Som någon sa; jag är klantig

Idag är det slitsamt att vara jag. Inte för att det är avsevärt mycket bättre andra dagar. Men just idag mår kroppen så förbannat dåligt, knappt uthärdligt. Lederna tycker att det är dags att jag ger upp nu, vilket är ungefär vad smärtan får mig att tycka i övrigt också. Krokiga fingrar, knakande knän, sned rygg, oböjlig nacke, skrämmande mycket stelhet och en minst sagt vidrig värk. Därtill lyckades jag återigen bevisa varför jag kallas klantig och har gjorts i typ femton år - jag fastnade med foten mellan två stammar på ett äppelträd. Den är trevligt uppsvällt ikväll. 
 
Jag är hemma hos mamma och pappa och nu så här ikväll efter en dag med mamma är det så obeskrivligt skönt att inse att det snart är en månad sen jag blev utskriven. Jag har klarat snart fyra veckor och det har varit en kamp, jag har fått slita för varje uppstigen morgon, för varje frukost (som förvisso inte blivit så många, men kampen har funnits varje morgon), för varje stund då jag velat ta en till tablett, eller varför inte en till överdos. Jag har fått kämpa för att ta mig iväg till psykologen, praktiken, barnmorskan, centralen, ICA. Jag har fått slita som ett djur för att inte springa till rakbladen, som det gått sådär med, men många kamper har jag vunnit. Jag har fått kämpa varenda sekund av dagen för att fortsätta kämpa. Så många gånger har jag vunnit, och det är dem jag försöker tänka på när de där mörka, förlamande stunderna av ångest och dödslängtan kommer. Jag vinner, jag vinner varje dag, jag vinner dem jag behöver vinna för att överleva, men de kamper jag utkämpar men förlorar är de kamper jag behöver för att leva. 

Sport och ja, allt det

Ikväll spelar VIK sin match i kvalserien (hockey) och tro fan att laget jag hejar på dels spelar uselt MEN också förlorar. Det har gått sådär med all sport idag. Vilket gör mig irriterad som älskar i princip all idrott. VIK ligger sist i serien i kvalserien, jag insåg just att antingen Linköping eller Färjestad är i final i Elitseriens slutspel.. Fan. Det betyder också att laget jag skulle velat se möta (och självklart förlora) Skellefteå åker ut. Så ett av mina hatlag är hur som i final. Ja det är själva fan.

Nog om det. Jag har haft en bra men sanslöst krävande dag. Jag och pojkvännen tog oss ned till stan. Här måste det påpekas, med stolta miner, att vi åkte buss!!!!! jag köpte en ny handväska, smycken och ett par funktionella vårskor. Älskling köpte sin klocka (ursnygg därtill) och en ny plånbok - lika funktionell som mina vårskor - så allt kommer användas.

Vi fortsatte med ännu en bussresa, varför inte slå på stort liksom, till våra praktiker. Min var ett evigt slit, ensam springa runt i samma cirklar och tappa bort numren på bollarna jag blivit så van vid att alltid sortera. Japp, för er som inte kopplade den där raddan så spelar 12 äldre med blandade sjukdomar (som Anna-Lisa med allvarlig demens, och som det tog tre månader för att lära sig mitt namn, vilket var glädjande för mig för hon hade inte lärt sig ett nytt namn på ett år innan det, eller Hasse med mytomani som man går under av, eller Uffe som kör över de han inte gillar med rullstolen) boule. En väldigt tråkig sport, men det är lagom för de äldre. Det går inte så fort, de får göra sitt en och en och kan använda sin koncentration till det de vill - spela. En timme av att springa med dessa 12-14 bollar och alltid snurra till det med siffrorna på vem som ska ha vilken boll. Sen 45 minuter rask, jag menar RASK, promenad med en rullstol och en boende på runt 90 kg i den. Sen 30 minuter promenad hem.

Efter allt detta.. Min kropp mår botten. Riktigt botten. Men det är ett problem jag inte kan hantera. Jag kan inte hantera att det är ett problem, och jag kan inte hantera de problem som problemet innebär. Alla dessa problem måste hanteras. Någon gång. Bara inte just nu.

