Sur dag

Idag har det varit en riktigt grinig dag här hemma. Bråk, tjafs och igensmällda dörrar har ekat i huset. Bittert, även om det är lite skönt att jag faktiskt inte deltagit i något av bråken. Otroligt. Nu väntar en kväll av ångest, melodifestivalen, godis och tårar.

Lång dag

Så var det återigen kväll. Dagarna bara går och går på något konstigt vis. Idag började dagen med ett rehabpass på Strömsholm med den ena hunden. Det gick relativt bra, det går fortfarande framåt för henne, skönt att se. Shopping med mamma sedan som var aningens uttröttande så jag somnade så fort vi kom hem. Vaknade lagom till skidorna, efter väldigt många alarm på mobilen. Så roligt att se skidor, kollar alltid, även när det inte är VM. Det har egentligen varit en skonsam dag på måendet. Fått dagen att gå utan rakblad, för många tabletter eller uppspydd mat. Det är med mina mått mätt en bra dag. En dålig dag innehåller alla tre destruktiva beteenden, men jag kämpar. Jag kämpar för att klara dagarna, för att härda de sömnlösa nätterna, för att må okej, jag kämpar kort sagt för mig själv. Ingen annan kan göra jobbet åt mig, det vet jag. För att klara kommande praktik så måste jag få in lite hälsosammare rutiner och varför inte börja på en gång. Åtta år av de här problemen (bland annat) så är det inte läge att vänta. 100% ska jag klara. I fyra veckor. Det är en kort tid, egentligen, men det kommer tära på krafterna, det kommer att bli tufft och det kommer bli en utmaning jag inte tagit mig an på alla dessa år. Så: here I go again.

I'm on tve edge

Vilken omtumlande dag det varit. Så många tankar att jag inte kan hålla reda på dom. De blir fler och fler vartefter jag ens vågar släppa taget för att låta dom komma. Problemet med mina tankar att de alltid blir för många. Jävla tankar. Det var med hopp, vemod, trötthet, ångest, saknad och minnen jag klev in genom dörrarna till det som till slut blev min nya praktik (denna gång vanlig praktik via skolan). Det var en lättnad att känna igen äldres röster, se deras behov av kontakt, känna att pulsen slår här också. En jättetrevlig verksamhetschef mötte oss, berättade om mig själv kort (nämnde inget om självskadebeteendet, eller mediciner eller sjukdomar utan betraktade mig själv som en vanlig sökande. När jag klev ut genom dörrarna insåg jag att va fan: jag kan rutiner, jag vet äldres behov, jag ser fortfarande vad som behöver göras, jag vet hur man håller de här samtalen med de boende. Jag KAN mycket av det här. De här fyra veckorna borde jag kunna härda. Kämpa, hålla i, klänga mig fast vid det positiva, låta mina kunskaper, erfarenheter och egenheter komma fram. Det går. Det kommer gå. Det vet jag. Nästan helt säkert. Så welcome into my house, nya praktik. Du kommer aldrig bli lika högt älskad som min tidigare praktikplats. Men jag kommer kämpa. In i döden. När den nu blir.

Litium

Så var beslutet taget. Nästa vecka börjar jag med Litium, vilket är min sista chans, eftersom jag, som läkaren så fint sa, har provat alla vägar att gå. Det känns sådär. Skönt att något händer, någon engagerar sig, men samtidigt tungt, har provat alla vägar = sista chansen nu alltså. Vad händer om det här inte fungerar? Vad gör jag om jag testat allt och inget faktiskt funkar? Permission to die? Kanske? Okej ska inte gå händelserna i förväg, många har blivit hjälpta av Litium, men jag har varit för feg för att ens överväga att börja med medicinen i fråga. Det måste ju gå. Det bara måste gå. Jag vet inte vad jag gör om det visar sig att det är lönlöst. Jag orkar inte ens spekulera just nu, det blir bara fel. Så god natt.

