Pubafton

Har haft en konstig dag. En del bra och en del tyngre. Självskadorna lockar och ångesten är brutal men har ändå fått saker gjorda. Varit på pubafton i byn där jag växte upp. Många fina återseenden men en hel drös med ångest som gjorde det svårt att andas. Men allt som allt en okej dag.

Klockrent!

Idag har verkligen varit en omtumlande dag. Jag är trött nu, men tre timmar med matlagning, plugg och shopping så får jag vara nöjd. Bästa med dagen var klockrent middagen med mamma och pappa. Jag och pappa lagade smördegsinbakad fasan, rotfrukter, messmörblandad brunsås, grönsallad till varmrätt och kallrökt lax med kycklingröra (allergisk mot skaldjur), kaviar och lite citron till förrätt. Massa skratt, vin, mys i soffan. Är nöjd med dagen och ska dissa plugg ikväll.

God natt yxskaft

Sent är klockan, jag ligger i sängen, kämpar mot ångesten utan framgång och drömmer mig bort från trasiga nerver jag själv orsakat. Drömmer mig bort till värme och paus. Och liv. Mitt liv. Som lever på riktigt. Just nu lever jag på och mestadels pga pojkvännen. Han är så rädd att göra fel i rädsla för att orsaka kriser att det gör ont i mig när vi bråkar. Ångern jag känner varje gång jag ser ledsamheten i hans ögon när jag berättar om ännu fler sår. Han gör mig gott. Och glad. Han och hunden. Och jag. I någon slags symbios där kärlek, gos, sport och ångest tar all plats. Och lite fysisk smärta, icke att förglömma. Och en hel drös med mediciner och biverkningar som gör lite blandat med oss. Vi kämpar. Jag kämpar. Utan framgång. Men jag älskar så mycket av det jag har i mitt liv. Bara inte allt det mörka. Jag älskar det fina, trygga, varma alltet. Jag älskar livet, bara precis lite mer än döden. Just nu får det vara så. För jag orkar inte mer än det. Så jag fortsätter mitt symbiosliv i trion jag är en del av och kämpar i det.

Utan ljus, med mörker

Just idag kan man kalla en stressig dag. Det har varit tungt med skolan, två uppgifter och tenta på en vecka. Helt enkelt för mycket för mig normalt. Så gissa måendet nästa torsdag. Det är svårt att vilja mer än man orkar, vilket de flesta kan känna igen sig i, särskilt en del av mina läsare. Hoppas att ni alla någon gång finner ro och ork att klara det.

Framsteg, tillbakasteg - vad vet jag

Tjockisen talar. Eller skriver snarare. Det är tuffa dagar idag. Läkarsamtal som jag inte riktigt vet hur det blev. Ingen sänkning på mediciner och inte heller någon ökning. Som sagt, vet inte hur jag tänker. Är mest trött på allt. Sjukhus, behandling, mediciner, inläggningar. Undra vad allt egentligen leder till. Är det så här mitt liv kommer att se ut? Usch nej. Bättre liv önskas. Eller nej inte bättre liv utan bättre mående. Verkar svårt.

Vår sötsak är hemma igen

Efter två veckor hos mamma och pappa har äntligen vår lilla bebis kommit hem. Min lilla bebis. Hon var lika glad att se husse. De trivs ihop tack och lov. Vi trivs alla tre tillsammans. Bara dom två blir gödda och får gos så är allt frid och fröjd. Som det ska vara. Det är väl ungefär vad som är i ordning. Mitt huvud springer. Runt runt och hit och dit. Så trött på min hjärna. Något gick fel när jag föddes tror jag. För något är seriöst fel. Verkligen fel. Orkar inte med mig själv mestadels. Livet har sina ljusa stunder: planerade dagar i sthlm hos en kär vän och sen försöka få ihop några dagar till i huvudstaden senare. Nice tycker jag. Jul och nyår känna dock sämre. Mycket sämre. Skit på det.