Ekar tomt

Här är det lite blandat. Inte så många inlägg här, jag vet, men orken finns inte riktigt. Fokuseringsförmågan finns inte. Viljan är väl inte överdrivet stor heller. Men nu kommer ett inlägg i alla fall. 
 
Jag mår sådär. Mycket ångest, som inte lindras av att jag vet hur lätt det skulle vara att lösa den. Tillfälligt. Vad sägs om några Oxascand/Sobril extra..? Eller väldigt mycket rakblad? Allting är bara en enda röra som min psykolog säger. Allting orsakar nästa sak som orsakar den första saken igen. Rakblad som leder till ångest, som leder till ångesthantering som innebär rakblad. Jag kämpar, men det går sådär. Igår kom i alla fall jag och psykologen fram till lite nya idéer som ska testas och försöka användas. Men ja, problemet är ju att det är mestadels upp till mig själv att ordna upp allt detta. 
 
Så man kan säga att allt är som vanligt här.. :S

Modern

Så har man gått och blivit med Snapchat. (elinbjork1 för intresserade). Alla andra skaffar barn, men vi har inte riktigt kommit dit så jag är lite nöjd med mig själv över. Ungefär som när jag skaffade Hotmail. Och MSN. Och Facebook. Och blogg. Vem trodde det om man frågat för tio år sedan? För tio år sedan gick jag första året på högstadiet, hade fortfarande modem som man betalade per minut för och som gjorde att det tutade upptaget i hemtelefonen när man var ute på internet. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har min tekniska förmåga betvivlats många gånger genom åren. Nog om detta. 
 
Jag har haft en bra helg som jag sa tidigare, tack fina Siri. Gårdagen var förbannat tuff så det blev inte mycket av mycket vettigt alls. Jag är lite virrig i vardagen känns det som. Har inte riktigt kommit in i rutinerna och vet inte riktigt hur det ska gå att ta mig dit heller. Snurrar runt, vara hemma - inte vara hemma, kämpa lagom och inte räcka till- kämpa och gå under, äter, spyr - äter inte, skär, fusktränar inte - skär inte fusktränar. Jag kämpar men känner inte riktigt att framstegen kommer i rätt takt. Missnöjd, men försöker. Jag tänker inte förlora igen. 
 
Nu ikväll har jag i alla fall haft ett lättande samtal med en fantastisk vän som jag har mycket att tacka för. Mest för hur hon varit som person genom andra halvan av min tonårstid och flera år efter det, men framför allt har hon blivit en underbar, stark och omtänksam person. Är tacksam för allt hon gett mig. 

Siri + bra helg

Det har varit en toppenhelg. Vem säger nej till en helg med Siri?!?!?! Den människan vore en idiot, man jag tackar, då får jag träffa henne oftare :) Hon är hur som helt underbar och vi har gjort vad vi velat. Det har inkluderat en hel del alkohol0, en hel del sömn och massa mys i soffan med diverse ätbart och mest skrattat och tagit vara på stunden. Nu har damen i fråga rört sig hemåt och jag jag har haft en trevlig kväll med pojkvännen. Det hela slutade väldigt mysigt men nu är det faktiskt dags för sängen.
 
Tack för att du kom Siri - du ÄR ALLTID VÄLKOMMEN!
 
 

Besök

Har underbart besök så jag mår toppen. Är lite full också men även i nyktert sällskap har det varit en hittills bra dag! Litr Amarula på detta så är allt klockrent!

