Sliten tjej

Så var ännu en dag förbi. Den har väl inte varit särskilt mycket bättre än gårdagen. Hur man nu kan säga det. Idag har varit en totalt händelselös dag och tack gode någon för det. Vaknade alldeles för sent av en väsnande hund som talade om att hon bestämt hade tröttnat på att vara ensam på nedervåningen. Min hund sussade vackert vidare och bilden av henne i sängen jag gärna också legat kvar i var det enda vackra på dagen. Min hund har dock ännu större ensamhetskomplex än valpen så hon tog sig buttert upp fem minuter efter mig. Vi bänkade oss i soffan och med en kvarts undantag har vi stannat kvar där. Jag har inte riktigt orkat engegera mig i att vara ens så ambitiös att ta mig till toan inom tidsrymden på ett par timmar. Jag är helt enkelt utsliten. Jag är trött på Västerås, jag är trött på för långa nätter, jag är trött på tankar, och jag är så in i helvetes jävla förbannat trött på att alltid förlora. Rakbladskampen goes on and on, maten har gått käpprätt åt fanders de sista dagarna och tabletterna är väl den största katastrofen. Jag har skött dom exemplariskt sen jag fick benso för snart två månader sen och har faktiskt varit nöjd för jag vet hur lätt jag springer till dom i vanliga fall. Två månader med ett enda snedsteg (tog en extra dagen jag åkte in till akuten). Det är rekord för mig på över ett decennium. Nog för att de första tre åren bara var värktabletter, så än dock fuskade jag. De senaste sju har det varit lite annat men jag tänker inte skämmas för att jag försökte överleva. Inte för att jag kommer bli särskilt gammal om man ser till det fysiska för kroppen har fått så otroligt mycket skit, men den går än och det är ju bättre än jag trodde själv att jag skulle göra vid min ålder. Åren går av någon anledning. Jag gör det knappt. Det är fortfarande en ständig kamp för att inte falla ihop i en död hög och det lär väl fortsätta vara så. Antar jag. Jag fryser och längtar efter sömn så ja. God natt.

Tänkta tankar

Det är kväll. Nästan natt. Jag orkar inte resa mig ur soffan. Kanske för att jag vet hur fasansfullt ont det kommer göra. Rent fysiskt för ryggen jag inte vet om jag kommer få ha fungerande någonsin igen. Och rent psykiskt för besvikelsen som kommer när jag inser hur lite orken räcker till. Det smärtar att känna på hur livets baksida smakar. Jag vill ju leva, leva på riktigt, ett liv som inte bara innehåller fasader, lögner, sår och ärr, spyor, Oxascand och falska skratt. Jag vill vara jag och våga visa det, jag vill att såren blir ärr och aldrig mer kommer igen, jag vill glömma vilka alternativa syften en toalett kan ha än smutsa ner kloakerna med bearbetad mat och drucket kaffe, jag vill aldrig mer behöva äta en Oxascand för att ens ta mig utanför dörren och jag vill verkligen, verkligen kunna skratta åt skämt jag förstår men ändå inte förstår hur jag ska kunna skratta åt.

Det var ungefär tankarna om det. Mina tankar snurrar annars kring det förflutna. Jag läser igenom boken och känner igen mig. Vet att jag inte kommit längre än jag hade då jag började med den. Jag har stått still i en naiv tro att "tiden läker alla sår". De som säger så har dock glömt att säga att man måste kämpa, oavsett hur mycket tid som går. Eller så kanske de inte ens vet om kampen en bipolär, ätstörd och trasig människa måste utkämpa för att tiden ens ska gå. Hela tiden, varje minut och sekund, i alla situationer och alla gånger. För att ens få tiden att inte stanna upp. För alltid.

