Ångest deluxe

Riktigt jävla usel dag. Så förbannat jobbig på alla plan. Kroppen har fullständigt strejkat idag. Det gör ont i varenda led och suckar och stönar har varit mina mesta ljudliga uttryck. Ryggen går under. Precis som jag. Försöker hålla ihop men ångesten är brutal. Mördande. Smärtsam Och förbannat jävla onödig. Kunde hoppat över den helt. Aldrig ens gått upp. Omöjligt när man har hund dock. Hon ligget Här bredvid. Precis kommit in i djupsömn efter fyrtio minuter vaken eftersom hon inte kan sova utan mig på nätterna. Mannen bredvid har sovit en timme. Så här ligger jag med självskador, ångest, tårar och panikångestattacken på toa nyss i färskt minne. Andhämtningen har precis ordnat upp sig. Väcka mannen eller ligga här. Det är frågan det...

Sliten

Idag har varit en tuff dag. Jag vet att man inte ska klaga på saker som jag gör, MEN det är så mitt liv är. Idag har jag varit ensam några timmar och det var otroligt tufft. Är inte så bra på att vara det och det var kamp men det gick. Inget självskadande, men tårar och en väldig lust till det första. Idiot jag är. Vet det och det gör ont att jag inte gör något åt det.

Slödag

Vilken jädra icke-dag detta varit. Inte gjort nååågoting vettigt på hela dagen. Verkligen helt värdelös dag. Fattar inte hur jag orkar med mig själv som gör så här. Hittar liksom ingen mening med att försöka göra något - till slut går det ändå fel, hur mycket och på vilket vis jag än kämpar. Det är bittert att vara en sån förbannad idiot och aldrig komma någonvart med livet. Jag sitter fast i ingenmansland alltså. Det är dagens insikt. Ingen rolig insikt om jag ska vara ärlig. God natt.

Vilken dag

Det har varit en lång dag och det känns i både kropp och huvud. Lederna dör lite smått även om jag försöker bortse från just det. Det är lite svårt dock när det mesta känns som en jävla kniv som vrids runt. Eller ja, nästan alltid. Eller ja, om man lever i förnekelsevärlden (på den punkten) så är det ju överlevbart till och med. Livet känns lite svårt. Kroppen strejkar, depressionen vill mest ha ihjäl mig och saker runt mig går väl inte som smort direkt. Mamma blir snart friskförklarad, mormor är hemma men oron sen dess hänger i. Vet att det är långsamt jobbat, men det har inte släppt. Mycket åsikter om mitt liv runt om ifrån och det kan jag förstå, men samtidigt, jag har valt det här och jag vill kämpa för att må bra och klara av en vettig och hälsosam vardag. Det är mitt mål. Bli frisk från de sjukdomar jag kan bli frisk ifrån. Är ju inte alla, men en del i alla fall. Nu orkar jag inte med den här dagen mer. God natt.

Dagen efter en lyckad kväll

Det är segt här. Lite skönt för även hjärnverksamheten saktar ner, lite grann sådär, men i alla fall något. Igår hade jag en otroligt bra kväll ute med en kompis. Så jädra, jädra kul hade vi. Och så himla mycket jag behövde det. Det har varit mycket tungt på slutet, men nu är det i alla fall klart - mammas tumörer är borta!!! Mormor har fått komma hem från sjukhuset och jag är väl som vanligt rätt nere, även om jag kämpar. (ja jag vet att jag tjatar om det, MEN faktiskt, det är en kamp att existera, göra något alls och ännu mer slit för att hålla ihop när jag väl gör något. Det är svårt att be om hjälp när jag vet inte vet vilken hjälp som ens hjälper. Om det finns någon. Kan inte ens peppa och få upp mig själv. Fail.

Helg

Så var helgen här. Jag är trött. Klockan är inte ens mycket och jag sov länge, men är ändå sliten. Försöker hålla både humöret och skenet uppe. Är så satans jävla jobbigt att alltid behöva kämpa för att inte ramla ihop i en död hög och inte orkar resa på mig igen. Allt är som vanligt här alltså.

