Hårresande små marginaler

En okej dag. Eller nej. En tuff dag. Bara att den är lite dold av god mat, en hel del sprit och trevligt/mindre vanligt sällskap i form av mamma och pappa. Vi har som sagt ätit och spelat skipbo. Lyckades vinna en gång. Yey. Inte för att jag njöt av segern. Jag vill bara begrava mig under täcket och stanna där för evigt. Idag har verkligen varit en dag då bipolär-deppen börjat gripa tag i mig. Akuttiden hos psykologen gjorde visserligen nytta, som alltid, men det finns inget som rår på depressionsångest. Så vänta på smällen, härda den och ta sig ur spillrorna, förhoppningsvis utan katastrofala följder. Sådär lagom lätt då alltså. Det är hårresande små marginaler jag lever på. Det är nackdelen med att vara sjuk. Man är aldrig så nära slutet som när man egentligen börjar, kanske för att slutet förhoppningsvis är början på det verkliga livet. Så lite så går tankarna. Att jag inte orka alls alltså.

So fucking hard

Riktigt riktigt illa just ikväll. Panikångestattack på toan, grät lite, skar mycket och känner mig som världens största idiot. Det är jag säkert också. Dagen har egentligen varit bra, men jag är trött. Så trött. Min karl somnar numera samtidigt som han lägger sig. Själv kan man bli uppe till tre innan sömnen kommer. Lär bli en sån natt. Skitnatt. Skitkväll. God natt

Risig dag

Det har varit en skum dag. Och tung. Det är på väg utför just nu men det beror mer på sjukdomen än på det runt omkring. Det runt omkring får vara. Jag har gjort vad jag kunnat och orkar inte engagera mig i det mer. Det får tas sen i så fall. Är lite tröttsamt med allt. Kroppen strejkar totalt och lederna tycker att jag gör fel vad fan jag än gör. Vilket leder till att jag helst inte gör någonting. Vilket inte heller funkar då jag både har och behöver ha aktiviteter. Jag faller totalt till botten när jag blir isolerad. Som dom flesta. Som det är nu börjar min vardag likna ett liv utan action. Ett liv med bara händelser på psyk (eller kemlabb där jag är bosatt numera). Så helt enkelt: är trött, less, orolig och utmattande arg.

Man kan säga att det gick över

Igår var faktiskt en helt okej dag. Idag var värre. ÄR värre. Idag har varit en lång dag. Dagen har främst påverkats av den dryga timmen hos psykologen. Ja, det blev lite övertid där. Det har varit tufft, men jag har kämpat. Inte direkt med den äran, eftersom tårarna sprutade hela promenaden hem men jag står och går. Äter och spyr. Sover eller lider av sömnbrist. Gråter eller försöker skratta. Jag gör nog ingendera av det där särskilt bra. Det är helt enkelt tungt just nu. Psykologen blev både orolig för mig och trött på mig. Så ny tid på torsdag och jag fick lova att ringa imorgon om jag behöver. Det lär jag inte göra, men han vill ändå poängtera det så att jag någon gång i framtiden inser att det är okej att be om hjälp. Att det är okej att må dåligt och säga det till någon som kan hjälpa. För tillfället känns allt så hopplöst. Så hopplöst. Man kan säga att viljan att överleva inte är riktigt lika stark längre. Tror att mitt i allt kaos så är ännu ett depressivt skov på gång. Jävligt dålig timing.

En dag i april

Så var aprils slut snart här. Så skönt. Då kan jag lägga en månad till utan psyk på listan över saker jag klarat. Jat har inte nog med det, jag har också klarat att skratta äkta, må nästan bra, kommit igång med träning jag tycker är KUL, tillsammans med pojkvännen. Jag har också överlevt ett depressivt tillstånd, och ett maniskt skov. Jag äter och tycker det är pissjobbigt men jag gör det. Det går framåt i behandlingen om än långsamt. Jag har världens bästa pojkvän som alltid finns här. Mina föräldrar utgör ett för mig livsviktigt stöd och min hund äger scenen. Varför i helvete känns livet ändå inte hundra? Jag har allt, inklusive pissiga sjukdomar men också ett liv. För man kan faktiskt säga att jag börjar närma mig livet. Litium har hjälpt, det är jag övertygad om. Så ja. Jag försöker hitta till livet. För dit vill jag. Jag vill leva igen.