Åter till det jag egentligen tänkte skriva här. Jag läser igenom gamla texter. Hittar ord jag inte visste att jag kunde få att passa så bra in bland andra i samma mening. Så att det lät vettigt. Så att det lät som att jag hade något att säga. Något som kunde förändra och som kunde hjälpa. Kanske mest mig själv, även om det inte lyckades särskilt väl, men också för andra. Var min plan från början. Eller inte från allra första början. På den tiden ville jag bara få ur mig all smärta som egentligen skapades som en lång Big Bang utan stjärnstoften som uppstod. I mitt huvud smällde Big Bang till, högt, inte alls ljudlöst. Smärtsamt. På tjugo minuter förändrades mitt liv. Det har i och för sig ändrats på tjugo minuter fler gånger efter det. Just då visste jag inte hur fantastiskt viktiga den där stunden var för mig. Det vet jag nu. Nu vet jag att det mesta ljuva kan bli bitterljuvt och sedan bara bittert. Numera gör minnet inte lika ont, men det känns fortfarande ända in i själen hur smärtsamt det är att tvingas göra val man inte vill stå inför. Som man, eller i alla fall jag, inte trodde jag skulle behöva stå inför. Varken som 14-åring eller 34-åring. Nu gjorde jag, och vi, ett val, och jag ångrar det inte. Det gör nog inte han i himlen heller. Jag saknar honom. Inte intensivt eller kärleksfullt, det är bara en förnimmelse i hjärtat, den där saknaden. Den borde vara där, det borde den verkligen. Men jag lever, det gör inte han, och det känns så förbannat orättvist att simpla jag var en del av anledningen. Kunde han inte dött för något bättre... Nu gjorde han inte det och jag får bära med mig att han fick uppleva mycket fint, både före och efter min tid. Det är jag tacksam för.

Så jag fortsätter läsa den där boken som handlar om kärlek, hat, smärta, och ofantligt mycket fint. För det har varit mitt liv. Allt det där, alla skratt och tårar, alla klokheter och dumheter, alla möten och alla farväl, hela mitt liv finns i de där raderna. Så jag läser. Kanske gör någon annan det en dag också.

Fortsättning

Någonstans vet jag att jag har det bra. Allt man behöver, och inte alltid förtjänar, finns i mitt liv. Jag tjatar om det. För att jag tänker på det. Hela tiden. Min vardag, mitt liv borde fungera. Jag har en hel drös med människor i kontaktboken som skulle åka över hela stan, när som helst, för att hämta mig om det behövdes. Jag förtjänar inte att må så dåligt att jag gråter på toaletten på psyk, panikångestattack-dampar i förrådet på praktiken, och skär på toan hemma. Jag förtjänar inte att ha högre krav på livet. Jag har allt man behöver. 90% av världen har sämre förutsättningar än jag. Ändå är det jag som fegar ur när slagen ska utkämpas. Ändå är det jag som gråter i chefens famn. Ändå är det jag som varje gång jag är ensam måste bestämma mig för om jag ska ta en oxascand till eller inte. Ändå är det jag som skäller på pojkvännen utan anledning. Ändå är det jag som misslyckas. Och faller. Igen.

Trubbel

Missanpassning... Där är jag. Undra vart i helvete jag verkligen hör hemma. Tre hem, jag alla trivs på, men inte riktigt har tid för. Tre hundar, varav jag inte har tid för men älskar alla tre. Pojkvän, föräldrar och lugnet i ensamheten finns alltid någonstans men som jag inte har tid för. Vän efter vän som finns där men som jag inte alltid finns där för tillräckligt. I något slags tempoförändring snurrar ordningen förbi. Fösvinner iväg och lämnar mig kvar med kaoset. Ångesten jag inte vill att någon ska se, tårarna jag inte vill gråta, såren jag inte borde vilja göra, livet jag inte alltid vill överleva. Jag vill ju leva. Inte något hålla-mig -vid-vattenytan-liv där jag inte räcker till. Ångesten gräver sig djupare. Tar ett allt fastare tag om mitt bröst. Stjäl mina andetag. Skär in sitt hat i min hud. Och här ligger jag. Och vet inte hur jag ska göra. Gå under och få börja om ensam, eller gå under och få börja om oensam. Förvirrad.

