Barcelona

Här kommer de utlovade bilderna, lite hur som helst, men ja, de är här nu i alla fall. De första fyra bilderna är bilder på Font Magica från vår sista kväll (tagna cirka fem timmar innan vi skulle upp för att ta oss till flyget - lite dålig tajming av oss). En ljuskonsert i fontänen med färger och stilar och höjder och längder och mängder och ja - verkligen häftigt, till ett stycke musik ur De fyra årstiderna. Kort
En underbar resa, hur bra som helst! Staden var underbar, sällskapet toppen och jag själv kämpande rätt bra så hela resan var otroligt lyckad. Vår bästa resa hittills, överlägset! Förutom att jag själv kämpade, staden kämpade men framför allt så kämpade min karl otroligt bra, är så himla stolt över honom. Så jag får vara tacksam för allt.

Trött

God kväll på er kära läsare. Jag mår sådär. Eller ja, jag mår både bra och lite sämre. Det är lite som vanligt men väldand obefogat. Resan sitter i, på alla plan: glad för pausen hemifrån, trött för tiden hemifrån men framför allt så är jag tacksam och väldigt fylld av energi (mental energi, inte fysisk) som är planerad att ta mig framåt. Jag kämpar och sliter för att hålla mig på rätt sida om det dåliga-måendet-strecket. Det går sådär men hela jag är sådär. Kanske just nu för att jag är helt utmattad efter elva dagars resande både inom och utanför landets gränser. Barcelona-bilder dyker upp imorgon :) god natt på er.

Långa dagar

Nu är resandet över för ett tag hoppas jag. Luleå har varit en enda oändlig bilresa med pauser då och då. Hemresan gick oväntat bra. Den nya valpen vaknade en gång på 65 mil igår (alltså onsdag). Hon är pigg och vaken mycket men lägger dig ner direkt vi slängt in henne i buren. Riktig liten morrhoppa, blir något att bita i senare. På tal om senare. Barcelonaresan var toppen och jag är totalt slut nu efter 10 dagar på resande fot. God natt.

Barcelona men Home sweet home

Så var resan över. Den har till största delen (betydande stor del ska nämnas) innehållit glädje, beundran, lycka, hänfördhet, rädsla men framför allt tacksamhet. Tacksam för att jag fick komma iväg, tacksam för resesällskapet, tacksam för upplevelserna vi fått därnere, tacksam för vädret, tacksam för allt faktiskt. För vi har haft det så jävla bra. Så fruktansvärt underbart. Min och pojkvännens bästa resa, överlägset (vår fjärde). Tack underbara, älskade pojkvän för att du är du och för att du ställt upp för mig så otroligt mycket (inte bara nu, utan alltid - tack). Jag är lyckligt lottad, jag vet. Och jag försöker att njuta och ta vara på det så mycket jag kan. Jag kan bara älska tillbaka. Det är ungefär vad jag försökt få till emellan våra långa pass ute på Barcelona-stan. Vi har verkligen sett hela stan. Älskar den stan. Numera. Bilder kommer imorgon. God natt.

Toppen härnere

Hej där. En kort update från Barcelona då. Solen lyser, starkt. Lyckan rusar i kroppen. Dagarna går och det är väl tur det. Imorgon är vår sista dag innan vi lördag morgon tar oss hemåt igen. Men nu är nu. Vi har hunnit med massor på våra tre dagar. Min hjärna kommer just nu inte på många saker, men det beror inte på avsaknad av saker vi hittat på. Min hjärna är för tillfället helt överfull av utflykter. Sambon har av våra tidigare fyra resor aldrig varit så här aktiv, så vi har verkligen försökt få med allt vi vill göra. Och lite till. Vi har några saker kvar att beta av bara. Sen är den här resan komplett.

Barcelona

Så var dagen kommen. Vi lyfter om några timmar från arlanda mot barcelona. Fem dagar av frid, lugn och ro. Bara njuta av att existera. Känns bra! Ska bli då himla skoj!

