Trött

Idag är en seg dag. Har fått lite gjort men det känns liksom varken bra eller dåligt. Bara "jaha". Bara "okej". Inget mer. Jag vet inte om det beror på att jag är på väg nedåt, har varit uppe i varv och manisk ett tag nu, så ja, det brukar vara skönt att inte vara uppe i varv hela tiden. Just nu känner jag ingenting. Varken att det ska bli skönt eller jobbigt. Också bara "jaha". Antar att jag är för trött för att orka bry mig. Eller jag hoppas det, för då kanske humöret vänder lite när jag sovit ikapp mig. Sova, sova, sova. Sova hela dagen helst. Dock ska man upp halvsju för att ta sig till psykologen, vidare för att ta bort stygn och sedan jobba. Slitsam dag. Är inte van vid att jobba fredagar, men är inte heller van att vara ledig torsdagar så det jämnar ut sig. Tror jag. God natt.

Det här med att faila

Är man en fail? Gör man en fail? Vad vet jag, en irriterande okunskap. Jag vill veta allt. Jag vill ha läst varenda bok i biblioteket, jag vill ha pratat med varenda stor man OCH kvinna för att få veta allt det som böcker inte kan säga, jag vill ha arbetat med alla arbeten för att veta hur det fungerar, jag vill ha lyckats inom mitt område, jag vill kunna allt men ändå lära mig nya saker. Moment 22. Ett av alla mina problem. Men egentligen: vad är det för fel på okunskap? Förutom att man känner sig dum - vilket leder till att man känner sig dålig - vilket leder till att må dåligt. Men utöver det, om man inte känner sig dum i sådana fall? Flyter man bara med? Hoppas att turen, fästmön, chefen ska ordna allt? (Alla har ju inte min chef liksom). Eller vad f*n gör man om man blundar vet vetenskapen, slår bort erfarenheten och håller för öronen för självinsikten? Jag kan stolt tala om att jag var sån, och kände mig, och ville vara fullständigt, död till fullo (fel uttryck). Men nu sitter jag här. Levandes, eller i alla fall överlevandes, och failar varje dag. Flera gånger om dagen. Fuskar med maten, smeker och hatar rakbladen, gråter mig till sömns och vaknar av mardrömmar. Så fail känner jag mig. Som om allt berodde på att jag inte kan vara vettig. För det kan jag. Den kunskapen verkar grävt ned sig i det fördolda. Ner under ytan i min mentala, geografiska värld. Gräva fram den kunskapen. För det suger att vara fel och göra folk besvikna. Det är värdelöst med ett ensamt liv. För någonstans finns just nu en längtan efter att få leva. Leva livet en 24-åring borde göra. Och försöka ta igen lite förlorad tid. Kanske något för sent.

Höjt tempo

Den senaste tiden har både jag och andra märkt av mitt höjda tempo på praktiken. Jag är inte manisk, det är inte det tempot, utan ett stressat, högt, tillfredställande tempo. I chefens tempo är inte hälsosamt, särskilt inte för mig, men ett tempo jag inte haft på många år utan att falla ihop i en förmultnande hög på en sluten avdelning. Det är betryggande för mig att ha förmågan kvar att ha det så, samtidigt som det skrämmer; vem är jag egentligen? Den där döende högen på avdelningar - den jag varit i så många år, eller den där halvspringande, leende idioten på arbetsplatser? Jag har varit båda, utan att orka tänka särskilt ofta på den andra personen. Kanske för att det skrämmer. Eller att det känns smärtsamt att tänka på att jag varit eller kommer bli den andra. Det gör ont på insidan, det kommer det alltid göra i någon grad, det kommer alltid skrämma, alltid kännas nära och alltid kännas lite tröstlöst att jag missat år då jag borde njutit som mest av livet. Fester, filmkvällar, resor jag minns med glädje, njutningsfulla träningspass, studentfirande, 18-årsdagar, högtider med familjen, shopping utan stress och glada dagar. De senaste sju åren har allt varit ångestfyllt, ensamt, inlåst och fullt av lögner, svält, självskador och sjukdomar. Det är inget liv, det är något endast närt av överlevande. Så att nu få känna att jag klarar en vettig takt; ett "rätt" tempo i en miljö jag trivs i och där andra verkar trivas med mig känns stimulerande, förhoppningsfullt och rätt och slätt sagt: bra. Jag har fått kämpa och fajtas kamper ingen ska behöva genomlida och har många kvar, rakbladen lockar även nu, spy upp godiset lockar och två mil i spåret känns lockande men det är lättare nu. Mer värt vinsterna. Det är värt att däcka i soffan efter arbetspassen, det är värt att huvudet spinner och fortsätter tänka på saker jag borde hinna med, trots att jag gick av passet fyra timmar tidigare. Det är värt att kroppen mår sämre i perioder. Det är värt att psyket är skörare utanför arbetet, för det mesta, och de perioder det blir för illa stannar jag hemma och det är okej. Det är värt allt - för jag har allt att vinna.