En kort story

Idag är det en sån där dag då jag glömmer bort att uppskatta allt fint jag har. Jag har massa fint, fantastiskt stöd, i familjer, vänner, chefer, hundar, OCH en pojkvän jag inte vet hur jag skulle klara mig utan. Jag har klarat med mig med bra mycket mindre än det. Ändå fattas något i allt det där. Min kämpaglöd. Den fanns där, en gång i tiden. Jag ville så mycket, gjorde så mycket, klarade så mycket och älskade så att leva. För fan i helvete vad jag levde. I flera år har jag inte vetat hur långt upp det är till vattenytan. Jag har varit på botten, där i Döda havet, flera hundra meter under ytan. Där är det så mörkt att man inte ser något ljus. jag är inte där längre. Jag är så förbannat långt därifrån. Men mörkret där nerifrån drar. Lockar. Längtar. Det var faktiskt ett ganska lätt liv att överleva när man var bra på något. När det var okej att man var den man var. Jag var bara den sjuka, alltför smala, missanpassade lögnaren som inte klarade något mer än att försvinna bort i drogdimman. Men satan vad jag var bra på det. Jag var den jag var, ingen brydde sig mer om det. De lät mig vara, hade inga förväntningar. De slutade med det efter det där året då jag tog sju överdoser i syfte att dö. Ingen trodde jag skulle bli 18. Allra minst jag själv. Nu är jag ganska många år förbi 18, men ännu gör det ont att andas, fortfarande skriker rösten i huvudet, fortfarande både spyr och svälter jag, och ännu älskar jag de rakblad ingen borde använda till mer än att raka benen. Det är deras EGENTLIGA syfte. Jag har bara hittat en annan mening med dom. Idiot. Ännu hatar jag mig själv. Ännu blir det alltid någon värktablett för mycket. (beroende på hur man ser det, på akuten sa de att jag fick äta nio en vecka, sen trappa ner lite i taget. Det har bara tagit lite längre tid än det borde. Enligt familjeläkaren får jag äta fyra). Ännu kämpar jag varenda dag för att välja rätt väg. För det är som att gå i en för liten skog mitt i stan - var tredje meter finns en ny avtagsväg. Alla leder de till sjukdomarna jag hatar så mycket. Varenda avtagsväg är inte rakt åt sidorna, bara lite så att ingen av dom går rakt fram - så att chansen för att jag går fel ökar i samma takt som något som ingen hinner se. Det svischar förbi. Som mitt liv. De senaste åren är ett töcken, gömd i dimma och jag vet inte om jag ens vill se vad som döljer sig bakom den. Nu kämpar jag varje dag för att kämpa för att göra val, de är många. Höra väckarklockan, ta sig upp ur sängen, orka bry sig om vad man tar på sig, frukost, inte skära, pusha sig själv till att ta sig iväg dit man ska, inte skära, äta lagom med tabletter, skratta, inte gå hem, äta lunch, inte skära, inte skära, inte skära, inte skära, skratta, inte gråta på toan, inte panikångestdampa i förrådet, inte ringa chefen och be om hjälp jag inte förtjänar, ta mig hem utan att vilja springa förbi diverse platser ingen med min ångest borde vara nära överhuvudtaget. Inte så att det är farligt, något att oroa sig för. Bara det att det drar ner mig. Så förbannat. Allt är en kamp. Det är en kamp jag måste vinna för att ens fortsätta kämpa. Nu snurrar jag runt här, men det är alla dessa val. Som någon som jag inte klarar av. Jag ramlar alltid tillbaka. Till det där. Till det där jag alltid försöker glömma men aldrig kommer lyckas glömma. Jävla sjukdomar, jävla sjukhus, och jävla jävla mig själv. Nu sitter jag här, kämpar för att inte krypa ihop i fosterställning och låtsas att det bara är jag och soffan. Jag ska inte. Men det vore lättast. Det är bara det att det lättaste sällan är det bästa. Inte mina senaste sju år kan jag i alla fall säga ärligt. Låt aldrig längtan efter kontroll, prestationsångest som ska lindras, eller känslan av att finna ruset, styra dina val. Låt aldrig en röst i huvudet äga dig. Låt aldrig bli att vara den du är.

Hur blev det så här..?

Herrejesus vilket jävla kaos det varit idag. Tack gode gud (välsigne dig fader som jag inte tror på, jag tycker bara att diverse namn på dig passar bra när man ska uttrycka sig starkt men man inte hittar rätt ord för det) för de fina människor jag har i mitt liv. Måhända är de alla inte lika svaga som jag, måhända är de inte lika sargade som jag, måhända är de inte lika självömkande som jag, men det må ändå hända att de svarar när jag ringer halvgråtandes fastän jag sitter bara två rum bort. Må hända kramar de mig och säger att jag inte är en värdelös svikare som vissa andra säger. Inte heller hånskrattar de åt mina andetag jag förlorat där på golvet i förrådet. De vänder definitivt inte ryggen till när jag faller ihop och kämpar mot tårarna. Och må fan i helvete hända att de var två stycken idag. Idag är jag tacksam för allt fint jag fått idag. Tack herren (som jag fortfarande inte tror på) för att du gett mig en praktik där fantastiska människor för alltid kommer värma mitt hjärta.

