Listan om mig

1. Hur länge har du bloggat? Jag startade min första blogg 2008, i samband med min inläggning på barnpsyk i Västerås och ville ha både dagbok för min egen del men också sprida information om hur åtta månader inlagd på LPT såg ut. 2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du började blogga? Min bild av bloggare fick egentligen sin grund lagd i samband med att jag började träna och svälta. (fel ordning där kanske). Jag trodde att alla la en kvart om dagen på att skriva proana, eller i vissa fall vara Blondinbella-stilen. 3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Första bloggen... Det måste nog vara om en tjej som hamnade inlåst på rättspsyk, det var 2009, när jag blivit utskriven igen. 4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem? Oj första inläggen. De var destruktiva, självdestruktiva, trasiga och sorgliga. Jag har slutat skämmas för dom, men jag kommer aldrig vara nöjd med dem. 5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare? Jag läser kanske 7-8 bloggar regelbundet, oavsett om vi har en konversation eller inte. Sen finns det ju några till där vi kommenterar varandras inlägg. 6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar? Ehm det är nog 50/50. Sen är nog en del lite blandat av dom. Många är som min blogg är: om psykisk ohälsa i dagboksform. 7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Oj. Tror faktiskt att jag på något sätt känner igen mig i alla. Utom modebloggarna då. 8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Det får nog bli http://babustyle.forme.se. en fantastisk tjej som vet hur många av mina problem känns. 9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Vet faktiskt inte. Mamma och pappa tycker väldigt illa om det, men de läser den heller inte. Men i övrigt har det aldrig hänt att någon sagt att jag ska sluta skriva. 10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Förutom att min sociala förmåga är bättre än den beskrivs som i bloggen så är jag nog mig själv. vilket jag tror att de närmaste runt mig håller med. 11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller täns gränsen hela tiden? Det finns saker jag väldigt sällan berättar i bloggen, men när jag startade den här (blogg nummer 2), sa jag att allt som har direkt samhörighet med mina sjukdomar ska skrivas ut. Det har jag hållit till stor del, för min största anledning till att starta blogg var att berätta om det som ingen berättade för mig innan jag blev sjuk, som jag hade behövt höra då. Men gränsen har nog aldrig tänjts sen jag började. 12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Jag skriver aldrig negativt om mina nära och kära så att läsare förstår vem/vilka jag skriver om. jag skriver heller aldrig om pappas jobb, då det är lite kontroversiellt. Inte heller skriver jag om vad jag pratat om med andra människor, utan att dom godkänt det. 13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Alla behöver få veta att de är sedda och behövda, också jag, men numera är det inte samma sak som det var för några år sen. Numera skriver jag mer för min egen skull, även om jag helt klart försöker finnas där för andra drabbade. 14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hans/hennes blogg? Absolut inte! man kan lära känna delar av person, men själva personen, nej. 15. Har du träffat folk IRL som du fått kontakt med via bloggen? Fyra fem stycken skulle jag tro. Sen en hel drös via dikta.se som jag var medlem på tidigare. 16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Personligen tycker jag det. Proana till exempel, är farligt för både bloggare och läsare. Eller de som indirekt skriver om sjukdomar som triggar dem vidare. (jag själv skrev en del såna inlägg förr) 17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i en kommentar eller i andra bloggar? Självklart finns det människor som saknar empati, hjärta och/eller hjärnceller. Också min blogg har fått skit, särskilt den gamla. 18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar? Självklart finns det korkade inlägg, främst skrivna när jag varit förbannad. 19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Främst är nog pressen att skriva. Att jag om det gått för många dagar känner mig stressad och ibland ledsen. Sen självklart finns pressen att skriva "rätt" saker. saker som berör men inte förstör. 20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? Ja det tror jag faktiskt att jag gör. Jag älskar att skriva blogg och skriva kommentarer.

Bläsch

Jobbig dag idag. Inte svinjobbig, men bara... Tung. Får liksom ingen rätsida på mina tankar. Jag bara springer, så snabbt jag kan men mörkret är ändå både bakom, bredvid och i mig. Det gör ont. Jag känner mig socialt missanpassad, isolerad, fet, brutal ångest och så den vanliga värdelösheten.

