DIABETESDIAGNOS - NEJ, LITIUM JA!

Alltså vilket dag. Den kunde egentligen (om man bortser från övrigt medicinstrul) inte ha börjat bättre. Beskedet kring diabetesdiagnosen kunde inte kommit lägligare, när allt är som det är. Det är så mycket annat. Så nu hoppas vi också på att litium hjälper så att jag faktiskt får ett drägligt liv. Ett liv som känns mer glädjande är krävande. För just nu är jag mörbultad, utsliten och lagom (ironi) ensam. Efter fyra veckors slit på 100% praktik, självmord, krav från hennes mamma på att jag ska hjälpa till med begravningen, pappas dåliga besked kring axeln och mina tankar kring den eventuella diabetesdiagnosen - SOM NU VISADE SIG VARA FEL - så ingen diabetes här, och kanske snart ingen ohanterlig bipolär sjukdom. Vilken dröm det vore, jag har levt i sviterna av det här mer (de senaste åtta åren) eller mindre (de tidiga tonårsåren) så länge nu. Det vore skönt att få kontroll över situationen. Samtalet hos psykologen gav också mer än vanligt även om det självklart kräver engagemang, kraft och en enorm vilja att ens ta itu med allt jag borde ta itu med. Helt enkelt en utmattande behandling, men den hjälper och det är det jag får fokusera på.

Bra dag

Idag är det trots allt som händer rätt bra. Jag har mycket att fundera på, men idag orkar jag inte riktigt bry mig. Ångesten får finnas där. Den försvinner ju inte. Som med disk. Gör inget om jag inte gör det nu, för den försvinner inte - den väntar där på mig. Där framme. I ett hörn kanske. Eller runt kröken på vägen. Också där framme. Eller kanske inne på en avtagsväg jag inte borde gå in på. Men ändå gör. Jag väljer alltid fel väg. Allt är alltså helt enkelt som vanligt men lite bättre om jag inte tänker efter.

Så trött

Timmar och dagar går, och som jag sa till någon (vågar inte länka), så är det första stadiet i en livskris: att man inte orkar med det som händer under de där dagarna, för att sedan tvingas inse att livet inte är mer än det. Jag kanske går igenom en livskris just nu, för de enda vettiga tankar jag lyckas tänka är att jag behöver vila. Sen far det åt helvete med all realism, verklighetsuppfattning och logik. Orden bara sprutar ur mig när någon orkar höra allt, där emellan försöker jag få fram allt det där men i någon slags ordning. Det tar all tankeverksamhet att dels tänka tankar, och sedan sortera dem. Så till vem jag nu sagt vad har jag ingen aning om. Allt känns bara för mycket: vännen som tog livet av sig, vars mamma nu kräver hjälp med begravningen (jag velar mellan att säga ja och nej), trötthetskrisen efter fyra veckors praktik, smälta smärtan efter den förra praktiken, inse att gammalt är gammalt men inget nytt kommer till mer än katastrof, eventuell diabetesdiagnos, litiumdiskussionen, kramar jag behöver få men aldrig får, känslan av värdelöshet, depressionsstadiumet som är på väg, hatet mot mina sjukdomar, hatet mot mig själv - allt bara faller över mig. Som en tung gammal sten som någon låttext säger. Jag blir inte av med mina stenar. Jag får bara allt mer i säcken som tynger min kropp. Mina ben viker sig. Andningen blir knapp. Hjärtslagen snabbare. Krypningarna i armarna. Bortdomningen i fötterna. Paniken är här. Kaoset är totalt. God natt.

Tårar

Allt känns fel. Jag bryter ihop i fotöljen hos psykologen och torkar med servetter tagna ur hans hand. Utan stt egentligen veta om han håller med mig. Det känns tungt med såna här besked och det känns tungt att de bryr sig så lite om att informera om det. Nu berättade min underbara psykolog dock att mina värden inte behöver vara så pass höga att det ska innebära diabetes. Det hjälpte föga då mitt skärsår på armen redan var skuret, ångesten redan total, självhatet redan enormt och hopplösheten redan massiv. Till slut fattade jag mod och det kändes väl om något skönt att någon från vården inte negligerar en och behandlar en som sopor (det måhända vara jag som kräver för mycket av vården, vad vet jag). Har funderar i natt och idag. Är jag verkligen värd något överhuvudtaget? Vem skulle inte vilja ha någon annan än mig i mitt ställe? Om de visste vad de missar när de envisas med att tycka att jag duger? Vem skulle inte gjort ett bättre jobb på praktiken jag just avslutat, vem skulle inte säga bättre saker när de sitter och gråter i ångest, vem skulle inte vilja ha en dotter som inte skär (det är ett problem jag ska återkomma till), vem skulle inte vilja ha en patient som tar steg framåt? Vem skulle inte vilja ha någon bättre här...? Psykologen är ett underbart stöd och trots att han kan hantera mina tårar så försöker han, för min skull, inte trycka ner mig i skorna, han försöker inte försvara sina kollegor som jag är så besviken på, han lyssnar, ställer frågorna jag behöver höra och när timmen är slut vet jag inte vad jag ska göra med mig själv mer än att gå till akuten för att sy pch sedan ta mig till kem-labb för att ta om de där proverna som avgör min framtid. Jag är helt enkelt slut. Totalt förstörd. Körd in i väggen.