Sjukhusförföljelse

Saker har inte varit bra på ett tag nu. Nu är det (förutom jag själv och pojkvännen som ju också tillhör den världen) den fjärde personen som drabbas av någon slags allvarlig vård. Mamma ringde idag och berättade att mormor ligger på sjukhus i Lysekil, av alla ställen. Hon åkte akut med ambulans dit för kontroller och ja, det verkar ha gått bra nu även om dom hittade ett antal fel som läkarna hemma helt missat trots att hon var på undersökningar för hjärtfel och leverstatus och allt. Men allmänläkare har det inte så lätt heller, även om man önskar att alla idioter (för inom vården finns det riktiga jävla avskum). Okej nog om det. Mår i övrigt sådär som sagt. Det är som om alla sjukdomar knackar på varsin dörr i mitt hus. Samtidigt. Och högt. Och hela tiden. Jag springer mellan alla, öppnar snabbt och skriker att den inte är välkommen för förra gången jag ens släppte in den bara till dörrmattan tog den en del av mig med och slog hårt på det som blev kvar. Snabbt vidare till nästa dörr: samma sak. Skrik och slagsmål. Är utmattad av allt springande, trasig av alla slagsmål och itu av allt stjälande. Jag har kort sagt drabbats av den ursinniga depressionen. Hej på dig. Jag skrek just på dig för jag vill inte ha dig i mitt liv mer. Eller snarare: jag vill inte att du tar mer av mig. Du förgör mig.

Hälsopedagogik

Sitter här och inser att jag hade planerat att vara klar med skoluppgiften nu, men har säkert en timmes arbete kvar. Suck. Får ta det imorgon, orkar inte med att fokusera mer ikväll. Det är sådär med mig i övrigt. Dumheter idag, så klart. Idiot som jag är. Hatar när jag verkligen stressar upp mig inför att vara ensam. Det går så mycket lättare när jag andas och tar stund för stund. Panikångestattack så totaldampade på toan i min ensamhet. Jag måste ju lära mig. Det ska gå. Snart.

Trött tjej

Klockan tickar, på alla de sätt, och det är väl tur det. Undra hur länge jag skulle överleva om jag visste att klockan aldrig mer skulle ticka... jaja. Jag mår sådär, kämpar och sliter, som alltid, men det är tufft. Är återigen i pojkvännens lägenhet och jag trivs rätt bra här med faktiskt. Skoluppgiften blir lättare och roligare för varje mening. Och tur det, den förra kursen hade sina ljusa stunden men en del uppgifter blev man trött på innan man ens börjat med den. Den här är i alla fall snart klar och det känns bra, som att jag kommit igång nu. Plugga är betydligt roligare än sist jag gjorde det. Och betydligt roligare än de sista åren på gymnasiet för de SÖG. Jag var inlagd mesta tiden och fick gå hem på permissioner för att plugga på dagen och i psykvårdens naiva tro också sova hemma vilket alltid slutade med en polisbil antingen hem igen, eller till psyk, eller till kirurgen för att sy, eller hitta mig ute på grusvägen efter ytterligare några mil ute på vift i mörkret. Usch vilket grepp anorexin hade om mig då. Det är¨lättare nu, men jag är desto sjukare på andra plan. Men som sagt, varje dag är en kamp och hittills överlever jag ju varje dag så något blir ju rätt, även om det mesta blir fel, men i mindre skala. Vilket dravvel det här blev. Nattliga tankar som vanligt. Nog med allt det - god natt

Hemma igen

Nu är vi återigen i min lägenhet en natt och myser. Det är underbart, jag älskar min lägenhet så att vara här ger en sinnesro. Det enda som gör det just nu. Allt är en enda röra i huvudet. Försöker, kämpar, sliter och försöker igen och det är väl inte mycket som blir rätt. Kanske då att mamma och pappa är nöjda med mig efter helgen. Det har ändå gått att existera och vara med i sammanhanget och stundtals har ångesten varit dräglig nog för att kunna bortses ifrån. Såna stunder tackar man för. Jag tackar ändå för helgen i sin helhet. Att träffa mormor och morfar har sin charm och det är så otroligt härligt att de vill att jag är med hemma. Så ja: helgen godkänd totalt sett.

Ångest

Så trött. Försöker kämpa, hålla masken, le, låtsas att jag mår bra. Det går bra för det mesta men idag är det tröttsamt att kämpa men på något sätt går man vidare. Tar ett steg i trappan, försöker ta ett andra men fastnar och ramlar tillbaka ett. Det tar upp till två minuter för mig att ta mig uppför trappan. Då i ren ångest. Ibland går det av bara farten för att jag blir förbannad när jag känner ångesten inför trappan. Det är en ständig kamp att hålla ihop men jag älskar mig familj, är det någon/några jag kämpar för så är det dem. Det går ändå rätt bra utåt sett. Egentligen mår jag kanske bra, men ångesten dödar allt gott. Eller så gör jag det själv. Hur som så är det mycket som inte blir som jag tänkt mig. Nu är dagen hur som helst slut och det betyder att den här helgen är slut - så skönt. God natt.