Ingen i ingenstans

Ikväll har insikterna gjort ont. De har inte bara varit för många och för smärtsamma utan också för allvarliga. Kroppen vittnar om den värdelöshet jag innebär, mitt liv innebär och också verkligheten innebär. Kanske är jag hård, kanske är jag bara ensam eller så är jag bara cynisk. Hur som så känns allting så jävla värdelöst. Jag fattar inte hur saker ska bli värt något; det känns som att det inte kan det så länge jag är inblandad. Mamma gråter när hon ser mina sår, som blir både fler och djupade och jag har återfått förmågan att skämmas för det. Annars var friheten från den känslan ganska befriande. Numera vill jag krypa in i mitt hörn varje gång chefen får plåstra om, vilket eskalerar i antal. Numera vill jag inte visa min kropp för pojkvännen. Numera tror jag att jag dömt mig själv till straff jag inte ens förstår hur smärtsamma de kommer bli. Numera orkar jag inte ens kämpa emot behovet av rakbladen. Numera vill jag ligga med min hund under täcket och hoppas att pojkvännen ser min dödsdom och hittar någon annan så jag får ruttna bort i min ensamhet. Jag har bra dagar, men jag glömmer att släppa in det. Det finns stunder då jag är nöjd över mina framsteg, mina förmågor och mina egenskaper och kan bortse från min värdelöshet. Det finns ögonblick jag tar ett litet ögonblicksfoto av och bär med mig i hjärtat. Inte för att platsen i hjärtat är så väldans stor, fotona många eller ögonblicken starka utan mer för att bara fylla ut tid och rum. Perfekt. Jag insåg just att jag är både patetisk och uppmärksamhetssökande, ensam och själv, självisk och feg och lite annat otrevligt. Jag är helt enkelt felet i något som borde vara rätt. Jag är ingen. I ingenstanset.

Ingen i ingenstans

Ikväll har insikterna gjort ont. De har inte bara varit för många och för smärtsamma utan också för allvarliga. Kroppen vittnar om den värdelöshet jag innebär, mitt liv innebär och också verkligheten innebär. Kanske är jag hård, kanske är jag bara ensam eller så är jag bara cynisk. Hur som så känns allting så jävla värdelöst. Jag fattar inte hur saker ska bli värt något; det känns som att det inte kan det så länge jag är inblandad. Mamma gråter när hon ser mina sår, som blir både fler och djupade och jag har återfått förmågan att skämmas för det. Annars var friheten från den känslan ganska befriande. Numera vill jag krypa in i mitt hörn varje gång chefen får plåstra om, vilket eskalerar i antal. Numera vill jag inte visa min kropp för pojkvännen. Numera tror jag att jag dömt mig själv till straff jag inte ens förstår hur smärtsamma de kommer bli. Numera orkar jag inte ens kämpa emot behovet av rakbladen. Numera vill jag ligga med min hund under täcket och hoppas att pojkvännen ser min dödsdom och hittar någon annan så jag får ruttna bort i min ensamhet. Jag har bra dagar, men jag glömmer att släppa in det. Det finns stunder då jag är nöjd över mina framsteg, mina förmågor och mina egenskaper och kan bortse från min värdelöshet. Det finns ögonblick jag tar ett litet ögonblicksfoto av och bär med mig i hjärtat. Inte för att platsen i hjärtat är så väldans stor, fotona många eller ögonblicken starka utan mer för att bara fylla ut tid och rum. Perfekt. Jag insåg just att jag är både patetisk och uppmärksamhetssökande, ensam och själv, självisk och feg och lite annat otrevligt. Jag är helt enkelt felet i något som borde vara rätt. Jag är ingen. I ingenstanset.