Åtta minuter av lycka

Idag kom dagen jag så intensivt längtat efter. Som jag sett fram emot, räknat ner till i en månad. Jag har räknat ner, dag för dag, och idag timme och minut. När det var 1.40 kvar av dagen, av min praktik, kändes dagen så oändligt lång. Den blev kort i åtta minuter. I åtta ynka minuter fick jag vara nöjd över och med mig själv. jag var stolt och det kändes inte ens som en uppoffring att inte röka innan jag åkte hem. Fem minuter senare sitter jag bredvid pappa i bilen när min tillfälliga sjuksköterska ringer. Och talade om att jag har för högt sockervärde och ligger inom gränsen för stor risk för diabetes. Det känns sådär, känns förbannat jobbigt. Helt ärligt så orkar jag inte med fler sjukdomar. Det räcker med de jag har. Då väljer jag hellre att ge upp.

Nöjd dam

Illa illa idag blandat med toppen toppen. Eftermiddagen ägnades mestadels åt bästa vännen och hennes lillpojk, som snart blir ett år, usch vad tiden går. En vän jag pratade med i telefon idag sa att jag haft åldersnoja se. Jag var femton. Hon kan ha en poäng i det... (Japp vi firar nio år som vänner i år). Jag har alltid känt mig gammal, dels för att min kropp tidigt både utvecklades och överansträngdes till det yttersta men också för att jag tidigt fick göra vuxna saker och skulle bete mig vuxet i form av hushållsarbete och socialt umgänge med människor mycket äldre än jag själv. Ingendera av alla dessa faktorer är väl egentligen helt självvalda. Föräldrar, pojkvänner och sjukdomar har påverkat mig mycket. Jag har nog alltid varit skör och är på vissa plan det fortfarande även om jag på många sätt är starkare än jag tror och har upplevt mycket. För mycket för mina 24 år. Tycker en del. Själv reflekterar jag i just det fallet inte så mycket i hur mycket som hänt genom åren. Kort notis: imorgon är min näst sista dag på praktiken! Sen har jag klarat mina fyra veckor!!! Så jävla nöjd med mig själv faktiskt. Kan villigt erkänna det, att jag är nöjd med mig själv. Jag har inte skurit varje dag, jag har inte gråtit varje dag (eller ja sedan förra lördagen har jag gråtit men av anledningen Sofia...), jag har inte hatat varenda dag och jag har tyckt att de flesta dagar varit både bra, givande och lärorika. Jag har klarat det, tack gode gud för det. Jag var tveksam till om jag skulle klara 100% i fyra veckor men nu står jag här. Sargad och sårbar, utmattad och urholkad, men alldeles alldeles nöjd med vad jag åstadkommit.

Dogfight

Det råder krigstider i sovrummet i natt. Min hund tar upp 70% av sängen och två stora täcken. Överlycklig sträcker hon ut sig så fort jag kommer nära så snart kokar jag över och hon kastas till fotänden, sur och arg. Det slutar ändå varje natt med att jag ger upp och lägger mig med böjda knän så att hon kan sova där, fryslorten jag har sover helst hela natten där. Annars då folket? Hur mår mina läsare? Lämna en liten rad, vore skoj att se vilka ni är. Läsarantalet stiger stadigt -KUL! Välkomna nytillkomna läsare. Sen hur läsvärd bloggen är, det upptäcker ni snart om det passar er. Min dag har varit ganska rolig faktiskt. Inga mödrar med barn som begått självmord som vill ha hjälp med begravningen. (Eller ja, hjälper kräver hon fortfarande att få, men idag har hon inte ringt *puh*. Inte heller har dagen innehållit tårar, rakblad, hopplöshet eller dödslängtan. Dagen har däremot innehållit en enorm trötthet. Trött på en hel del. Trött på att vänta på litiumet, gått fyra veckor snart. Om två dagar är det en hel månad jag väntat. Som vanligt strular vården. Detta har hur som helst lett till att jag går runt och stressar upp mig inför alla biverkningar och insättningssymptom osv. det blir kanske inte så illa men det kan inte jag veta, och det stör mig. Jag hatar att inte veta. Hatar att inte ha kontroll. Mitt vanliga problem.... Orkar inte kladda ner något mer. God natt

