When God Closes A Door He Opens A Window

"Det kommer fortfarande upp minnen, minnen som jag ibland glömmer lika fort. Ibland försöker jag förtränga de minnen jag redan letat reda på och lyckats definiera i tid och rum. Jag gör mitt bästa för att glömma dem. Det är kanske lättast så. Jag kanske aldrig kommer kunna leva med minnena, kanske bara kan förtränga dem och hoppas på att jag aldrig behöver hitta dem igen." Den 19 november 2012 skrev jag det. Jag skulle kunna skrivit det idag. Just idag, som den varit, så känner jag igen mig i texten. Olika händelser. Samma känslor. Olika tidpunkt. Samma sekund i mitt huvud. Det har gått sju år nu. Ganska precis sju år sedan allt rullades upp. Allt till slut blev något annat än jag tänkt mig, Min karriär som sjuk inleddes av ett beslut. Ett beslut om att stänga en dörr, men jag visste inte vad som väntade på andra sidan om den där dörren. When God Closes A Door He Opens A Window. Säger Sound of music (japp jag är en gammal tant som har sett filmen hundra gånger). Jag vet inte om det öppnades ett fönster för mig. Eller så gjorde det det, bara att det innehöll sjukhus, behandlingar, mediciner, samtal, ångest, nålar, vikthets, ångestnätter, psykologer, ånga korridorer, terapeuter, psykologbråk, överdoser, avdelningar, hjärtstopp, respiratorer, rökpauser. Allt i en salig blandning och än är jag mitt upp i det. Till min stora sorg ska jag erkänna att jag känner mig besegrad. Otroligt nedtryckt under någon slags yta jag i alla fall ser nu, till skillnad från när jag började med hela karusellen på en cirkus jag aldrig ville gå till. (jag har alltid hatat karuseller). Nu är jag i ett upplösningstillstånd som står på paus samtidigt som den står på repeat. Allting börjar alltid om. Jag sitter på den vita hästen i karusellen som jag trodde min kommande drömprins skulle sitta på, men allt jag ser är världen omkring mig som återkommer när jag snurrat ett varv. Jag snurrar många varv. Tills allt verkar bekant, samma människor, samma leende mot sina perfekta barn som sitter på de andra hästarna. Jag var aldrig perfekt. Jag var alltid fel. Alltid, alltid det svarta fåret, det misslyckade barnet alla andra föräldrar fasade för att deras egna barn skulle bli. Jag var failen jag själv aldrig trodde att man kunde bli. Det kunde man bli. Och det blev jag. Mitt sätt ut ur helvetet var att faktiskt bli någon annan. Någon jag valde själv att bli. Det var inte det bästa exemplet heller, men det var bättre än originalet. Så mycket bättre än den alla trodde att jag skulle bli men inte visade sig vara just den personen som klarade av livet. För just nu är allt bara ett enda vakuum där jag väntar på något annat. Något helt annat. Det riktiga livet kanske? Eller har jag inget sådant att vänta? Jag har kanske sumpat alla chanser, för gudarna ska veta att jag fått många, både psykiskt med en trasighet ingen sa kunde finnas men också fysiskt med överdoser som nu gett mitt hjärta en enda chans att överleva nu, för samma gudar ska veta att min kropp har tagit sådan stryk att den haft fler liv än katter sägs ha. Satans katter. Jag gillar inte katter. Katter gillar inte mig heller. Det verkar det vara en annan drös av levande varelser som gör. Än. För det är så svårt att faktiskt inte le när jag egentligen borde men varken vill eller orkar. Jag vill hålla ihop fasaden, men den sprickor som speglarna gör i mina mardrömmar. Allt om samma sak. Om den där saken som det här evighetslånga inlägget började med; samma saker, i en annan tid. Kanske min tredje tid innehåller något mer. För det här håller inte i längden. Och den längden börjar ta slut.

