Äntligen, kanske

Ekat tomt här ser jag. Förlåt för det. Tiden har helt enkelt inte räckt till. Men nu är en rolig, stressig och givande helg över. Skyttarna har åkt hem, jag och mamma måste städa i ordning efter de nio skyttar som bott hos oss, det gick bra för lillebror på skyttet och fiket gick plus. Tack och lov. Just det lördagen innehöll något extra fint också. Efter skyttefesten (har alltid en minifest där alla som varit på banorna under helgen är välkomna hem till oss för grillkväll. Hemåt stan för min del då kompisen som var med frågade om jag ville haka ned på stan för en drink eller så. Var livrädd där ett tag MEN det var sjuuukt kul! Sånt jag behöver lite mer av. Inte just fest och alkohol, utan en biokväll. Eller grilla på lekplatsen. Eller en kortspelstävling en kväll med en kompis. En helg hos en vän jag inte träffat på ett tag. Helt enkelt en toppenhelg. Förstördes ju direk idag men det borde jag väntat. Tre maniska dagar - behövlig mani denna gången. Tre dagar bra är fler än jag förtjänar. Men jaja det skiter jag i. God natt.

Stressig dag

Ännu en dag. Ännu en dag fylld av.. ja, allt möjligt. Shopping och städning av min lägenhet som ska hyras ut under helgen till några av skyttarna. Ska bli kul faktiskt. I år känns det lite mer lagom. Inte överbelastad bana med folk, banorna är hela och fungerar, folket börjar anlända och imorgon drar tävlingarna igång. Numera känner man ju alla skyttar (efter nio år på skjutbanan borde man väl det :P ). Innan dess vill jag vara klar med min skoluppgift - den sista!!! Sen är det bara sluttenta på onsdag, sen drar nästa kurs igång. Ska bli skönt att verkligen ha kommit igång igen. Nu väntas det i alla fall matlagning, betalande av räkningar och plugg. Lite halvtrist sådär, efter en ganska bra dag.

Hemma igen

Så var allt som vanligt igen. Hos pojkvännen. Eller med pojkvännen. Hemma. I en trygg famn med en lagom lugn hund. Ändå känns saker inte som de borde. Ångesten tär. Förstår inte hur jag blev så här trasig. Så här förbannat fel. Är ju inte så här jag ville att saker skulle bli. Så här jag väntade mig livet. Mitt liv. Något helt annat än jag trodde. Men så är det kanske för de flesta. Eller? Bara inte med alla mina diagnoser, alla mina problem, alla mina sargade egenskaper. Nu är allt som det är och jag kämpar på. God natt.

Midsommar äntligen slut

Det har varit en.... ja... Konstig? midsommar. Som sagt inte vad jag helst hade tänkt men å andra sidan borde jag kopplat nu. Jag duger inte. Kanske är hela jag fel. Men midsommar blev det och trots kämpandet så blev taktiken snabbt att dricka mycket vilket av någon konstig anledning aldrig blev för mycket. Blev lagon för oss allihopa tror jag. Alla mådde lika dåligt i alla fall dagen därpå. Resten har varit ren överlevnadsinstinkt. LAGOM med mediciner vilket failade men i mycket mindre mängd än befarat. Men jag kan ändå inte säga, tyvärr, att mitt midsommar inte blev som jag ville varken på förhand eller tiden där. Vill bara liksom få saker att flyta på, vara lite bra av sig självt. Jag fick kämpa konstant emo rakbladslusten och den kampen gick inte särskilt bra. Inga allvarliga incidenter men de var ändå där. Gnagde några sår. Ångesten däremot har varit total. Alltid där. Slår och skriker på mig tills mina ben viker sig. Men helgen är över, jag mår okej och jag har ändå skrattat en del. Även åt min simpla fjärdeplats i femkampen. Vi gjorde lagom mycket med femkamp och grillning och fotbollstittande och badande i sjön och ro i sjön och sill-grädde-gräslök-lunch så alla var nöjda. Utom jag då men som sagt när ingen kan eller vill ha mig där så finns ändå alltid mamma och pappa. Tack gode gud för det. Nu glömmer vi den här helgen fort och vaknar till en ny vecka.

Midsommar

Så blir det till slut som jag inte ville att det skulle bli - midsommar i stugan. Med föräldrarna. Och vänner. Vuxna vänner. Vänners vars barn gick jag i skolan med. Så de är Äldre vuxna. Inte min ålder. Känns som en verklig fail, inte ha egna vänner att umgås med och fira med. Men det känns ändå okej. Nu. Till slut då. Jag och mamma åker upp till stugan imorgon för att öppna upp stugan. Väntas tio pers upp så behövs göras i ordning en del. Men det fixar vi. Jag och mamma fixar alltid. På något vis gör vi alltid det. Bästa mamma. By the way: jag försvinner ut i den svenska öknen så ingen täckning på mobilen: så ni som har nummer till pappa vid kris får ringa dit. Annars får ni kanske ett sms på vägen. Kram alla.

