Konstig dag

Det har varit en väldigt skum dag om jag ska vara ärlig. Okej start på dagen, usel fortsättning, toppen sen och till sist alldeles lugnt. Varit med två vänner (hustru och man) på Djäkneberget (typ en park) och haft det soft. Jag tog en fika faktiskt. Med ångest men också med tacksamhet för jag har så otroligt mycket fint i mitt liv. Familj, pojkvän, hund, vänner - utspridda över hela satans landet så man får åka massor - och en hel drös med minnen jag hoppas att jag aldrig glömmer.

Vad händer med mina dagar

Förstår inte vad som händer med mina dagar, min vardag. Mitt liv. Jag är konstant trött, vilket jag varit i tolv år, men till och med för att vara mig så har de två senaste månaderna varit ett kaos av trötthet, ångest, handlingsförlamning, negativitet, mörker och självhat. Inga manier har synts till, och just nu är det så illa att jag nästan längtar efter en. Bara för att få bevisat att jag inte hamnat i ett konstant mörker. Jag vet inte vad jag vill men jag vill något. Ibland, sällan numera, vill jag dö, på riktigt ta slut. Ibland vill jag bara uppåt för det sägs att man kan leva med bipolär sjukdom och sedan behandla alla andra diagnoser. Ibland vill jag faktiskt bara vara där jag är för här vet jag vad jag får. Ibland vill jag kort och gott ingenting. Vart FAN jag är nu vet jag inte. Mellanläge. Pendlar. Min hund klagade just under täcket här, vilket hon av någon konstig anledning alltid gör när jag skriver positivt om negativa saker. Hon är klok min hund. Lyhörd och kontaktsökande. En sån varelse jag haft i mitt liv i mer än sju år. Tiden går fort. Så jag behöver inte ta död på mig själv, jag behöver inte hälla i mig 600 tabletter igen. Jag dör ändå snart, för tiden till 75 går snabbt. Så inga fler självmordsförsök för min del.

Hemma - med goda nyheter

Så var 35 mil till i bil avverkade - på två dagar. Med mamma känns de väldigt överlevbara. Och med en natts paus i stugan efter halva sträckan så känns det ännu bättre. Det bästa av allt ändå är att anledningen till vår resa gick över förväntan. Vi skulle nämligen träffa en man från Anticimex. Han gav oss de bästa nyheter vi kunde få i nuläget: ingen hussvamp i stugan utan bara ruttet: så istället för att riva och behöva bygga upp hela utbyggnaden (gjord 1992 så inte så ny egentligen) för hundratusentals kronor så blir det nu "bara" ombyggnad av väggar för kanske 20 000. Hur klockrent känns inte det just nu!!! Älskade älskade stuga, jag vill aldrig behöva låta dig försvinne ur mitt liv. Ja måendet hoppade upp ett par snäpp där, verkligen. Så behövligt just nu.

Hej lat-dag

Vilken otroligt stressande men hopplös dag. Har tänkt göra massor men orken har inte räckt till mer än att vika in tre tröjor och ta hand om hunden. Tala om total värdelöshet. Har inte heller dammsugit, torkat golv eller vikt in all tvätt. Måendet är i sig inte katastrof. Inte särskilt bra - men inte outhärdligt. Ångesten är som vanligt värst. Dödar en långsamt tills man blir självdestruktiv, gör något dumt och börjar om. Alltid samma visa. Trött på det. Trött. Så god natt.

Klagoande

Fick höra att gårdagens inlägg var lite väl klagande MEN faktiskt - det var POÄNGEN! Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg till om samma sak - för VL har varit lika jävla idiotiska idag. Okej skitsamma, ni fattar. Annars idag har jag varit hos psykologen och det gick över förväntan. Jobbigt alltså, men så otroligt viktigt för att jag ska klara av vardagen. Så kanske blir det lite lättare nu när han är tillbaka efter sin semester. Fick lite uppgifter att göra så det känns bra. Nu god natt.

Läkarbesök

Idag tog så det inte så omtalade läkarbesöket plats. Det gick över förväntan. Inga klagomål om mina rakblad, mer en beklagan om att jag inte kommit längre. Han önskade mig lycka till och gav mig verkligen lite att tänka på. I övrigt slutade det med att jag fick som jag ville - minska dosen på någon medicin var min önskan och han gick med på att sänka Lyrica, det var typ det enda som var möjligt. Än i alla fall, om det gick bra med detta första. Han var orolig för mig, efter ett antal rapporter från min ansvariga sjuksköterska som jag kommit storgråten till flera veckor i rad. Så nytt möte i slutet av september. Känns bra det i alla fall. Resten av måendet är inte mycket att hurra för. Riktigt jävla uselt egentligen.