Det här med teknik asså´

Blir så jävla trött på att inte kunna något överhuvudtaget. Jag borde kanske vant mig, men det går sådär med just det. Samtidigt försöker jag se till hur det var förr. För tio år sedan visste jag knappt hur man sparade ett Word-dokument (tack Marie för all hjälp). Inte heller visste jag hur man bränner skivor, lägga över bilder från mobilen till datorn, ändrar från stående till liggande A4-format, söker på Google, kopierar text från olika dokument, skapar kategorier i en blogg, ändrar drivrutiner (yes, det lärde jag mig idag. Inte för att jag är övertygad om att jag skulle klara av det igen, eftersom jag satt närmare 40 minuter och bara tryckte på allt som såg ut som att det var fel - för att gå in på detaljer så såg allt fel ut, då det mest såg ut som grekiska, vem fan vet hur man installerar igen, då de bara nämner hur man avinstallerar menar jag). Hur i helvete man infogade block i Excel, sökte i Spotify (okej på den tiden fanns inte det, men ja, ni förstår principen). Nu vet jag fortfarande ingenting mer än det jag just nämnt, mer än om sjukdomar och sjukhus och allt som hör det till, och är frustrerad över att behöva erkänna det. Jag erkänner när jag har fel, men jag erkänner inte alltid mina fel. Just nu vore ett sådant tillfälle då jag helst skulle säga att jag inte har några fel, men min tekniska förmåga är så patetiskt liten att jag inte kan blunda för det faktum att jag inte har en chans att få ner Lasse Berghagen på en skiva jag kan ta med till boendet och en av alla fina damer som finns där. Vi pratade om choklad i måndags och jag sa på skämt att jag skulle ta med Apelsinkrokant för det hade jag ätit i söndags och berättade för henne och hon blev så avundsjuk. Det hela slutade med att jag köpte Apelsinkrokant-choklad och hon blev överlycklig. För 20 kronor i form av 200 gram choklad. Hon sitter i rullstol så hon kan inte handla sådant själv. Fina fina Ebba. Och på tal om boendet, som idag var slitsamt att gå till, men jag härdade (om man bortser från att jag somnade sittande på golvet med huvudet lutat mot kontorsbordets kant, MED chefen i stolen vid samma bord. I tio minuter innan hon kopplade att jag sov - ungefär samtidigt kom min rygg på att den inte klarar av den vinkeln - samtidigt som mitt arsle kom på att det är jävligt hårt att sitta på golv - samtidigt som huvudet någonstans kopplade att det inte var i drömmen någon pratade - samtidigt som någon skrek ute i entrén). Ja, som sagt, om man bortser från det så klarade jag alla timmar utan för många tabletter (ja jag tjatar - men för mig är det en vinst varje gång jag låter bli), och utan tårar, utan bråk, utan att skära eller ens peta upp sår, utan att slå huvudet i väggen på toan och utan att ens överväga att svika Lena. Det är ett av få beslut jag faktiskt tror att jag klarar av. Med kämpande, med stöd och med darriga ben men jag klarar det.

Och på tal om boendet (ja, jag älskar min praktik) så talade jag idag med Gun, min absoluta favvotant, och hon ville gärna följa med mig till kyrkan på söndag och lyssna på musik. Hon har lyssnat på dom som sjunger förut när vi gick till kyrkan tillsammans med hela boendet och blev lyrisk så jag tänkte fråga (säkert lite ofint med särbehandling men jag frågade faktiskt chefen som sa att det var okej). Hon blev jätteglad så det ska bli skoj.

Men allra mest skoj, det blir faktiskt dagarna fram till söndag. FÖR JAG FÅR NÄMLIGEN FINBESÖK!!!! Älskade Siri kommer imorgon om allt går som planerat. Vi ska dricka vin och Baileys, äta glass, god mat och choklad, gå mysiga promenader, skratta och kanske gråta om så krävs och behövs.

Jädrans vad långt det blev. Men nu vet ni alla mina tankar och jag lovar att inläggen inte får samma majestätiska längd hädanefter.

När kexchokladen går ner samtidigt som Centern går upp...

