Bara kort sådär

Ett litet livstecken från mig här då. Jag mår sådär. Eller ja, ganska botten egentligen. Är tungt att existera. Att andas. Att överleva. För jag gör det så jävla dåligt. Det är inte kul längre. Försöker hålla skenet uppe men små kommentarer, små feltolkningar, små händelser, små tankar - och allt hopp försvann. Det kanske kommer åter, men fan vad jag är trött på mig själv. För i en evighetsmaskin går allt av sig själv, folk säger (kort sagt) att jag är motorn i min egen evighetsmaskin. Alltså kan man översätta det till att jag är den som gör mig sjuk. Alltså att jag är den som förstör allt för mig själv. Och ja, till en viss del håller jag med. Men inte fan vill jag ha det så här. Det är inte så här det skulle vara. Jag vill inte vara sjuk mer. Jag vill inte.

Tack gode gud som jag inte tror på

Ja, herregud vilken dag. Omvälvande, stressig, tuff, krävande, skrämmande, panikångestfylld men framför allt innehöll den lättnad, trygghet, glädje, god mat, en lunchkyckling-stund på Jensens med älskade mamma och en fantastisk läkare. Ja, det var den jag egentligen ville komma fram till. Stel, kantig, tråkig och väldigt psykläkar-aktig. Men vad gör det, det får han gärna vara så länge han är en bra läkare. OCH DET VAR HAN!!!! Helt sjukt att jag återigen fått en läkare jag kanske kan få förtroende för, men som i alla fall lyssnade på allt jag hade att säga. Tog in det, begrundade, funderade och kom med kloka, kunniga och empatiska svar. Det är en sån läkare jag vill ha. Och har fått. Han sägs vara en sån som stannar på samma ställe ganska länge, så kanske det här kan funka. Hur som. Alla frågor som inte fått några svar förrän idag har nu fått svar och det gör så förbannat ont att vara glad när man är deprimerad. Allt ledde till sänkningar av Haldol, insättning av Citalopram, vidare utredning av bipolär sjukdom, som han idag diagnosticerade var just bipolär sjukdom, som jag ju redan har som diagnos men aldrig fått en riktig utredning kring. Jag ska dessutom få den diagnosen som första diagnos i det läkarutlåtande han sa att han utan tvekan kommer skriva ut åt mig. Tack gode det som avgör hur livet ska se ut för folk för att ni ordnade det intyget. Nu kan jag andas ut ett år till. Hur underbart är inte det? Jag kan fortsätta i rehabiliteringen på äldreboendet, fortsätta min behandling hos nuvarande psykolog, fortsätta bygga upp en grund att stå på och framför allt fortsätta kämpa för livet, för det är till slut det som avgör om resten ens ska ha en chans. Så tack för idag. Jag är glad att den här dagen fanns, även om ångesten fortfarande gräver sig djupare in i mitt bröst, så har denna dag innehållit det jag som mest behövde.

Hade ett sånt jädra bra inlägg i huvudet innan, men det försvann

För två timmar sen hade jag värsta bra inlägget nedkladdat i huvudet, men nu sitter jag här med två timmar som sprungit förbi, samtidigt som både minnet och viljan att minnas är lite bortblåsta. Minnet sviktar rejält just nu, blir allt sämre. Lite som resten av mitt liv. Få medgångar/medvind som jag diskuterat tidigare, och en hel jävla drös med motgångar. Ångesten växer, sjukdomarna tornar upp sig allihop, vilka jag nu har, tomheten i själen är tröttsam, smärtan i hjärtat vägrar avta och oron för mig själv, kommande månad, mediciner, läkarsamtal (imorgon.. Tänk om jag inte får sjukintyget..?). December är alltid en svår månad för mig, eftersom den föregåtts av november som är årets värsta, som trogna läsare kanske märkt. Tröttheten efter att ha kämpat emot allt som november innebär gör att december blir i princip lika svår, men av andra anledningar. Just detta november har inte varit lättare än tidigare år, då jag haft bipolär-depp, eller som någon föreslog drabbats av en depression. Jag har aldrig, ALDRIG, varit så här på botten så länge i hela mitt liv. Då var jag ändå inlagd på psyk på LPT i sju månader 2008/2009, med rätta. Så jag har varit sjuk några år nu, och ändå är det här den längsta tiden som deppig jag haft under dessa nästan 10 år som jag haft sjukdomarna utbrutna. Fattar inte vad jag ska göra. Vad jag ska ta upp med läkaren imorgon, vad jag inte ska ta upp... Några tips?