Hushåll och ångest

Idag är hittills en bra dag, jag kom upp i tid och har hunnit med massor. Disk i alla former, städa, hållit på med tvätt i alla dess former också (stoppa i ny tvätt, hänga den ur tvättmaskinen på sträcket, vika den gamla och sortera strumpor). Plockat en timme också. Så det blev en välförtjänt vila på trappan.
Mina sötnosar, taxen (sista bilden) är min, de andra två är familjens. Mys i solen är alltid poppis bland hundar, särskilt om man får kika efter något intressant också. Som folk, katter och numera en fasan som kommit tillbaka för andra året i rad. Hårboll (Mistra, lajkan) var två meter från att få tag på den stackarn. I övrigt är det sådär. Matångest, viktångest, godislängtanångest, hålla-talångest, inte-räcka-tillångest, rakbladsångest (alldeles för djupa sår lite överallt) och emellanåt dödsångest. Så allt är som vanligt kan man säga.

Allmänt

Så var helgen här igen. Enda Maria-fria helgen på en hel månad. Gör mig inget att ha så mycket kring Maria. Faktiskt roligt även om det kändes som att jag hade lite press på mig med förra helgen då möhippan var. Herregud vad jag kämpat med den, men Maria verkade nöjd och det var det viktiga. Nu är det i alla fall över och bara bröllopet återstår. Jag kämpar med talet, det känns också som lite press, hålla ett bra tal, det betyder ju mycket om Maria tycker det är ett bra tal värd att ha lyssnat på. Värd att jag ens skrivit. Stakat, hackat, suddat, raderat, ändrat med och ändå är jag inte nöjd. Alls. One week to go... Annars är det sådär. Det är rörigt med läkare som jag fått byta fyra gånger på sex månader och alltså inte fått träffa någon sen utskrivningen i mars. Lite trist då jag egentligen borde haft ett samtal, följa upp alla ändringar och tillägg i medicineringen, vidare utredning och kanske en vårdplan, som jag inte haft någon sedan 2009. Men det är som sagt inte något jag behöver bry mig om förrän jag faktiskt har en läkartid och en läkare som BRYR SIG OM ATT JAG BETT OM EN LÄKARTID. Man brukar ju annars göra det av en anledning, så roligt är det inte med läkarsamtal, men det tyckte som sagt var inte den förra läkaren. Idiot. Nu har jag en ny som jag hoppas att jag får behålla denna gången och kanske kan få träffa. Annars, igen, är det också sådär. Stress inför framtiden, manienergi, rastlöshet men febertrötthet, vikttankar och ångest. Lite som vanligt alltså. Hej där Ylva, tänkte ta mig tid att svara lite kort på din kommentar. Har missat den lite. Ledsen för det. Jag har gjort en kort utredning kring bipolär sjukdom och konstaterades ha bipolär sjukdom typ 2, anorexi, borderline, PTSD och tvångstankar. Jag hoppas på att få en grundligare utredning när jag fått träffa nya läkaren (är inne på fjärde på sex månader så är lite svårt). Så det lär dröja... :S

En positiv dag

Kort sagt: en bra dag men med sedvanliga motgångar. Mötet på försäkringskassan gick verkligen bra. Det känns som ett steg i rätt riktning. Äntligen. Förkylningen hänger i men en drink, lite vin och sex geishabitar tröstade lite. Är helt slut efter det här dagen. Återkommer

Förkylning

Här är det en trött tjej som degar i soffan. Efter sex kilometers promenad till och från psykologtiden så är det verkligen slut på krafterna trots att febern varit borta sen igår. Förbannade förkylning. Kommer i alla fall i "rätt" tid. Har inget viktigt emellan allt som händer. Mariamånad kallar jag det ^^ dop, möhippa och bröllop, inom en månad. Men det är roligt också, så skönt att se att nära och kära tar steg framåt. Även om Maria tog många samtidigt :) Annars är det sådär. Alltid tungt efter en timme hos psykologen. Slipper aldrig undan så jag får ha det lätt. Men det är ju tack vare det som jag själv tagit steg framåt i allt som varit. Nu är jag ändå lite mer distanserad från allt som hänt och som jag inte vågat bearbeta tidigare. Tack kära psykolog för att du aldrig ger upp. Trots att du ibland haft chansen att göra det. Lite som med chefen på boendet: hon har kunnat "dumpa" mig fem, ja faktiskt fem, gånger men senast förra veckan gav hon mig en ny chans, trots det som hände på lunchen då. Tack kära du också, för att du inte heller gett upp mig än. Ja, det var allt. Ångesten är här, och där, och gör ont men jag orkar inte riktigt möta den.

Lite information om allt.