Midsommar-ångest

Så var sista dagen på den här veckan här. Jag skulle säga att det var en lättnad om den bara inte inneburit att den är den sista dagen på veckan innan midsommar. För midsommar i år känns inte alls roligt. Det är bara ångestbringande och ensamt. Och ultimata beviset på det misslyckande jag är. Lite slitsamt att alltid vara den sämsta. Hon som isolerat sig i så många år att hon inte passar in någonstans. Hon som varit den enda som inte ätit på middagskvällarna. Hon som ljugit om att hon ska någon annanstans just den kvällen de andra har fest. Hon som varit för konstig på kräftskivorna. Hon som inte passar in. Jag har varit hon så länge nu. I sju år närmare bestämt. Jag har varit för rädd för att ens försöka för mitt liv har bara fokuserats på sjukdomarna. Jag är fortfarande sjuk men inte på samma sätt som för några år sedan. Men nu sitter jag här. I spillrorna av mitt liv bland människor som aldrig sett mig som en deltagare villig att vara normal. Ingen vill ha mig, av olika orsaker, och jag tvingas erkänna mig besegrad, återigen, av sjukdomarna. Tack för att ni förstörde mitt liv.

Lyckat och fail

Idag är en blandad dag. Igår var en riktigt bra dag måste jag säga. Den nya vännen verkar toppen, även efter ett par glas vin. Vi myste i solen med cider/öl för att fortsätta med lite vin och tacos. Perfekt. Skratt och nästan tårar. Optimal kväll. Det är synd bara att mamma och pappa förstör känslan dagen därpå. Bråk och skrik och smällande i dörrar. Insåg därtill efter samtal med mamma att jag blir ensamt barn uppe i stugan vid midsommar. Fail. 24 år gammal och alla andra barn har annat (=vänner) att fira midsommar mest. Tungt. Funderar starkt på att köpa några flaskor vin och sätta mig i min egen lägenhet i tre dagar.

Mellandag

Det har varit en konstig dag om jag får säga det själv (vilket jag får eftersom det är min blogg :P ). Det har varit lugnt, lugnt och sen stressigt så jag vet inte riktigt varifrån jag fick energin. Har på en timme och en minut tagit mig hemifrån, till stan, shoppa på systemet och hem igen. Rätt nöjd, men blev helt slut då det var en bedrövlig massa folk. Inte alls bra för min mentala hälsa. Eller ja, tolkningsfråga. En del är ju av de åsikten att man ska utsätta sig för sina rädslor, men halv-social fobi är snarare ångestbildande än orsakar skräck så vet inte om just den teorin fungerar på det problemet. Och i de fall den teorin skulle fungera så vore jag botad efter den här veckan med bussåkande bland skrikande småungar, högtalande utlänningar (och nej jag är inte rasist, jag har mer tolkat själv ljudnivån på människor som för ett samtal; balkongsittande några timmar om dagen talar det väldigt tydligt att icke-svenskar har några tiotals decibel i skillnad). Inte nog med ungar och skrik, dessutom gå på stan ENSAM. Okej det var 30 minuter, men jag var ändå själv. Dessutom ätande på fik, prova kläder, och slösa pengar. Allt väldigt ovanligt för mig så jag är ändå lite nöjd med veckan. Allt avslutas med en myskväll hos den nya vännen. Man klagar ändå inte, även om ångesten just nu stör. Så god natt kära läsare <3

Vilken dag

Ett "trevligt" möte hos familjeläkaren där jag fick en lång och varm kram av en läkare som verkade genuint intresserad av sitt jobb, arbetsplatsen till trots. Fick bort mina stygn och en hel drös med pepp. Inte för att jag mår bättre i grunden, men själva humöret steg. Och steg ännu mer när jag tog mig ned (med BUSS - den ni! Ni som känner mig vet hur jag känner inför just bussresande) till stan för att träffa en ny vän. Känt varandra i tre dagar så ska bli spännande att lära känna henne mer. Idag var i alla fall toppen och att ses för tacokväll med lite vin och tillbehör på fredag känns riktigt roligt. Något glädjande i vardagen, vilket behövs för just nu drar jag ner både mig och pojkvännen djupt i skiten. Inte så bra här med andra ord. Det sitter liksom djupt in det där att ångesten gnager. Skit också.

Sömn

Har sovit ett par timmar här på kvällen, men är lika trött för det. Är nog det dåliga måendet som tar all energi. Suger musten ur en. Jag är helt enkelt utmattad. Ångesten är här och allting känns rätt surt. Så god natt. Bjuder på några bilder från dagen.