Toppenkväll!

Det har varit en riktigt bra helg hittills. Om man bortser från baksmällan imorse då, men den var befogad efter gårdagens myskväll med groggar, andra drinkar, vin i mängder och lite Baileys på det. Och cider. Ja ni fattar. Det var inte svårt att somna. Däremot sinnessjukt svårt att vakna imorse. Inte mycket att göra men kvällen ikväll var lika bra! Fantastisk mat och dryck och underbar sällskap. Älskade bästa vännen behövde komma ut lite. Nu är jag lite sliten så god natt på er. Kommentarerna får vänta till imorgon.

Några roliga notiser

Jag har fått träffa min hund igen, jag har fått äta god mmat igen, jag har haft en riktigt underbar kväll, tack mamma, I. och F. Ni är alla tre guld värda. Notis nummer något (ser för suddigt för att kunna räjna). Notis nummer sista: jag är fasligt full. God natt.

Risig dag

Det har varit en tung dag. Ångest, ensam några timmar som inte gick så bra, värdelöshetskänslorna var diffusa igår, äckligt mycket mer närvarande idag. Fortfarande vänångest. Fortfarande tragisk smärta i hjärtat. Fortfarande bländade vita leenden från döden som står tätt intill. Fan. Jag kämpar och sliter. Tror jag. Försöker jag. Vet inte hur bra det går dock. Jag överlever ju och någonstans finns tydligen en jävlaranamma-egenskap. Den får ta mig framåt just nu. Så ja. Det är läget just nu. God natt.

Vad vore jag utan han som låg bredvid

Just nu läser jag en otroligt rolig och givande bok. "Sju jävligt långa dagar" av Jonathan Tropper. I korta drag: pappan till "jag" som huvudpersonen refereras som, dör och tvingar i sitt testamente familjen till shiva. Som är en slags sorgevecka. Sju dagar ska alltså familjen kaiko härda. Innan dess har "jag" blivif bedragen av sin fru. Så många känslor blandas när jag läser det här. Människor sviker, lämnar, överger, dör. Någondera blir det alltid så. Man kanske var ihop en månad innan det sprack. Kanske är det mamman man känt i 24 år som dör. Kanske är det bästa vännen som inte längre vill ha dig. Kanske var man som jag och han som ligger bredvid och snarkar varit ihop i 2.5 år. Vi planerar att fortsätta. Min optimala död är den som finns i filmer: dö tillsammans samtidigt när man är gammal. Kanske är jag bara sentimental. Kanske är jag bara trött och sliten. Kanske finns det en gömd naiv tro på framtiden. Kanske har mitt på kärlek suktande hjärta vaknat. Kanske ser jag alla de små saker han gör men som jag glömmer bort att tacka och berömma honom för. Disken är borta nästa jämt nu, soporna töms ibland (och ibland gör jag det), sängen är bäddad om jag gick hemifrån först, mysig musik står på när jag kommer hem, tända doftljus i hela lägenheten när man efter en natt med för få timmars sömn och ett par timmars praktik. Eller så kanske jag mitt i allt detta insett. Insett vad jag har. Hur jag vill rufsa om hans hår, smeka hans kind, kyssa hans mun. Insett att jag gärna tar de där timmarna varje vecka som jag lägger på tvätt. Insett att jag vill steka den där laxen, koka den där potatisen, tvinga ut honom på shoppingturer. Insett att livet innehåller så mycket. Den innehåller så mycket mer än ensamma timma, tristess och bråk om fotboll. Men jag vet, jag om någon vet, att döden alltid står bredvid, gömd i skuggorna. Jag går alltid i katastroftankar så att någon ska bli överkörd på ett övergångsställe, någon tar en överdos, någon får en hjärtinfarkt när de är 43. Döden är där. Men jag har stått bredvid alla dessa personer och dess anhöriga och jag, jag om någon, vet vad livet handlar om. Så man kan säga att jag är både döden och livet vilket jag till största delen är det sistnämnda. Så jag har insett att han som kysste mig imorse, han som åt laxen, han som glömde handduken på golvet, han som snusar för mycket - det är honom jag vill ha. Inte bara för att han ser bra ut, har talförmåga och är oftast social, humor, omtänksam, generös, gulligt opraktisk utan också för att det är han som lyfter mig när jag är nere, det är han dom andas när jag inte andas själv, han som skrattar fastän vi borde gråta, han som gör allt för att jag ska förbli hans på samma sätt som jag på alla vis försöker behålla så att han förblir min. Så kanske har jag insett lite ikväll nu (tack Jonathan Tropper). Jag har inser att han som ligger här bredvid är den man jag vill ha. Inte för att han är bäst, utan för att han är bäst för mig. Jag älskar honom så innerligt (och hoppas för allt i världen att han inte läser det här).