Är trött på det mesta egentligen. Jag har tryckt ner mig själv lite extra mycket efter i söndags, då jag egentligen hade chansen att ta steg framåt men backade undan möjligheten och ställde mig i disken, i skymundan från alla människor jag borde bevisat för mig själv att jag vågat träffa och faktiskt umgås med. Men jag har trots allt överlevt och dessutom undvikit att bli nedsmittad av förkylning från pojkvännen. Idag har mamma köpt massa kläder till sig själv *stolt dotter* och dessutom köpt både frukost och lunch till oss. Så som ni förstår är det hittills en bra matdag. Eller ja, det beror ju på vilken del av huvudet man frågar, men frågar man den friska sidan så har det varit en bra dag. Jag är pepp på den här helgen. Varför kan jag inte riktigt avslöja än, men på måndag får ni se, då jävlar blir det bildbomb. Just idag är det som sagt en lugn dag. Tankemässigt alltså, rent praktiskt har vi inte varit hemma förrän nu, och vi åkte hemifrån åtta. Inte så farligt egentligen, för en frisk, men jag har inte alltid orken till att verka frisk när jag inte är det. Hur som så är det helt enkelt så att jag inte är frisk nog för att ha orken till att låtsas att jag är det heller. Mycket friskhetsprat här men det blir så efter sju års sjukdom - när man inte är på den verkliga botten så känns friskheten både närmare och längre bort än när jag är i mina värre/sämre tillstånd. Där jag inte är nu så därav friskheten jag försöker tvinga på mig själv. En del säger att alla kommer dit, oavsett hur långt ner på botten man varit. Jag har väl kanske varit där allra längst ner, eller så har jag det inte, men utifrån mina förutsättningar så har jag faktiskt kommit en bit. Det säger jag nu, om en vecka när jag börja falla nedåt så låter det annorlunda. Men lyssna på mig nu, och lyssna på mig då, om ni ens vill lyssna alls, det avgör ni ju själva, för någonstans mitt emellan brukar jag ligga när jag har en normal dag.

Fy fan

Det har varit en mindre bra dag. Det hela slutade i ett brännande blåmärke på höften, en ännu mer sned rygg, dunkande huvud med en växande bula baktill och förbannat mycket ångest. Japp, ni med ätstörningar vet att näringsbristen jag gett min kropp i tre dagar ledde till fyrtio minuter avsvimmad på golvet i personalsovsalen. De två sängarna där har räddat så många av mina torsdagar men icke idag. Ångesten är brutal och det enda jag vet skulle hjälpa nu vet jag också kommer leda till samma brutala ångest imorgon. Fattar inte vad jag ska göra med den här ångesten. Maten och vikten är som alltid ett problem, men också värdelöshetskänslorna, rädslan för misslyckande, oron för framtiden - som det känns kommer avgöras imorgon, mardrömmarna och den jobbiga behandlingen tär på motivation, hopp, tro och framför allt energi. Den är totalt i botten. Jag behöver verkligen få sova, få ro i rutinerna och börja känna mig trygg i mig själv. Sluta hata mig själv. Det är kanske ett av de största problemen: att jag är så förbannat rädd för att sluta hata mig själv. Hur det blir om jag tror bättre än det sämsta om mig själv. Jag vet inte själv hur det blir. Om det ens är möjligt. Om jag ens har en chans. Men jag kämpar. Var eviga dag och stund. Var eviga ny plats och var eviga nytt möte. Var eviga minut och framför allt var eviga sekund. Det är en kamp att överleva, en kamp att försöka ta sig till ett liv jag verkligen vill leva.

Psykolog, fail, praktik, jogging och matångest

Idag har varit en omvälvande dag. Tungt samtal hos psykologen, men som någon sa: de tyngsta mentalt är de tyngsta vinsterna också. Det ledde till en riktig fail, idiot som jag är, ett alldeles för djupt sår som jag fortfarande är osäker på om det inte behövdes sy. Men går ej dit frivilligt. Aldrig i livet. Har varit på sjukhus tillräckligt. Tröttsamt att alltid faila. Vidare till praktiken där jag fick känna mig nyttig. Rullstolskörarkurs med en ny praktikant. Roligt att känna att jag lärt mig så pass bra att chefen tycker att jag kan göra det. Underbar man som lät oss använda honom till kursen också. Jättecharmig gubbe jag lärt känna bra det sista. Stressig dag för mig som skulle tillbaka från att ha tagit ett gäng boende till kyrkan. Fick det gjort, tillbaka till kyrkan, hämta gäng och sedan stressa vidare till pojkvännen där jag äntligen fick träffa svärmor. Så himla roligt att se att hon var pigg nog att köra oss. Joggingturen ikväll var nödvändig men den var förbannat triggande. Ätstörningsmonstret växte sig enormt ikväll när jag kämpade med middagen som inte gick ner. Kompromiss med pojkvännen som blev lite ledsen. Nu är det kväll, jag har kämpat i mig en macka med ost och det känns lugnare nu. Så god natt från mig.