Vissa dagar

Vissa dagar undrar jag vad jag åstadkommit av allt jag en gång ville klara. Jag hade drömmar. Mål. Planer. Ideer. Förhoppningar. Förväntningar. Jag förstörde det mesta på egen hand rätt bra. Det fanns alltid någon där för att hjälpa mig med just det - ta död på mig själv. Vi har alla misslyckats hittills.  Inte alls så att jag vill ta död på mig själv. Lyckas med det i förtid kommer jag, tack anorexi, hjärtsvikt, droger och alla träningsskador. Men det ligger en bra bit bort.  Gamla vanor sitter förstås i, på massa plan. Rakblad jag hatar att jag älskar (börja aldrig). Tabletter som ropar efter mig, varenda gång jag går förbi apotekspåsen. Anorexian som saknar mig. Nu för tiden är jag smällfet så hon skriker, närmar sig vrål-stadiet, på mig att hon väntar. Att hon vet att jag kommer tillbaka. Med min kroppshydda lär det bli ett nej.  Jag förlorar mig själv bland den jag var, den jag ville vara och jag inte var. Det är mycket att hålla reda på. Så mycket att jag glömmer bort resten.  Den jag var skulle inte bara åkt utan också tagit hand om alla förberedelser. Den jag ville vara skulle åkt dit dom två timmarma och åka hem sen och sörja ifred. Den jag inte var skulle inte åkt alls. Och nu sitter jag här, eller ja, ligger, och vet ännu inte vem jag är nu. Jag är i alla fall inte den jag var förut, för jag har vägrat vara delaktig i något av planerandet av det här evenemanget. Sen då..? Vem är jag sen? Det verkar bli att jag gör som den jag inte ville bli skulle gjort. Jag går inte alls. Fanfan ta allt idag. Ångest som mördar, bråk som hägrar, ursäkter som aldrig hörs, vänner som kraschar, döden som spökar och förbannat mycket ångest. Den kommer alltid igen.

Regn och rusk

Så var en dag till till ända. Skönt. Jag har varit sanslöst trött. Eller ja, är. Det blev en sen natt och det känns sådär att mardrömmarna ökar i antal och intensitet. Det förstör rytmen att aldrig få sova mer än två timmar i sträck. 
 
Dagen har väl kanske inte varit toppen heller. Regn hela eftermiddagen, väldigt bra tajming eftersom ett gäng från boendet skulle ut på utflykt. Ut kom vi hur som helst och dem var helnöjda allihop trots allt. Det är alltid uppskattat att få komma ut, vem skulle inte tycka det när de sitter inne den mesta tiden. Det är alltid uppskattat från vår sida också att dem är så tacksamma. Jag gillar min praktik, för dem som inte redan kopplat det. 
 
Ikväll är det bara att gå ut med hunden kvar, sen är den här dagen klar. Tack och lov. 

Hej då farmor

Nu är begravningen över. Den första i alla fall. Det var en fin begravning, allt gick som jag tänkt mig, och gudarna ska veta hur mycket jag tänkt. Allt jag visste att farmor ville ha ordnade jag och pappa och det blev bra. Jag grät floder, jag grät så det gjorde ont, jag grät så att jag inte hörde vad prästen sa, men vad gör det egentligen. Det jag hörde av prästen var bra, även om han inte var min favorit av präster. Farmor är på ett bättre ställe nu och det känns som ett bra avslut vi fick. Jag gick in i kyrkan igen medan resten (vi var sju) stor utanför och sa hej då, eftersom vi åt innan gudstjänsten. Fick säga hej då för mig själv och det kändes rätt att det till slut blev jag och pappa som sa lämnade henne sist. Han och jag stod och grät tillsammans det sista innan vi gick ut till resten. Nu har det farmor bättre, jag kan andas ut och gå vidare och bära med mig att jag gjorde mitt bästa, både före och efter hennes död. 
 