Så tacksam

I mitt liv finns mycket mörkt och tungt. Saker som tär och förgör. Men allt fint i livet. Ikväll har jag haft en dryg pojkvän, som jag älskar så mycket. Inte bara för allt det han gör för mig. Med mig. Om mig. Utan mest om vem han faktiskt är, hans underbara personlighet och att han ändå valt mig. Jag har också pratat med en ny vän (A.CL du vet vem du är). Hon är fantastisk. Så stark och modig. En verklig förebild. Jag har så mycket fint i mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra utan många av dom. Familjen framför allt. Men också ni på bloggen. Tack för alla värmande, peppande och glada kommentarer. Så roligt att gå in på bloggen varje dag. Tack alla ni som läser.

Mobbing varje dag

Min hund ligger vid min sida i mitt kalla barndomsrum. Svunna tider nu. Det var lättare då. Inte alltid bättre, men lättare. Jag säger inte att mobbing är lätt eller enkel men den var helt enkelt lättare att förstå för egen del. Jag var värdelös och hopplös och straffades för det. Och visste om att det kom. Varje dag. Varje rast. Varje lektion. Varj entimmes-resa hem med bussen. Men jag kunde härda det för det fanns pauser, varje dag fick jag kramar av mamma och pappa, varje dag spelade jag och lillebror fotboll på baksidan. Varje dag fick jag lägga mig trygg. Så är det inte längre. Jag får inga pauser, inga lugna eftermiddagar eller trygga sänggåenden. Jag har ångest konstant. Jag gråter ofta. Jag drömmer mardrömmar varje natt. Jag självskadar varje gång jag blir själv. Jag självskadar lika mycket när jag inte är själv. Kroppen är sliten och gör ont. Jag har ständiga röster. Jag får aldrig paus från detta. Jag utstår mobbing, som då, men nu är den konstant. Mördar-mobbing. Ja så är det: jag utsätt för mobbing, fortfarande.

Petitesser

Så var ännu en dag till ända. Denna har mest innehållit plugg, städ, sälj av soffan (äntligen), och mys med föräldrarna. Lagom sådär. Eller egentligen. Saker känns botten och tungt och deppigt och mörkt och mestadels deprimerat. Utifrån ser saker verkligen bra ut, pluggar, flyttar ihop med pojkvännen på riktigt och såren syns mindre. Men ångesten tär, såren sitter på låren (eller ja, sen idag är de överallt), gråten väntar i halsen och jag bryter ut i storgråt för varje småsak när jag är ensam. Att handduken vägrar vikas som jag vill ha den, att hunden inte vill ligga uppe på filten utan under den, att maten bränns vid, att skrivaren inte skriver ut alla papper, att telefonen vägrar fungera när jag vill. Jag vet: helt banala, töntiga petitesser men när jag är ensam och sådana här situationer uppstår så går jag in i en mindre kris som sällan löser sig på ett bra sätt. Jag är helt enkelt vek. Svag. Eller bara utplånad.

En hög med ångest

Så var kvällen och natten här och rakbladslängtan och allt som hör det till. Lite ångest, lite stress och lite nervositet. Är lite svårt inför mötena med psykologen denna veckan. Vet inte vad jag har att vänta mig. Måendet är som sagt i botten mestadels även det finns stunder då det inte är kolsvart. Men det skrämmer lite att inte veta vad han tycker om det. Vet inte hur saker går framöver.

01.02

Usch vad tiden går. Men ändå inte. Jag är i båda världarna. Fysiskt går dagarna fort men helvetet mentalt känns oändligt. Är så trött så jag borde kunna sova stående men istället ligger jag på golvet på toan med mindre konstruktiva överlevar-metoder. Är helt enkelt trött på allt nu.

Frustration

Idag har varit en dag av massa känslor. Samtal hos psykologen som gick bra, var bra men tungt. Eller tvärtom kanske: tungt MEN bra. Det är så viktigt just nu att jag har honom. Någon som får rätsida på alla mina kaosartade tankar och alla stormiga känslor som jag inte får någon ordning på. Jag får det nämligen inte själv. Som en del av er vet vid det här laget. Vidare till mamma och pappa för att vara hundvakt vilket gått bra. Älskar mina hundar. Jag kanske inte är så förtjust i valpar, men idag har hon varit fantastisk. Liksom de tre äldre. Små utflykter i trädgården (jaktlusten som hägrar) men annars lagom stökiga med leklust och stimulansbehov, som alla djur. Och människor för den delen. Har sedan dess försökt plugga utan någon större lycka, men morgondagen är det bara mer hundar som gäller. Så plugg och överleva är punkterna på agendan. Och försöka få min pissiga telefon att fungera. En vecka gammal och är redan ur funktion. Irriterad. Är såna stressmoment som gör mig panikslagen. Ännu en sak jag måste åka iväg för att göra. Ringa, skriva, skicka brev. Saker på att göra-listan är brutalt lång. För mig alltså. För en normal människa är den säkert vettig eller kanske till och med lindrig - men för mig; då är det förbannat jobbigt att ha 10-12 saker i almenackan på min gröna post-it-lapp. Blä på allt. God natt-