Äntligen

Idag har, om man bortser från starten på dagen, varit toppen. Har fått fantastiskt stöd från vänner, beröm från boende - som påstår sig veta att jag är omtyckt, pepp från arbetskamrater och mysiga samtal med mormor och morfar. Vad mer kan man begära, inget kan ju vara perfekt. Kylan är dock här så lederna mår inte riktigt toppen. Kroppen överhuvudtaget bråkar. Hjärtat, leder, rygg, fötter, lever, huvudet blabla.... Det är hur som helst med ro jag lägger mig ikväll. Så god natt.

En liten, eller kanske stor, fail

Igår var den en sanslöst dålig dag. Tidig morgon med hunden, som gick bra trots ångest. Hem, kämpa mot tiden, skar alldeles för djupt och allt erkändes för psykologen. Som blev mindre nöjd och skickade mig till akuten. Det gick fort där, så inom en timme var mitt blödande halshugg på armen ihopsytt. Efter informationen om att jag skurit ända in till benet och att jag var tvungen att äta antibiotika för ett sår på andra armen som var infekterat. Så fler tabletter, yey. Tog mig till praktiken där en förmaning om dessa förbannade rakblad väntade. Tack chefen. Kan hända att jag behöver höra det. Av rätt personer bara. Mamma och pappa räknas inte dit. Chefen gör det. Det mesta gick bra sen, åkte till mamma och pappa och tog det allmänt lugnt och är idag själv och klarar det bra än så länge. Känns inte alltför farligt. Det finns alltid hål att ramla ner i när jag är själv, självklart, men faktiskt, efter gårdagen känns det mesta bättre. Så bra det kan gå som sagt. Det är bara lite bittert att det sällan är tillräckligt bra för att kännas riktigt bra. Men det kanske vänder. Sen.

Kort info

Det blev svårt. Allt blev svårt.

Avskedsbrev

Det är tungt att lämna platser man har lärt sig att älska. Det är, trots att det ännu inte aktuellt, skrämmande och något jag inte alls vill uppleva. Jag vill ha mina trygga punkter, mina trygga rutiner, mina trygga människor runt mig. Den enda plats jag någonsin kämpat för. Eller på. Jag har kämpat som fan och faktiskt, på vissa punkter är det framsteg för min del, jag har inte skurit en enda gång under de här två åren. (eller hur lång tid det nu är, är lite osäker på det). Jag har svimmat, gråtit, brutit ihop, haft panikångest, skrikit och hatat mig själv, MEN inte skurit. Min enda lilla grej, som bara är min, min lösning, min trygghet, min enda väg ut ur mörkret, det har jag låtit bli. Under alla hundratals pass jag gjort. Alla dagar, kvällar och ibland nätter jag har varit där, slitit och kämpat och njutit av att ha varit där, alla har varit svåra, men roliga och faktiskt, jag har klarat dem, med hjälp. Tack underbara fantastiska chef för allt du gjort för mig. Egentligen är det bara tack jag vill säga till henne. Men det blev tre sidor. Tre sidor med tack. Ett avskedsbrev. Till den människa som räddat mig. Tack och tack igen. Jag har skrivit några avskedsbrev nu. Alla i syfte att jag säger hej då till både människor och liv. Mitt liv. Nu är det det som gav mig mitt liv tillbaka jag tar avsked av och ska fortsätta det liv jag börjat leva på där. Så snart, eller kanske lite längre bort än snart, så börjar något annat. Kanske inte lika bra och inte lika tryggt, men kanske lika framtidsbringande.