Ett riktigt inlägg

Här kommer några halvt informativa rader om läget. Vecka tre på praktiken är över och kvar återstår 3.5 dag. Känns fantastiskt att ha orkat hittills samtidigt som de här (egentligen få) dagarna känns just ikväll oöverstigliga. Jag kommer klara dom, jag vet, för jag verkar alltid ha mer ork än vad min kropp egentligen besitter. Det är oftast en tillgång, som nu, men under åren som gått har det ibland både varit negativt och krävande och gillrat en och annan fälla för mig. Men på torsdag kl fyra kommer jag trött men glad, nöjd och tacksam ta mig hemåt för att fira att jag klarat fyra veckor av 100% praktik som tagit allt av mig. Men jag har kämpat. Jag har ätit någon slags näring varje dag. Stort utropstecken för mig och min friska sida då jag inte sen jag blev sjuk har ätit bland främmande människor enkom för att "kroppen behöver näring". I fem år gick kroppen i det tempo som sattes av almenackan utan att det någonsin tagits med i beräkningarna att näringsintaget inte matchat schemat. Jag har därför heller aldrig brytt mig om de där frukostar, luncher och middagar som man egentligen ska äta. Nu har jag ätit i princip varje dag och jag är mestadels nöjd med det för det betyder att jag vunnit mot äs på riktigt åtminstone en gång per dag. I TRE veckor!!! Ni som hängt med ett tag vet att det inte hänt sedan jag blev sjuk. Vilket var 2007. Herregud vad åren gått. Jaja det var allt från mig för idag. God natt.

Krig med mig själv

Så var det torsdag. Snart slut på den dagen. Äntligen. Snart bara en arbetsvecka kvar. Eller praktikvecka heter det. Det börjar kännas mentalt att allt bara kräver mer ork än jag har. Är helt slut. Men jag kämpar. Det är ungefär vad jag orkar skriva just nu.

Det här med bra saker

Just nu tuggar det tungt att leva. Jag är inte riktigt redo för kamp, vilket blir väldigt svårt att leva med eftersom jag måste kämpa varje dag. Varje timme och varje minut. Kämpa för att komma upp ur sängen. Kämpa för att få i mig frukost. Kämpa för att peppa mig iväg till dagens göromål. Kämpa för att se värdet i att kämpa. Kämpa för att ringa alla samtal jag borde. Kämpa för att prata med alla jag borde prata med. Kämpa för att äta lunch. Kämpa för att behålla maten. Kämpa för att inte skära. Ja ni fattar, all day long. Som trogna läsare vet så har det varit många tråkiga besked det sista. Just nu kämpar jag med tvisten i mitt huvud om jag ska hjälpa till med begravningen eller inte. Får se hur det går. Får se hur allt går. God natt.

Helvete

Allt går åt helvete. Så trött på allt.

Fler besked

Det fortsätter komma in tragiska besked i mitt liv. Inte för att låta negativ (eller som en martyr för den delen) men jag känner mig aningens förföljd av tragedier. Idag dog en av mina vänner. Förra året ägnade vi mesta tiden åt tystnad eftersom hon var arg/ledsen/besviken på mig. Kanske lite med rätta, även om till och med jag med min dåliga självinsikt vet om att jag aldrig skulle klarat av det hon begärde av mig då. Året slutade ändå med att vi pratade igenom det hela och båda kunde se in i varandras situation. Jag var fullt upptagen med att både sörja farmor och arrangera hennes begravning, så att hinna med en begravning till, nej det hade aldrig gått. Men nu står jag här, utan någon av systrarna, båda efter självmord. Och ja, det gör ont. Av både smärta, sorg och besvikelse. Och lite dåligt samvete. De vanliga känslorna när någon man känner dör. Kunde jag gjort mer? Ville hon verkligen dö? Hade hon kunnat orka lite till? Men mest av allt ställer man sig den obesvarbara frågan: varför? Jag kan svaret, men vill inte inse det. Så nu får det vara god natt, jag orkar inte med den här dagen. Den har varit tämligen jobbig med allt.