För mycket begärt

Så var allt som vanligt: rätt botten. Eller mycket botten. Det känns sådär att ens existera idag. Ta bort stygn, som också gav mig en föreläsning om att man måste be läkaren som syr att inte dra ihop stygnen för hårt eftersom det leder till att sköterskan som ska ta bort dom sen får problem. Hon fortsatte föreläsningen med att berätta att det är dumt att skada sig själv, det är inte "nyttigt" med uppmärksamhetsbehov. Tack så mycket för den. Du kanske borde uppdatera din kunskap om självskadebeteende. Jag valde en gång i tiden att börja skära. Eller snarare att skära första gången. Sen var jag fast. Efter mer än sju år i det så har jag provat alla knep, alla flyktvägar, alla dbt-listor. Jag är ännu kvar, kanske värre än någonsin fast, i den eviga karusellen, den onda cirkeln att ångest får mig att skada mig själv och det leder till att jag får ångest för att jag gör illa mig själv. Runt runt. Aldrig klar, hittar aldrig vägar ur det. Jag fortsätter bara kräla på botten fylld av ångest, sjukdomar och blod. Det kan bli jobbigt, läkaren idag ringde mindre än en timme efter att vi pratat om mörker, hopplöshet och inläggningar, för att be mig komma tillbaka imorgon för ett nytt samtal, denna gång angående Litium. Jag vill inte ha det, men han tjatade i nästan en halvtimme om hur bra det är, att jag provat alla mediciner som finns vid bipolärt tillstånd (vilket jag i och för sig har) och att Litium är det enda kvar för han tyckte inte att jag kan ha det som jag har det nu. Vilket jag också håller med om. För det är inte mycket till värdigt liv att aldrig få vara stabil, aldrig få lugn och ro, aldrig få bara må bra - inte botten eller toppen - utan bra. Med lagom sömn, lagom aptit, lagom energi, lagom med projekt och ideer, lagom med koncentration, lagom med irritabilitet och INGEN aggressivitet. Bara få vara lagom någon gång. Så imorgon ska jag tillbaka till läkaren, med sjuksköterskan, för att diskutera hur vi gör. Jag verkar smått överkörd av vården i frågan så ja, Litium nästa då. Någon som var erfarenhet av den? God natt, nu orkar jag inte vara vaken längre.

Tung dag

Det har varit en tung dag. Positiva känslor från gårdagen hänger i och väger upp lite, tack och lov. För den här dagen har inte gett ett enda jävla skit. Ångest, tjuvrökning (japp är 24 år^^), tårar, sömnlöshet, trötthet, hopplöshet och lite resignation inför allt. Det är mycket som kommer hända, väldigt mycket som ska ordnas och göras den närmaste tiden men jag hoppas att allt som är jobbigt nu löser sig (vilket faktiskt inte är upp till mig) och att allt bra fortsätter att vara bra. God natt.

Så himla skönt!!!

Det har varit en riktigt bra dag. Så himla glad att jag tagit mig igenom den här dagen för den har varit ansträngande. Som alltid är det just det - krävande, att vara med folk, särskilt när dom är flera stycken. Vilket dom var idag. Det slutade i åtta personer och många äkta skratt. Så underbart att få vara med människlr jag både trivs med och älskar. Det är sådant jag behöver just nu. Människor som inte klagar, skäller eller vägrar lyssna på vad jag har att säga. Fick lite shoppat och är nöjd med den trötthet som faktiskt är befogad. Hur nice är inte det..? Det är med glädje jag lägger mig i sängen och hoppas att allt annat löser sig imorgon. God natt.

Sån jävla bitter dag

Ska inte gå in närmare på de saker som HÄNT för de är rätt privata, även för min annars öppna blogg. Bråk och tjafs, oförståelse och ilska förstörde dagen rätt rejält och även om jag kallas för idiot, långsint, bitter eller offerkofta-benägen så fine, just nu bryr jag mig inte, då får jag vara det. Jag tänker ändå vara förbannad tills det ebbar ut, tänker ändå känna mina sårade känslor och tänker ändå försöka hantera allt så odestruktivt som möjligt. Det är jag inte så bra på dock. Nu kom jag på det: jag är bra på att vara värdelös! Där har vi det! Det känns allmänt bittert den här kvällen för trots att morgonen började kvart över sex, efter fyra timmars sömn, så kändes det verkligen bra efter timmen hos psykologen. Vi fick ordning på det vi brukar ordna upp så jag klarar mig till nästa timme vi har. Vi fick fram beslut om framtiden. Vi fick fram kruxet med min vardag just nu och han bestämde att jag borde kolla upp mitt infekterade sår. Som ja, varade, svullet, rött, kladdigt, smärta och stelt. Tack och lov fick jag en läkartid vid två där jag efter tre minuter fick penicillin utskrivet som nu ska tas i tio dagar. Yey... Fler alarm att sätta på mobilen så jag kommer ihåg det. Nu har kvällen i alla fall ägnats åt att vara på flykt hemma hos mamma och pappa - med som vanligt asgod mat, idag vildsvinslår. Hur gott som helst! Är så lyckligt lottad som fått växa upp med sån fin mat, alltid. Både mamma och pappa är bra på matlagning. Mamma påhittig och duktig på variation och kombinationer, pappa duktig på gourmetmat. Jaja nog om det. Nog om allt. God natt.