Det har varit en blandad dag. Tung och bra och tyngre igen. Fan och fan vad jag hatar att äta. Äter för att bevisa för mig själv att jag inte är hopplös. Hopplösheten som trycker ner mig till någonstans i avgrunden när allt jag äter antingen lägger sig som en ångestklump i magen eller i samma ångestklump i toaletten. Vilket leder till att rakbladen till slut allt smeker mina allt fetare och fulare kroppsdelar. Jag glömmer bort det jag kämpat för och tabletterna jag vet finns där ropar samtidigt som någonting inom mig ropar högre att det är åt helvete fel tänkt. Allt leder istället till att jag kör varann-sköter-mig-varannan-failar-taktiken. Tar en för lite Lyrica bara för att jag inte vill vara beroende, och tar ikapp alla jag får nästa tillfälle jag ska ta Lyrica. Samtidigt känns det bra, jag har hittills inte fuskat en gång sen jag fick Oxascand utskrivet. Okej att det bara är fem dagar, men jag har ändå haft chansen att fuska så förbannat och ändå inte gjort det. Så jag är bara värdelös, inte helt hopplös. 
 
Nu tänker jag slänga alla bevis på den minihets det blev ikväll och gå och lägga mig med rätt antal tabletter i kroppen. 
God natt världen, och god natt idiotiska jag. 

Det kan inte gå bra alla dagar....

Idag har gått mest åt helvete, förutom slutet då som varit fantastiskt (det finns fördelar med karlar, med min särskilt). Jävla skitdag på praktiken där allt gick fel. En jobbig timme hos psykologen, efter ett par timmars konstig sömn. Allt ledde till en kvart på toaletten på psyk där blodet sprutade åt alla håll. Det är så förbannat sänkande och betungande att alltid falla tillbaka. Just nu börjar botten bli målet. Inte mitt medvetna val, psyket "tar" mig dit. Skitsjukdom som alltid har målen: toppen eller botten. Varför inget mellanting ett tag? Bara en vecka eller två så jag slipper att alltid vara trött på något plan; antingen i huvudet för att jag är för nere så det orkar inte med att göra något överhuvudtaget, eller i kroppen för att den inte hänger med i huvudets tempo när jag är manisk. Bipolär sjukdom är ett helvete. Så med ett alldeles för djupt sår på armen, med en smutsig strumpa hårt knuten runt och med en ångest endast för mycket tabletter skulle kunna rå på (som jag tidigare nämnt är det INTE ett alternativ. Fan i helvete vad skönt det känns att vara inställd på det, inte låta bli att tänka överhvudtaget utan bara springer till tabletterna direkt) tog jag mig till en besviken pojkvän och praktiken. Allting fortsatte åt helvete, misslyckande med uppgift på boendet, tjafs och en minst sagt pressad promenad hem. 
 
Nu känns saker bättre, även om såret på armen fortfarande blöder och ångesten fortsätter bulta inuti. Ångesten i bröstet är näst intill borta och kaoset i huvudet efter failen på förmiddagen är lite lugnare. Tack gode gud för det, jag orkar inte ha ångest som bara tabletter eller allra helst rakblad kan göra något åt. 
 
Nu: fotboll och gott att äta. 

Dag ett - check

Så var den första dagen på praktiken på två månader förbi och det mesta har gått bra. Passet avslutades i katastrof, men själva timmarna gick så bra de kunde gå. Pepp från min underbara chef, tack gode gud för henne, och så många glada kommentarer när de såg mig. De flesta, eller ja, alla utom gubbjäveln (förklaring på det kommer), som skrek "skitunge" åt mig, sa att det är roligt att se mig och att jag är tillbaka och att nu blir det inte bara Lena som är glad osv. Fick massa kramar och roliga och uppiggande updates. De flesta verkar må rätt okej, trots de två månader som gått. Det kan ju gå ganska fort utför för äldre, men nej, inga katastrofinsjuknanden och inga dödsfall bland dem jag fått bättre kontakt med under det 1.5 år som gått sedan jag började. 
 