Lite här och lite där

Shopping, KEBAB (ja ni hör rätt!), cappuccino på IKEA och allt som allt en urmysig stund med mamma. Har talat mycket om mamma här på slutet och ja, det brukar vara så då mamma är en väldigt stor del av min vardag. Mitt stöd. Min livlina. Även om hon inte förstår allt så finns hon där. Blev shopping som sagt. Lite tröjor, ett par skor och en drös med kläder åt pojkvännen (ja vill man att han ska ha något annat än svart på sig så får man köpa det själv). Hemåt och ett par timmar för mig själv, det har allt som allt varit en bra dag - på händelsefronten. Tankar och känslor stormar dock. Har ingen riktig kontroll på det hela. Hur man nu ska klara av att stå upp, andas, prata och faktiskt säga något som är värt att lyssna på. Medan jag helst ligger kvar i pjamasen. Försökte förklara för psykologen idag och jag tror han fattar att det är lite mycket att begära att jag ska jobba med så många saker samtidigt. Men jag har alltid haft för höga krav på mig själv så inte oväntat. Men det gör bara så ont att inte duga, inte räcka till. Han har rätt när han säger att jag ska göra en sak i taget och tagga ned med resten. Jag borde lyssna på honom.

Pjamasdag

Idag har inneburit en dag då jag inte orkat mer än ta hand om en tvätt och äta. Väldigt produktiv dag. Eller inte. Har inte ens fått av mig pjamas. Jag har i alla fall ätit två gånger och i nuläget är det ungefär vad jag pallar. Det har varit lite tunga dagar det sista, av sina särskilda anledningar, men det får stanna utanför bloggen.
Jag mår som sagt sådär, men jag har faktiskt gjort en mer nyttig sak idag; ordnat mammas födelsedagspresenter. I tid! Mamma fyller den 10e maj så tills dess har jag hunnit tvinga iväg pappa för att handla med mig. Men alla är med på planerna, även mormor som jag pratat med. Till och med en present vi vet att hon vill ha, en hon kommer bli glad för för hon planerade att utföra den för ett år sedan men fick avslag på sin semesteransökan (tre timmar bad hon om men hennes makabert korkade chef sa nej, enbart för att visa att han har makt, för det är hans största behov - maktbehov. Det är därför alla som känner mamma sa "grattis" när hon deklarerade att hon gör sin sista månad på jobbet). och så en present som hon alltid drömmer om men aldrig har råd att ordna (ja den är dyr, om man ska ordna hela - vi kör delar). Det ska bli roligt att fira mamma. Mammor får alldeles för lite uppmärksamhet egentligen. Mamma är världens bästa mamma även om hon inte förstår alla mina problem/sjukdomar, ibland är lite väl praktisk och glömmer bort att tänka logiskt så är hon ändå just praktisk, så djävulusiskt rolig och fantastiskt lojal och hon är som man brukar säga att pappor är (sen är i och för sig min pappa en sådan pappa): kan ALLT. utom möjligen klippa granhäck då. (det kan pappa^^). Det är konstigt att jag och lillebror blivit så opraktiska egentligen för med våra gener borde vi bli mångsysslare med den äran. Nu kan jag inte mycket, men jag lär mig.
God natt på er läsare.

