trött tjej (två- hundek har haft en lång dag.)

En sån där dag, ni vet, när inget är fel och inget är klockrent rätt

Idag har varit en rätt soft dag. Ingen monsterångest, bara lite störande som några Sobril ordnat. Kroppen är kanske lite fel, men ryggen blir allt bättre och migränen har hållit sig borta i drygt en vecka. Det känns rätt bra, att kroppen inte strejkar totalt hela tiden. Mentalt är det helt okej. En mysig, bråk-fri, chokladfylld, hundgosig och kärleksglad dag. Ni vet - inget att klaga på, och inget att hurra för. Bara lagomdag.

RSS 2.0