En ton av tystnad

Det ekar lite tomt här känner jag, konstiga och negativa inlägg, men jag är inte så mycket mer än det. Undantaget ångesten som mörbultar. Det gör ont att vara i det här tillståndet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Vad jag ska göra med oss, då pojkvännen inte mår hundra heller. Hur ska jag klara mig, vart klarar jag mig bäst; hemma, hemma eller hemma. (i min lägenhet, hos pojkvännen eller hos mamma och pappa). Men det enda jag egentligen kommer fram till är att jag inte mår bättre någonstans. Botten är ändå här och jag ligger platt på den. Svagare än någonsin. Trasigare än någonsin. Mer ovetandes än någonsin. Ska livet vara så här? Det här kanske är det liv jag får? Där jag inte duger, inte räcker till, inte gör rätt, inte når ända fram, inte lyckas med föresatserna. Är det jag, det allt har lett till? Vem mår egentligen bättre, i längden, av att ens ha mig här? Alla har ett slut, allt har ett slut. Är både jaget och detet slut nu? Man kan säga att jag inte heller vet vad jag ska säga till läkaren imorgon. Ärligt säga att jag inte klarar av att jobba som det är nu? Att jag mest vill gå och ruttna i ett hörn. Kanske inte döden-hörnet, hela tiden, om än lite då och då, eller ganska mycket ofta just nu, men bara ruttna-för-mig-själv-hörnet. Där hör jag nog hemma. Eller så hör jag inte hemma någonstans. Alls. Jaget och detet är faktiskt trötta nu. Riktigt trötta.

I sorg och saknad

Det är väl ganska självklart att man är trött vid den här tiden. Och ja, jag är fruktansvärt trött. Är körd ända ned i botten. Kaklet fanns tydligen där. Som på botten av en bassäng. Men på djupaste havsbotten. Jag slog nog i, som mamma gjorde i verkligheten när hon ramlade i kylrummet på jobbet och fick hjärnskakning: hon minns inte att hon tuppade av men sex veckor senare kan hon fortfarande få sån blixthuvudvärk att hon inte kan stå upp. Jag slog i bassängbotten, den i mörkret så jag inte såg, tuppade av och dog lite grann. Innan jag vaknade igen och var halv. Eller kanske alla delar men isär. För hel är jag inte. Trasig och ful, ärrad och skadad, sönderdelad och mörbultad. Jag kan sammanfatta om ni inte vill läsa resten: det handlar bara om min misär, trasighet, ensamhet och sjukdomar. Det handlar om mig. Om den jag blivit. Jag har blivit allt jag inte ville bli, jag har blivit mer fel än jag visste att det gick att bli och jag har inte blivit alls lik den jag ville bli. En gång fanns drömmar om ledarskap, klokhet, människor som trodde på mig och mina idéer. Drömmen om friskhet fanns inte ens: jag tog friskheten för given. Det försvann över en natt. Eller två. En aprilnatt på västerås centralstation och ett möte med fel person. Och den dag då mina hemligheter avslöjades. Och tack och lov misstolkades. Tre månader och minus tjugo kilo senare var den ena sjukdomen så djupt rotad att den sitter i sju år senare och en annan sjukdom blottades, som kommer att sitta i för alltid. Jag är inte bitter, måhända att jag kanske uppfattas så, men allt jag är är sorgsen. Ja faktiskt, jag är i sorg. För det jag fått. Och i saknad efter det jag mist.

Bara sådär kort

Några rader. Eller kanske blir det bara en. Jag mår kasst. Just nu är det riktigt, förbannat jobbigt. Så. Då vet ni det. God natt.