Gammal och trött

Undra hur många låtar som innehåller dom två orden. Jag repeterar: gammal och trött. För det är ungeför så jag känner mig. Kroppen strejkar så det lite halvtrasiga knät vred sig snett vid varje uppförsbacke på mitt och Joces fjärde löprunda på sju dagar. Inte meningen att dra igång så fort men vi tycker det är otroligt roligt att träna. Idag gick det segt dock då varje uppförsbacke innebar promenad istället för springa. Men kul som sagt, och det är värt det, få igång kroppen, få frisk luft och dessutom att jag och Jocke GÖR något, istället för att glo på engelsk fotboll eller NHL-hockey. Det är skönt eftersom vi är ganska mycket stillasittande annars. Är bara Stentorpet 2.5 timme x 3 för jocke och gånger ett för mig. Ska släpa iväg mig honom till stan senare tror jag. Är mest tidsfördriv jag behöver för att skjuta undan ångesten, kraven, värdelöshetskänslorna och mörkret. Just nu är det ganska okej, en relativt lindrig dag jämfört med gårdagen. Alltid något. Men det är krävande att alltid behöva kämpa emot, aldrig få lugn och vila. Förevigat hopplös, mördande ensam, tragiskt trasig och majestätiskt ensam. Jag det. Och tack för alla fantastiska kommentarer, välkomna och är otroligt tacksam i nuläget för dessa.

Tungt

Det har varit en mardrömsfylld natt. Både pga rena mardrömmar och dels på grund av gårdagen. Är lite kämpigt att försöka kämpa emot tankar jag inte ens borde tänka, vilket jag vet. Jag har ingen rätt att känna på det här viset, även om de rätta känslorna också finns där, om än inte lika starka. Men det är ju inget konstigt - jag tänker fel hela tiden. Om och om igen, återigen, för alltid. Jag är ett hopplöst fall och jag känner inte riktigt att jag finns till av rätt anledningar. Hela jag är fel. Det var ungefär vad jag hade att säga. Vill ni något så hör av er. I annat fall så fortsätter jag ligga i pjamaslinnet under en filt framför innebandy på teve.

Sådär ja

Vill gråta. Orkar inte. Går under. Självhat. Ensam. Värdelöst.

Vad sägs om det

Idag är en sån där intetsägande dag som innebär att jag ska tänka så lite som möjligt. Hittills går det bra. Jag har faktiskt ägnat mig åt tvätt, teve, vattna mammas alla blommor och hör och häpna: tagit foton jag tänkte dela med mig av. Det blir som vanligt mest hundar, kanske mest beroende på att det är dessa varelser jag mest vill ta kort på.
Mina tre små varelser som snart blir fyra.

Vin, tomatsoppa, fläskfilé och tzatziki

Den här dagen har varit lite skum. Kanske för att halva ägnades åt att gå runt groggi pga sömnbrist. Japp, två timmar i natt och två timmar efter den tid då jag egentligen skulle befunnit mig på praktiken, men seriöst, är jag inte manisk orkar jag inte gå runt en hel dag på två timmars sömn, när sömnen varit bristfällig, totalt obefintlig, eller mardrömsfylld. Okej manisk så fixar jag tre dagar med två timmar vardera, jag fixar att bara sova en, men när jag är så pass långt ner som jag är nu så kan jag inte göra så mycket åt min mördande trötthet. Det blev sova vidare, åka till mamma och pappa för att sova en timme till och har sedan dess roat hundar och ja, lagat mat. Tomatsoppa med vitlöksbröd, fläskfilé med pommes och tzatziki och lite rödvin till allt. En ganska bra dag faktiskt även om alla tankar sakta maler sönder min försvar. Och är snart igenom den muren.... Tills dess tänker jag njuta av föräldrar, pojkvän, träna hundar, äta mat som SKA ner, och STANNA kvar, jag tänker skratta, planera resor, plugga hårt, träffa vänner och ja, försöka leva. Om jag kan. Men ja, good luck to me.