Som sagt; passet avslutades i total katastrof. Försöker se att det faktiskt inte var mitt fel. En man jag bjöd på cigg förra veckan när jag var där och hälsade på (okej, stod utanför dörren i tjugo minuter så kanske inte räknas som hälsa på)  gick förbi mig medan jag stod och väntade på pappa (skjuts) och jag tänkte fråga om han ville ha en, istället för att plocka upp och röka andras fimpar utanför entren, men fick bara skit tillbaka. Han hörde nämligen inte när jag frågade honom första gången så jag gick närmare och hamnade tydligen innanför hans comfort-zone för han blev vansinnig. Han avslutade hela harangen med utskällning med att jag är en skitunge. Tack så mycket. Gubbjävel, ursäkta att jag bryr mig då. Sista gången jag pratar med gubbfan. Ursäkta, men jag tog faktiskt illa upp. 
 
Okej strunt samma - de tre timmarna gick bra, jag försöker tänka på det! 

Kloka beslut

Idag har jag vunnit en väldigt viktig kamp. För min egen skull. För att jag ville det. Men kanske mest för att jag behöver det. Jag tål inte förluster, just nu är jag för svag, i för mycket obalans. Därför är jag faktiskt lite stolt över dagen. Tog, efter ett par timmars mindre trevlig ångest, den Oxascand jag får ta och det kändes, för första gången på flera år (dvs, första gången utanför psyk) som att ångesten gick från nära-panikångestattack till uthärdlig och hanterbar. Min första tanke när lättnaden kom var att ta en till. "Ångesten blir kanske till och med lindrig om jag tar en till..". Idiot som jag är. I en timme velade jag om jag skulle ta en till eller inte. Jag kom faktiskt relativt lätt fram till att faktiskt så nej, jag tänker inte förstöra den här effekten och hjälpen med att ta en till, redan andra dagen jag har det utskrivet. Jag sa till läkaren, och Jocke, att jag inte tänker ta för många av en mediciner som hjälper. Har jag alltid förr skött alla andra mediciner som haft rätt effekt tänker jag inte förstöra det här. Därmed kan det stolt sägas att jag har inte tagit en enda tablett fel idag, eller igår! Trots alla tankar och all längtan efter en verklig vila. Så all Oxascand som ska ligga i påsen, ligger i påsen! Är, trots att det inte borde vara någon bedrift, nöjd. Jag har missbrukat tabletter i fyra år, det är kanske dags att ta steget bort från det. Det har inte varit några trevliga år. De har inte varit lätta att uthärda, leva eller ens överleva. De har varit fulla av sjukdomar, bråk, självhat, misslyckanden, ensamhet, ångest, dödslängtan, missbruk, överdoser, sjukhusavdelningar och dagar av misär. Jag har en underbar pojkvän, en stöttande familj, en fantastisk psykolog, otroliga vänner, en perfekt hund, en praktik jag längtar tillbaka till och som jag trivdes på innan jag blev inlagd, vad det verkar en bra läkare, och alla chanser i världen att kunna leva ett drägligt liv. Varför kasta bort det när jag nu ÄR utskriven, HAR allt detta, VILL leva och KAN försöka..? Nej precis Elin, KASTA INTE BORT DET! 
 
Detta kom mitt i allt som är tungt, trots allt. Trots idiotin, trots självhatet, trots bråken, och trots dagarna som inte fungerar så är det inte kört. Igår var nämligen en fruktansvärd dag. Jag vaknade för sent, och fick gå rätt fort till psyk för att träffa psykologen, det var rörigt i huvudet efter dagen innan, som inte var toppen. Var fem minuter sen och minns egentligen bara att jag andades ut när jag såg Psykiatricentrum-skylten 100 meter fram. Jag kom fram tjugo minuter senare, med ett lika långt glapp i minnet. Jag kände smärtan i huvudet, såg dimsym och tänkte överhuvudtaget inte. Där ser man vad som kan komma ur att svimma och framför tio personer få skämmas ihjäl när jag vaknar av en vänlig mans röst precis intill. Det är inte lång bit därifrån på parkeringen till Kjell, men någonstans på vägen kände jag att det inte riktigt håller. Panikångestattacken var ett faktum och jag tog mig knappt in genom dörren in till den där trygga fåtöljen jag alltid kryper upp i. Jag missar dock fåtöljen och hamnar i en hög på golvet, nära gråten, och får en trygg hand på axeln som stöd medan jag fortsätter hyperventilera och gå under. 
 
