Försöker inse

Så var allt över. En lång tid. En tid av kamp, framsteg, tillbakakliv, ensamhet, ångest, panikångestattacker, långa korridorer, sega hissar, otrevliga boende, dagar av stress och misslyckanden. Det har varit sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och till och med år. Flera år. Jag har haft mina perioder. Episoder, manier, depressioner, neutrala perioder. Jag har överlevt dem alla. Delvis tack vare det som nu är över. Jag visste att det skulle ta slut, bara inte att det skulle visa sig bli så här. Inte den här chocken, paniken, sorgen, ledsamheten, ångesten och allra minst skulle jag inte känna den här smärtan. För de här tårarna som i två dagar (har det bara gått två dagar sen min undergång?) kommit om och om igen, väntat på att få komma fram när de som minst passar gör ont. Jag har skrattat, njutit, glatt mig åt alla roliga stunder, jag har hoppat, studsat, sprungit, haltat mig igenom evighetslånga pass, jag har älskat mig igenom den här praktiken, jag har fått se en sida av världen jag inte innan visste fanns, jag har fått träffa människor ingen kan förstå hur fantastiska de är, jag har lärt mig mer än varenda existerande utbildning tillsammans kan lära ut, jag har vuxit mig större än något annat jobb kunnat göra mig men framför allt har jag blivit jag. Hade jag blivit den jag var, heter det numera. Under de här åren som gått har mycket fått mig på fall, men få saker har lyft mig på det sätt som kanske behövdes som mest. jag har slagits till marken, botten och avgrunden av sjukdomar, bråk, osäkerhet och självhat men (MEN) alltid har något lyft mig. De senaste åren har det varit boendet som tagit tag i mig. Fått mig att ta tag i mig själv och tvingat mig ur sängen, även de dagar då jag för några år sedan skulle legat kvar där, ett jädra bra tag. Alla dessa år har fått mig att inse att något har jag alltid. Jag har mig själv. Det är inte mycket, men det är alltid något. Föräldrar kan lämna (som jag tidigare i veckan trodde att de gjort), pojkvän kan börja hata mig (även om han säger att det aldrig blir så), hunden kan dö (även om hon varken är gammal eller sargad), vänner kan tröttna (en hel drös har gjort det på vägen hit dit jag är nu, även om de bästa är kvar). Men också har mycket gått förlorat på vägen. Men den värsta förlusten kom nu. Min praktik, min älskade praktik vill inte ha mig kvar. Den plats jag kämpat för, stått upp för mig själv för, älskat, fått så mycket ifrån, hela den som identifierat min kamp har nu lämnat platsen i min vardag. I mitt hjärta kommer det alltid finnas kvar, men måndag, tisdag och torsdag kommer framöver ägnas åt att stirra in i väggen, alternativt sova. Jag kommer alltid vara boendet tacksamt för att det lyft mig upp från avgrunden. jag kommer alltid vara cheferna, arbetskamraterna, de boende och alla evigt tacksam, men allra mest kommer jag vara tacksam mot min chef som tagit hand om mig mer än någon, allra minst jag, förtjänar. Tack för de här åren. Ni har räddat mitt liv, hittills.

Utskriven

Så var jag hemma igen. Nu hos föräldrarna. Och mår bedrövligt. Jag har idag haft stunder då jag till minsta beståndsdel velat dö. Jag vill dö. Jag orkar inte. Det är för mycket. Det här är inget avskedsbrev eller så, så oroa er inte för det nu. Idag har det funnits stunder då jag hade varit död om man kan bli död från den ena sakunden till den andra. Jag vill inte riktigt mer. Allt går år helvete, jag faller och vill inte ens resa mig därifrån för jag hamnar där till slut ändå. Jaja. Jag är hemma hos mamma och pappa, får se hur länge de härdar mig.