Mannen i den vita hatten

Här är det tufft idag. Verkligen tufft. Tårar har fallit. Blod har flödat. Hunger har hägrat. Fett har iakttagits. Ätstörningen är här. Vaken igen. Stark igen. Jag mår ju egentligen bra, om det inte vore för ångesten. Som jag sagt tidigare, saker känns inte hopplösa och många saker känns ganska roliga, eller i alla fall givande. Men det underlättar inte i ångestarbetet att lyssna på Kent, som på gamla goda dar (eller okej, de var inte så goda, vi alla mådde relativt uselt och ibland både räddade och sänkte vi varandra). jag lyssnade så otroligt mycket på Kent och de gånger jag sett dom har jag mått otroligt mycket bättre än innan konserterna. Jag är ett musikfan, men jag kan otroligt lite om musik, eftersom jag är så förbannat enformig. Tommy Körberg. BAO, Helen Sjöholm, Håkan, Lasse Berghagen. Det var typ det ^^ Någon annan åt här och där. jag lyssnar alltid på deppig musik, vilket är det som spelas nu. Jag borde verkligen inte lyssna på Kent. Jag borde städa, vika tvätt, tvätta, damma, skratta, dansa, vad som helst. Bara inte sitta här. Fan också. Jag MÅR JU ganska BRA. Vad fan håller jag på med? Det frågade jag min psykolog och fick svaret; coola ner, andas, det är okej att ta det lugnt, du behöver släppa kontrollbehovet, du måste ta en del saker som de kommer, en del saker kan man inte planera. Herregud vad han har rätt. Han har så rätt att det gör ont i mig att jag just nu inte lyssnar ett enda dugg på det. Just nu känns bara att inte ha planerat i vilka hyllor vi ska gå i först på ICA när vi ska handla tungt. Just nu är det slitsamt att tänka på att jag inte ska tänka på att tänka på framöver (japp, läs det där igen, så kanske alla "tänka" har en mening). Just nu känns det tufft att inte orka det jag vill, fastän jag så hemskt gärna vill. De roliga sakerna, de sakerna som ger mig glädje och de saker som får mig att må bättre - inga problem alls. Ja jag blir trött, men jag mår bättre. Det är de trista, halvtrista sakerna som inte riktigt orkas med. De får helt enkelt vara. Så nu har jag vikt tvätt klart. Även om det normalt ses som avkopplande kändes det just precis idag inte särskilt lugnande. Jag är för uppskruvad. Men snart, snart ska jag lyssna på min psykolog.

Litium?

Vad vet jag, men något har hänt. Det kolsvarta mörkret med död och hopplöshet börjar bli lite mörkgrått istället. Allt känns inte värdelöst, även om en hel del fortfarande gör. Men som det är nu är det svårt att andas då trycket över bröstet envisas med att ligga där och pressa. Jag ska, enligt min pojkväns önskemål, berätta om det positiva i min vardag. Vilket just nu är lugnet mellan oss två, att hunden mår bra, att en ny hund anländer i maj (hämtas i Luleå....90 mil bort. Med BIL..?), valpen vi har nu, som inte är en valp längre, sköter sig och gör som jag vill oftast, vilket är kul. Mamma har fått sparken (vilket hon försökt få i snart ett år, eftersom chefen är fullständigt dum i huvudet), trädgården hos mamma och pappa börjar faktiskt se ut som de vill ha den, pojkvännen kanske får ett bra resultat av undersökningen imorgon, vilket betyder att VI KANSKE BOKAR EN BARCELONA-RESA under veckan. Det finns massa positivt i mitt liv. Jag ska bara komma på hur jag ser dom och inte alla tyngder och problem jag inte orkar ta itu med. Men positivt var det!!! Jag överlever och kämpar.

Helt enkelt hopplös

Har varit själv ikväll. Gick inte så bra. Inte bra alls. Just nu, ikväll, är det lite tungt och tomt. Saknar tiden då saker var lätta. Eller i alla fall betydligt lättare än nu. För tillfället ser jag ingen lösning på mina problem. Varken de om hur min höst blir, de om hur skolan blir, de om tabletterna blir eller överhuvudtaget om hur livet blir. Allt är bara fel. Inte hopplöst, det är det bara jag som är, men väldigt väldigt krävande att ta itu med.

