Upp och ned

Det är blandade känslor här. Rastlöshet. Ångest. Hoppfullhet. Förhoppningar. Smärta. Fryser. Stress. Trötthet. Irritation. Längtan. Tröst. Trygghet. Oro. Och lite annat. Allt i en salig blandning. Är inte lätt att leva alla gånger. Sällan faktiskt. Ibland kommer den där förlamande ångesten som jag på alla sätt jag kan försöker få bort. Numera inser jag oftast att fem Ipren, fem sobril och tre imovane inte är en stadig frukost inför ett jobbpass som föregås av en timme hos psykologen. Hemska tisdag. Givande - men jobbig. Jag är inte i fas med mitt inre. (Wohha deep shit). Allt är bara en enda röra och jag vet inte vart jag ska börja för att reda ut allt. Så det blir mest att jag inte gör någonting utan hamnar i en dragkamp mellan det som en gång var att ge upp och mellan att kämpa vidare med livet. Så många gånger vill jag ge upp. Kapitulera som alltför många gånger blev till något som liknade döden. Eller till och med var döden. Jag får väl tacka respiratorn för att den fanns där för mig när det så krävdes. Ibland hatar jag att den finns (eller ja, fanns där FÖR MIG, att den finns där för andra tackar jag för). Ibland tackar jag vem det nu var som kämpade för att uppfinna en maskin som kan göra det en kropp inte alltid kan göra. Egentligen fantastiskt att det går. De kan inte simulera till 100% hur vi går, för de kan inte få knäna att böja sig så som människans, MEN att få kroppen att fortsätta överleva har de kämpat för. Tack för att du räddat så många liv. Ibland älskar jag att du fanns där trots att de inte trodde det skulle hjälpa. Okej. Sentimentalt det blev. Hur som: ibland vill jag, ibland vill jag inte. Ibland är det både och.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0