Orolig själ

Det är som vanligt här. Om man nu utgår från de tre senaste månaderna. Jag är i grunden en orolig själ och det blir inte bättre med åren direkt. Det mesta verkar bli värre med åren för min del. Ångesten har inte nått samma nivå som 2008 när jag sprang tre fyra mil per natt, åt var femte dag och sprang till vågen 40-50 gånger per dag. Den ångesten är inte här. Den här ångesten är någon annan sorts. Som inte har samma anledning till att finnas där. Men ändå finns där. Jag kämpar med allt och det känns helt enkelt tungt. Jag virrar runt i något slags mörker utan ände. Kommer aldrig till något varken slut eller någon början. Bara vilse.

Klar

Så var jag klar med första uppgiften på kursen Medicin 1. Kommer bli tufft. Men jag kämpar. Och sliter. Och försöker. Och misslyckas. Konstigt egentligen. Hur man kan misslyckas så ofta utan att ge upp igen? Jag menar inte att jag tänker försöka ta mitt liv imorgon, utan mer övergripande undrar hur man överlever trots ständiga påminnelser om brister och avsaknad av värde. Det är helt enkelt svårt att komma ihåg att jag inte är värdelös. För just nu är det så både tankar och känslor går. Mörkret är här.

Trevlig dag

Det har varit en lång dag, men produktiv och ganska trevlig om man bortser från ångesten och mörkret. Fasar för läkarmötet på måndag. Snarare livrädd. Jag hoppas som vanligt, men jag tänker försöka att stressa ned inför det. Hur nu det ska gå. I alla fall: ätit mammas goda mat, druckit lite vin, myst mee samtal med mamma och pappa. Nu är det mys med hunden på magen, vindruvor och ett glas vin. Framför teven och segar. Det får anses vara helt okej efter väldigt mycket plugg. Så ja. Allt utom ångesten känns okej.

Hick

Irriterande I-landsproblem: hicka. Om och om igen. Gör ont i nacken vilket spänner i huvudet, vilket förvärrar värken. Så värken är mörbultande. Vilket gör mig retlig som leder till att jag inte kan fokusera på något överhuvud taget. Nej det har varit en udda dag om jag ska vara ärlig. Måendet är inte på topp, mörkret känns nära förestående. Men jag kämpar. Kämpar med allt.

Allt som vanligt

Just nu ligger jag med min hund på magen i lägenheten där vi bott i snart två år. Det har varit några veckors paus från det men som ovan nämnt: allt är som vanligt. Till och med så vanligt att Mord och inga visor går på teven. Medicinerna är intagna, pojkvännen är trött, hunden är rastad och jag är halvstressad. Inte kommit in i pluggtempot än. Det kommer. Tills dess ska de sista papprena in och allt annat ordnas. Suck. Men jag mår nästan okej. Typ.

God natt.

Klockan är mycket. Jag har ångest och är trött efter en riktigt usel natt. Dagen har varit sådär. Många sår efter för mycket ensamhet. Men skönt nu. Hunden vid magen och pojkvännen utmed ryggen: så allt är äntligen som det ska. God natt.

Urtråkig dag

Idag har inte så mycket mer än plugg och matlagning varit konstruktivt. Eller vänta, om det fortfarande är måndag (orkar inte kolla^^) så var jag till skolan för att ta fler blodprover. Alltså: prova att ta själv. På docka, men med vener så fejkblod kommer. Gick bra så är nu godkänd på "Praktiska övningar 2". Skönt, en del borta. Började läsa ur boken idag. Kommer bli en SVINIGT jobbig kurs. Kommit 100 av 500 sidor och jag kommer inte ihåg en tiondel av alla termer, uttryck och nam än jag läst om. Fy. Nej över till uppgifterna som är lika jobbiga men inte innehåller lång läsning utan "bara" att jag ska skriva veckans uppgift av psykologen. Skrivit varje dag som jag ska, men idag. Ska ju dit imorgon. Så over and out härifrån. (Eller vänta: mitt hockeylag från orten låg under med 2-0 men vann till slut med 5-2! Vi såg matchen på teve). Nu: hej då.