Nattliga tankar

Så ligger jag här igen, trött och less. Jag har min hund inträngd vid min hals, snarkandes och tillfreds med att få ligga precis där hon tycker det är som bäst. Andas lugnt, försöker hitta takten själv men misslyckas. Inget går upp emot en hunds snarkning vid halsen och en karls snarkning i nacken. Då känner man sig som lugnast. Inte alltid lugn, mem det går inte att känna sig mer trygg än just då. Varje natt jag har det tackar jag högre makter (som jag inte tror på jag vet, men hittar ingen annan bra liknelse). För jag har så mycket fint i mitt liv. Mormor och morfar är fantastiska och vi kom in på farmor och farfar och jag undrar om inte det är dom två som gjort mig mest till den jag är, ur den positivas sida. Hela mitt liv har präglats av mitt trygghetsbehov. Och så många gånger har det tillfredsställts. Det är väl därför jag är så mycket hos mamma och pappa fortfarande. Föräldrar som tar sitt ansvar och dessutom älskar sina barn - då har man de bästa man kan ha. Just nu är mitt trygghetsbehov verkligen under kontroll. Fyra människor jag för alltid kommer älska finns på gården och vi har det hur bra som helst, eller ja dom i alla fall, jag har mina nedåtperioder och en är nu så utifrån förutsättningarna klarar jag det här rätt bra med folk och mat och hundar hit och dit (sex till antalet). Huvudet är en jävla röra. Som äggröra. Tankar i små klumpar. Jaja. God natt.

Om en dag kunde sammanfattas i ett ord skulle jag för denna dag säga : faller

Det är just nu lite ansträngande att leva. Inte för att jag vill dö särskilt mycket men just biten att ta mig från överleva till leva tar sjuhelvetes tid. Jorden rämnar inte men inte heller känns saker bra. Jag är 24 år nu. Är det inte dags för mig att efter åtta år ta mig vidare. Jag vill bli frisk. Nu går inte det dock, då jag har bipolär men ja, ni fattar. Jag är bara så trött. Så god natt

Tungt

Det är lite dystert här. Tungt och allmänt mörkt eller vad man nu säger. Det är liksom förbannat jobbigt. Är så trött. Så oändligt in i helvete utmattad. Alla känslor dampar runt och jag får egentligen ingen ordning på dem. Monstren i huvudet skriker, rakbladen flyger hit och dit, tabletterna lockar (inte överdos-lockar), maten ligger kvar där i kylen, pojkvännen sliter för min skull. Vet inte om jag själv kämpar nog bara. Kanske saker och livet inte är så jobbigt som det känns..? Vet inte. Orkar bara inte med. Cancer, ångest, bråk, psykolog-avsaknad och stress - mitt liv just nu.

Fall

Det börjar sakta sjunka in vad som händer i mitt liv. Saker snurrar i huvudet. Tankar. Utan min psykolog har jag ingen att reda ut det med. Vilket vore behövligt för jag fattar inte riktigt hur närmaste veckorna blir. Hur jag ska klara dem när allt som hänt går in i huvudet. Inse. Acceptera. Kämpa. Och kämpa. Och kämpa lite till. Helt enkelt svårt ikväll. Dålig kväll egentligen. Alla tankar.

Siri, tråkiga besked, toppenhelg

Den här veckan vet jag inte riktigt hur jag ska förklara. Det har varit upp och ned - inte bipolär-uppochned - utan rent händelsemässigt. Hade fantastiska dagar hos Siri. Tre dagar av allt man kan hoppas och tro på. Tack underbara, älskade Siri. Sen hem och i bilen på väg hem från Sala kom beskedet. Mammas cancer har kommit tillbaka. Vet inte riktigt hur jag tänker. Eller hur mamma tänker. En första behandling är gjord i alla fall: de ville prova att lasra bort de tre tumörer de hittat. De är positiva, betydligt positivare än förra gången (2008) men ja, det känns ju inte tryggt och nu när jag pratade med pappa i telefon så sa han att hon hade ont, vilket jag inte vet om man ska ha men ja, vet inte vad man ska tro på. Det var verkligen skönt att komma hem till saker att göra. Hade kanske helst behövt vila, men huvudet får ändå ingen ro. Allting bara snurrar runt, runt, hit och dit, fram och tillbaka. Helgen fortsatte hur som helst in i några timmar på gamla boendet där saker, utom frånvaron av chefen då, var som vanligt. Skönt att se att något förblir detsamma. Fredagen fortsatte med en dag med/hos Emma. En fantastisk människa. Vi var ute i skogen och plockade svamp, blev smultron och blåbär plockade också. Maxi på vägen hem där vi köpte ryggbiff, efter en liten tur på Systemet också. Hem och göra flädersaft (japp, från scratch), svampsås på såsen vi plockat, igång med lite färskpotatis och allt var hur bra som helst. Lagom med mat och dessert, lagom med vin, lagom med skratt, lagom med allt. Precis vad jag behövde! Allt utom torsdagen har jag verkligen behövt. Nu börjar en ny vecka, i alla fall lugnare till en början. Verkar som att mormor och morfar dyker upp på torsdag (då blir det ALDRIG lugnt). Men men. Nya tag med ny energi.