Sluttampen

Söndag. Två dagar kvar och stressen börjar infinna sig. Fixa medicinintyg, ta litiumprover som visst ska bli tagna på torsdag men det skiter jag i. Tänker inte leva mitt liv efter sjukdomslivet. Jag vill leva friskt, och leva hälsosamt trots kroniska sjukdomar. Jag kommer få leva med dom men jag vill leva med dom, inte leva utefter dom. Där är jag inte men jag kämpar. Dag för dag. Allt går upp och ned, just nu är jag nog halvnere, tack och lov, mani är inget hälsosamt tiillstånd att vara i när man ska njuta av fem dagars semester. Litium har verkligen hjälpt mig, är så tacksam för min nya läkare och min nya sjuksköterska. Och min psykolog, wow vilket liv jag kan få med hans hjälp. Vilken klar förbättring han redan gjort med mitt liv. Han tyckte till och med att flykt från vardagen i nuläget var bra. Så Barcelona here I come! Here we come. Om jag får fart på pojkvännen så han börjar ta tag i sitt bara. Jag tvättar. Han segar framför sport. Som finns i mängder just nu. Som jag fastnar i lite för mycket. Men snart är det kväll och natt och då är det sista uppladdning inför avresa. God natt på er.

Inte lika sent inlägg då

Här kommer ett inlägg lite tidigare än vanligt. Kan bero på att planen är att liksom pojkvännen vända vår dygnsrytm lite. (Åt olika håll bara, så vi möts på mitten). Just nu är jag trött jämt, har mer eller mindre ont konstant, lederna bråkar som alltid och hjärtat vill inte som jag. Jag är så sanslöst otroligt utmattad. Jag kommer igen, med några dagar med bra sömn så är jag fit for fight igen. Plus då de roliga saker som händer och kommer hända. Idag har jag och mamma spelat minigolf med barndomsmänniskor (mor och dotter - som jag gick skolan med). En trevlig kväll och jag är nu slut för dagen. God natt.

God natt

Här var det ett sent inlägg som vanligt. Dagen har varit tämligen händelselös, lagom tråkig och i sig föga nämnvärd i framtiden. Den har dessutom innehållit en migränattack. Nice. Eller inte. Det blixtrade framför ögonen och den sedvanliga ena-halvan-huvudvärken störde som alltid. Orkar inte ens gå in på resterande symptom, kort sagt så är de förödande för en bra dag. Nu klarade jag mig lindrigt undan då jag i tid tog hand om det genom att ligga i totalt mörker och multivårda med vatten och tabletter i diskret tystnad och hundsällskap. Det är ungefär vad man kan göra mer än härda. Måendet får kallas okej, ser fram emot nästa vecka, ska bli skönt att komma bort från allt. Ångesten finns kvar, mörbultar och förstör. Så allt som allt så är det som vanligt här i lägret. God natt.

Mamma-firande

Mamma har idag firats, då hon i söndags fyllde år. (Lillebror har som sagt varit på rymmen i Tjeckien i en vecka). Det ha är varit en bra kväll. Eller egentligen bra sen jag lämnade praktiken vid lunch. Inga krig med mig själv om hur värdelös praktiken känns (den ursprungliga praktiken som har som filial det äldreboende jag kallat praktik i tre år). Mamma blev nöjd med alla presenter, maten var som alltid utmärkt och kaffet med Bailyes slank ner tillsammans med alla skratt och meningsfulla utbyten av kärlek och glädje. Allt som allt en bra kväll. Då är det ändå tragiskt att ångesten maler sönder både hjärna och hjärta. Som ändå tänker och slår. Båda gör fel men det är ju inte oväntat. Allt som vanligt. Men det har ändå varit en relativt bra dag, och planeringen inför nästa veckas Barcelona-resa. Det känns bra. Behövligt. Roligt. Spännande. Nervöst. Ja allt det vanliga.

Taggar

Tisdag och möte hos psykologen som berättade om mina framsteg. Som jag inte ser själv men det är ju tämligen vanligt. I alla fall för mig. Det är tufft att veta att saker går framåt men jag inte känner av det. Men det är ju så. Tids nog märker väl jag också att allt inte är så hemskt som det har varit. Jag har inte varit inlagd på tre månader, rakbladen kommer och går men har väl i sig minskat jämfört med när jag och psykologen träffades för ett antal år sedan. Tablettmissbruket är borta, alkoholintag för att fly är borta för det mesta, numera dricker jag av positiva anledningar. Men ångesten är kvar, mörkret finns kvar och känslan av värdelöshet är väl nästan värre än tidigare. Men jag har en underbar pojkvän, en fantastisk hund och otroliga föräldrar. Jag har börjat plugga, om än smått. Kaoset kring min övriga framtid är oviss och det orsakar både rädsla och oro. Jag hade verkligen planerat att allt skulle rulla på så jag skulle kunna ha trygghet i mitt liv. Men nu är det som det är, jag får hata min praktik i lugn och ro samtidigt som jag kommer sakna den så fruktansvärt mycket. Det kommer alltid göra ont, som jag skrev en dikt med samma titel, och det får jag leva med. Men nu ska jag också leva med annat. Pojkvän, hund, familj, plugg, träning, resor. Och sjukdomar... Nog om det. Nu är allt uppdaterat här så god natt.