Det är självklart blandat, hon är borta, vilket jag säger med både sorg och lättnad, men hon väntar på mig oavsett hur lång tid jag tar på mig. Jag vet var hon finns och vet att vi ses igen, i himlen och på jorden. Det har jag velat länge men i kyrkan kändes det ändå som att det avgjordes det jag funderat på i hela mitt liv. Jag tänker trots att jag bott i samma hus i hela mitt liv inte begrava mig där i den byn utan faktiskt lägga mig i minneslunden med farmor och farfar. 
 
Nu är allt över och det känns som en lättnad. 
 
I övrigt är det kanske inte toppen, men jag fick träffa Cili igår vilket var en lättnad. Medicinerna fungerar och jag sköter dem. Min hund mår bra om än att hon just nu är sur för att vi inte tagit oss till sängen. Min pojkvän är toppen. Mamma mår tusen gånger bättre. Pappa är lugn och hans kropp fungerar. Så varför i helvete kan jag inte bara må bra?!?! Förstår inte varför det ska vara så svårt. Svårt är det och jag verkar inte lära mig heller. Men jag har uppenbarligen inte gett upp. Det har jag i och för sig, sisådär 10 000 gånger, men jag överlever varenda jävla gång ändå, så nu får jag faktiskt försöka lite. 
God natt. 

Allting på en gång

Begravningar, urusla planeringar, nästan lika dåliga kommunikationsförmågor, dåliga samveten, tröstlöshet, ångest, resor, födelsedagar, mysiga kvällar med god mat, naturdokumentärer, ångest, psykologiuppgifter, cigaretter, cancer, operationer, fantastiska hundar (japp - förbannat nöjd med valpen, eftersom jag kämpat som fan med henne i 1.5 år. Men hon har blivit så duktig så jag är lite stolt över mig själv, särskilt som pappa också är nöjd med det arbete jag gjort med henne). 
 
Och självklart dessa förbannade rakblad. De ligger överallt. I huvudet letar jag efter det vassaste och kommer på hur jävla förbannt dum i huvudet jag är som ens tänker på det. 
 
Men jag sköter tabletterna exemplariskt, trots att benson hjälper och kanske skulle hjälpa ännu mer om jag fick ta en till. Men jag vägrar förstöra det här. 
 
Jag har en fantastisk pojkvän, underbara vänner, en stöttande familj och en barnslig tax som är sur och vill gå och lägga sig. 
 
Så jag säger god natt, hoppas för min egen skull att ångesten är hanterbar i natt och önskar er alla en bra morgondag. Min kommer suga ordentligt. 

Det är mycket nu

Begravningar. Prestationskrav. NHL-hockey. Mamma fyller år. Aldrig vila. Rakblad. 
 
Mani på väg. 
 
Jag faller. 
 
Allt känns så tomt. Kärleken finns där. Det vet jag. Bara någonstans där den förgör min sambo för att den inte syns. 

Söndag

Så var veckan slut. En helt okej vecka faktiskt. Om man bortser från alla orosoment. Sara som ligger på sjukhus, P. på praktiken som går under, Petra som inte får någon ordning på Sofias begravning och mamma som mått urkasst när pappa varit borta de här tre veckorna. Det sistnämnda verkar ordna sig, mamma har sovit bra sedan pappa kom hem i onsdag. Som för övrigt har haft det toppen nere i Sydafrika. Vi kikade på bilder han tagit, över 1000 bilder, men massa roligt att titta på. Alla sorters djur, fantastisk miljö och bilar trasiga, men mer funktionella än varenda Volvo, Somaliaracer (Golf) och Audi, som annars skryter här hemma om hur tåliga de är. 
 
Okej. Annan update. Panikångesten kryper närmare och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Perioderna kommer, och går, just nu är de på gång och jag avskyr att inte veta hur det ska hanteras. 