In genom ena örat och ut genom det andra

Herregud vilken jävla helvetes dag det har varit. Sen natt då vi ägnade oss åt att kika på valvakan tills dess slut sent som f*n och upp och iväg idag. Till ett totalt kaos. För mig personligen framförallt men också för hela passet. Två aktiviteter som ska koordineras på tio minuter. 14 boende ska delad upp i respiktive aktivitet, samtidigt som chefen försvinner och ansvaret för detta arbete, plus arbetet att se till att de två nya praktikanterna gör rätt saker vid rätt tillfälle. Det ordnade sig, även om mitt huvud gick på så högvarv att jag var tvungen att ta extra lugnande. (Idiot). Aktivitt slut och så är det samma visa då vi ska hem igen med alla boende. Roligt men jag är inte riktigt där än att jag klarar det fullt ut. Vilket chefen märkte så hon satte mig på det enklaste jobnet jag kan göra utan att det är så lätt att det är de nya praktikanternas jobb. Det hela slutade med att jag satt på kontoret och sa vartenda fult ord jag kan om en boende. Var till och med otrevlig mot människan. Jag har varit förbannad på henne förut men gjort som man ska: lyssna och sen kasta ut det genom andra örat. Idag gick det inte. LÅT MIG GÖRA MITT JOBB SOM JAG GJORT I TVÅ ÅR! Jävla bitterfitta. Chefen och en av praktikanterna satt med på kontoret och skrattade åt min ilska. Min kvart där var tydligen underhållande. Så nu har jag fått ut min frustration men stressen efter dagen har hängt i hela kvällen men bolltäcket har räddat mig nu. Tack kära underbara sjuksköterska för att du kämpade för att jag skulle få ett eget hemma när jag var inlagd i januari och skulle skrivas ut i mars. Det/du har räddat så många dagar för mig. Det var allt från puckot här. God natt.

Dagens lyckade etapp: dop

Idag har jag bevisat för mig själv att jag inte är helt kaputt. Jag har varit på Ns dop. Maria och Kim hade en jättefin andakt och N var fantastisk. Inte ett ljud under hela tiden, somnade till och med på slutet där. God fika som jag åt av och även om ångesten tyckte att den passade väldigt bra bankandes i mitt hjärta konstant så kändes det okej att fly till köket och disken så fort tillfälle erbjöds: alltså så fort jag ätit upp mina två kakor och tårtbit. Det känns så naturligt att stå där och ge mig själv blåsor på fingrarna (eftersom de hade en så fucking jävla dum praktisk lösning på köket så man var tvungen att lyfta undan korgen som kom ur diskmaskinen direkt för att få i en ny - alltså inget rullband där man kan bara dra ut korgen och låta disken svalna). Det känns lika naturligt att böja sönder ryggen till det yttersta, ge stukade fötter lite mer svullna smärtsamma dunkar, andas in varma ångor tills kinderna blivit röda och få en tår i ögat när man ser tacksamheten hos de människor man älskar mest på grund av något man själv åstadkommit. Det betyder mycket att få göra nytta och göra det av rätt anledning. Jag och Sandra blev kvar sist och så var denna helg över. Snart kommer nya. Om två veckor fyller samma Maria år och om tre så gifter sig samma par. Maria-månad kallas det. Det har jag gärna en. Eller två om det skulle gå det också. Det var allt från mig idag. God natt. Nu återgår jag till valvaka. (som ju går mindre bra).