Höstdag

Det är oktober, saker rullar på i sin vanliga takt. Det vill säga sådär just nu. De vanliga problemen förminskas alla av beroendet av rakbladen. Just nu känns allt osäkert. Stunderna av frihet från rakbladens lockelse hjälper inte. De är för få. För korta. Och för svaga. Alldeles alldeles för lite. Det är rakblad eller ätstörningen som överhuvudtaget har någon effekt på mig just nu. Saker känns fel. Omvänt. Jag känner mig fel. Ändå borde jag känna mig bra, för att överleva måste jag det. Jag är van vid att verka bra. Se ut att må okej. Tyckas vara okej. Folk har alltid bedömt, betygsatt, studerat mig. Som en tavla från 1800-talet. Granskas. Värderas. Synas i kanterna om tavlan är äkta. De tittar på ramen, det som sitter runt om. De ser min enorma kroppshydda. De ser ärr, skador från livet tavlan levt. Resan den gjort längs motorvägar, vägar, små stigar. En expert skulle se att tavlan är falsk. Den är falsk, en alldeles för leende yta, men signaturen av målaren är en kopia. Egentligen är det en ganska bra dag. Jag och mamma har shoppat lite. Haft en mamma-dotter-dag. Precis vad jag behövde. Eftermiddagen har ägnats åt hundlek, trädgårdsarbete, städning, matlagning och utbildningssökande. Men rakbladen finns där, lockar, ropar i en tystnad bara jag förstår. Vi har i alla fall gjort vad vi velat, mestadels. Nu ägnar vi oss åt hundmys, rödvins-drickande och Doobidoo.

"Slav under rakbladen"

"Slav under rakbladen" Idag fick min psykolog till det rejält. Det är så förbannat rätt. Mitt i prick. Fullträff. Klockrent. Jag ÄR slav under rakbladen. Sår som behöver sys men men som aldrig tas om hand mer än en stenhård, sedan tidigare rakbladsäventyr stenhård och stel, trasiga strumpbyxor och senare snodda stripes. De blir allt fler. För många. För utspridda. För djupa. För viktiga. För mycket jag. Hur i helvete blev rakblad, psykologtimmar i det oändliga, tårar på toaletter, samtal i dimma, mardrömmar om forna tider, bråk om min värdelöshet och självhat jag. Hur blev det JAG? HUR I HELVETE BLEV DET MITT LIV? Idag har varit en helvetiskt dålig dag. Jag kan sammanfatta; upp i tid (för en gångs skull) så jag hann ut med hunden på promenad och andra ovanliga morgonrutiner jag normalt inte hinner med, i med morgonmediciner (plus en extra imovane - en insomningstablett), promenad, och ett fasansfullt jobbigt samtal med psykologen. Jag minns hela samtalet. Och veckans uppgift. Blä på den. I med några Sobril, Imovane och Lyrica, och vad annat som fanns att tillgå i handväskan. Det var ingen bra idé. Jag gjorde i och för sig hela passet på praktiken, men jag minns totalt cirka fem minuter av de 3.5 timme jag jobbade. Det var inga behagliga minuter. De med chefen. Jag kan villigt erkänna att jag faktiskt inte kunde placera hennes ansikte överhuvudtaget, en enda gång, inte en sekund. Så jag lär ringa imorgon och faktiskt be om ursäkt. Hur fan tänkte jag där. Närmare tio benso-tabletter. EXTRA. Tillsammans med de jag redan tagit som är ordinerade. Jävla in i helvetes jävla idiot jag är. Hem, där pojkvän väntade för att vi skulle få skjuts av mamma till min lägenhet. Mamma tyckte jag var frånvarande och pojkvännen sa senare ord jag inte riktigt vill erkänna att han sa med rätta. Men ja, sammanfattat betyder orden att jag var totalt borta och hade uttryck av att vara påverkad. Perfekt dag.

Ingen övertid - hallelujah!