Dessa dagar alltså

Det är lite dystert och tungt här. Är helt enkelt trött nu. Har varit hundvakt till mamma och pappas tre, plus min - så fyra vovvar. Den yngsta, deras halvåriga valp är så fruktansvärt dryg men bara att vårda och härda. Och lära. Men hon vet reglerna men vägrar låta sig visa det. Mycket skällande och berömmande för något hon redan kan och vet. Frustrerande. Sen är hon söt mellan varven men jag är som jag är: dålig på barn och hundar. Har svårt att tycka om dom. om dom inte ligger mig varmt om hjärtat. Så en bråkig hund gör inte mitt liv lättare men jag kämpar. Mot ångest och depression, mot trötthet och bitterhet och mot mörkret, allra främst.

Usch

Det har varit lite tuffa dagar. Främst för att jag varit ensam så många timmar. Men samtidigt måste jag ju lära mig. Jag är snart 25 år (hualigen) och kan inte vara ensam mer än tre fyra timmar. Hopplöst. Än är det dessutom två timmar innan mamma kommer hem. Tills dess har jag INGENTING att göra. Inte fått boken så jag kan plugga, inte för att jag hade orkat det heller, i det här tillståndet. Är lite trött och lite less och lite deprimerad. Och ja. Inte pepp på livet. Vill mest av allt göra ingenting överhuvudtaget. Fasar för att behöva göra mer än ta hand om hundarna.

Vilken otroligt seg dag

Så förbannat trött jag är idag. Trött brukar jag vara, men utsliten och totalt utmattad på det här viset känns ovanligt tungt. MEN jag fick tillbaka provet idag och jag kan stolt meddela att jag klarade provet och därmed kursen. Så himla nöjd trots betyget. Jag klarade det och det är det viktiga just nu. Så jag degar i soffan, halvsover, gosar med hundarna och gör absolut ingenting mer än dricker vin och tjattrar med familjen. Ungefär vad jag orkar, och faktiskt, det duger alldeles utmärkt.

Notiser: allt är klart

Sådär då. Då var tentan gjord, det kändes relativt bra och jag borde få godkänt på den. Annars får jag göra omtenta och då får det väl vara så. Det har kommit upp en rad beslut som måste fattas, men en del är tagna och det känns bra. Tillbaka till mitt och pojkvännens på söndag, vilket känns fantastiskt. Skrämmande, men fantastiskt. Förstår inte hur jag klarat mig utan honom i två veckor. Var där idag och vi pratade igenom allt som hänt och alla känslor som uppkommit. Så allt som allt - framsteg. Som jag hoppas står fast och kanske blir fler så småningom. Det är dessutom beslutat att jag avbryter skrivarkursen jag påbörjat, för jag känner att jag inte riktigt orkar med det om jag ska plugga 100%. Känns klokt om jag ska vara ärlig även om kursen skulle varit rolig. Ångesten håller dock i sig. Med nästan-avbrott, men den finns alltid där. Förgör, förstör. Jag förlorar mig själv när jag lägger mig i dess händer och låter mig ätas upp. Så förbannat korkat men jag finner inga andra vägar och hamnar till slut där ändå. Nitlott.

Degklump

Det har varit en lång dag så hjärnan är en riktig degklump. Helt slutkörd. Upp tidigt, iväg för att kämpa med pluggandet men sov mest halvsittande i en träsoffa på psyk för att sedan träffa psykologen. Så jädra viktig är han i mitt liv. Har verkligen haft tur som fick honom. Är så tacksam för alla jag har inom vården. Nu vet jag inte hur saker går med läkaren här om två veckor. Vad han har att säga. Något bra hoppas jag. Sänkning av medicin kanske? Äh vet inte. Det är en senare sak att fundera på. Dagen fortsatte med tre timmar föreläsning på skolan. Så trött nu.