Mitt i allt

Här går varje dag förbi. Knappast obemärkt, föga händelselös och hopplöst lite enkelt. Vet inte riktigt hur jag orkar med. Kanske gör jag inte det utan faller till botten innan de här veckorna är slut men inser inte förrän om 2.5 vecka att jag är där. Det vore, återigen, ett bevis på mitt ständiga misslyckande. Det känns banalt att hata sig själv för att jag är tjock, men jag inser, tar till mig, först nu, hur trist det är att vara sjuk. Hur fruktansvärt enformigt, smärtsamt, ensamt, tröttsamt och tomt allting är när man bara kan tänka på kalorier, vikt, antal makaroner jag äter, antal steg jag tar. Vad fan är det för liv? Har jag inte kommit längre än så på alla dessa år av kamp? Det är jobbigt att tänka på allt jag missat, allt jag missar och allt jag (i alla fall på kort sikt) kommer missa. För det blir en jäkla massa om jag slår ihop det. Jag har kastat bort år på sjukdomar som inte ens är kroniska. De kroniska kan jag bara lära mig leva med, men de jag faktiskt skulle kunna slippa, med rätt sorts kamp... Ja. Det känns lite tragiskt. Att jag inte kommer längre än så.

Dåliga nyheter

Det har varit en tuff kväll. Jobbiga besked, i form av att pappas skyttekarriär troligen är över, hans mest kära inslag i vardagen, i livet, 51 år gammal. Det gör ont i mig att se pappa så tyngd. Tårarna bränner bakom ögonen och jag sörjer att en del av vår familj på sätt och vis försvinner i och med det här, för det har på sätt och vis varit hela familjens intresse då lillebror aktivt elitsatsar inom sporten (i en av alla grenar som finns inom sporten skytte) och jag och mamma funnits nere på skjutbanan varenda tävling, vartenda SM (tror det är åtta mästerskap), under hela VM-veckan (japp, riktiga Världsmästerskapen arrangerade vi) och under så många år har vi också funnits därnere. Ja, nog sentimentalt, det är kort sagt en sorgens dag även om pappa försöker hålla skenet uppe. Besked två (insikt snarare) är att jag själv lär behöva söka mer vård för att någonsin kunna jobba inom det yrke jag så hett eftertraktar att få jobba inom; vården. Satans kropp att krångla. Problem har jag haft i så många år nu, som trogna läsare vet, med leder och muskler, hjärta och lite allt annat en kropp kan jävlas på, och just nu har de intensifierats kraftigt, och då har jag precis börjat vecka två på heltid. Jag får helt enkelt acceptera det och ta smällen för allt jag får igen för nu, efter år av misshandel av denna numera 6x kg-kropp. Det gör också ont. Från att ha varit ner på en bra bit under 40 kg så är jag efter de här sex åren däruppe. Snart dubbelt. Eller okej, en bit dit. Men i den här takten väger jag multum om några år. Skit samma just nu, nu har jag tre knappa veckor kvar innan jag kan slappna av igen, börja om, återigen. God natt.

Kort inlägg

Här är det en trött tjej som lämnar några rader, mest för att det ska hända något här varje dag. Jag mår sådär men kämpar. Har påbörjat min andra vecka på praktiken och det känns bra efter idag. Pratade med en kvinna i mitt team (på äldreboendet jag är på nu är det sex pers i tre team) och hon var positiv och nöjd med min insats hittills och intygade att min handledare också är nöjd och att de i annat fall redan skulle kickat ut mig. Vilket alltså inte hänt än så på en vecka har jag lyckats tillräckligt bra för att få vara kvar och fortsätta det jag påbörjat. Det känns i alla fall bra. Även om resten av mig kraschar, men bara knappa tre veckor att härda, sen kan jag faktiskt andas och ta allt i min takt. Alltså i noll centimeter per århundrade. Lagom takt. God natt.

Söndag

Nu är det slut på veckan. Helgen har varit lugn, tack och lov. Imorgon är vanlig dag på så sätt att den fortsätter i samma spår som förra veckan. Börjar åtta och slutar fyra, lagom dag hoppas jag. Det är ungefär så veckan fortsätter. Herregud vad jag inte är morgonmänniska har jag kommit till insikt om. Är inte så konstigt, har aldrig tyckt om tidiga morgnar. Då ska man sova. Tycker jag. Mår i övrigt sådär. Är trött, tankarna snurrar, kroppen strejkar och jag är allmänt less på allt. Det är inte roligt att kämpa hela tiden och alltid förlora. Det suger.