Vilken dag

Det är torsdag idag, även om det känns som att den här dagen har varit lång. Det har den i och för sig varit. Gick upp halv åtta (snarare släpade mig upp) och följde med mamma för att gå på rehab med den opererade hunden. Det går framåt för henne faktiskt, men om hon någonsin blir jakthund igen det betvivlar jag. Hon är ändå åtta nu och har fått slita hårt genom åren. Med glädje, men ändå slitit. Hon har dock blivit väldigt mycket mer social och glad jämfört med innan operationerna. Så något gott har det fört med sig. Tog mig hem, åt frukost (dagens enda mål - idiot) och åkte sedan hem till mig och pojkvännen för en lugn eftermiddag. Jag laddar inför helgen mest så jag är lite nervös. Är inte särskilt van att ha egna tillställningar. Med mamma och pappa/familjen (vi har genom åren haft massa fester i bygdegården för bybor) har jag varit med massor och stått som värdinna/caféansvarig/konferensvärdinna mm, men det var länge sen nu. Inte för att det blir så mycket folk, och ingen fest utan bara mys med folk. Det är bittert, majoriteten är vänner till mamma eller gemensamma vänner till familjen. Vänner till mig som bott i stan har för länge sen lämnat, så de jag har kvar är de jag träffat via internet, vilket betyder att de bor i andra städer. Det känns tungt på sätt och vis. Var så social, hade så många vänner jag trivdes med och som fanns där på samma sätt som jag fanns där för dom. Det försvann. Jävla skitsjukdom, jävla psykavdelningar men framför allt jävla mig själv. Varför försökte jag inte mer? Innan det var för sent. Vilket det är nu. Allt är för sent.

Fantasilösa rubriker

Natt igen. Sömnlös igen. Trött igen. I samma hjulspår springer en liten råtta före. Jag bryr mig inte om den. Visar vägen utan att jag kopplar samman slutet på min resa mot döden och hur dess egentliga varelse ter sig. Ser ut. Lång. Mörkt hår. Smal. Knapert berikad med empati. Fult skratt och vrålande svart tomrum där hjärtat ska sitta. Min eviga syn på döden kommer aldrig förändras, oavsett hur denna egentligen kommer se ut när det är dags. Då är det ju också slut på min resa. Som för alla. Time goes by but my heart is on constant stand by. Hela jag är en paus. En rökpaus. En kaffepaus. En paus från någon annan. En paus från livet. För just nu vette fan om jag kan kalla det för att leva. Dagar ja, men perioder.. Nej.. Okej döden var det ja. Min död är min död och jag tänker inte låta min död göra min död till något annat än till en död. Det var ungefär allt i ord som ska gå ut.

Trött

Så var den här dagen över. Tack gode gud för den har mest innehållit skit. Sova tre timmar, ta bort stygn hos en otrevlig sköterska, missa bussen, åka buss, tjafs, dålig planering, trött så in i helvete, sova, titta på en jävla pissteve som inte funkade så missade ju matchen, som inte ens gick bra, tappa bort vanten på det andra paret vantar jag hade, glömma medicin, sett mord och inga visor-avsnittet så fick vänta på nästa som jag också sett. Däremot får jag trösta mig med ett väldigt bra samtal med psykologen. Fick höra det jag behövde höra: att jag gör mitt bästa, att jag försökte tillräckligt, att läkaren på avdelningen har rätt som säger att det borde hållas ett möte med alla inblandade för att reda ut allt, att jag kanske kan få komma tillbaka till boendet om alla förstår min situation. Jag vill inte komma tillbaka på nåder. Jag vill tillbaka för att dom vill ha mig tillbaka, inte för att andra är förbannade (och jag ledsen) på deras beslut. Låter patetiskt men jag har för mycket stolthet i kroppen för det, oavsett hur mycket de boende sa att de ville ha mig tillbaka (var ju där en snabbis förra veckan). Nej jag orkar inte mer. Orkar inte kämpa som jag borde. Tycker jag själv även om ingen annan håller med. Nu dissar jag den här skitdagen och säger god natt.