Snabbt och trasigt

Det är mycket som kan tynga ner en människa. Det kan tära, göra ont, trötta ut. Jag har för tillfället upplevelse av alltihop. Allt är bara för mycket och vardagen känns konstig och tom. Delvis därför jag vill börja plugga ordentligt. Det får gå som det går. Jag kommer kämpa, ända till slutet. Som sig bör. Jag har kämpat hela livet och de sista åtta åren har varit ett rent helvete. Jag har överlevt och just för tillfället hoppas jag på att det fortsätter så. Det var inte längesen jag önskade motsatsen så det får väl räknas som framsteg. Jag gör inte så många så får vara glad för att jag fixat det.

Opera i Stockholm

Så var helgen förbi. Känns väldigt blandat om jag ska vara ärlig. Otroligt bra dag igår, fantastiskt roligt och viktigast av allt så var mamma nöjd med dagen. 10.10 satte vi oss på bussen här hemma i Västerås för att ta oss till Stockholm. Vid lunch var vi framme och vi tog oss till lite butiker, NK självklart och lite annat. Ingen shopping dock men budgeten räcker inte till det heller. Det gör mig inget, bara det viktigaste målet var uppfyllt så är jag nöjd: att mamma var nöjd med resan. Vi tog oss nämligen (bland några tusen poliser) till Kungliga operan för att se Madame Butterfly. En riktigt riktigt bra opera! Så jädra klockren! Är glad att jag fick följa med och det var roligt att få quality-time med mamma. Det får jag i och för sig ofta men ändå speciellt att åka iväg och göra något man sällan gör men som man uppskattar så otroligt mycket när man väl gör. Dagen innehöll också en väldigt tärande situation: bussresan hem. Inte en plats ledig, två fulla gubbar, två skrikande barn, en arabiskt vrålande kvinna i sätet bakom och en alltför fort åkande buss. Migränen bad om uppmärksamhet så sänggåendet blev ytterst kort efter hemkomst. Morgonen idag kändes inte helt peppande. Tråkiga sms, tung dag och en stressande oro om hur den förekommande sluttentan kommer sätta käppar i hjulet för min planering. Reden efter mindre än en vecka sen jag gjorde planeringen. Lite jobbig dag. Lever på gårdagen. Får göra ett tag för planen framöver känns dyster och tung. Nu återgår jag till soffan, föräldra-sällskap och hundmys.

Äntligen där

Nu är första delen av utförandet av beslutsfattandet gjort. Har skrivit mig själv som heltidsstudent nu. Det får bära eller brista för jag vill satsa nu. Satsa på mig själv och våga prova. Det kan ju hända att det går. Vad underbart det vore! Få jobba snart! Om knappt 1.5 år är jag klar om jag fixar det här!!! Så sjukt kul att få klara mig själv igen. Var många år sen sist. Men okej - våga satsa, våga testa. För min egen skull.

Alltid något

Kväll igen. Kvällsångest igen. Eller ja, konstant ångest numera. Skulle kunna skriva svordomar i evigheter om den här ångesten. Jag vet inte riktigt hur jag klarar av det här. Är inne på tredje månaden av kaos. Det gör ont. Inte verkar kaoset lägga sig nämnvärt heller. Bollar är i rullning, efter idag. Finns en del idéer som jag försöker hänga upp vardagen kring. Men en hel del kvar för att komma dit. Men nu sömn.

Nix - ingen vändning

Här syns ingen vändning till, överhuvudtaget. Det gör ont att ha halkat tillbaka så i skiten. Tårar i evighet, rakblad för alltid. Spyor ständiga. Tabletter oövervinnerliga. Och livet tungt. På många sätt fattar jag inte hur det kunde gå så här illa. Hur fruktansvärt dåligt förberedd jag var för en sån här kris. För det går riktigt riktigt dåligt just nu. Jag tänker inte ens nämna antalet av alla destruktiva metoder jag använt, ens bara idag. För det är fruktansvärt, patetiskt och svagt många. Hatar mig själv mer för var dag. Som om solen försvinner längre och längre ifrån min lilla glob. Förbannade, jävla glob, jag fick gärna lämna den helt och hållet, för just nu är den outhärdlig.