I feel rain but when i open my eyes there's nothing more than sun

Klockan är mycket. Som alltid när jag skriver. I sängen utan förmågan att kunna sova. Vilket leder till stress, vilket leder till en massa ångest. Som jag inte kan hantera riktigt. Men allt är som det är, jag har mycket att vara tacksam över och jag försöker ge tillbaka. Det är sådär med framgången på den punkten. Snart är i alla fall en del saker ordnade. Återkommer med det.

When a feeling of greef hits you, without any good reason.

Så tuff dag men ändå inte. Har inte pluggat en minut och haft det relativt bra under den ensamma dagen. Ändå gör det ont i hjärtat, att ena existera. Orkar liksom inte ta tag i mig själv. Samla ihop spillrorna av mitt forna jag. Helt enkelt lite småtungt. Inte katastrof. Men tufft.

Som ett ekorrhjul

Idag har många känslor tumlat runt. Trötthet efter sömnbrist, besviken pga livet, ledsen över den jag blivit, hat pga sjukdomarna jag ständigt lever med, ilska över all ångest och förbannad på vargkramare (att det finns så många opålästa människor som orkar engagera sig i något dom inteian något om). Dagen har i sig varit rätt bra. Inga missöden, inga katastrofer, inga tårar eller rakblad förrän nu, ett bra samtal hos psykologen, men ångesten som aldrig lämnar. Vet inte vad den gör i mitt liv. Vet inte hur jag ska hantera den. Allt är bara svårt.

Yey och nej

Uppgiften som skolan begär denna veckan är inne och klar och relativt nöjd med den. Svår att göra bra dock. Men nu är det vila (typ) i tre dagar. Ska bli skönt att få paus från worddokument. På tal om det skrev jag ett dokument idag angående farmor. Och farfar. Saknaden är stor och smärtsam. Snart är det tio år sedan farfar dog. Jag minns fortfarande de oändliga tårarna. De når ända in idag. Kunde inte hålla emot. Som vanligt. Det gör ont att sakna men samtidigt bevisar det att jag i alla fall har någon del av mitt trasiga hjärta kvar. På något vis.

Allt och inget

Här är det fortsatt småtungt och jag kämpar men kommer ingenvart riktigt. Ungefär som vanligt alltså. Det är tungt bara det. Att det fortsätter vara tungt så länge. Ingen vila eller ro. Skit på det. Ångesten är här. Tär. Förgör. Mitt hjärta är sargat, trasigt och slår fel, men det slår än dock. Hur nu det går till. Men faktumet är där: dö inte, inte än. Så jag kör på den linjen ett tag till. God natt.

En kram eller två

Man undrar ibland vad som gick snett. Gick det snett vid lögnerna i nian? Eller när jag fick mitt första skov i bipolär sjukdom (som för övrigt är ett fängelse)? Eller när jag träffade A.? Eller när jag stannade hos A.? Eller när jag försökte vara öppen med hur mitt liv blivit? Eller när anorexin klev in i mitt liv? Eller när jag rörde vid rakbladet första gången? Eller när den första överdosen var ett faktum? Eller när jag helt enkelt gav upp? Jag vet faktiskt inte. Det finns saker jag helt enkelt inte kan hantera att fundera särskilt mycket på. Men ibland kommer tankarna. Och då försöker jag samtidigt tänka på att jag typ lärt mig hantera sjukdomarna. Inte alla, inte på alla sätt, inte på de sätt jag kanske skulle önska och absolut inte på några konstruktiva sätt, men jag kämpar. Idag har det varit en massa att göra. Började dagen åtta, hemma halv fyra. För mig är det alldeles för många timmar utan vila. Men nu är stygnen borta, jag har fått en kram även om en andra skulle sitta fint (samma sköterska som hundra andra gånger, så hon har väl förstått att de där anonyma, varma kramarna hon inte behöver ge men ger värmer ett annat trasigt hjärta. Dessutom har jag fått en värdefull timme hos psykologen. Min fantastiska, underbara, kloka psykolog. Vad vore jag utan honom.. Vad vore min själ utan den där hjärnan och den kunskapen. Och det hjärtat. Jag har på många sätt haft tur. Ändå lyckas jag inte leva. Överleva kan jag uppenbarligen, oavsett vad jag tycker, tänker och vill emellanåt. Men leva går endast i ytterst små doser. Vid få tillfällen. Men ibland. Inte idag bara. Nu: rökning och sedan sängen!