Slitsamt

Klockan tickar på, den här dagen har varit lång, men kort. Är trött och har väldigt svårt att orka hålla ihop. Det destruktiva lockar. Väldigt mycket. Rakblad. Spy när jag ätit. Tankarna om att faktiskt ge upp finns där, i bakhuvudet, och tjafsar med mig. Om och om igen kommer de där motgångarna som är för jobbiga, för jag har ingen motståndskraft att kämpa emot. Det vore så lätt att ge upp, det är jag bra på, men jag är jävligt dålig på att vinna slagen om döden, så jag tror faktiskt att jag inte satsar på det, oavsett om det lockar emellanåt, särskilt när jag är ensam. Vilket jag inte är så mycket så det går okej ändå. Jag kämpar, med det är med blandad framgång, och det är svårt att hitta riktig motivation, men varenda cell jag har använder jag till att överleva.

Överlevnad

Det går upp och ned. Ibland känns allt så lugnt och tryggt för att en halvtimme senare kännas katastrof och alldeles hopplöst. Just nu har jag tack och lov en mellanperiod. Inte toppen, men med en hund på magen, mat i magen och en lugn kväll framför oss så går det ändå okej. Jag vet att jag måste kämpa, att varje dag kommer innebära att jag försöker, stretar emot, hoppar på ångesten och håller mitt hjärta i tryggt förvar för alla tankar. Det kommer bli en kamp, det kommer ta emot och kännas jobbigt, pissigt och ibland hopplöst men det får vara så, jag måste försöka. Det går inte att gå på halvfart och tro att jag vinner. Jag kommer aldrig vinna kriget, men slagen kan jag vinna och det är det jag måste sikta mot: vinna mot det tunga. Jag kämpar. Varje dag kommer jag få kämpa för överlevnad.

Utskriven!

Så var dessa dagar på psyk över. Tack gode gud för det för jag är så jävla trött på avdelningar och en större mängd ångest, eviga bråk, för många mediciner, inkompetenta läkare, trötta sköterskor, störda medpatienter, tråkiga rum, hårda sängar, långa korridorer, felblinkande lampor,ja allt det där ni vet. Jag är trött på alltsammans. För det suger. Slutenpsyk är hemskt, det är en avskyvärd plats, men sol gör nytta i vissa fall. Denna gången har avdelning 94 verkligen gjort skillnad för mig. Läkaren, som jag tidigare inte varit så förtjust i, fick mig att ringa chefen (den fd) som jag fasat så för att göra. Sköterskor har tröstat, kramat, skrattat och försökt. Medpatienter jag vid det här laget träffat majoriteten av har peppat och lyssnat. Korridorerna är välbekanta och inte direkt trygga, men de är åtminstone desamma som alltid och bara det får en (mig) att tänka på det jag behöver tänka på. Vilket är en hel massa. Jag orkar inte ens försöka sammanfatta tankegångarna. De går i alla fall i spåren efter anorexin, det bipolära och borderlineproblemen. Det är mycket friktion som bråkar när hela min värld krockar med verkligheten. Det är jobbigt att inse att min värld aldrig kommer bli hel, att jag aldrig kommer bli den jag ville bli, att allt är hopplöst. Jag måste, måste inse det men det gör ont. Det gör ont att leva.

Ta dig i kragen och skärp dig

Peppande ord att höra. Eller inte. Om det bara varit att ta mig i kragen skulle jag gjort det för tio år sen när grunden för allt det här lades. Då hade det här aldrig börjat. Jag hade inte behövt vara inlagd en enda gång, istället för femton. Jag hade inte behövt se en enda korridor, istället för hundra. Jag hade inte behövt ta en enda tablett, istället för 25 om dagen. Jag hade inte behövt få tårarna torkade av chefen, istället för varje vecka. Jag hade inte behövt se ett enda sjukintyg, istället för fem per år. Jag hade inte behövt sy ett enda stygn, istället för 18 på tre dagar. Jag hade kunnat le varenda dag, istället för att härda ångest konstant. Jag hade kunnat leva, istället för att vilja dö varje dag. Jag hade för fan kunnat ha ett LIV! Så säg inte att jag inte försöker tillräckligt. Säg inte att jag inte duger. Säg inte att jag är en besvikelse. Säg inte att jag är en börda. Jag kanske har helt fel MEN jag vill just nu inte höra det. Just nu orkar jag inte höra det. För att överleva behöver jag höra att allt blir bra, att jag gör så gott jag kan, att jag räcker till, att livet väntar på mig. Jag vill höra att det är okej att må dåligt, att inte alltid orka. Jag vill helt enkelt höra: jag förstår och accepterar dig.