Ännu ett sent inlägg

Det verkar som att jag blivit bra på att skriva mina inlägg sent. Eller ja, senare, någon påstod för ett tag sen att jag alltid skrev mina inlägg sent. Och kanske det. Det är bara så mycket annat på dagen så det blir inte av. Bara att ta mig igenom dagen kan ibland vara svårare än vad som andra dagar är att ta sig till praktiken. Vissa dagar är det helt enkelt likvärdigt att ta mig upp ur sängen och ut med hunden tre gånger på dagen med att springa åtta-timmarspass på praktiken. Vissa dagar är så att jag gråter på toan när pojkvännen sitter utanför, att jag vill skära konstant och oftast gör det, att jag vägrar äta tills jag bryter ihop och äter en hel måltid plus fem kakor, att gympadojorna ropar varje gång jag går förbi, att trösten från vännerna inte riktigt når fram för att jag är övertygad om att det faktiskt inte är mig dom borde bry sig om. Vissa dagar är rent helvetiska och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag vet inte vart jag ska, varken mentalt eller rent geografiskt. Det föreslås än det ena än det andra och jag vill inte göra något alls. Ruttna i ett hörn brukar jag säga. Det brukar låta halvkul men ändå förklarar det läget. Det säger jag till dom jag litar på menar jag, inte till vem som helst... De är fler än jag tror, antar jag, men det gör ändå ont att erkänna att ibland är dessa förbannade tankar starkare. Denna ångest, dessa krav, denna självkänsla, detta självhat, detta vidriga vidriga monster som gömt sig inuti mig. Fan. På tal om fan. Är det någon som vet hur man får tillbaka "enter"-slagen? Som ni ser på mina inlägg så läggs all text ihop men jag vill ju styckeindela dem. Några förslag?

Om jag hade haft lite vett i skallen

Det är måndag idag och det har varit okej, jag har haft det tungt mentalt att hänga med i vardagen när allt verkligen är snurrigt. Tankarna är brutalt jobbiga, de tynger och det känns som att jag har hela världen på mina axlar. Tills jag läser på fb, att jag ska må bra, det finns andra som har det värre.Ja men tack, jag vet det. Jag är inte ute efter att må sämst, jag tänker inte jämföra mig med andra, jag har mitt mående och det blir inte bättre av att jag känner att jag är en otacksam idiot som inte mår bättre eftersom jag har så mycket bra i mitt liv. Tack, jag VET att jag har så mycket bra i mitt liv, det är inte det som är problemet; problemet är jag.

Helgen är slut och allt känns som vanligt

Tänker inte inleda även detta inlägg med att säga det vanliga ordet. Jag byter ut det mot "jobbigt". Bara för omväxlings skull. Jag är så trött. Så otroligt trött. Mest i själen. Att aldrig riktigt kunna trivas med mig själv och vardagen. Kanske mest beroende på att den genomsyras av sjukdomar, sjukvård, sjukhus, sjukintyg. Bara massa sjukt och det lilla jag försöker hålla fast vid inser jag också helt beror på sjukdomarna och allt det sjuka. Dagarna kretsar kring hur fast jag är i alla fällor, hur stark ångesten är, om jag är i mani eller depp, om tabletterna verkar som dom ska. Allt måste klaffa för att jag ens ska ta mig längre än vart promenaden med hunden tar mig. Det vill säga att jag kommer utanför dörren, men just nu i mjukisbyxor, och tjockstickad tröja och sunkig jacka. Jag orkar inte riktigt hålla ihop mig själv en hel dag. Det är problemet, psyket håller inte. Just nu är jag i deppen, och påbörjar i och med igår den tredje veckan i det tillståndet. Bipolär sjukdom suger. Ärligt talat, det är så jävla, helvetes, fucking svårt att inse värdet av att kämpa. Vad kämpar jag för? Jag vet uppriktigt sagt inte. Alla skulle ha det bättre utan mig, jag passar inte in någonstans, jag verkar bara kämpa för mer misär där jag förstör för de jag älskar och hatar mig själv mer för varje vunnen kamp. Tungt nu.