Stressigt

Det har varit en konstig dag. Inte dålig, men konstig. Jag har ägnat dagen åt plugg och träning. Det är ungefär det. Plus kommit fram till att den här veckan blir lite stressig då allt inför resan ska ordnas. Shopping, intyg för alla våra mediciner (typ åtta tillsammans), tvättande, firande av mamma, firande av bästa vännens ett-åring, matinhandling för veckan, en psykologtid och en förmiddags praktik. Fattar inte hur jag ska orka med detta, men dagen innan avresa är jag i alla fall ledig! Lär behövas. Så att ångesten hinner lägga sig. Jag MÅR ju BRA (relativt) men den här förbannade ångesten gnager. Jag vet inte hur jag ska göra för att slippa undan. Hur jag ska bli fri. Tips?

Mamma-dag

Idag fyller mamma år. Vi har inte firat särskilt stort idag, då lillebror är på världscuptävling i Tjeckien. Så firandet blir stort på onsdag. Ska bli kul att träffas hela familjen, händer inte alltför ofta då varken jag eller lillebror bor hemma längre. Helgen har varit bra, men ändå rätt slät. Mysig kväll igår då vi grillade och spelade krocket. Jag kom sist XD Inte helt oväntat. Mamma kom tvåa. Med glädje. Jag kämpar på men vinner inte särskilt många kamper. Rakbladen finns här, alltid, ångesten finns här, alltid, den är nästan värst. Vet inte riktigt hur jag ska göra, då måendet inte är åt helvete, även om deppen är här så är det inte kolsvart. Det är egentligen mest ångesten som stör. Förstör. Förgör. Och just det känns lite deppigt - att jag aldrig får vara fri. Aldrig ledig. Aldrig paus. Aldrig vila. Jävla ångest...

Sega grannar, trötta leder och en pigg hund

Idag är jag trött. Så in i helvete trött efter en sanslöst lång natt och tidig morgon. Har fåttt gjort väldigt lite. Segar med plugget och funderar starkt på att sova utan väckarklocka imorgon. Nice! Inte för att min hund kommer tillåta det. Morgonpigga lilla bebis är uppe och trampar runt för att få mat så tidigt som möjligt. Matvrak där. Annars är saker lugnt. Inte helt toppen - men lugnt. Stabilt nej - men hoppfullt. Så bra det kan vara i ett depp-skov alltså. God natt.

Snabbisinlägg

Några korta rader från västmanlänningen då. Det har varit en väntat bra dag faktiskt. En Barcelona-resa är bokad (vi drar den 19e maj), jag har fått träffa mina underbara svärföräldrar och har också äntligen kunnat visa dom lägenheten som jag lite grann totalomgjort sen jag flyttade in i december 2013. (eller ja, flytta in har jag väl inte helt gjort än men det är en tolkningsfråga). De tyckte att allting var fint så jag känner mig nöjd med vad vi åstadkommit. Bipolärdeppen är dock kvar, om än att den fått en fetingsmäll på käften idag. Det känns bra att jag trots sjukdomen kan ha dagar som inte går helt i linje med hur måendet och dagarna brukar vara i det skov jag nu befinner mig i. Alltså: bra dagar trots depp, lugna dagar trots mani. Det är oändligt svårt att hålla ihop dagarna när jag är nere, det är lika svårt, om inte svårare, att hålla ett "normalt" tempo när jag är manisk. Men jag kämpar. Så god natt på er.