Tack och lov

Tack och lov är också den tionde april förbi. Eftersom den är dagen efter den nionde är jag glad för att jag överlevt. Igår skulle farmor blivit 85 år. Älskade, underbara farmor. Hon fick många fina år, jag vet, men mina år med henne blev alltför få. I hela mitt liv var hon och farfar ständigt närvarande, alltid ett samtal bort, eller en helg bort, eller en biltur bort om så krävdes. Kramar, tårar, utskällningar, hejarop och glädjetjut fick vi dela. Och jag måste erkänna att jag trots att jag är äldsta syskonen fick mest uppmuntran, stöd och uppmärksamhet. Inte för att lillebror var bortglömd eller illa omtyckt, bara det att jag var lite bättre, lite mer hjälpsam, lite klokare, lite mer närvarande. Jag har fått så mycket av farmor, även de nio år som gick sen farfar dog 2005. Farmor blev aldrig densamma utan honom. Efter mer än 50 år ihop är det väl inte så konstigt. Farmor var en stark, kunnig och envis kvinna, och jag kommer alltid älska och sakna henne. Det har varit tungt, det ska erkännas, igår och idag. Eftersom att den 13e april snart är här hinner ångesten inte ens gå över. Hennes dödsdag blir förhoppningsvis inte lika mörk och tung som gårdagen. Dödsdagar brukar vara lättare än födelsedagar, för mig i alla fall. Kanske för att jag på födelsedagarna tänker mer på hur andra födelsedagar varit medan dödsdagarna bara är sorg.

Mammadag

Återigen har mamma tagit mig med ut på nya äventyr. Inga stora eller avancerad, bara en tur ner på stan. Där vi aldrig är eftersom vi har shoppingcentret som ligger närmare och har allt samlat så bekvämare att åka dit. Shoppade lite på stan, eftersom mamma betalade 😆 två blusar blev det. Nöjd med mig själv. :) Mår i övrigt okej. Tror litium börjar hjälpa till. Hopplösheten och mörkret är inte riktigt lika totalt men ångesten maler på, som ett tryck över bröstet, återkommande panikattacker, nya sår och massiva tankar på hur värdelös jag är. Men jag klarar av saker, planerar inför framtiden med en verklig vilja att den ska bli bättre - inget fejk på den punkten i alla fall. Sköter i övrigt medicinerna, mest för att jag inte orkar tjafsa med mig själv om ännu ett fel jag begår. Har fått en extra vid behovs tablett för ångesten som slunkit ner i magen varenda dag. Sköterskan tyckte också att en ökning av Sobril var nödvändig. Känns sådär då dosen redan är hög men samtidigt förståe jag hur hon tänker. Med den dos jag har nu funkar inte vardagen. Eventuellt ville hon lägga till en ny lugnande också men jag sa nej. :/ jobbigt allt det här med bevis på vilken jävla fail jag blivit.

Jäktiga dagar

Igår var en stressad dag. Skulle hinna med mer än jag hann med, självklart, vad annars liksom. Morgonpromenad med hunden, ta sig till Stentorpet, ta sig hem från Stentorpet, laga mat, sova, ta hand om hunden i form av gödning och promenad, möta Jocke på ICA för shopping som till min pojkväns stora glädje bara kostade hälften så mycket som han tänkte sig när vi packade upp varorna på rullbandet. Det är fördelen med att gå till lite större ställen, och särskilt till ett annat än den dyraste butiken i stan. Jag har tjatat om detta faktum i 1.5 år och NU gick det in i skallen? Manlig tröghet. Idag ska jag ta första proverna efter att ha börjat med litium. Nervös för resultatet, hoppas att det går bra nu. Men är redigt trött på sjukhus. Är där för jämnan. Vänjer mig aldrig riktigt, är väl för att det är så mycket negativt kopplat dit. Men jag har kämpat mig igenom det, och har hittills överlevt. På något konstigt sätt.