Vändningen - vart är du?

Mina ord har tagit slut. Det här inlägget kommer ta ett tag att skriva. Bara för att jag redan skrivit allt. Eller nej, det har jag inte. Just nu är jag hos mamma och pappa och försöker lära mig hur man andas. Jag har liksom förlorat den gåvan. Jag har förlorat många gåvor de sista dagarna. Hur det blir med förändring på den punkten det vet jag faktiskt inte. Allt är kanske kört. Inte bara på grund av mig, oavsett vad andra tycker. Ingen är ensam i ett bråk. Varken orsaken eller fortsättningen till det. Det vet jag. Och det står jag för, även om andra inte håller med mig på den punkten heller. Vilket jag inte riktigt orkar tänka på i längre utsträckning just nu. Så allt är botten. Sämre än på länge. Allting blir bara värre. Den där vändningen alla pratar om känns förbannat jävla långt bort.

På samma ställe än

Idag har jag gått med den där betungande känslan att allt är fel. Att jag är fel. Inte duger. Inte försöker tillräckligt. Alltid sviker. Ständigt förstör allt som kommer nära mig. Det stämmer nog. För just nu är allt trasigt och isär. Jag är i spillror av den jag en gång var. Jag var aldrig briljant. Överlägset bäst. Duktig på mycket. Jag var aldrig den där jag ville vara. Men just nu är jag så på botten att jag längtar till hon som var halvbra men aldrig briljant - för det är så sjukt mycket bättre än vad jag är nu. Nu är jag bara en miserabel idiot utan värde. Bara ingen. Och det duger inte. Jag vill vara bättre än det.

Sjukt bra kväll

Sån sjukt jävvla bra kväll. Är så glad att vi blev bordbjudna hux flux. De ringde fem och undrade om vi kunde vara klara till middag vid sju. Det visade sig, som utlovaf, att dt var vi. På hörnet blev jag medbjuden trots att det var middag för fyra (två familjepar). Blev en fantastisk kväll. Mat, dryck, sällskap, allt var klockrent. Nu boev jag kanske lite väl full men det är skit samma. Jag är så otroligt tacksam för vad den familjen gjort för min familj. Väldigt lång historia men kan för egen del säga att kvinnan/mamman i den familjen gjort underverk i mitt liv. Hon har revolutionerat min syn på livet, de delar jag är frisk. Och på en del på det psykiskt sjuka planet också. Har henne att tacka för mycket de senaste åren. Flest besök på psyk, flest torkade tårar, längst samtal, flest skratt. Inte alltid allt tillsammans som vissa andra har men de är å andra sidan inte barnkamraters mamma heller. Tack älskade underbara I, för allt, även om du inte läser. I slla fall: kvällen har varit toppen!

Helt enkelt hopplöst

Hur jag än gör hamnar jag alltid här: vid kanten mot ruinen. På väg mot botten. Av en medhjälpare. Det hör i och för sig inte till vanligheterna, men efter tre månaders depression orkar jag helt enkelt inte såna här motgångar. Jag går under. Här Och Nu. Jag är trasig.

Fortsättning

Det har varit en lugn men tuff dag. Efter gårdagen var jag helt slut och hade inte så mycket ork att göra något alls idag. Så det enda jag gjort är att göra uppgiften jag fick från psykologen och inte ens den blev jag klar med. Trött och sliten är jag. Helt enkelt deprimerad.

Fy vilken dag

Det har varit en tuff dag. Psykologmötet gick bra. Skönt att vara tillbaka i de rutinerna, det behövs verkligen. I övrigt är jag trött. Trött på mig själv. Trött på människor i allmänhet. Trött på mina ruttna leder. Trött på huvudvärk. Trött på depression. Trött på bipolär sjukdom. Och trött på allt.

RSS 2.0