Ännu en torsdag

Det här med torsdagar är en liten egen grej i mitt liv. Något annat än alla andra dagar. Många torsdagar har det varit en gåva, en räddning, ett hopp som tänds i mörkret, en möjlighet till tro om mig själv som jag en gång var. En gång i tiden var jag naiv, ren, energisk, hoppfull, väldigt oensam och klarade allt. Idag är det inte riktigt så. Idag är jag svag, trasig, trött och inte riktigt lika hoppfull. Det försvann med tiden lite. Varför är en lång historia. Eller många små historier kanske. Torsdagarna innebär nu en ständig utmaning. Upp halv sju (jag är en extremt morgontrött person), ut med hund, mediciner, trött, promenad till praktiken och en lång dag tar sin riktiga början. Det är slitsamt att jobba sju timmar utan att sitta ned för att andas. Ja, jag satt ner länge, men inte en enda gång för att vila eller ta rast. Jobbiga dag. Stressigt för att hinna klart med allt, damer som beter sig som 7-åringar, datorstrul, speltur med 13 pers som hälften av dom gnäller. Särskilt irriterande när de skäller på en praktikant som gått fyra dagar, när hon ÄR DÄR. Inte lätt för praktikanten att ta den smällen. Jag har alltid sluppit att i alla fall höra skitsnacket när jag är i samma rum. Det finns garanterat surtanter som snackar skit bakom ryggen på en, det slutar tydligen man inte med, oavsett hur gammal och "klok" man än är, det vet jag, och de får gärna gnälla och prata skit, jag är van, så har det varit i hela mitt liv, men en praktikant på 17 år som i och för sig är näsvis, men faktiskt bara försöker i de flesta fall ska inte behöva ta sån skit. Det borde 84-åriga tanter ha lärt sig. Kan man tycka. Hur som, efter mer än 1.5 mils rörelse i form av promenad, spring och trappspringande så är mina fötter helt döda, mina ben geléklumpar, ryggen sned (om än att det faktiskt känns som att de sneda kotorna och nerverna börjar röra sig åt rätt håll) och hela kroppen vill till viloläge. Men kanske den här nötta, söndersvultna kroppen har en chans ändå. En liten - till förbättring, men aldrig till något som är något att ha egentligen. Den är sedan länge utsliten. Men bättre kan den bli. Hoppas jag. Nu har jag gnällt klart och säger god natt.

I'm all out

Här är det en trött tjej som helst av allt vill sova i tre dagar och kanske lite trött. Den inneboende tröttheten sliter på både kropp och själ. Humöret är på botten, dagarna känns värdelösa då jag egentligen inte åstadkommer varken nytta, nöje, framsteg, glädje, hopp eller kämpaglad. Den verkar långt bort att ens ha chansen att vända det här inom kort. Det känns som att allt är en enda lång, men krokig väg mot någonstans där jag inte vill vara. Jag är dock inte så bra på att byta väg. Ta en avfart tidigare som dyker upp. Det kanske står Hofors på den. Det både hoppas och hoppas jag inte på. Det kanske står Västerås, som det alltid gör. Det kanske står Psykiatricentrum Avdelning 94 på den. Eller PIVA på en stor vit skylt jag sett så många gånger förr. Vilket som så vore det skönt om det stod något som jag kunde tro på, för annars hamnar jag vid skylten Välkommen till döden. Det här låter så satans negativt, jag är medveten om det, men det är bara så mörkt och tomt inuti. Som ett svart hål. Ingenstans i ingentinget. Jag kämpar, mest för överlevnad just nu, och den kampen har jag ännu inte förlorat, även om jag tar paus från kampen ibland. Med helt fel metoder. Men det är ju lite så. Jag gör fel saker av rätt anledning. Och ibland tvärtom; gör rätt saker av fel anledning. Det visar sig oftare än jag vill.

Ett kort inlägg

Fortsatt tungt här, fötterna ned och huvudet upp är svaret på allas frågor om förra veckans frånvaro. Den godkändes. Nu är det ny vecka och planen är att klara hela dagen utan för många tabletter och utan att gråta på toaletter. Så godnatt.

Vilken usel dag

Idag har varit tungt, så otroligt tungt. Jag vet inte vad jag ska göra med alla tankar och känslor och minnen. Allt är en enda röra jag inte vet hur den ska redas ut. Vart har jag hamnat. Vart fan har jag tagit mig till. Var det det här jag såg fram emot som tolvåring när jag började högstadiet och trodde att livet skulle vara värt att leva. Vad kunde vara värre än de första sex skolåren tänkte jag. Det är inte ens värt att ta upp skolåren här och diskuterade jämfört med det som skulle komma. Jag fick två bra år. Sen har mitt liv varit ett enda kaos med allt det där vanliga ni vet; psyklivet och det som hör till som jag inte ens behöver nämna. Och vad vill jag få sagt med allt? Att allt är botten? Att jag inte orkar mer? Eller att jag är patetisk och svag? Att jag borde vara trött nu? Att jag är så in i helvete trött på allt.Ungefär det. God natt.

Om solen är svart förstår jag varför det är så svart hela tiden

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Inte för att jag trodde att byte av geografisk placering skulle göra min kropp mindre eller mitt mående bättre men i alla fall att få upp humöret lite men det gick inte heller. Allt känns bara tungt och dystert och mörkt och ensamt och bedrövligt. Jag känner mig fel. Att det här livet inte var till för mig. Vem vet. Jag hoppas att jag motbevisas snart.