Icke-dag

Det har varit en riktigt seg dag. Mått ganska uselt, men kämpat mig igenom den och har väl egentligen lyckats bra, med tanke på att jag överlevt dagen. Är trött och allmänt nere och ja, nervositeten hägrar - läkarmöte imorgon på psyk. Akuttid jag inte ens bad om, han ringde förra fredagen om jag hade tid veckan därpå (förra veckan alltså), men då var jag ju bortrest, så fick bli imorgon. Skrämmande att en läkare jag bara träffat en gång (eller om det är två) lyssnar så pass på min ansvariga sjuksköterska att han lägger in en tid så snabbt. Har ingen bra anledning till varför. I och för sig har jag kommit i tårar till henne ett antal veckor nu (hämtar medicin varje vecka) och hon har fått trösta och peppa. Är så tacksam för att vården runt mig fungerar så bra som den gör. Eller ja vi får väl se efter morgondagen. Wish me luck

Bilder från stugan

Som utlovat kommer bilder från våra tre dagar i stugan. Det har varit så himla roligt! Vädret har, som ni ser, varit toppen och vi har fångat fisk - min var stor nog för att äta faktiskt! Och som ni ser så HÖLL JAG I DEN! Emma satt i 40 minuter och övertalade mig. Har inte hållit i en fisk tidigare. Så himla äckligt. Men jaja, jag höll i den, i tjugo plågsamma sekunder. Stolt över mig själv faktiskt. Vi har också plockat svamp uppe i skogarna, gått promenader badat i mängder och ätit gott. Så sjukt skoj!

Toppen

Det är en relativt bra här. Har haft ett par fantastiska dagar uppe i stugan med Emma. Vädret har varit toppen, maten sjukt god och sällskapet underbart. Vi har plockat massa svamp, fiskat (jag förlorade kampen, Emma tog upp fel och jag tre - MEN jag tog upp den största - som gick att äta grillad. Sjukt gott). Vi har också promenerat runt i skogarna och badat en hel del, spelat badmintonnså knäna (bara mina dock) blivit blodiga, kikat filmer och busat med min hund. Vi har gjort massor men inte direkt känt oss stressade. Varit sjukt roliga dagar. Bilder dyker upp imorgon!

Timmen är slagen!

Idag har många timmar blivit slagna och det känns mestadels bra. En otroligt konstig dag men så skön då den inneburit en sjukt behövlig timme hos psykologen. Han har redan börjat nysta upp oredan i mitt huvud. Jag vet att det går långsamt för mig, men jag kämpar och han tror på mig, vilket verkligen är viktigt för mig. Vi dammade fram gamla metoder vi använt och som på något sätt hjälpt. Nu är arbetet på gång igen! Arbetet med resten av dagen gick sämre. Fattade mod och åkte till stan för shopping för mig själv. Allt gick åt helvete och slutade med tårar och rakblad hemma i ensamheten. Som var kort tack och lov. Men nog om dagen, för nästa timme som är slagen är BARA positiv. Jag och en kompis tar mammas bil och åker upp till stugan i några dagar. Så skönt. Och roligt. Och massa massa glädje. Som ni vet så försvinner jag därmed också från bloggen till fredag (ingen täckning). Så ha det toppen kära läsare.

När saker är bra men jag ändå mår dåligt

Det händer det ena efter det andra i mitt liv. Den här sommaren har varit en förbannad plåga. Orkar inte ens sammanfatta just nu. Men saker är helt enkelt inte lite som jag önskar eller har önskat. Det är hopplöst mycket ångest, massa jävla kaos i huvudet och rakbladen ligger tätt om hjärtat. Jag fattar inte vad jag gjorde fel, men jag antar att den bipolära sjukdom jag drabbades av gav mig både den andra och den andra sjukdomen. Kanske valet av pojkvän (inte den nuvarande, det var rätt val) då inte direkt gjorde min väg lättare. Tack för den PTSD du gav mig, tack för den depression du så vackert placerade i mitt liv och tack för de mardrömmar och flash backs jag dagligen lider av. Jag hatar dig och jag hatar sjukdomarna. Så fuck off idiot. Nu är det helt enkelt så som det är, och jag får ta det därifrån. Som jag gjort i åtta år nu. Och inte verkar komma framåt i eller ur skiten. Jag orkar helt enkelt inte kämpa. Jag kämpar, men verkligen inte på rätt sätt som det verkar. Det känns bittert att en gång i tiden ha varit stark med integritet och en vilja ingen kunde stoppa. Så är det inte längre. Och jag saknar den tiden. Verkligen.