Idag var första passet sen tre veckor tillbaka som jag kom iväg från praktiken i tid. Så skönt! Praktikanter ska INTE jobba övertid men jag räknas inte riktigt som det längre. Verkar det som. Det gör mig inget. Förtroendet och tilliten till min arbetsförmåga och kapacitet får mig att växa något enormt och varje dag när saker inte går fel utan som min chef tänker sig och som hon sagt att hon vill ha det. Bekräftelsebehov deluxe ja men efter sex år av konstant arbete för att sedan i sex år inte klara av att gå till ICA själv så känns varje dag av icke-misslyckande på en arbetsplats som en liten seger. Jag trivs, gör ett bra arbete och orkar med det, för det mesta, så att faktiskt få klara av att ens tänka på framtiden känns stort. Imorgon kanske jag känner för att ge upp men idag känns faktiskt inte saker hopplöst. Kroppen känns dock inte lika hoppfullt positiv. Den är i sjukt dålig form, både konditionsmässigt men framför allt muskler, leder och pigghet. Hjärtat bråkar, levern bråkar den också och huvudvärken sitter i. Har inte gått två år än så jag får härda tills dess. Skitläkare. Tack för den. Nu ska jag vila, äta och andas under bolltäcket.

Äntligen helg

En sliten tjej mår lite sådär just nu men det går sådär. Upp och ner. Hit och dit. Är tröttsamt att så sällan få stanna kvar i ett tillstånd tills jag fått någok nytta av det. Eller ja, vara manisk är ju slitsamt, men jag får mycket gjort och känner mig alltid lite bättre än när jag är på botten. Som för de flesta med bipolär sjukdom. Skitsjukdom. Det förpestar mitt liv, tar min själ och dödar livsgnistan. Som en sol som aldrig kommer upp. Som en vän som egentligen vill bli av med mig men inte vågar säga det. Som en död som väntar på mig men drar ut på dödsstöten, bara för att ge mig ännu mer lidande. För emellanåt känns allt så oändligt hopplöst. Så förbannat instängd i en ensamhetsbubbla. Kanske blir jag kvar här, kanske spricker bubblar och jag får börja leva redan imorgon eller så kommer kanske livet in genom den mur jag både byggt upp och som tvingats på mig. Kanske. Kanske inte.

Mellandag

Idag har varit en seg dag. Inte mycket gjort, inte mycket velat göra heller. Inte riktigt orkat engagera mig mer än att tvätta en tvätt kalsonger till pojkvännen. Det var jobbigt nog för idag. Är trött på mig själv och trött på fullmånen jag upptäckte ikväll. Förklarar sömnlösheten som var natten till idag. Nu har ni fått vara klagomur nog för idag. God natt.

Maria och Kim bröllopet 14-10-04

Här kommer några bilder från bröllopet. Fantastiskt bröllopet, älskade Maria blev gift och vi andra fick en otroligt underbar kväll tillsammans med dem.
Nu vägrar min dator visa bilderna, men i alla fall, den första bilden är brudbuketten, den mindre på den andra bilde är brudtärnornas, brudnäbbarna hade en ros i sin. Jag på tredje bilden och den andra brudtärnan (vi var två) Sandra på sista bilden. Det kommer fler bilder vartefter de kommer in.

Toppenhelg till ända

Så var helgen slut. Mariamånaden slut. Allt partajande slut och början på ett långt och lyckligt äktenskap tog sin början. Jag är så glad för allt just nu. Nästan i alla fall, men jag håller mig till tacksamheten för mig själv för att jag tack vare tur och styrka hållit mig vid liv så länge att jag fått uppleva allt detta. Mindre glädjande är min lillebrors skuta blodförgiftning som gett honom några dagar på ortopeden. Vi var upp idag och han verkade pigg ändå. God natt.

Brudtärna

Vilken jävla helvetes förbannat bra dag detta varit. Egentligen är det inga major grejer som gått fel. Bröllopet var underbart, min älskade Maria gifte sig till slut (eller ja, vi är ju bara 23\24, födda 90 båda två). Det var en fantastisk klänning (eller ja två), bruden var vacker, kyrkan fin, prästen charmig, maten asgod (jag åt alla tre rätter+tårta+all sprit till), sonen duktig, tärnorna amazing, gästerna trevliga, talet gick bra, trots att det var jag som höll det, en tår föll när jag satte mig. Om det var lättnad att ha haft det, glädje över att se Maria glad för att jag höll det, ren stolthet för att jag höll fanskapet eller bara rent att hela kvällen kändes bra vet jag inte. Allt stämmer i alla fall. För faktiskt, här i soffan hemma efter att ha dansat vals för första gången med världens bästa ledare, efter att ha haft fantastiska samtal med Marias mamma, pappa, mormor, svärmor, svärfar, MAN, brudtärna, och massa annat folk OCH klarat av det, efter att ha passar i klänningen, efter att ha känt mig fin i kyrkan och efter att ha sluppit lämna festen full och ensam så känns allt just nu fantastiskt bra. Nu är jag dock full så fråga mig imorgon. Men idag har faktiskt varit toppen.