Vad som sades resten av de 45 minutrarna minns jag inte många sekunder. Eller för att vara ärlig så inga alls. Minns överhuvudtaget ingenting. Perfekt. Dag. 
 
Orkar inte babbla mer. God natt. 

En kvart, ett tretimmars-pass, en kvart...

Här går det sådär. Manin hägrar. Både min och pojkvännens vardag. Vi kämpar, mest han kanske. Jag orkar helt enkelt inte stå emot. Orkar inte slå med knytnävarna mot kaoset i huvudet; tankarna, planerna, idéerna, drömmarna. Allt jag vill men inte kan, allt jag inte vill men måste. Allt jag ska men inte orkar, allt jag kräver av mig själv men aldrig klarar. Allting faller över mig och jag hänger på pojkvännens axlar och vet om det, nästan lika bra som han. Det känns tungt att inte riktigt räcka till för att leva så som vi vill. Kroppen orkar inte heller med i det tempo min bipolära sjukdom sätter upp.
 
Imorgon är det läkarmöte, jag fasar men längtar ändå tills det är över. Slippa nervpressen, kanske få lite lättnad med mer hjälp från sjukvården. Just nu får psykologen ensam bära allt det som ett helt gäng med sjukvårdspersonal borde göra. Inte för att jag anser mig förtjäna all hjälp jag får, för den hjälp jag får av psykologen är otrolig. Men just nu räcker det inte till för att hjälpa mig på alla plan jag behöver hjälp på. Så den nya läkaren imorgon kanske kan göra resten. Som går att göra i alla fall... 
 
Nu; god natt.. 

Fortsatt idioti

Det är lite snurrigt här just nu. Är rörigt i mitt huvud. Förstår inte hur oordningen blev så massiv. Hur allt blev en enda röra. Men jag kämpar. Eller vi kämpar. Det går som sagt sådär. Jag försöker äta och behålla, det går sådär, idag behöll jag dock. Jag försöker att inte skära, har bara skurit en gång idag. Jag försöker att inte ta för mycket tabletter, det har verkligen gått skit idag. Jag försöker göra lagom mycket saker, det går ännu mer åt helvete. Sovit två timmar nu på kvällen, annars har jag gjort något.Tvättat i tre timmar, vikt tvätt i timmar, gått på promenader i timmar, städat garderober i timmar, handlat, diskat, plockat in disk, städat lite på toaletten, rensat i de fyra lådorna vi har på skohyllan, rensat bland böcker, gått med sopor massa gånger, och lekt med hunden ett bra tag. Hon sover nu, är lugn tack och lov. Hon är inte i behov av så mycket stimulans, hon är nöjd med att få lite uppmärksamhet och en kvarts lek. Lagom för en lat tax. 
 
I övrigt är det sådär. Tankarna maler. Att jag inte duger, att jag bara gör massa fel, är för krävande, är för behövande, är för elak, är allt fel. Aaahhh. 

Mani

Här börjar allt bli bra. Det beror på lite blandat. Måendet bli bättre. Stabilare. Lättare. Jag måste i varenda situation göra ett val: friska eller sjuka vägen. Det blir lite blandade resultat. Just nu knackar manin på dörren och jag har redan öppnat dörren. 
 
Hjälp mig...

Stabilt

Här är det faktiskt rätt lugnt. Jag mår så bra jag kan efter allt och det känns trots allt som att jag inte behöver några fler slutenpsyksavdelningar. En bra insikt. Trygg.
 
Med en hund på magen, en pojkvän i rummet intill som verkar lugn och en kropp som bara halvt mördar mig så är det rätt avkopplande. Självklart får jag kämpa för allt, kämpa för att komma upp ur sängen, kämpa för att sköta medicinerna, kämpa för måltiderna, kämpa för att orka ta mig igenom dagen. Kämpa för att överleva helt enkelt. Det visste jag ju att jag skulle få göra så det känns inte stressande att behöva göra det. Däremot känns det stressande att inte veta när jag ska göra allt. När jag ska ta de där framstegen jag VET att jag måste ta. Samtidigt får det komma senare, jag får kämpa för nuet nu.
 