Round and round

Här är allt lite som vanligt. Förutom att saker är både bättre och sämre. Min rygg håller sig stadigt på en ganska illa nivå. Ryggkirurgsamtal och nervfunktionstest väntar. Vars svar går till en läkare jag bytt bort.. Efter att ha bett om detta byte, och fått det godkänt, tre gånger, känns det lite tufft att behöva träffa den läkaren igen. Det är tydligen väldigt svårt att säga att man inte kan göra det, eller att be om ursäkt för att man sabbat sig tre gånger och inte gjort det. Det spelar i och för sig ingen roll, resultaten går till idioten, och jag går inte till idioten. Då åker jag hellre till akuten igen om tre veckor så de får ordna det då. Kalla mig idiot, men lite integritet har jag faktiskt. Även om jag inte har något värde, och än mindre tycker själv att jag har det, så tänker jag inte gå dit. 
 
I övrigt är det sådär. Huvudet är likaså i samma form som det varit de senaste åtta månaderna. Det var i alla fall ett konstaterande läkaren på akuten gjorde, att jag hade haft hjärnhinneinflammation förra sommaren. Föga tröst nu dock, huvudvärken sa de skulle kunna sitta i upp till två år. Jag måste ändå säga att jag har tur som har den chef jag har så både rygg och huvud har hon förstått att jag lidit av och därmed får jag fortfarande inte bära stolar eller patienter. Inte rollatorer heller egentligen, men det är inte så allvarligt att bära några såna. Den dagen ryggen blev illa bar jag 200. 
 
Det leder mig in på ämnet praktiken. Fantastiska, underbara Resmilan. Som jag trivs på det stället. Det finns så många fina människor där, så många kloka ord, så många otroliga liv att berätta om, så många kramar att få ta och ge, så många skratt att dela. Till det negativa; så många nycklar att slarva bort, så många elaka tanter, så många perversa gubbar, så många dörrar att gå in i, så många saker jag inte kan hantera och så många dumma grejer att göra (jag tar några exempel; glömma vattna blommorna på hela förra veckan så det var lite krisläge för dom i förrgår, men de levde idag så ja ^^, gråta i förrådet, ta för många tabletter - vilket inte hänt sen jag började med Sobril - med chefen som upptäcker det, se människor jag lärt känna där dö, höra tanter prata bakom ryggen på människor som just lämnat rummet, uppleva kvinnors underliga förmåga att både bråka, tjafsa och vara långsinta - japp, jag visste inte innan dde här åren på boendet att kvinnor kunde vara så förbannat duktiga på att hamna i konflikter med varandra). 
Inte för att det spelar någon roll, jag trivs så otroligt bra, kanske mest tack vare att chefen varit så förstående och tålmodig. 
 
Annars då...? Pappa har kommit hem från Sydafrika och är lyrisk över de 19 dagarna där. Mamma mår bättre nu när pappa är hemma, framför allt har hon sovit i natt. Bror skjöt uselt på världscuptävlingen i Tjeckien (ett delmoment av tre). Min hund mår bra. Eller ja, alla tre mår bra. Pojkvännen mår bättre. 
 
Maten går det ganska bra med. Strulet är väl ångesten. Det är väl alltid strulet. Men jag ligger på en hälsosam vikt, har mens (kanske mest tack vare P-pillren dock), kan äta det mesta, spyr bara någon gång i veckan och försöker väl att äta lagom. Det blir sällan rätt. Antingen för mycket eller för lite. Alltid något tokigt. 
 
Rakbladen går det väl också sådär med. Mindre lyckat i tisdags efter besöket hos psykologen, det slutade på toan på psyks entréplan. Jag saknar den där självklarheten i att jag kan skära när som helst. Det känns inte lika självklart längre. Det känns självklart att jag inte kan eller kommer sluta den närmaste tiden, och det känns självklart att jag alltid har ett med mig, alltid vet att det finns där men självklarheten i att jag kan göra det när som helst, var som helst, den finns inte riktigt kvar. Det gör inte att ångesten som bankar på dörren kan bryta ut när som helst försvinner, inte heller att ärren kommer försvinna, inte heller kommer saknaden att försvinna, inte heller kommer jag att förvänta mig att jag kan sluta någon gång snart. Men det gör att hoppet tänds, hoppet om att det går att sluta, om att jag också kanske kan klara det. Inte nu, inte imorgon, men någon gång. 
 
Ja, det här var en update. Jag ska köra på taktiken att skriva fler men kortare inlägg i fortsättningen. 

Buh, bäh, bra!

Idag har varit en bra dag. Lite mycket ljud och intryck så helt kaos i huvudet.  Allt löste sig, till slut kom jag hem,  inställlda tåg till trots.   
 