Sista dagen

Det har varit en sån bra dag häruppe. Så himla roligt och fantastiskt. Sällskapet tiptop med Siri och hennes föräldrar, god mat, irish coffee, Wallander-film och ja - allt man kan kräva av en semesterdag. Har mått oväntat bra här och det är jag så tacksam för. Nu är måendet på väg ned men det får faktiskt vara så. Jag har bipolär sjukdom - då är det så här. Litium har hjälpt och det är fantastiskt vad mediciner kan hjälpa. Nu har tre plus fyra dagar flutit förbi och det har allt gått bra. Inga rakblad, inga varken mindre eller större medicinintag, äkta skratt och så mycket kärlek till alla jag träffat under veckan. Tack för den här semesterveckan kära livet, ibland gör du mig jävlig lycklig.

Glädje med Siri

Så var natten här. Efter choklad med vin och en urhäftig dokumentär om den scientologiska kyrkan och en massa skratt så känns saker rätt bra. Inte klockrent men allt bättre och jag känner mig relativt nöjd med allt utom själva jag. Känner mig i vägen, krävande, korkad och lite småstörd men faktiskt just nu BRYR JAG MIG INTE för jag har det så satans bra här. Morgondagen känns värre: migrän på gång. Proppa i mig lite extra tabletter så blir det bra. Ja jag vet, för många men faktiskt. JAG BRYR MIG INTE OM DET HELLER just nu. Jag ska njuta, ha det bra, skratta, äta och dricka gott och bygga upp ny glädje. Det gör man som bäst när man befinner sig i den situation jag gör nu: hos en vän. En kär vän jag känner så otroligt mycket tacksamhet emot och som jag känner igen mig i, för på många sätt är vi väldigt lika. Så onsdag: here we come!

Allt som allt

Nu ligger jag i en för ryggen klockren säng hos Siri efter en lång dag på vift. Vi hamnade instängda på en skjutbana (helt crazy story som ni får sen) innan vi till slut fick se henne. Underbara människa. Vi har fått i oss en flaska vin och ligger nu för natten. Laddar om efter fyra toppendagar i stugan med mamma och pappa och folk. Lagom för mig. God natt

Inte som jag tänkt mig

Den här dagen, vid den här tiden, var planen att vara i stugan och sega i soffan. Nu blev det inte så, men ja, saker blir sällan som det var tänkt, i mitt liv i alla fall. Det spelar inte så stor roll, nu blir det att sova i gästrummet i en mjuk säng med en lugn hund för att tidigt imorgon ta mig till Dalarna och Hofors. BTW, på måndag åker jag till en FB-vän i Falun. Så förbannat, otroligt skoj ska det bli!

Förkylning, fotboll och vin

Det har varit en konstig dag, kanske mest för att den är i ett töcken av feber och stress. Är ändå nöjd. Sista hemtentan inskickad, sedan har en timme hos psykologen ägt rum. Måste återigen påpeka att jag har världens bästa psykolog. Fattar inte själv hur tur jag egentligen haft. Äntligen. Då psykvården inte alltid fungerat som den ska. Som för alla där. Nu kämpar jag och just nu är jag i ett sådant läge, sjukdomsmässigt (mellanläge i det bipolära) att jag finner värde i det. Eller snarare: finner mig själv värdig hjälpen. Det går över men just nu känns det okej. Imorgon drar jag till stugan då tyvärr får era kommentarer vänta på svar ett tag. :/ Men ja. God natt på er. Jag fasar för sluttentan imorgon...

RSS 2.0