När man mår botten

När man mår botten. Då fanns det tydligen en botten nedanför den. Där är jag. Det är just i det ögonblicket då allt förändras. Allt självklart blev till slut onårbart. Allt jag stått för, trott på, förväntat mig har idag visat sig vara helt fel. Jag har tydligen sett på världen med fel ögon. Eller fel glasögon. Jag känner mig körd nu. Utmattad, sliten, utnött som en trasa. Jag är fel fel FEL. Det vsr ju inte så här saker skulle bli. Det var inte så här jag tänkt mig livet. Jag tror dock att jag slutat leva. Nu ska bara livet tas. Jag kämpar, det gör jag verkligen (tycker jag men det måhända vara fel det också) men jag kommer ingenvart. Jag hamnar bara i fel ände av vägen. Jag börjar vid döden och hoppas på att kunna gå vägen tillbaka till livet för faktiskt: jag vill leva. OM jag får leva livet, inte bara överleva det. Vad är det för jävla liv egentligen? In och ut på avdelning efter avdelning. Jag skriker fula svordomar, vrålar ut min ångest, kastar plastmuggar och plastbestick på personalen, smäller i dörrar, gråten finns ständigt i halsen, självhatet växer och ensamheten härinne lamslår en. Om och om igen blir jag en annan person än den jag ville vara. Den jag egentligen ÄR. De här dagarna har nog varit de värsta i mitt liv. Av anledningar jag inte går in på för till och med jag har en gräns för hur mycket mitt privata liv får och exponeras. Nu säger jag, min frusna kropp, mitt störda sinne och mitt kaosartade huvud god natt. Nu har jag fått mina åtta sömntabletter och kanske kan somna innan klockan tre som senaste natten.

Inlagd

Så var man på psyk igen. Denna förbannade jävla slutenvårdsavdelning jag varit på så många gånger nu. Det suger så satans mycket att aldrig komma längre än hit. Till rum 5, säng 1 på avdelning 94, västerås centrallasarett. Att man är så förbannat dålig jämt. Här har det varit totalt kaos sen jag kom och herregud vad länslor jag haft. Allt från ledsen till besviken till deprimerad till manisk till arg till i upplösningstillstång till i hat till ilskq till ren förbannad ångest till asförbannad. Jag har nog aldrig varit så otrevlig mot en person som jag var igår. Var så jävla jävla arg att jag om jag varit en våldsam person haft ihjäl karln. Jävlakukfitthelvetesäckel. Kissar i handfat, snor grejer, mäblerar om i andras garderober (min bland annar), låta andra patienter gå under för att han är en psykopat. Vilket jag vrålade till honom samtisigt som jag skrek till personalen att han ska bort från den här avdelningen innan han råkar illa ut. Ni får höra hela storun sen, är helt slut nu. God natt

JAG VILL LEVA! det vill du också.

Nu är manin här. Som vissa säger; NEJ. Andra säger: ja. Jag säger JAJAJAJA! Jag kanske kan andas nu. Ta mig ur depressionen som plågat mig i fyra månader. På riktigt. För jag orkar inte ha det som jag haft det. Förra året var jag inlagd fyra månader. Av ett år. Ett pytteår och jag var inlåst, fastspänd, instängd, låst och kontrollerad i fyra månader. Ändå kom depressionen. Ändå kom skiten. Ändå kom den förbannade förbannade ångesten och tog mitt liv ifrån mig i ännu mer fyra månader. Det betyder att jag hade fyra månader av förra året som inte bestod av depression eller inläggning (ibland både och). Det var mellanperioder, eller ja, en, och resten mani eller apati. Nice år. För alla ni som låter bli inläggningar, alla ni som inte vill tappa kontrollen, alla ni som är rädda för att släppa in människor, alla ni som är skrämda för att be om hjälp, alla ni som helt enkelt inte riktigt vågar, FÖR HELVETE, GÖR ALLT DET NI INTE VILL. Be om hjälp, lägg in er en vecka istället för att bli tvångsinlagd i fyra månader istället, fråga psykologen om fler tips, fler tider, fler diskussioner, släpp in mamman, släpp in pojkvännen OCH släpp in vården, för den kan vara livsnödvändig. Som jag säger, kämpa för livet - inte överlevnad. För det finns, det MÅSTE vi tro på, vi KAN tro på det, vi måste VILJA tro på det, vi VILL tro det, om vi letar. Inuti finns det i alla människor styrka de inte vet att de har. Vissa kommer behöva använda den mer än andra. Jag till exempel. Jag har fått kämpa hela livet, och de sista åtta åren har varit ett rent helvete, en misär. Det har känts värdelöst att leva, jag har känt mig värdelös, det har känts värdelöst att kämpa, för det kommer ändå aldrig gå. Undra hur många panikångestattacker jag velat och trott att jag ska dö. Undra hur många dagar jag vaknat av tårar, vandrat runt i tårar och somnat i tårar. Undra hur ofta någon har fått krama om. Undra hur många gånger någon sagt att det inte är kört. Jag har aldrig trott dom. Det gör jag kanske inte än. Kanske är det här inlägget lika mycket till mig själv som till er. Kanske det. Och jag hoppas det. För SATAN vad jag behöver höra det här. För jag vill ju mer än överleva, jag VILL LEVA!