Mår egentligen bra men vissa orosmoment.
jag känmpar. Gör det ni också. <3

Så jävla trött

Det är som jag kanske, inte helt oväntat, nämnt förut att det är väldigt girigt att tänka sig att man skulle få två bra dagar i rad. Det håller i sig. Igår var toppen. Idag är allt botten. Jag har varit trött, ledsen, sur, besviken, irriterad och alltigenom förbannat less på det mesta. På besvikelser, på bråk, på sömnrubbade nätter, på gnällande hundar, på mammas chef, på rakbladslängtan, på självhat, på planer som aldrig blir som jag planerar, på mig själv och ja, just idag, på det mesta. 

Toppendag!

Idag har varit en fin dag. En bra dag. Självklart med farmortankar, matångest, prestationskrav, tablettlängtan och enorm trötthet - som alltid. Men det har faktiskt fått stå lite i skymundan idag för det har verkligen varit värt kampen det inneburit. Det är alltid en kamp för att kunna få må okej. Det är ett bevis för mig själv att allt jag kämpat för faktiskt går att få. Det går att överleva, det går att äta utan påverkan av för många tabletter samtidigt, det går att skratta, på riktigt, det går att förlora i minigolf (jag kom tvåa faktiskt - av fyra), utan att trycka ner mig själv för att jag inte vann, det går att övertyga mig själv om att jag vill prova såna här saker, igen äntligen, det går att umgås med lillebror igen, det går att lämna hunden hemma utan tokigheter, det går att halvsova i soffan med mamma och det går att gråta i sängen på kvällen - utan att gå under, men framför allt: det går ju för fan att må bra under vissa stunder. Som när mamma klantade sig med bilen, som när frida gick från sju slag på hål 13 (minigolfturen) till att säga att hon slår perfekt och slå hole-in-one på hål 14. jag mådde mer än okej när jag, mamma, Frida och Irene står utanför brors dörr, vars ägare öppnar dörren och tappar totalt facet när han i kortshorts inser att det var fler än jag och mamma som skulle komma. Det har varit en bra dag, väldigt bra till och med och därför tänker jag bortse från skammen och skuldkänslorna för att jag mått bättre än jag förtjänar och faktiskt njuta här i sängen med min hund tätt intill och kanske faktiskt ta till mig att tack vare fantastiska vänner, den bästa mamma man kan ha, en minigolfbana på Ängsö, en rosa specialinköpt golfboll och bra personkemi har jag haft den bästa dagen på månader. Jag har inte skrattat så här mycket på evigheter och fan i helvete vad nyttigt det har varit. 
Tack fina dag, för allt du gett mig. 

Man kan säga att allt blev fel

Den här dagen har varit usel. Riktigt jävla urdålig. Allt har gått fel, så egentligen borde jag inte gjort ett enda jävla dugg för jag borde lärt mig av tidigare usla dagar att allt jag gör är fel när det är såna här dagar. Perfekt...
 
Bråk med pojkvännen där jag var och är fullt medveten om att jag hade fel (fel nummer två av mig - det första var att ens gå upp ur sängen imorse). Vi fick ta hand om alla tre hundar idag så bara att kämpa sig ut med alla tre lite då och då. Fel nummer tre: gå rakt in i fällan där det finns massa katter: våra hundar jagar katter så lite halvtaskig sitution. 
 
Åkte till slut hem till mamma (fel nummer fyra - halvt) och försökte (BIG NO NO när dagen är skit) laga teven så vi kunde titta på film. Gick åt helvete det med. Mamma fick igång det till slut och vi kikade på film tills nu. 
 
Hunden hade spytt när jag kom ut i köket så har fått torka det, och nu äntligen ligger jag i sängen. Nu kan väl inget mer gå fel..?
 
Urjobbig dag, skulle gett upp den för länge sen men jag kämpar nu. Jag tänker inte ge upp det jag kämpat för i snart två månader. Det är inte värt det även om det skulle vara lättare nu. Orkar inte riktigt med att kämpa hela dagar, konstant, och alltid veta att Sobril-kartan ligger i skåpet i hallen, max 15 meter ifrån. Hela dagen... 
 
Sammanfattning: jag är dum i huvudet och kämpar in i kaklet. 

RSS 2.0