Sala-dag

Så var torsdagen förbi (onsdagen med för den delen men då orkade jag inte skriva något inlägg - dålig dag) och dagen har varit betydligt bättre än de senaste dagarna. Kanske för att jag inte orkat engagera mig i det dåliga måendet utan låtit det vara. Dagen har dessutom innehållit distraktion i form av besök i Sala hos en vän jag träffade på psyk för ett år sedan. Tågresa som jag i så korta stunder som det var idag (25 min) kan njuta av. Jag har rest tåg så otroligt mycket, till så många roliga saker och fantastiska människor. Är tacksam för de stunderna, de har på så många sätt räddat mitt liv. Ibland har det blivit tokigt med alkohol, droger, tabletter, broar och allt vad vi nu kommit på, men det har till slut ändå gått bra. Det har än dock varit tungt att andas de sista dagarna, inte riktigt varit lätt att tycka att välbekanta saker är välbekanta utan både främmande och fullständigt hopplösa att klara av. Normalt sett trivs jag med rutiner, blir trygg av dom. Men kjell hjälper, men det känns så otroligt tungt att hantera känslorna som dyker upp. Det är väl lite fegheten som talar där. Att släppa den sista spärren. Det är inte farligt att sänka garden en aning. I alla fall inte när det gäller psykologen. Där är allt tillåtet. Allt är okej att säga, allt är okej att känna. Försöker jag intala mig. Det går sådär men jag kämpar. Så ja. God natt på er.

Låt mig bli din frihet

Just nu går Loa Falkman på Spotify-listan. jag vet att jag är en tönt. Den ultimata tönten, med alla dess brister och tillgångar: tårar för ingenting, gammaldags musik, barnsliga lekar med hunden, tantporrsromaner i mängder (jag menar verkligen författare där böckerna innehåller sin egen mikroporr). Det gör mig inget, jag fortsätter läsa biografier och tantporr. Mina två varianter. Just nu läser jag en bok jag VERKLIGEN kan känna igen mig i. En bedragen kvinna bestämmer sig för att bli hondjävul: förstöra allt i sin väg. Särskilt för kvinnan som maken från början bedrog honom med. Skrattar och känner egen skrivlust - verklig skrivlust - äntligen. Jag kan emellanåt också känna mig som en jävligt bitter, manipulativ och med förmågan att jävlas förbannat mycket med människor jag känner mig nedvärderad, avskydd eller negligerad av. Nu händer det inte så ofta så jag verkar vara en ytterst trevlig person enligt majoriteten av möten med mina sociala kontakter. Passa dig älskling, snart blir jag en hondjävul om du inte tar in disken. Nej men i alla fall. Jag föredrar att vara trevlig och få ett härligt bemötande tillbaka. Jag har så många människor jag skulle göra vad som helst för att inte bli en hondjävul mot. Kära min bästa vän här hemma, kära två göteborgare, (S. och M), kära tre stockholmare (J, och C. och M.) och kära falubo - jag älskar er så otroligt mycket - oavsett om jag känt er via bloggen i fem år eller känt er i mer än 10 år efter skol- eller diktatiden. Är så satans glad för att jag har er. Så jag förblir en kvinna med hondjävulen långt in (för jag tror att alla kvinnor besitter förmågan att bli en sådan). Där får den stanna.

Mitt emellan männen

Ensam hemma och det går väl inte alltför bra, men jag kämpar. Kämpar mot tankar som alltmer påverkar måendet, negativt. Känslorna försöker jag låta påverka. De får vara där tills de inte längre plågar mig. Ångesten river i bröstet och ensamheten skrämmer mig. Som jag sa innan; jag är inte självmordsbenägen, på något sätt känns det som att de brutala överdoserna (200-500 tabletter per styck) haft sitt bäst-före-datum. De är förbi. De var som sur mjölk så jag hällde ut de illaluktande klumparna i vitt i diskhon. Jag dricker inte klump-mjölk. Jag dricker en gnutta mjölk i kaffet och kräver därmed att det går att dricka det. Jag känner mig inte rädd för döden längre. För inte alltför länge sen var den så skrämmande att enda anledningen till varför jag ville dö var att jag var ännu mer rädd för livet. För jag var så in i helvete dålig på att leva. Jag överlevde med nöd och näppe alla månader och år på slutenpsyk. Jag kämpade mig igenom behandling efter behandling utan att vinna tillbaka livet. Jag vann kamper, slag, men jag vann aldrig kriget. En pubertal längtan efter mer växte fram. Jag ångrar inte livet jag levt, men jag ångrar sättet jag vunnit en del kamper på. Smyga ut genom dörren och aldrig gå in genom den igen. Utan att säga farväl till en av dom män som påverkat mitt liv allra mest. Han förstörde det om jag ska vara mer djupdykande. Han tog det som var kvar av hjärtat. Efter svek och slagsmål med livet var det i och för sig inte mycket helt kvar. Jag fick just det hela hjärtat aldrig igen. Om man ska vara lika djupdykande som nyss skrivet ovan så fick jag nog delar av det tillbaka, bara tack vare den monumentala skillnaden det innebar att gå i vård för anorexi och gå i vård för trauman. Så man kan säga (om jag ska vara elak mot mig själv) att jag lever mångt och mycket tack vare min psykolog. Undra hur livet utan honom skulle se ut. Skulle jag överleva? Han har gett mig en behandling jag inte förtjänar, han har gett mig kramar jag behövt men inte kunde väntat mig, han har stått vid min sida långt närmare än hans jobb kräver. Trots vad män gjort mot mig så är jag egentligen på vissa plan mer tacksam för dem än för kvinnor (i begreppet "kvinnor" här ingår inte de vänner jag - för dem är jag ännu mer tacksam för). Trots att jag aldrig fick säga farväl till pojkvännen som numera är död så gav han mig en bild av hur kärlek ser ut. Jag vet nu att kärleken mellan mannen (inte psykologen utan den andra mannen) och mig aldrig var sann. Det hann aldrig utvecklas till det innan han tog beslutet att jag nog var som bäst för honom när jag kysste hans fötter och torkade golvet med tandborste. Därför minns jag känslan av total förnedring, jag kan ännu känna hur tevattnet brände på låret, jag vet hur man framkallar tankar som ska tänkas tystnad. Med åren har det utvecklats till självhat, ensamhet och sjukdomar. Men åren innan honom fanns den där mannen, som nu är död, som gör att jag fortfarande kan känna hur det pirrar i magen, jag kan ännu minnas ett äkta skratt, jag vet hur man orsakar sig själv ett liv där livet faktiskt rullar på av sig själv. Och någonstans däremellan de där männen är jag nu. Mannen som förnedrade och mannen som älskade. Jag hatar mig själv, men jag älskar mannen jag har nu, med honom har jag allt.