Before

Så var dagen före dopparedagen här. På riktigt. Är mer nervös idag än inför någon julafton jag kan minnas att jag varit. Det vill säga att det gör olidligt ont i magen just nu. Om tolv timmar äter jag frukost på stadshotellet och taggar för bröllop. Om femton timmar sitter (okej, jag står) vi i kyrkan. Om sjutton timmar ska jag hålla tal i bygdegården intill. Mandomsprovet. Fy satan. Men det ska gå. Jag har tränat som fan på talet så det finns en mikroskopisk chans att det går vägen. God natt.

Ja herregud ja...

Det har varit en ansträngande dag. Inte på samma sätt som igår, igår var en hemsk negativ ansträngande dag - idag har varit en stimulerande ansträngande dag. Några timmar på boendet som innebar för mig vad som normalt är en vanlig ansträngning, men efter två veckors sjukdom har kroppen och hjärna inte riktigt trampat igång igen. Det ledde till att mina 35 boende fick en ovanligt rörig Elin som till slut fick till allt rätt. Efter hostattacker, panikångestattacker, och attacker av både tur och lite skicklighet. Eller lärdom av erfarenhet snarare. Väl hemma har vi (jag och min just nu ovanligt matte-kära hund) sedan tagit oss till mamma och pappa för att fixa allt inför bröllopet som stundar. Jag verkar vara mer nervös än bruden, men så ska ju hon bara vara fin hela dagen, jag måste vara både huvudtärna och hålla tal... Det var ungefär vad jag hade att säga. Jag är alltså på det hela taget okej om än trött. Nu börjar "Mord och inga visor". God natt.

Hundöverfall

Idag blev jag och min överfallna av en rottweiler. Min hund blev biten i ett bakben hon skadat sedan tidigare, jag blev biten i foten och fick ett skärsår upprivet, men jag blev för skärrad för att ens göra något. Vi gick i en skog (definitionsfråga då den är 100 meter bred på bredaste stället) och såg när jag gick in på en mindre stig såg jag att det satt en ägare med två hundar där så jag skulle vända om, min hund fattade inte varför vi skulle vända så jag vänder mig om för att vänta in henne och ser rottweilern ta sats från 20 meter och vrålspringer mot oss. Jag lyfter upp min hund. Först under bara ena armen och började snurra för hunden hoppade upp, ramlade ner och hoppade om igen och igen. hunden fick tag i min hunds ben och min hund gnällde så jag vände på henne och la henne upp och ned i min famn medan jag fortsatte snurra, den andra hunden fortsatte hoppa och rev upp ett skärsår på låret och bet i skon, sen lyckades ägaren få tag i hunden och jag vände om och sprang därifrån. Min hund klarade sig bra, hon haltar inte, det blöder inte och det gör inte ont i benet oavsett vilken böjning jag gör. Den där ägaren slapp billigt undan, jag vet, men både jag och hund var alldeles för skärrade för att vilja stanna hos en pissig jävla äckelrottweiler. Två möten i mitt liv med rottweiler (med hund med alltså). Båda slutade i blod. Jag gillar jakthundar, inte aggressiva hundar. Viss skillnad oavsett vad rottweilerägare kallar dem. Ursäkta om någon tar illa upp, men jag ÄR hundmänniska, jag har träffat några vid det här laget och vet skillnad på bra hundar och dåliga hundar. Sen kan alla ägare göra vilken hund som helst både bra och dålig, det vet jag, men det finns vissa gener i alla raser. Så bort med alla rottweiler från mina hundar. Det var ungefär vad jag bär med mig från det här dagen. (och nej, mitt skärsår hundfan rev upp har inte slutat blöda och nej, min sko är trasig).

RSS 2.0