Psykologdag

Idag är det alltså tisdag och jag har som vanligt träffat psykologen. Det är alltid tufft. Men alltid nyttigt. Vi har så många delar att jobba med men så lite tid. Eller ja, vi har ju ganska mycket tid, jag är lyckligt lottad som har en så bra psykolog. Det frågade han om idag, vad mina vänner och familj tycker om honom. Jag valde att vara ärlig och berättade om mammas tvivel, men det vet han ju om sen tidigare att hon tycker. Men hon är faktiskt den enda som inte ser allt det positiva han gett mig under de här åren. Han har kämpat så hårt för mig. Med läkare, med avdelningar, med sköterskor, med mamma och alla jag egentligen borde kämpat mot själv. Han har dock sett min svaghet och kämpat för mig. Är så tacksam verkligen. Han har besökt mig på avdelning efter avdelning, aldrig gett upp. Inte än i alla fall. Det kommer kanske. Vad vet jag. Hur som så är jag glad för varje möte han ger mig. Han har tagit mig så många steg fram. Jag har kommit så otroligt mycket längre än vad jag skulle gjort utan honom. Kunde inte fått någon bättre och de flesta runt mig håller med. De som varit med ett tag vet hur mycket jag kämpat och kämpat med honom för. Så tack K. för alla, alla gånger du stöttat.

I princip bakfull än

Det har varit en lite seg dag, men jag har klippt äppelträd och ja, typ det. Sovit och haft det allmänt lugnt. Är tillbaka hos pojkvännen och det känns okej. Inte för att vi kommer överens i frågan, men vi har valt att inte ens diskutera den. Så det är helt enkelt lugnt. Just nu är jag nöjd med helgen, som ni läst i förra inlägget. Det var verkligen en ultimat helg för mig. Nu är det back to normal, på den negativa sidan; jag ska ta bort stygn imorgon. Perfekt start på en ny vecka... Eller inte. Men jag får skylla mig själv som vissa, okunniga, säger. Jag vet själv att det är fruktansvärt destruktivt - dubbelt upp - att skära, men just nu är jag inte i form att kämpa emot det. Jag kämpar med annat. Och det får faktiskt vara okej. Jag tar upp den kampen när jag har orken att vinna.

Påsk

Så var påsken över och jag kunde egentligen inte begära mer. Det har varit en toppenhelg, trots torsdagens mindre trevliga slut. Det har varit full rulle i två dagar, men idag har dagen varit som väntat: trög. Herregud vad alla varit bakfulla efter alldeles för mycket snaps. Inte alls nyttigt för morgondagen men vad gör det: påskafton var toppen!!! Så många härliga människor, så många höga skratt, så många fantastiska ögonblick, sån underbar mat (jag själv deltog ju i matlagandet så vad annars?^^). Allt gick verkligen sådär bra så jag fick och kunde må bra. Ångesgen var ju för fan så hanterbar att jag inte ens tänkte på den i vissa stunder. Jag åt, jag drack (och drack lite till), skrattade, deltog i samtalen och vad i hela friden hände egentligen?: inga sår på tre dagar. Inte heller för många tabletter, inte en enda drink slank ner för att tysta ångesten, ingen mat i toan, inga tårar eller ens stunder då mer än glädjetårar, alternativt tårar pga att jag skrattat för mycket - allt har varit så himla bra. Ja jag vet, imorgon kommer allt tillbaka, men just nu, trött och bakfull, så skiter jag i det för jag har lyckats med allt jag velat och försökt med. Så god natt från folket (eller ja, folket är jag och hunden som snarkar under täcket).