 

Fortsatt tungt

Det är fortsatt tungt här. Orkar inte ens formulera kaoset som råder här. Både utanför huvudet men framför allt tankekaoset och känslostormarna är i en enda röra. Jag vet inte hur jag ska hantera alla skrik, förebråelser, klagomål och kommentarer. Alla steg jag lyckats ta de senaste två månaderna blir allt fortare avlägsna. Jag orkar helt enkelt inte kämpa för morgondagen. Därför känns det bra att dagen idag har varit bra, jag och älskling har haft en bra dag. Jag försöker hoppas på att imorgon inte blir så tuff som jag fruktar. Okej. Hoppfullhet, kom igen nu. 

Första dagen hemma då

Sådär. Då var första dagen hemma avklarad. Med blandad framgång. En del bra, en någorlunda bra storlek på IKEA-frukost, som jag bjöd min chaufför, granne, vän, räddare och fantastiska människa på (japp - allt i samma människa - tänk vad vissa klarar av). Följt av ett vidrigt jobbigt samtal hos psykologen, mycket viktigt jag vet, men det är ändå krävande att gå igenom allt. Framför allt så efterarbetet skrämmade, för varje gång jag därifrån har jag en hög med funderingar och en lika stor hög med tankar och känslor att bära på. Analysera, gå i bitar, göra annat, och tillbaka till allt detta analyserande. Men det behövs, om inte annat för att ta bort diagnoserna som just nu ökar i stadig takt. Återigen, ännu en kamp med vården. Den är jag trött. Jag tycker jag borde ha rätt att efter sju veckors inläggning kunna säga att nästa dag, den dagen (som jag tror kommer inom kort), kommer jag inte sätta en enda gräns för mig själv. Äta vad jag vill, skratta när jag vill, gå på promenad, eller den här då; den första dagen utan Sertralin, då kommer jag till månen. Om det är det jag vill. Inte för att jag vill det och aldrig kommer vilja, men ja, ni fattar konceptet. 
 
Dagen fortsatte i vad som kunde blivit katastrof men den är än så länge under kontroll. Även om den verkligen verkligen kan få fritt utrymme om en timme. 
 
Nog om det. En okej kväll, asgod mat som jag behöll. 
God natt. 

UTSKRIVEN

NU ÄR JAG ÄNTLIGEN UTSKRIVEN!!!!!
 
Efter nästan två månader är jag nu äntligen utskriven. Så skönt. Så skrämmande. Så glädjande. Så lättande.. Är orolig, nervös, osäker men tillsammans med känslan av hur skönt det är att komma ut så är rädslan lika intensiv. Så det blir en kamp. Jag kommer få kämpa, varje dag. Jag kommer ta beslut inför varje situation. Gå upp, borsta tänderna är en sån grej jag ibland tycker är oöverstigligt jobbigt. Varje grej som händer, varje nytt möte, varenda känsla - man kommer stå i det där vägskälet, såna som det finns hundra miljoner av, friskheten eller lättheten. 
 
Vad väljer jag nu.. FRISKHETEN!

Helgpermission

Så var min första natt på helgpermissionen förbi, halva dagen på den också i och för sig, men jag har inte riktigt orkat ta tag i alla saker som måste ordnas. Listan är lång, men jag får beta av en sak i taget.

Det har gått okej hemma, låg i timmar i natt med rakbladen intill. Ska inte trigga så jag nämner bara all denna längtan. Sex veckor, och bara skurit två gånger. Att jag petat upp dessa två säkert tio gånger är ju ett annat problem som jag väljer att bortse ifrån just nu. Jag ska ta min Theralen och försöka vila en stund. Är ansträngande att vara hemma, men jag försöker kämpa, ta en stund i taget. Tänka för stort blir alldeles för kaosartat just nu.

Det var ungefär vad jag orkar skriva. Återkommer.

RSS 2.0