Om solen är svart förstår jag varför det är så svart hela tiden

Det är tungt nu. Riktigt tungt. Inte för att jag trodde att byte av geografisk placering skulle göra min kropp mindre eller mitt mående bättre men i alla fall att få upp humöret lite men det gick inte heller. Allt känns bara tungt och dystert och mörkt och ensamt och bedrövligt. Jag känner mig fel. Att det här livet inte var till för mig. Vem vet. Jag hoppas att jag motbevisas snart.

Ännu en dag till ända

Och tack och lov för det; äntligen slut på dagen. Den har inte innehållit mycket får jag väl lov att konstatera, men så får det vara. Fördelen med onsdagar, just att de är tämligen händelselösa. :) Jag har mest mått ruttet och försökt att inte tynga ned en redan tyngt pojkvän med känslor utan rimliga skäl. Det är de värsta att förklara, även om det för just pojkvännen inte behövs förklaringar för att ångesten ska förstås. Det är en av sakerna jag hatar mest med sjukdomarna; dessa ständiga förklaringar på sjukdomar som icke insatta inte förstår. Mat jag ändå äter men helst vill spy upp, rakblad som längtas efter fastän det inte borde vara så, hunger jag inte vill stilla, mil jag vill springa, samtal jag önskar att jag vågade ta första steget till, tabletter jag vill svälja en hel massa av men som för det mesta hålls på rätt nivå, längtan efter saker och människor jag absolut inte borde varken tänka på eller än mindre sakna, sorg efter döden som tagit så många i mitt liv, sjukdomarna som tär, ilska för allt jag förlorat och att vinsterna inte alltid varit lika mycket värda och än mindre lika givande, roliga, insiktsfulla, sociala och glada som förlusterna, ensamheten jag inte borde känna och smärtan jag ständigt bär på. Ja, förklara den ångesten för någon som absolut inte förstår, håller med eller ens vill kännas vid den. Ändå får jag säga att jag har fått mycket positivt från de här åren; nya vänner som värmer hjärtat, familj som stöttar, insikter och erfarenheter ingen borde behöva ha eller ja upplevt men som jag ändå fått och nu försöker använda mig av. Jag har fått massor, massor och massor av saker och människor jag aldrig skulle fått utan sjukdomarna och allt som hör dem till. Så fuck you och tack sjukdomarna för att ni är ni. Jag kommer aldrig att sakna er.

Nu kommer det

Det där jag har väntat på. Kraschen. Den kommer nu. Den mentala bottennivån. Det tynger och det gör ont. Inte så konstigt att det kommer. Dels är sjukdomen i det här läget men all stress de senaste veckorna tär och har tärt, det vet jag. Bara inte att det skulle bli så här jobbigt när det kom ikapp mig. Ligger här ikväll och vet inte alls vart jag ska ta vägen. Känns så dumt att tynga pojkvännen med allt huvudkaos men samtidigt är han en av få som överhuvudtaget kan påverka det på nära håll. En liten del i det hela kan kanske också vara att det är "farfar"-vecka. Han var född 2 november och dog, 79 år gammal, den 9e november. Farfar var kanske det viktigaste personen i mitt liv, ända tills han dog egentligen, men särskilt de första åren. Saknaden kommer alltid göra ont, början på november och högtider kommer alltid vara en speciell tid och dagarna utan honom och farmor kommer också innehålla ett litet svart hål i själen som gör sig påmind emellanåt. Det är självklart lite patetiskt, eller ja, smått, när det är uppenbart att de alla dör men det är min sorg och den får finnas där.

Efter festen

Igår var både en trevlig och jobbig dag. Beslutångest deluxe men det hela slutade med att jag gick ner till grannarna i alla fall, för att fira Micha som fyller 20 idag, GRATTIS älskade du. Det gick bra, kvällen var toppen och jag är så glad att jag gick. Lite mycket alkohol kanske så dagen idag är lite seg... :P Eller väldigt bakfull. Lyckades med bedriften att på något sätt slå mig så blåmärken i hela ansiktet och en höft jag inte kan gå med. Höften kan dock vara orsakat av ramlandet i trappan på boendet. Men ansiktet vette fan varifrån det kommer. Ont gör det i alla fall.

RSS 2.0