Btw: roliga samtal

Det har varit en hektisk dag, men med mamma orkar man vilket tempo som helst. Mest för att man är vad vid högt tempo men också för att jag och mamma passar så bra ihop för vi vet varadras styrkor och då gör man sina, hon sida och så bistår vi varandra när det behövs eller finns tid till det. Det är nog mycket mitt och mammas samarbete som började redan innan jag börjat skolan och högt tempo, samarbetsförmåga, ansvarskänsla och förmåga att acceptera vart min lojalitet ska vara. det har jag med mig än idag även om jag idag är för sjuk för att kunna använda dom så som jag vill. Med mamma är allt roligt. Till och med att klippa äppelträd. Några tusen kvistar ska knipsas bort. Evigt jävla klängande. Men mamma sjöng när det var tyst, eller så snackade vi skit, eller så skrattade vi åt den manliga skaran av familjen, varav han som är son (min bror alltså, som förtydligande här menar jag). Han ägnade sin hjärnkapacitet åt att lägga tegelpannor vilket var alldeles för enkelt så han visslade på en håkan-låt och ett antal barnlåtar. In i köket för mig och mamma sen. Har rullat och stekt åttio biffar, 10 hamburgare, kokat en lammstek och en skinka, lagt in vår sill, och lite annat som blir stekos av. Är skönt att ha den över innan gästerna kommer. Luktar fräscht ändå liksom. Ska bli trevligt även om ångesten konstant bankar på bröstet efter uppmärksamhet och det enda jag gör är att cutta mig. Det är en förbannelse det här användandet av rakblad. Jag säger det, med hela mitt trasiga hjärta: börja aldrig skära och börja ALDRIG svälta. Det är dödens påhitt. Men ja: påsken ska gå bra!

Lugnare nu

Okej. Jag är nedtaggad nu. Nu är jag lugn. Huvudet snurrar dock. Ilskan lugn, ångesten i kaos. Föga oväntat. Kanske orkar jag med den här påsken. Alltså vända den här nedåtgående spiralen som tog sin start i eftermiddags. Dagen som varit så bra slutade i ett helvete. Jag orkar inte riktigt försöka tycka att det är okej.

Man faller fort när man står på toppen

Japp. Det var 2.5 lycklig dag. Typ. Ish. Det går bara för fort att ramla dit igen. Är lite trött på människor och lite trött på självklarheter, ta för givet- dagar men skönt att man i alla fall ett tag får må bra. Hade bara hoppats att det skulle räcka över påsk. Dagen har i alla fall varit bra mestadels. Jobbig lunch på Stentorpet, men jag kämpade mig igenom den och ja, det var en bedrift med tanke på oron innan. Som jag klarade utan att ändra på mediciner. Det är ju superenkelt så alla klarar av det, så om man inte gjort det på 1.5 månad är ju ingen match. Eller..? Japp, märk min ironi.. Och ilska. Är trött. Det är tufft att vara på topp. Tufft att existera alls.

Får jag säga att jag är nöjd med mig själv?

S. sa till mig efter messet jag skickade till henne, att hon är stolt över mig. Det betyder så mycket att höra från någon som betyder så mycket. Att någon bryr sig tillräckligt (vilket jag har flera vänner som faktiskt gör, vars kärlek är besvarad) för att ens vilja vara stolt över något så nedbrutet som jag. Nu är det någon som gör det, och det får mig att fundera; kan jag säga att jag är nöjd med mig själv? Till och med stolt? Kanske, kanske, kan jag tycka det. Men faktiskt, efter det jag kämpade mig till att göra blev gjort: jag skickade ett mejl till Sofias mamma med information om hur hon ville ha sin begravning (musik, inbjudna, blommor, kista, begravningsplats, kyrka osv). jag avslutade mejlet med att skriva att det var det sista hon fick höra från mig. Jag vill inte veta mer om begravningen. Varken tid, plats eller hur. Så ja. Nu är det ett sista hej då till "Slödder-familjen" jag en gång tillhörde. kanske mest för att det bara är jag kvar. Men hej då-et är också farväl till gruppen som helhet, hej då till den tiden, hej då till det livet (som var tämligen ohälsosamt, drogfyllt och gubbfyllt) och försöker se framåt i den tid jag nu lever i. Kanske för att det är det "rätta" att göra, eller för att det är mitt enda val men kanske mest för att det är det jag BEHÖVER. Det jag MÅSTE göra. Men än dock, jag tog steget, jag sa allt jag ville säga, utan krusiduller, och med den sorg som behöver visas trots allt. Dikterna skrivs på rad här och när jag kladdar utan avbrott inser jag att jag fixar det här. Sofia och alla de andra har lämnat, men jag är kvar. På något underligt vis har jag aldrig varken fått eller kunnat dö, trots eviga försök genom åren, och det får väl accepteras, också av mig själv. Så hej till livet säger jag väl (för hundrade gången eller så) och hoppas att jag med rätta kan säga att jag är stolt över mig själv.

RSS 2.0