Tröttis

Idag har varit en stressig dag. Suttit ner tre minuter sen passet började. Vilket var halv tio. Vid tre fick vi gå hem. En hel timme för tidigt! Så skönt när man sprungit runt som en galning. Haft surströmmingslunch på praktiken. Vidrigt men man vande sig efter en timme. Duka, laga mat, servera, servera om, äta själv (mina tre minuter sittandes), dricka kaffe (dracks i farten), springa (bokstavligt talat) till ICA, springa tillbaka, servera om en andra gång, diska disk efter varmrätt med alla uppläggningsfat, som smörskålar, potatisskålar, grönsaksfat, surströmmingsfat osv, sen diska en andra omgång efter desserten. Efter tjugo pers. Själv. Slitsamt. Nu när man slappnar av igen kommer allt över en. Så föredrar att ligga i soffan och coola ner lite. Mår i övrigt sådär. Upp och ned och nu på slutet en del emellan. Skönt.

Upp och ned

Det är blandade känslor här. Rastlöshet. Ångest. Hoppfullhet. Förhoppningar. Smärta. Fryser. Stress. Trötthet. Irritation. Längtan. Tröst. Trygghet. Oro. Och lite annat. Allt i en salig blandning. Är inte lätt att leva alla gånger. Sällan faktiskt. Ibland kommer den där förlamande ångesten som jag på alla sätt jag kan försöker få bort. Numera inser jag oftast att fem Ipren, fem sobril och tre imovane inte är en stadig frukost inför ett jobbpass som föregås av en timme hos psykologen. Hemska tisdag. Givande - men jobbig. Jag är inte i fas med mitt inre. (Wohha deep shit). Allt är bara en enda röra och jag vet inte vart jag ska börja för att reda ut allt. Så det blir mest att jag inte gör någonting utan hamnar i en dragkamp mellan det som en gång var att ge upp och mellan att kämpa vidare med livet. Så många gånger vill jag ge upp. Kapitulera som alltför många gånger blev till något som liknade döden. Eller till och med var döden. Jag får väl tacka respiratorn för att den fanns där för mig när det så krävdes. Ibland hatar jag att den finns (eller ja, fanns där FÖR MIG, att den finns där för andra tackar jag för). Ibland tackar jag vem det nu var som kämpade för att uppfinna en maskin som kan göra det en kropp inte alltid kan göra. Egentligen fantastiskt att det går. De kan inte simulera till 100% hur vi går, för de kan inte få knäna att böja sig så som människans, MEN att få kroppen att fortsätta överleva har de kämpat för. Tack för att du räddat så många liv. Ibland älskar jag att du fanns där trots att de inte trodde det skulle hjälpa. Okej. Sentimentalt det blev. Hur som: ibland vill jag, ibland vill jag inte. Ibland är det både och.

Punkt.

Här är det mesta botten. God natt.

Bakfull

Det har varit en bra helg. Minigolf i fredags följt av god mat och massa vin. Det är mysigt att umgås i ett rum bara upplyst av värmeljus och doftljus. Särskilt när det är roligt sällskap. Hade inte ens dåligt samvete för att jag hade det bra. Igår blev också bra. Vi firade grannmamman och hade det hur roligt som helst. Som alltid när vi träffas. Är underbart att ha kontakt med människor man känt länge. 16 år nu har vi känt varandra så det får räknas som länge. Bra helg alltså. Slutar som alltid gör den också.

Full o gla

Seg dag med sjukhusstrul när jag sjkulle ta bort stygnen på armen. Löste sig. Åromenad till mamma på Bauhuas och sen hem för sömn och ansiktspyntning i dorm av smink och smycken. Iväg för att till slut hamna sist i golftävlingen. Mamma vann. Hon har alla vinster detta året. Vi brukar köra en tirnering. Nu är jag hemma med drinkar, vin och diverse gått ur spritskåpet.

Ogilla

Jag ogillar den här dagen. Väldigt mycket. Tröstar mig med att Mord och inga visor börjar snart. Japp. Som jag och någon kom fram till så är det faktiskt inget fel på att göra tantiga saker. Japp rätt läst: tantiga. Som bussresor, Danielle Steel-böcker och ja: Mord och inga visor. Jag gillar tanter. Har alltid gjort. Jag uppgicks med tanter och gubbar hela min uppväxt. Jag blev därmed en tant. Det undertrycks inte i dagens läge av att jag omges av tanter och gubbar nästan dagligen. Därmed fortsätter jag med bussresor, tantporrböcker och tanter inplanerade i almenackan. Perfekt. Kalla mig tant.