Tröttis

Idag är det söndag (för er som missat det informerar jag om det). Och jag lider av både bakfylla och en lite konstig natt så tröttheten är påtaglig. Har just kommit hem från mamma och pappa och har en kväll med sport framför mig. Rätt nice faktiskt. Lite plugg får det bli också. Tänkte försöka bli klar med första uppgiften idag. Vore skönt så det var gjort. Ha kommit in i det lite. Jag tror att det kan bli svårt, men inte för svårt att plugga. Är ju meningen att lära sig nya saker, det ska vara ansträngande på rätt sätt. I övrigt är det sådär med mig. Stressad över småsaker som känns enorma, men jag kämpar. Kämpar för överlevnad. Kämpar för att inte bli inlagd, kämpar för att orka med vardagen, kämpar för att pojkvännen ska må bra, kämpar för att alla ska må bra. Inte så stort det mesta, men det är ändå frustrerande att jag inte vet om jag orkar med allt. Så allt är som vanligt.

Kanske dags för ett nytt inlägg

Märker att jag blivit lite sämre på att kladda ned text här, men å andra sidan kanske ni inte saknar deras kontinuitet heller. Jag har inte så mycket att säga. Eller faktiskt, jag har massor, men vette fan hur jag ska få ut alla känslor, alla tankar och allt kaos. Kort sagt så bröt den ankommande manin ut på riktigt idag. Det är blandade känslor inför det. Självklart skönt att antideppen hjälpt mig ur den här förbannade depressionen som våldtagit min själ i fyra månader. Kanske inte så lång tid egentligen men som sagt, jag har antingen varit gränspsykotisk direkt efter att jag varit deprimerad eller bara varit deprimerad någon månad. Och definitivt inte så här deprimerad som jag varit i slutet av 2014. Skitår. Långa inläggningar, stela sjukhus, massiva överdoser, idiotiska läkare, störda medpatienter, evighetslånga kirurgen-besök, förnedrande sköterskor, mångtaliga panikångestattacker men också en stöttande familj, otroliga vänner, underbara praktikpass, perfekta hunden, fantastisk chef, startad utbildning och ett mycket välkomnat nytt år. Så ja. Det var ungefär läget. Jag är manisk, lättad, trött, hos föräldrarna och väldigt sugen på en myskväll här hemma. Over and out!

Student igen

Då var livet som student tillbaka. Dock inte 100% då jag inte riktigt vill satsa allt och antagligen inte heller får plugga mer än 50%, vilket är alldeles lagom för mig. Jag kämpar med första uppgiften vilket är lite svårt då en del frågor uppstår. Inlämningsdatum finns inte, det står inte heller vilken lärare jag har i kursen, jag vet heller inte vilka betygskrav man ens ska jobba utefter då en del av kriterierna bara kan uppfyllas genom praktik, vilket vi inte ska göra förrän vecka 6. Som jag förresten får göra på boendet jag redan är på och har varit på i två år typ. Hur skönt som helst. Det var ungefär allt från mig. Nu återgår jag till plugget.

Den utlovade bildbomben på min älskade hund

j Min älskade hund blev sju år den sjätte januari, blev inte så mycket firande för henne men hon var lika glad ändå. :) Hon har räddat livet på mig, fått mig att kämpa, fått mig att gå upp ur sängen, fått mig att ens gå utanför dörren, fått mig att orka vidare, fått mig att vilja ta mig ifrån avdelningar istället för att ruttna där, hon har fått mig att älska henne, fått mig att vara beroende av henne, fått mig att vara glad. Hon har gett mig all kärlek en människa egentligen behöver. Hon kommer och tröstar när jag är ledsen, kommer och leker med mig när hon är uttråkad, trösta när hon är ledsen. Hon blänger när hon är sur och ler som hundar knappt kan göra när hon är glad. Hon har så många uttryck, så många egenheter och egenskaper som är mer än man kan begära av en hund. Jag älskar dig Bebis. Eller ja, Tischa som hon egentligen heter. Pappa kallar henne skruttis, vars namn hon också lyssnar på, nästan lika mycket som hon lyssnar när jag kallar henne Bebis.. Kärt barn har många namn. Och min hund är verkligen ett älskat barn. Tack för alla år.