Som för andra: man får sota för det bra

Det har varit en väldigt bra helg, trots mitt rätt usla mående och mina allmänt deppiga tankar. I fredags var vi som sagt på Dalhalla jag och mamma och kikade på Loa Falkman. Själva utrymmet och scenen var riktigt häftigt, det kommer bilder på det när mitt huvud fattar att det ska arbeta för att få något gjort. Musiken var bra, om än inte den jag förväntat mig. Kände igen allt, men opera har jag ju hört så himla mycket av så vore konstigt annars. Igår tog vi oss hemåt igen (Västerås) för att äta middagsbjudning med två vänner från byn (deras dotter är född året mellan mig och lillebror så vi växte upp tillsammans). Kvinnan (mamman) har jag väldigt bra kontakt med och pratar med ofta fortfarande. Underbar människa. jag har tur som har en hel del vänner och den lilla familj jag har, som stöttar, peppar och lyssnar. Ungefär vad jag behöver oftast. Numera behöver jag väl allt positivt jag kan få för det är riktigt tungt att existera. Skulle behöva komma bort, verkligen få paus. Det går sådär, det får helt enkelt bli som det blir med det. Allt får bli som det blir, jag kämpar.

Dalhalla!

Några första bilder från en underbar kväll på Dalhalla med mamma!

Här går det bittert

Jag är trött, och dagen innehåller inte mycket vettigt. Desto mer ovettigt. Sitter här och tänker mörka tankar utan att veta vad jag ska göra med dom. Jag har liksom inte så många verktyg att hantera allt med. Allt är bara svårt. Är ensam och det är tufft, fattar inte varför det sa vara så svårt. Jag har kämpat i åtta år nu. Fy helvete att jag uthärdat alla dessa år. I och för sig inte utan tiotals överdoser eller andra försök att dö på. Men jag har överlevt, efter mer än ett tiotals inläggningar, förbrukat ett antal psykologer och psykiatriker, tablettmissbrukat och fått sy ett antal tiotals gånger. Det suger att vara sjuk. Det suger att vara trasig. Det suger att aldrig duga eller räcka till. Det suger att ha förstört mig själv som jag gjort. Allt känns bara svårt. Men morgondagen ska bli nice. Loa Falkman på Dalhalla! Hur bra blir inte det liksom! Ja, jag vet att jag är tant, men må så vara, jag trivs med den sortens musik. Så ny energi på gång!

Här pågår arbete

Här hemma sliter vi just nu med fönsterputs. ALLA sex ska göras idag är planen. Inte för att det är så många egentligen men för oss två här hemma (med nio diagnoser tillsammans, exkl fysiska) är det en massiv ansträngning som kräver både planering, pepp till varandra och långa pauser mellan korta perioder av arbete för att orka. Vi kämpar med vår vardag och vi klarar oss ändå rätt bra med underbara stunder tillsammans. Det är skönt att kunna göra saker ihop. Något vi för inte så länge sen hade stora problem med. Jag älskar min pojkvän och jag trivs i hans sällskap. Jag älskar honom för att han är han. Jag älskar honom för att han kämpar, för hans och min och vår skull. Jag älskar honom för hans humor, hans skratt, hans otroliga kamp för att hjälpa mig på samma sätt som jag försöker komma på strategier för hans sjukdomar. Jag älskar honom för att han aldrig ger upp oss, trots att han skulle kunnat göra det hundra gånger efter alla mina dumheter och våra bråk. Jag älskar honom för att han älskar mig och vågar ta emot min kärlek, även om den visar sig på lite konstiga sätt ibland.

Trött

Börjar bli sjukt trött nu. Vilket jag varit i någon grad i ett decennium. Högstadiet är en svår tid med skolan och få ihop vardagek. Strunt samma, jag är trött men kan inte sova. Dilemma måste jag säga. Det suger. Hatar sömnbrist Men nu är den här i alla fall så jag ska väl grabba tag i en bok. God natt. Ps. Jag mår för stunden skit. Ds

Dödens lärdomar

Just nu känner jag mig ensam och trasig. Åren på sjukhus, med misstag och sorger, med självhat och blod, år av sjukdomar och skolkaos har inte enbart lärt mig hur man kämpar i sig en måltid, gråter en hel natt utan att det syns dagen efter eller hur man håller käften om sina hemligheter för läkare utan också hur man lär sig älska något så fel som rakblad (inget jag rekommenderar), hur man ser svart på vardagen och hur man bara ser en 120-kiloskropp i spegeln. Men samtidigt har jag lärt mig älska min familj och mina vänner ännu mer än tidigare, jag har hittat värde i mina relationer och finna trygghet i min hund. Jag har lärt mig massor. Kanske framför allt att överleva, även när jag inte ens vill det. Döden kan vara både ljus och mörk.