Om bara resten kom fram

Det är svårt nu. Ångesten är skyhög, depressionen närmar sig med stormsteg som är för stora. Jag hinner inte bygga upp ett försvar lika snabbt. Så allt sköljer över mig och jag vet inte hur jag ska formulera mig i ord så någon förstår. Allt hamnar här. Där ni stackars läsare får se bokstäverna forma ord jag inte kan säga högt. Så det får hamna här så får även ni IRL-vänner veta vad fan jag försöker få fram men inte riktigt får till. Munnen blir torr, tungan stel, halsen i spänt läge och tankarna i ett enda jävla virrvarr. Så nu skriver jag det: mina tankar är mörka. Jag vill inte vara ensam men behöver det. Är rädd för mig själv. Tabletterna lockar såklart någonstans MEN aldrig mer tillräckligt för att jag ska tömma ask efter ask i hopp om att jag dör snabbt. Men jag är osäker på resten. Jag vill aldrig mer vara inlagd. Aldrig mer fast i någon annans klor. Varken sjukvårdens, sjukdomarnas eller människors klor. Jag vill aldrig mer lämna något bakom mig som jag egentligen borde haft framför mig. Jag vill, när jag vilar tryggt i pojkvännens famn, älska mig själv och älska livet som jag en gång gjorde. Jag vill leva men just nu vet jag inte hur det ska gå till. För mörkret övervinner mig. Om och om igen. Så nu kämpar jag. Jag kämpar för mitt liv. Inte kämpar som att jag tror att jag dör, utan kämpar som att jag tror (nu när allt är dystert brukar det kännas så) att sjukdomarna äger mig. Jag är helt enkelt rädd.

Skjutbanan

Idag har jag varit på skjutbanan hela dagen och stått i fiket. Rätt okej trots att jag är trött, sliten och allmänt på väg ned. Mamma är orolig och jag själv borde vara det för jag är inte direkt i form. Har liksom tappat bort den där ultimata kampandan. Den finns där, men inte som den ska. Helt enkelt svårt. Jag lever på att jag det sista faktiskt fått uppleva så mycket fint. Tack och liv för det. Nu ska jag, mitt sabbade huvud och min mördande migrän ta oss till vila. God natt.

Om anorexin

Så var vi här igen. Har suttit med det här förbannade fönstret uppe i två timmar utan att kunna skriva en rad. Så här kommer ett försök. Jag mår bra, men ångesten mörbultar. Min rygg dödar mig men migränen har hållit sig undan hela dagen. Den har annars varit här mycket den senaste tiden. Jävla skitkropp. Som jag förstört den. Jag önskar att jag visste då hur illa det skulle bli hade jag nog aldrig sjunkit så långt ner i anorexin som jag gjorde. Det hade kanske avskräckt mig lite. Sjuk hade jag ändå blivit, jag vet, men inte som jag blev. Så mycket skit har kommit (inte bara fysiska åkommor) för att anorexin fick grepp om mig och jag aldrig insåg hur jävla hemskt allting skulle bli. Nu vet jag och ångrar, till ingen nytta för egen del. Men för de som läser och kanske inte kommit så långt i sin ätstörning: LÄS och ta till er, för inget gott kommer ur att följa efter äs. Inget är värt det.

Vilken dag

Idag har varit en ganska rolig dag. Jobbig, men rolig. Det är lite tufft att vilja mer än man orkar, samtidigt som det är otroligt viktigt, för att man ska göra mer än man redan gör. Tror jag. Lite filosofiskt sagt. Men som det är nu är jag trött. Idag mindre än de senaste dagarna, men än dock trött. Det borde man kanske vara när man kämpar, ständigt, om och om igen. Det tar liksom aldrig slut och jag är lite less på det. Det eviga kämpandet och de aldrig sinande tankarna som förgiftar. Jävla ångest. Blir så less på det. Men å andra sidan finns det mycket fint i mitt liv. Min underbara pojkvän (som av någon anledning härdar), fantastisk familj och vänner som alltid ställer upp. Mamma och jag har varit runt hela stan och fixat studentpresent och ja, allmänt varit sociala. Det får ses som en bra sak idag.

Trött på mig själv

Jag är ingen ensammänniska. Vilket kan tyckas konstigt då jag varit ensam så många gånger i mitt liv. Men så är det. Efter att inte ha varit själv många minuter i sträck på mer än två veckor. Nu skulle jag vara ensam i fyra timmar, efter två var jag på väg till akuten med ett antal sår som behövde sys. Inte mitt smartaste drag. Men så är jag en idiot också. Det är tungt när man liksom inte räcker till utan alltid sviker och gör andra illa. Det är jag bra på. Grejen är ju inte det att jag MÅR dåligt, för jag mår rätt bra. Det är ångesten som hänger kvar. Allt känns inte kolsvart eller hopplöst men uppgivenheten börjar närma sig. Problemet är att jag känner mig så in i helvete värdelös. Att jag inte räcker till, inte duger, inte gör som andra vill. När jag är själv och kommer på det så kommer panikångestattacker allt närmare och sen sitter jag där med blod och rakblad och hatar mig själv. Fan. Litium har hjälpt så himla mycket för måendet. Barcelona fick upp humöret och jag har MÅTT bra. Energiboost, glädje, tacksamhet och massa pepp på livet. Nu ska jag bara lära mig hantera ångesten.

RSS 2.0