Peppdag

Idag har varit en sån där dag man kan vara nöjd med. Jag brukar inte vara nöjd med onsdagar för det är min enda helt lediga dag under veckan så jag gör sällan tillräckligt mycket för att känna mig tillfreds med min dag. Men idag HALLELUJAH-dag så har jag bara gjort saker jag kan vara nöjd över att det är gjort. Handling av mat på ett BILLIGT ställe, och dagens höjdpunkt; 7 kilometer gång/jogging. Efter fem år av träningsuppehåll känns det fantastiskt att kroppen svarar, att kroppen fortfarande vet hur den ska göra när jag tränar, även om dagens pass var det lättaste jag gjort på ännu fler år. Endorfinerna skrek i min kropp, mjölksyran var smärtsam men försvann så fort jag kom igång och kroppen fattade att jag inte tänkte ge upp i backarna bara för att det gjorde lite ont. Jag fick gensvar, även om andningen vittnade om en fruktansvärt dålig kondition. Men som sagt, har man en gång haft en bra kondition är det lite lättare att bygga upp den igen. Så here we go! Då kommer man bara till frågan att jag inte ska bli triggad av att ha gympadojor på mig igen. Det har skrikit i huvudet så fort jag sett dom men idag kändes det som att saker var under kontroll. Pissiga ätstörning, jag hatar dig. Du kommer aldrig vinna över mig. Kanske vinner du ett slag, eller kanske till och med flera, eller många, MEN du vinner aldrig kriget. Så på med skorna snart igen då.

Ibland tror jag på riktigt att jag är dödsdömd

Den här dagen har varit för jävlig. Först en natt utan sömn, som la grunden för ett antal tabletter för mycket som bara gjorde skit så panikångesttimmen på toa följdes av en timme med rakbladen, som till slut gjorde mig så jävla sliten så tre timmar senare fick jag sova 90 minuter. Vakna, loss med handdukar, på med kompresser, fem starka tabletterna, extra Sobril, insomningstabletter, extra ipren och en väldigt förbannat oändligt lång promenad till psykologen som jag inte minns ett ord av vad vi sa. Vidare till stentorpet. Vidare till boendet där min aktivitet gick bra. Allt gick som jag planerat. Gick till kyrkan där resten av mitt gäng plus fjorton boende var. Det var överväldigande med sjuttio pers så panik på toan. Chefen såg att det blev för jobbigt så det var lugnt att jag gick ut. Tack och lov. Började gå hem och försökte ringa farmor... Det har gått snart fyra månader sen jag sa farväl och hon sa farväl med lika mycket tårar i ögonen som jag. Jag glömmer det aldrig. Hennes ögon. Infångande, trygga, lugna. Hennes hand. Kall, knotig och stark. Hennes ord. Betryggande, förlåtande och farvälaktiga. Farväl farmor. Jag kommer ta bort ditt telefonnummer snart. Bitter dag. Sjukt bitter dag.

Stressig dag

Eller snarare uppstressad. Varit en lång men kort dag. Timmarna på boendet var verkligen uptight idag. Ska ha en kvarts rast per pass, jag tog tre bloss på ciggen, drack två klunkar kaffe och insåg när jag kikade in så var lena redan klar med sitt möte (yes jag var försenad med allt) så min kafferast på femton minuter blev till slut tre. Hann ändå med att sitta med en nyinflyttad. Hon satt själv, alla andra bord var nästan fulla så hon vågade inte gå dit så ja. Där försvann tio minuter av min tid hos datorn. Värt det. Hon var underbar och det får faktiskt sluta med övertid om det innebär att finnas där. Osäker som hon sa själv att hon var så är det kanske skönt att ha någon att picka på om det skulle vara något. Av de nyinflyttade är det flera som kommit och frågat om hjälp och några veckor senare kommit och varit tacksamma för att någon fanns där när de inte visste någonting. En annan rolig sak på boendet: fick träffa A. Idag. Hon verkade bättre än jag trodde hon skulle vara. Tack och lov. Hon berättade att hon bett en bön för mig varje dag sen vi började prata allvar. Gått åtta månader sen dess. Slutsats: det finns fantastiska människor runt om men jag har nog haft tur för jag har människor som är änglar på jorden och har ett hjärta av godhet. Tack någon högre makt för det.

RSS 2.0