Ber om ursäkt

Ber om ursäkt för den urusla uppdateringen här, och ber om ursäkt för att ni inte fått svar på kommentarer på ett tag. Men saker har varit tuffa sista dagarna. Stressiga, ångestfyllda, problematiska, tårfyllda och allt igenom genomjävliga. Skit på allt. Saker går helt enkelt inte min väg. Jag och min ångest säger därmed god natt till er, jag säger god natt till ångesten och ångesten säger god morgon till mig. Min natt har bara börjat.

Man får helt enkelt ge upp dagen och börja om

Här ligger jag under ett för tunt täcke och fryser. Och fasar för det där läsandet i medicinboken. Så fruktansvärt tungt alltihop egentligen. Att jag på något sätt tror att jag klarar det. Hur ska en fail som jag klara det här? Okej, betygen hittills har varit bra, skolan är nöjd, jag läser och förstår det jag läser och tycker inte att det är outhärdligt att plugga. Snarare tvärtom: oftast är det rätt roligt. Jag glömmer bara bort det i min övriga misär. Måendet följer inte med händelserna i mitt liv. Familj, pojkvän, hund, vänner, psykolog och allt blir bara bra. Borde bli. Men ångesten vägrar lämna mig. Inte en sekund fri de senaste månaderna. Bara bara tungt. Jag orkar inte ens andas ordentligt. Dödslängtan förekommer, tårar ständiga, ja allt.

Jag och min hund säger god natt

Här ligger jag och min hund och inväntar sömnen. Eller okej jag gör. Hon sover redan. Riktig tröttis det där. Vi har i alla fall haft lite olika dagar hon och jag. Hon har halvsovit i soffan och jag har flyttpackat. Tre skåp är hemma och hela min finservis (fyra stora flyttlådor xD ). Sen hem till mamma och pappa för att plugga. Imorgon är jag klar med uppgiften!! Yey. Och imorgon väntar mer flyttpacka och mer sova för min hunds del. Lagom fördelning tycker hon. Och det tycker väl jag med. Jag menar, hur bra blir det om en lat tax flyttpackar sex års samlande av grejer. Big no no. Jag mår förresten uselt och vill mest gå under under täcket ett tag.

Flängande hit och dit

Idag har varit ett evigt åkande hit och dit. Eller ja, gående hit och dit. Jag och bebis har sprungit till min lägenhet för att packa lite grejer inför flytten, till stan för att fixa papper på skolan (min hund sålde in sig hos en lärare där - pluspoäng på provet nästa gång kanske? :P ). Vidare till bostadsbolaget (Mimer här i stan) för att lämna in mer papper där, och sedan ännu mer vidare - äntligen hemma! Här har det inte blivit mycket gjort trots massa planer. Satans tvätt. Men ja, den finns ju kvar. Av någon urdum anledning. Så, dit ska jag i alla fall nu - tvätthögen.

Sitting all alone

I någon slags oas fylld med mörker sitter jag, ser alla gå, springa, men jag själv står stilla. Jag ser läppar röra sig, men jag hör inte, jag känner när någon rör vid mig men kan inte reagera, jag pratar men vet inte vad jag säger, efter en kvart har jag glömt om jag bara tänkt det eller faktiskt sagt det. Ingen verkar riktigt kunna ta in att jag inte fungerar. Mina ben bär inte, nätterna är långa och mardrömsfyllda, rakbladen är alltför närvarande, det gör ont i hela kroppen. Det är som att vara vid liv men fan inte leva.