Maria

Här är det en trött tjej. Sen kväll, dålig natt (jävla skit-fullmåne) och en tidig morgon. Kjell gav i och för sig mycket så värt det, sen vidare till Maria för promenad, bebismys och tjejsnack.Den människan är fantastisk. Inte bara för att hon är intelligent, klok, omtänksam, snäll, envis, praktisk, och kort sagt amazing,för att hon räddat mitt liv, indirekt och direkt, på så många sätt, utan för att hon är hon, och det är fucking amazing som någon säger i en film. (vilken har mitt föredömligt dåliga minne förträngt). Imorgon väntar ännu en tripp dit, hur kul som helst. Så jag säger god natt till er mina kära läsare och återkommer med födelsedagsbilder från min lilla hunds dag i tisdags.

Sista dagen

Så var sista lediga dagen här! Inte för att jag tänkt så mycket på det förrän nu ikväll men faktiskt imorgon börjar det vanliga livet igen. Det är inte direkt skrämmande eller så, det är det liv jag levt i under två år nu. Snart tre till och med. I februari blir det tre år sedan jag började min första dag på Stentorpet och trots alla berg-och-dalbanor med respektlös personal, blodbad på toaletter, för långa dagar och tråkiga sysslor så är jag nu ändå på en plats dit Stentorpet tagit mig som jag är så fantastiskt glad över att jag kommit till. En fantastisk chef (som jag nämnt hundra gånger), underbara patienter att jobba med och otroligt roliga och lärorika sysslor. Nu tar jag nästa steg och börjar läsa några kurser från undersköterska-utbildningen och även om just det skrämmer sjukt mycket så måste jag vidare, jag kan inte springa runt, utan utbildning och gör saker jag helst skulle vilja få ha befogenhet att göra på riktigt och veta att jag gör det rätt. Så heja 2015, du ska ge mig mitt liv tillbaka, du ska lära mig hur man mår dåligt men ändå fungerar, hur jag ska klara av att leva med mina sjukdomar, hur jag ska må bättre, ta mig ifrån självskadebeteendet (i alla former jag nu gör det) och börja leva igen. Det 2015, kräver jag av dig, inte för att jag är värd det, utan för att jag behöver det. Så; så fort januari är över kommer jag kunna vara fungerande igen. Punkt.

Hemma igen

Då är jag efter tio dagar iväg på lite olika håll tillbaka i samma säng, i samma lägenhet, med samma pojkvän (tur nog) och samma hund bredvid. Som inte uppskattar att hon inte får uppmärksamhet då jag och pojkvännen båda är bosatta vid datorn. Hon får roas senare :P Mina dagar har bara blivit bättre och bättre (om man bortser från bakisdagen, men den blev också så bra den kunde bli), och just nu kan jag ärligt säga att det är okej. Jag mår inte bra, men heller inte så katastrof som oktober, november och december var. Tack gode gud för jag vet inte hur det skulle gått utan den här vändningen. Nu är min plan att för första gången på åtta år inte vara inlagd under januari. Eller resten av året. Känns som att mina fyra månader förra året räcker nu. Jag vill inte vara inlagd mer. Det suger. Men jag hade ändå som nyårslöfte att lägga in mig INNAN jag gör något tokigt som jag gjort de senaste åren. Det är satans många år jag varit inlagd någon gång under året. Vad sägs om det nyårslöftet? Nu väntar stimulans av vår hund som som sagt är lite bitter.

Last night in gbg

Så var julen över och på något sätt även nyår. Nyår var en toppenhelg. Gbg bjuder som alltid på underbart sällskap, god mat jag åt av, njöt av och behöll. Och liiite för mycket alkohol så gissa dagens mående. Har sovit typ konstant och mått allt annat än bra men en bakfylla fylld av kebab, choklad och återigen underbart sällskap. Älskar er båda Marie och Daniel. Tack för att ni härdat mig i fyra dagar. Jag älskar gbg. Imorgon väntar fyra timmar tåg hem, orkan och en eventuell försening som jag tar för givet. Men det ska bli skönt att komma hem till pojkvännen, hunden, en riktig säng, och lite lugn och ro igen. Men det har varit toppen att ha haft semester om än att den psykiska hälsan inte riktigt varit som jag hoppats. Återigen "men": jag är glad och nöjd. Återkommer.

RSS 2.0