Fredagen förbi

Så var fredagen över. En ganska trist dag. Tung dag. Varit och tagit blodprov, för att kolla Litiumnivån. Brukar gå fort att få svar och jag hoppas verkligen att den ligger rätt nu, för det är så otroligt mycket mediciner jag får i mig en dag. En vanlig dag 26, en dag med migrän och extra värk i lederna 28-29. Sen alla vitaminer. Så pillren bara öser ner i min medicinpåse. Tur att jag bara har för en vecka i taget. Inte så att jag funderar på att stoppa i mig några hundra som jag kunde göra varannan vecka för att hamna på den ena efter den andra avdelningen jag aldrig ville vistas på. Inte för att särskilt många brydde sig om min åsikt just då men än dock så hade jag den där innerliga längtan efter att få dö. Det hjälpte inte vad jag än gjorde, dö fick jag inte. Broar, tågrälsar, tabletter, rakblad - inget tog död på mig. Än. Hur som: jag längtar emellanåt efter att få slippa smärtan och tomheten, men dö, nej, den längtan är, för att vara ironisk, död. Tur det för jag har under mina 24 år fortfarandr inte lärt mig hantera den längtan. Jag hatar att inte ha kontroll på saker, och den värsta avsaknaden av kontroll är den när jag inte har kontroll över mina tankar. Vilket i och för sig händer, men då slutar det oftast i blod och tårar. Livet blev inte som jag föreställde mig, men många saker i mitt liv är så otroligt fina. Jag har så mycket att vara glad och tacksam för och det försöker jag vara. Det är inte så lätt att ha fyra psykiska diagnoser, två fysiska och två andra fysiska odiagnosisterade problem. Jag försöker leva med dessa, få en överlevbar vardag, som känns värd att leva. Det är problematiskt men jag kämpar. Var dag, varje timme och minut. Det går sådär. Idag har det verkligen gått sådär. Det får helt enkelt vara en sån dag då saker inte känns okej.

Stugan

Som sagt är vi hemma nu, efter tre riktigt bra dagar. Är så glad att vi åkte och så SJUKT glad att pojkvännen fattade mod och följde med. Vi har haft det toppen, både han och jag mår lite bättre och är lite mer rofyllda, vilket var precis vad vi behövde. Själv känner jag ångesten, MEN den äger mig inte. Den förgör inte min vardag, hittills. Den slår inte ihjäl min själ. Jag mår fortfarande relativt dåligt, men det är hanterbart. Och inte kolsvart. Det är tolv dagar tills jag får träffa psykologen igen, och det är så otroligt viktigt känner jag just nu att dem dagarna går fort. Det har varit sex-sju veckor av ren misär som tagit på krafterna. Stugan har räddat upp det hela lite, men ja, det gör ont än. Stugan räddar alltid, på något sätt så gör den alltid det.

Hemma!

Så var vi hemma igen! Skönt men samtidigt skrämmande. Håller humöret sig uppe? Kommer energin att komma? Vilket som så har vi haft det underbart. Sol och värme, i princip ingen vind och inga mygg. Kan man ha det bättre? Nej jag tror inte det. Stugan är min absoluta favoritplats. Så tryggt. Hemma. Rogivande. Fylla på depåerna lite. Humöret är bra och om en dags vila är energin antagligen också däruppe. Pojkvännen var glad att han åkte med och jag och mamma är glada att han följde med, efter 2.5 år. Nu:vila!

Rekreation på gång

Helgen har varit tuff. På samma nivå som förra veckan: mestadels brutal ångest och tårar och blod och en förbannad massa oreda i huvudet. Det hela lättades upp av att vi bestämde att åka till stugan imorgon!!!! OCH *trumvirvel* ¨pojkvännen ska med!!! Så himla himla kul! Och skönt. Och behövligt. Åkte från mamma och pappa vid fyra och hemma igen så blev det snabbt iväg till en kompis. Fantastisk människa. En långpromenad med bebis och sedan shopping på Coop (jag som hatar Coop). Hemma igen nu ikväll. Skönt att ladda om.

Take back the controll

Det är ungefär det första jag ska göra. Någongång. När orken räcker till mer än överleva. Jag kan ju inte leva så här länge till. Allt är bara. Kaos. Katastrof. Kollosalt dåligt. Än hänger jag med så ja. I'll be back. När ångesten lagt sig, tårarn slutat rinna och rakbladen tar paus.

RSS 2.0