When the ending is just as bad as the middle of romantic movies

Vilken fruktansvärt dålig dag det här har varit. Så otroligt smärtsam, på alla sätt. Ni vet de vanliga problemen med kroppen, plus en ångest som bultar sönder bröstet på mig, depressionen som gör det mesta dystert, men just idag så gör nog armen mest ont. Dels fysiskt då jag trashade sönder den totalt med ett rakblad. Sydd på alla håll och allt blir bara värre för min del. Vet inte riktigt vad jag pysslar med. Som jag brukar säga så har jag alla förutsättningar för att må bra, förutom de sjukdomar som en del av dom är kroniska, och de andra sitter rätt hårt fast. Ändå räcker det inte till. Igår hade jag det underbart med mamma på kvällen, vi var på opera och såg Figaros bröllop. Kanske den bästa operan jag sett. Underbar musik, fantastiska skådespelare och häftig scensättning. Jaja, jag tänker bära med mig den toppenkvällen med mamma och glömma dagen idag. (och hur jag ska berätta det för mamma och pappa...). Men ja, som sagt. God natt.

Medicin

Idag gjorde jag klart uppgiften och skickade in den. Skönt att kunna släppa det nu och fokusera vidare på det jag redan borde gjort men inte kommit till. Ett senare problem, just nu ska jag sova, eller ja, försöka. Ångesten är påtaglig, smärtan är här och livet vette fan vart det tog vägen. God natt.

Gaaaah

Så frustrerad. Mest över mig själv och den situation jag satt mig i, men också frustrerad på sjukdomarna jag drabbats av och ännu försöker lära mig hur man lever med och i situationerna dessa satt mig i. De minsta saker blir svåra och de största sakerna blir små (rakbladsfrågan till exempel: att behöha sy känns inte så stort längre, fastän det ju är en stor sak att se allvarligt på). Jag orkar helt enkelt inte balansera när jag går på den sköra linan. Istället faller jag ned, i en gråtande hög med massa smärta. Jävla kropp där. Ryggen gör mer ont än jag vill visa och erkänna, huvudvärken och migränen något liknande, hjärtat slår fel och gör ont mest hela tiden, lederna är svullna, sneda och smärtsamma. Ja. Okej. Nog tjatat om min misär. God natt.

Seg dag

Idag har det inte blivit mycket gjort mer än vidat lägenheten för en tjej som vill flytta in. Det känns bra faktiskt. Tryggt att ha träffat henne, roligt att flytta in hos pojkvännen och ja, skönt att få in lite pengar nu när man ska börja gå på studielån. Men i övrigt en relativt usel dag. Mått lite sämre än tidigare månader, som trogna läsare vet, har varit bittert dåliga. Fyra månader..? Som bipolär? Det borde vänt nu, enligt min normala kurva. Är helt fel alltihop. Jag är fel. Orkar liksom inte med att kämpa i motvind hela tiden. Pojkvännen kämpar, för oss båda, liksom jag försöker likadant. Hur nu det går. Det är helt enkelt tufft nu.

Trött dag

Det har sannerligen varit en tröttsam dag. Jag har inte gjort mycket mer än hämtat medicin och städat i min lägenhet. Storstäd där eftersom den nu ska hyras ut och jag "på riktigt" flyttar in hos pojkvännen, som jag inofficiellt bott hos i två år snart. Men det är så klart skrämmande även om min närvaro i lägenheten varit ytterst bristfällig sen jag tog det mesta av mina kläder och en hel drös med andra grejer, min hund och en påse hundmat och knackade på dörren hos pojkvännen en måndag morgon. Han var nyvaken stackarn. Jag var livrädd. dels för min egen skull, men också livrädd för om Bebis och pojkvännen skulle komma överens, men det har visat sig vara en väldigt ogrundad rädsla, numera leker han mer med henne än mig (kanske lite för att det är bekvämt att slippa att roa henne tre timmar om dagen, det räcker för min del om jag gör en timme och pojkvännen resten), även om hon gosar och myser med mig. Bra fördelning tycker jag. Vi trivs alla tre ihop och det känns som en lagom familj. Tur det då humöret går upp och ned lite hur som helst här. Jag har varit sanslöst trött idag, som alltid dagen efter de där mest massiva migränattackerna. Igår var ingen dag att hurra för och det har väl inte den här dagen heller. Men jag kämpar och sliter. Så god natt folks.

RSS 2.0