Far from home

Jag är vilse. Inte i skogen. Jag är totalt snurrig i dödens dimma. Eller kanske livets. Jag är hur som helst vilse. Alla mina tankar spretar. Drar mig åt olika håll, sliter i mig. Vill ha mig hit och dit. Jag orkar inte med att gå åt något håll. Jag vill lägga mig ner, här där jag är just nu, för det går inte att ta fler steg. Jag ramlar. Ramlar nedåt, framåt, bakåt. Vet inte åt vilket håll. Bara åt något. Dit jag inte tar mig själv. Blir ditkastad av något jag inte vet vad det är. Men här är inte här särskilt länge. Snart är här där. Där är här. Hit och dit är överallt, i en takt jag inte satt själv. Jag är inte suicidal, det är inte det. Även om så ibland kan verka vara fallet. Jag är bara trött. Sliten. Oändligt utmattad. De fysiska stegen är lika ovilliga att tas som de mentala jag beskrev ovan. Soffan är lockande. Det varma, tjocka täcket under överkastet känns ännu mer tacksamt om man kunde använda. Bara stanna där. Strunta i allt. Jag behöver just nu de där dagarna då ingenting mer än mina känslor existerar. Då de får ta plats för att till slut ha bearbetats klart och jag kan börja om. Som alltid. Men det får vara så. Andra dagar gör jag faktiskt mer än vad friska människor gör på en dag. Då är jag i och för sig manisk. Men det händer i alla fall. Just nu är ingen sån period. Jag är på väg mot botten. Verkligen nära botten nu.

Vin, vän och vardagsångest

När jag hörde om Kristdemokraternas nya partiledares ideologi. Nej till abort? Ja till VALFRIHET för vårda ställda om de vill utföra abort eller inte.... Eh what? Vilket jävla land vill du att vi ska bli? Kenya? Blir så satans arg att jag inte ens orkar bry mig om att jag låter som en extremfeminist. Vilket jag inte är. Jag är en traditionell mellanfeminist som tycker att det ska vara JÄMSTÄLLT att i alla fall existera. Jobben, familjen och ekonomin får komma som nummer två. Jag deklarerar härmed att jag inte står på samma sida som Gudrun Schyman. Och allra minst Kristdemokraternas sida. Är så arg att jag inte riktigt tänker på vad jag tänker. Tur det egentligen då tankarna är lite i kaos. Ätstörningen skriker efter uppmärksamhet. Bipolärdeppen jagar mig. Ångesten är som sagt inte riktigt på den nivå jag mår bra av. Ingen skulle må bra av den. En liten tröst: att jag inte är patetiskt svag. Tror jag. Eller ja, vad fan allt nu är. Vet inte. Dagen innehöll i alla fall två timmar med Cili. Roligt!

RSS 2.0