Så trött

Så var det fredag och det är sanslöst skönt om jag ska vara ärlig. Min praktikvecka tog slut igår, som sagt, tre veckor kvar bara! Också det skönt. Är redan trött och inte blev jag upplyft när jag insåg att jag på dessa kommande tre veckor har lika många dagar ledigt. Men två halvdagar också. Så kommer bli tufft, det vet jag. Som allt annat i mitt liv i och för sig. Just nu är det tufft, ikväll, även om dagen också varit relativt tuff. Jag kämpar men vet inte om jag vinner så mycket mark. Vinner mest ingenting. Nu är jag negativ. God natt.

Första veckan avklarad

Så var min första vecka, av fyra, avklarad. Så lättande. Ska verkligen bli skönt att vara hemma ett par dagar och ta det lugnt. Är självklart roligt att jobba, jag är egentligen ingen lat person, så att vara igång är vård av både själ och kropp. Även om det tär på kroppen att arbeta som man gör. Min kropp är redan skadad, misshandlad av år av svält, kräkningar, rakblad och cigg. Det gör lite ont att jag förstörde veckan med rakbladen, men jag kämpar, så gott det går. Är ingen pärla på just det: kämpa. Det gör också ont att erkänna det. Jaja, jag skar inte på armarna så efter lite övertalning (tack fina S.) bestämde jag mig för att de helt enkelt får bero och falla i glömska. Typ. Nu slumrar jag till snart så ja, god natt.

Helvetesdag

Det har varit en tuff dag på många sätt. Dels de man lätt kan förstå: kroppen (läs:lederna) gör ont, jag är trött eftersom jag sover så dåligt, ångest över kroppsstorleken, orolig för hur det går för mig på praktiken osv. Värre saker finns just nu. På onsdagar är det tydligen allsångsstund på nuvarande praktik (för er som inte läst så länge så har jag bytt boende eftersom de inte ville ha mig kvar, eller hur det nu är, jag har ännu inte fått någon förklaring). Det tog emot att gå ned på mötesplatsen för att höra musik jag hört i två år, men på en plats jag för alltid kommer älska. Det gör så ont i hjärtat att känna sorgen och saknaden. Jag kommer för alltid ha svårt att höra "pärleporten", Gärdestads "Eiffeltornet", jill johnssons låtar och alla låtar från mina boendes ungdomsår. Jag har hört dem, så många gånger. Det är ett tomrum i hjärtat, som för alltid kommer bli ekande tomt. Det kanske en dag blir en molande värk, den som min fysiska hälsa upplever i lederna, istället för giftpilar som åker åt alla håll vart jag än vänder mig när jag hamnar i den där akuta bubblan där bara det gamla boendet finns. Ångesten har varit konstant och bastant hela dagen så ja. Nya skärsår pryder mina lår och det krävdes lite övertalning av finaste S. att ändå gå imorgom eftersom ingen vet. De är inte på armarna - vilket är det enda positiva med det. Eller nej, för mig som är vad psykolog, sjuksköterska och läkare kallar självskadeberoende så fanns det mer positiva saker med blod och smärta. Det suger. Jag vill vara beroende av vanliga saker. Kaffe, apelsin eller marshmallows. Men nej. Inte det Nu är jag så jävla trött så ja, god natt.

Andra dagen

Så var dag två till ända. Tach och lov går tiden ganska fort. Kan bero på tiden som inte räcker till, man hinner inte med att räkna ned. Helt plötsligt är klockan över lunch och vi stressa som tokar. Just nu är jag så trött så jag orkar inte ens berätta om dagen mer än att den innehöll allt jag väntat mig: många människomöten, många lyft, många trappsteg, många toaletter att besöka. Nämnde jag för korta raster, griniga gummor och kärvänliga gubbar (i alltför hög grad). God natt.

Dag två

Så var dag två till ända. Tach och lov går tiden ganska fort. Kan bero på tiden som inte räcker till, man hinner inte med att räkna ned. Helt plötsligt är klockan över lunch och vi stressa som tokar. Just nu är jag så trött så jag orkar inte ens berätta om dagen mer än att den innehöll allt jag väntat mig: många människomöten, många lyft, många trappsteg, många toaletter att besöka. Nämnde jag för korta raster, griniga gummor och kärvänliga gubbar (i alltför hög grad). God natt.