Så återigen: slutenpsyk

Återigen ligger jag på en låst psykavdelning och väntar på förflyttelse till 94an. Just nu ligger jag på psykos, eftersom det var fullt överallt annars. Men verkade som att jag dkulle flyttas idag. Får hur som helst inte åka hem idag. Känns surt. Hade helst velat bli utskriven men nej. Var "inte redo" för det tydligen. Tycker jag är mer än redo. Det är jobbigt att vara inlagd, samtidigt som det innebär att jag kan ladda batterierna i trygghet om att jag inte behöver kämpa emot skadeimpulserna. Det är en falsk trygghet, men just nu är det den enda jag riktigt har. Jag har allt, som alla säger, så jag borde ju må bra. Ändå går det inte. Är så trött på stygn på akuten, remisser till psyk, eviga läkarsamtal, tuffa medicinbiverkningar, långa korridorer, sjukhuslukt och vita arbetskläder. Och den ständiga påminnelsen om att jag alltid misslyckas. Till slut blir det alltid så. Fail på mig. Återkommer.

Allt som händer

Just nu händer både lite och mycket i mitt liv. Jag ligger på samma smärtsamma nivå av skam, skuld och ensamhet. Egentligen borde jag inte skämmas, för faktiskt, något bra måste jag ju ha gjort som fick vara kvar där så länge (tack Diana för de kloka orden), men ändå, jag failade. Jag gjorde något som inte dög, så pass dåligt gjort av mig att jag inte fick vara kvar. Det skäms jag för. Egentligen borde jag inte heller känna skuld, för faktiskt, jag gjorde mitt bästa, även de sämsta dagarna jag var där. Men ändå, jag failade. Jag försökte finnas där för chefen och de boende, men jag gjorde fel. Till slut gav till och med min chef (dåvarande) upp mig. jag känner mig ensam fastän jag inte är ett enda dugg ensam. Igår satt en av mina närmsta vänner med mig i tre timmar på akuten, efter att ha åkt från Sthlm (mitt nu sydda skärsår var inte orsaken till att hon åkte hit, tack och lov). Min bästa vän sen 12 år tillbaka erbjuder sig att ha mig där någon gång i veckan så att jag inte är hemma lika mycket, eftersom jag då kommer vara fysiskt ensam ett tag varje dag. Via sms har två andra nära vänner som jag också känt i massa år nu funnits där, dag som natt, dag efter dag. I flera år. Ändå sitter jag här om dagarna och inser att utan mobilen skulle jag vara ensammast i världen. Pojkvännen skulle tröttna, vännerna skulle tycka att de gjort tillräckligt (känner ni igen det sen ovan i inlägget att chefen gjorde likadant?) föräldrarna känner sig klara med mig och helt plötsligt sitter jag där. Ensam och OCH OCH OCH värdelös. Okej, nu har inget av det där hänt mer än chefen då, så ja, som sagt, jag borde inte känna mig ensam. Alls. Ändå sitter jag med mina sår, vet inte om jag ska berätta för föräldrarna om de tre timmarna och ett antal stygn på armen, om jag ska åka till boendet och säga hej då till alla och se chefen i ögonen och säga "tack för allt" och sedan berätta om alla saker hon gjort för mig, eller ska jag bara lämna brevet på hennes kontor en kväll då hon inte är där...? Ja, kvalen är många, känslorna smärtsamma, tankarna i rullning, ångesten total och en massa massa kaos som springer runt i huvudet och bankar efter uppmärksamhet de redan har.

En update

Det har helt enkelt varit så svårt de sista dagarna, mycket tårar, mycket ångest och en massa massa smärta. Det gör ont att leva, det gör ont att överleva, det gör så in i helvete ont att existera överhuvudtaget. Jag kämpar, det gör jag verkligen. Försöker hålla humöret uppe, försöker se glad ut, försöker andas rätt, försöker fördriva tiden och försöker verkligen verkligen kämpa mig undan ännu en inläggning. Just nu bryr jag mig dock inte vart fan jag hamnar. Allt känns hopplöst. Ensamt, tröttsamt men allra mest smärtsamt. Vart fan har jag hamnat? Vart har alla mina framsteg försvunnit? Vart har mitt liv tagit vägen? Så många frågor och så få svar. Allt är bara... Kört?

RSS 2.0