Första dagen

Då var första dagen på nya praktiken över. Jobbade kväll, första dagen ^^ slitsamt, de passen, tydligen. Vilket märktes, är helt slut. Huvudet är slitet efter alla timmar med nya intryck, kroppen mörbultad efter endast tjugo minuters sittande, sen kl ett. Så trött men relativt nöjd. Varit jobbigt med alla blickar på mina mindre vackra armar. Inga nya sår på tre veckor på armarna, får väl vara "nöjd" med det. Det är bättre än på mer än ett halvår så ja. Inte så många som förstår mitt tänk. "Hur kan man vara nöjd med att inte skära på så kort tid", "borde man inte vara missnöjd med att man kan skär sig alls", "hur kan hon ens skära". Ja, det är inte så logiskt, det är fel, och emot människans natur och ja det är sjukt, men det är mitt sätt att kontrollera ångesten, paniken och som jag sa till psykologen: mitt kontrollbehov. Förut var vikten mitt sätt att ha kontroll, numera är den utom kontroll, ångesten och självhatet likaså, men rakbladen är bara mina. Helt sjukt tänkt man just nu får det vara så. Jag säger för nu god natt för jag är som sagt helt slut.

Första dagen

Då var första dagen på nya praktiken över. Jobbade kväll, första dagen ^^ slitsamt, de passen, tydligen. Vilket märktes, är helt slut. Huvudet är slitet efter alla timmar med nya intryck, kroppen mörbultad efter endast tjugo minuters sittande, sen kl ett. Så trött men relativt nöjd. Varit jobbigt med alla blickar på mina mindre vackra armar. Inga nya sår på tre veckor på armarna, får väl vara "nöjd" med det. Det är bättre än på mer än ett halvår så ja. Inte så många som förstår mitt tänk. "Hur kan man vara nöjd med att inte skära på så kort tid", "borde man inte vara missnöjd med att man kan skär sig alls", "hur kan hon ens skära". Ja, det är inte så logiskt, det är fel, och emot människans natur och ja det är sjukt, men det är mitt sätt att kontrollera ångesten, paniken och som jag sa till psykologen: mitt kontrollbehov. Förut var vikten mitt sätt att ha kontroll, numera är den utom kontroll, ångesten och självhatet likaså, men rakbladen är bara mina. Helt sjukt tänkt man just nu får det vara så. Jag säger för nu god natt för jag är som sagt helt slut.

Hopplös dag

Det har varit en tämligen tung dag. Det beror nog på att jag inte kan hantera starka känslor, oavsett vilket håll de går åt. Idag har det varit två överväldigande känslor; nervositet och trötthet. Nervös inför morgondagen. Egentligen är det inte så svårt. Jag har gjort jobbet förut, jag vet hur det går till, vad man ska göra. Problemet ligger i helt andra saker; främst i hur kontakten med min handledare blir, om hon är bra, om vi förstår varandra, om jag kan göra henne nöjd osv. Nästa problem ligger i hur människor där hanterar de ärr som kommer synas på armarna då vi bara jobbat i 3/4-ärmade tröjor. Livrädd. På det gamla boendet behövde jag aldrig fundera eftersom jag jobbade på mötesplatsen där civila kläder gällde, så jag behövde aldrig visa varken armar eller andra ärrade kroppsdelar (alltså alla jag har) för fler än min egen chef. Vilket leder mig till nästa problem; trötthet. För jag är så innerligt trött på att hela tiden, om och om igen, analysera varenda situation, varenda uttalande från någon av oss de sista veckorna, för att komma på vad som gjorde att jag inte fick vara kvar där. Jag kan, sorgligt nog, inte komma på vad jag gjorde annorlunda jämfört med tiden innan det sista mötet vi hade där hon sa ja till att ha mig kvar. (mina avgörande misstag lär ju ha kommit efter det menar jag, annars hade hon ju sagt nej redan då). Jag försöker intala mig att det inte var hennes beslut, att jag dög för henne, att hon i alla fall är nöjd med någon del av allt jag gjorde under de där åren. Det lär hon i och för sig vara eftersom hon blev tillfrågad fem gånger tidigare under de där åren jag var där och då sa hon uppenbarligen ja till att ha mig kvar. Det gör så himla, förbannat, äckligt ont att tänka på allt detta, ändå är det allt det här som snurrar i huvudet. Det går på repeat, alla tankar, alla jävla diskussioner med mig själv. Allt är bara en enda jävla röra och allt känns så ansträngande. Allt måste kämpas för, hela tiden. Jag är inte bra på att kämpa.

RSS 2.0